Arméer Fältslag Fanor & standar Tennsoldater Karolinerbloggen
 
  SVERIGE
 
  UNIFORMER

 
  Infanteriet 1700
  Infanteriet 1709
  Kavalleri 1700
  Kavalleri 1709

  ORGANISATION
 
 
Livgardet
 
 
  DANMARK- 
 
NORGE
 
  Infanteriuniformer
  Kavalleriuniformer
 
Artilleriuniformer
 
Norska uniformer
 
  Organisation

 
 
  PREUSSEN 1702-15
 
PREUSSEN 1740-63
 
 
  RYSSLAND
 
  Infanteriuniformer
  Kavalleriuniformer
 
Artilleriuniformer
 
 
  SACHSEN
 
  Infanteriuniformer
  Kavalleriuniformer
 
Artilleriuniformer
 

Örjan Martinsson

Karolinska uniformens evolution


En bataljon västerbottningar från slaget vid Düna målad av Daniel Stawert.

Den mest ikoniska uniformen i svensk krigshistoria är den som bars av karolinerna under det stora nordiska kriget 1700–1721. Den bild som gemene man har av denna uniform består av en trekantig hatt, en knälång blå rock med uppvikta rockskört med foder, krage och små ärmuppslag i gult, samt gula byxor och knästrumpor.  Dessutom skulle rocken ha horisontella ficklock med fem hörn och uppemot sju knappar. Detta är det klassiska utseendet på den karolinska uniformen och det är så som den vanligtvis avbildas i moderna illustrationer.


Den så kallade "äldre karolinska
uniformen" som troligen aldrig
kom i allmänt bruk

En gammal uppfattning har dock gjort gällande att det har funnits två distinkta modeller av den karolinska uniformen, med året 1706 som gräns, och att det är endast den yngre uniformen som såg ut som den klassiska karolinska uniformen. Den äldre uniformen hade en rock som saknade krage, hade större ärmuppslag och dubbla vertikala ficklock på vardera sidan. Detta synsätt baseras på en bevarad rock i Armémuseum med detta utseende som är daterad till slutet av 1600-talet. De enda övriga karolinska rockar som har bevarats är tre stycken från de norska fälttågen 1716 och 1718 som bars av Karl XII, hans svåger Fredrik av Hessen samt löjtnant Drakenhielm (den sistnämnda kan dock ha varit en återanvänd rock från 1690-talet eftersom den saknar en krage). Denna uppfattning presenteras som ett faktum i Erik Bellanders bok “Dräkt och uniform” från 1973, som är standardverket när det gäller de svenska uniformernas utveckling. Men sedan dess har mer forskning bedrivits om detta ämne och den har ifrågasatt teorin om en äldre och en yngre karolinsk uniform.


Nylands trumslagare från 1696
som varken bar den "äldre" eller
den "yngre" karolinska uniformen.

Trots bilden hade karolinska
trummor vanligen samma motiv
som deras fanor

Den mest utförligaste forskningen om karolinska uniformer har bedrivits av Lars-Eric Höglund och till skillnad från Bellanders mer översiktliga bok har han sammanställt information om samtliga regementen i den svenska armén. Han har gradvis övergett den traditionella teorin om en äldre karolinsk uniform som var i bruk fram till 1706. I den första versionen av hans uniformsbok som kom ut 1995 hävdade han att den äldre uniformen måste ha övergetts redan i början av 1690-talet på grund av alla moderna inslag som fanns i uniformer från den tiden. För att täcka tidsluckan fram till den yngre uniformen som han fortfarande daterade till 1706 föreslog han en tredje karolinsk uniformstyp, en ”mellanform” som utvecklades till den yngre uniformen.

Men när Höglund gav ut uniformsböcker om Sveriges motståndare 2003–04 hade hans skepsis mot den äldre karolinska uniformen gått ännu längre. Nu hade han uppmärksammat en gammal illustration från 1696 av en trumslagare vid Nylands regemente som helt uppenbart inte bar den uniform som hade blivit utdelad 1696. Det måste därför ha varit den uniform som blev utdelad 1688, men den såg inte alls ut som den äldre karolinska uniformen utan såg istället ut som de uniformer som bars under skånska kriget 1675–79. Höglunds slutsats var att den bevarade rocken i Armémuseum sannolikt bara var en prototyp som aldrig såg allmänt bruk och att den svenska armén fortsatte att använda uniformer av skånska krigets modell fram tills den klassiska karolinska uniformen togs i bruk under 1690-talet.

Rocken

Den karolinska uniformens föregångare som användes under skånska kriget 1675–79 bestod av en rock som kallades för ”justaucorps”. Detta var en knälång rock av franskt ursprung som spreds över hela Västeuropa under andra halvan av 1600-talet och skulle förbli högsta mode i över ett sekel. Rocken kom till Sverige ca 1670 och ersatte de äldre jackorna som ursprungligen hade slutat vid midjan men som även de hade blivit ganska långa vid tiden för justaucorpsens införande. Den karolinska rocken skulle utvecklas från denna tidiga justaucorps, med de flesta förändringarna avsedda att göra den mer lämpligt för militärt bruk snarare än att imitera det civila modet.

De största skillnaderna mellan skånska krigets rockar och den klassiska karolinska rocken var att föregångaren hade större ärmuppslag, ingen krage, inga uppvikta rockskört och rektangulära ficklock. I båda fallen var dock ficklocken horisontella så i det avseendet skedde ingen om förändring om rocken i Armémuseum verkligen var en prototyp som inte kom till allmänt bruk.  Rockarna från skånska kriget hade också “kanter” i uppslagsfärgen. Knappraden täckte hela rockens längd ända tills 1706 då den skulle sluta strax under midjan. Men även under 1670-talet fanns det inga knapphål nedanför midjan så dessa knappar var enbart dekorativa.

Alla dessa förändringar kan dock ha införts gradvis, och med hänsyn tagen till att det kunde vara en rätt stor variation mellan regementenas uniformer så är det svårt att ange ett exakt datum för den karolinska uniformens ”födelse”. Livgardet hade till exempel krage på sina rockar redan på 1670-talet. Traditionellt har året 1687 angett som början på den karolinska uniformen och detta är ett viktigt märkesår eftersom den mest iögonfallande förändringen ägde rum då.  Den 29 maj 1687 skrev nämligen Karl XI ett brev till kammarkollegium med instruktionen att skicka det godkända blå tygprovet till överstarna för samtliga infanteriregementen som hädanefter skulle ha denna färg på sina rockar (och i de flesta fall innebar detta även att deras uppslagsfärg blev gul).

Under skånska krigets hade uniformerna haft alla möjliga färgkombinationer. Istället för att ha en nationell färg på rocken som var gemensam för samtliga regementen hade Sverige i en förordning från 1675 gett varje regemente en egen färgkombination, vanligen inspirerad av deras landskapsvapen. Denna förordning gällde fortfarande när alla regementen strax efter krigsslutet fick nya uniformer utdelade. Eftersom det inte var så mycket slitage på uniformerna under fredstid skulle dessa uniformer vara i bruk under ett decennium. Det var när det var dags att byta ut denna omgång uniformer som Karl XI beslutade att de nya uniformerna skulle vara blå.

En förteckning från 1683 visar att uniformerna fortfarande var av skånska krigets typ. Rocken skulle bestå av fyra alnar kläde (med en bredd på 2,25 aln) i regementsfärgen och ytterligare 0,5 aln kläde till uppslag och kanter.  En svensk aln var 0,593804 meter lång.

Den första generationen av karolinska uniformer (utdelade 1688–1694) hade samma mängd kläde som de tidigare uniformerna men mindre av detta tycks ha varit avsett för uppslag, vilka nu endast skulle ha 0,25 aln. Denna minskning kan ha orsakats av försvinnandet av de dekorativa “kanterna” på uniformerna.  Kragar var emellertid avsedda för Björneborgs rockar i början av 1680-talet och krage fanns även på de rockar som delades ut till Dalregementet 1690 och Nylands regemente 1696 så det är möjligt att ”kanterna” omedelbart ersattes av kragar när de första karolinska uniformerna delades ut. Jönköpings regementes nya uniformer från 1692 hade dock bara krage på korpralernas rockar. Hur som helst så framgår det av ett dokument från 1700 att alla infanterirockar då skulle ha krage.

Den minskade mängden kläde till uppslagen kan även förklaras med införandet av det som skulle utmärka den svenska uniformen allra mest jämfört med andra länders uniformer, nämligen de små fyrkantiga ärmuppslagen. Enligt det civila och internationella modet skulle uppslagen vara väldigt stora, men dessa var opraktiska när soldaterna hanterade sina vapen så Karl XI bestämde att hans armé skulle ha små uppslag. Manskapets uniformer syddes i enlighet med dessa krav men officerarna visade sig vara mer motsträviga. Officersuniformer delades inte ut av kronan utan officerarna fick själva införskaffa dessa och betala ur egen ficka. Många av dem köpte rockar med mer moderiktiga uppslag, vilket framgår av illustrationer där officerarna har större uppslag än manskapet som de kommenderar. Karl XI ogillade detta och klagade upprepade gånger på överstarna om han såg officerare med stora ärmuppslag när han mönstrade sina trupper.


Livgardet 1693 (notera officerarnas stora ärmuppslag)

Trots officerarnas motsträvighet så verkar den allmänna trenden ha gått mot allt mindre uppslag Bataljmålningar som illustrerar skånska kriget visar vanligen inte upp de väldigt stora ärmuppslag som gällde i det ursprungliga franska modet utan var oftast av betydligt mindre format.  Om vi antar att längden på det kläde som var avsett för uppslagen även var den faktiska längden på de individuella ärmuppslagen så innebär det att Dalregementets rockar hade 22,26 cm (3/8 aln) långa uppslag 1690. Detta var dock troligen ovanligt stora uppslag medan Närke-Värmlands 14,85 cm (1/4 aln) troligen var standard vid denna tid. Den senare storleken upprepades i Jämtlands regemente 1710. Men Södermanland fick endast 11 cm (1,5/8 aln) långa uppslag 1702. Och Kronoberg fick 7,4 cm (1/8 aln) långa uppslag 1718 vilket också är samma storlek som på Karl XII:s bevarade uniform från samma år.  Den rock som löjtnant Drakenhielm bar när han dog 1718 har dock 12–13 cm långa uppslag, men som nämnts ovan kan det ha varit en återanvänd rock från 1690-talet.


De tre bevarade karolinska uniformerna som tillhörde Löjtnant Drakenhielm, Karl XII och Fredrik av Hessen.

Utöver storleken så utmärkte de svenska ärmuppslagen sig från det internationella modet även på det sätt som uppslagen fästes på ärmarna. De fästes inte med knappar utan var sydda på ärmarna. På baksidan kunde det finnas en öppning som gjorde det möjligt för soldaten att komma åt tre små knappar i slutet på varje ärm. Detta var åtminstone fallet för Livgardets uniformer och de tre bevarade karolinska rockarna.


David von Kraffts målning från 1706. Texten i hörnet
lyder "Konung Carl den XII Sålunda Klädder enär Han
 Giorde Sitt Fälttåg  A:o 1700".

Ett annat särdrag för den karolinska uniformen var det tidiga införande av uppvikta rockskört. Exakt när detta inträffade är dock inte känt. Kavalleriet har ibland avbildats av målaren Johann Philipp Lemke (1631–1711) med uppvikta rockskört redan under skånska kriget, men dessa målningar är troligen anakronistiska. Däremot finns det en bild från 1696 som avbildar ryttare från Nylands regemente med uppvikta rockskört. Senare är några ryttare, men inga fotsoldater, avbildade med uppvikta rockskört i slagen vid Narva och Düna i illustrationer av Daniel Stawert (död ca 1711) och Johan Lithén (1663–1725) som är gjorda kort efter dessa händelser. Hakar och hyskor för att fästa de uppvikta rockskörten saknas också i de detaljerade specifikationer över materialet till uniformerna som delades ut till Södermanlands infanteriregemente, Svenska livregementet till fot och det Pommerska kavalleriregementet 1700-02. Detta tyder på att svenska soldater i allmänhet inte hade uppvikta rockskört I början av kriget, åtminstone inte bland infanteriet. Erik Bellander har dock föreslagit att det troligen var en övergångsperiod då soldaterna ibland hade rockskörten uppvikta av praktiska skäl (såsom ridning, marsch och strid) men att de annars bar rockarna som modet dikterade innan uppvikta rockskört blev permanenta. Ett möjligt datum för det senare skulle kunna vara 1706 då Karl XII beordrade i ett brev till Stockholm att det inte skulle vara några knappar under midjan på uniformsrocken. Eftersom dessa knappar hade varit enbart dekorativa redan från första början så skulle permanenta uppvikta rockskört ha gjort dem helt överflödiga. Värt att nämnas är också David von Kraffts berömda målning av Karl XII som gjordes 1706 med de typiska uppvikta skörten på hans rock. Texten på den målningen anger uttryckligen att det var så Karl XII var klädd under fälttåget 1700.

Året 1706 har traditionellt angetts som införandet av den “yngre karolinska uniformen”. Detta är på grund av det ovan nämnda brevet som inte bara bestämde att det skulle bli färre knappar utan även att rockarna skulle bli vidare. Det senare innebar att mängden kläde skulle öka från det vanliga 4 till 4,5 aln till så mycket som 5,5 aln per rock. Det extra klädet bör ha använts till att öka antalet flikar på rockens nedre del så att den skulle få den typiska ”klockformen” som en äkta justaucorps skulle ha. 5,5 aln var även den mängd kläde som en underofficer vid Livgardet skulle ha haft redan 1699. Officerarnas och underofficerarnas rockar var i allmänhet inte bara av bättre kvalitet utan även tillverkade med en större mängd kläde. För manskapets del finns det dock inget som tyder på att ökningen till 5,5 aln var permanent. Av allt att döma passade Karl XII på att utrusta sina soldater med lyxiga uniformer 1706–07 eftersom de bekostades av de sachsiska skattebetalarna. När den svenska armén återupprättades efter slaget vid Poltava fick de nya uniformerna samma dimensioner som dem före 1706. Den enda varaktiga förändringen var knapparna.


Svenska trupper i slaget vid Gadebusch målad av Magnus Rommel

Knappar

Antalet knappar på rocken varierade under hela tidsperioden även om trenden var att de minskade. Skånska krigets rockar hade vanligen bara 30–32 knappar, men Livgardet prydde sina rockar med så många som 48 knappar.  Från 1680 till 1699 skulle Livgardets rock bara ha 36 knappar och detta var också det antal som de indelta regementenas rockar skulle ha när de första karolinska uniformerna delades ut omkring 1690. För åtminstone två regementen var dock 36 knappar alldeles för lite. Närke-Värmlands rockar (som bars till 1705) hade 42 knappar och Dalregementets rockar (som bars till 1701) hade 48 knappar.

Från 1699 var det bestämt att Livgardets rockar skulle ha endast 26 stora knappar och sex små knappar (de sistnämnda var avsedda för ärmarna). De vanliga regementena kan ha drabbats av en ännu större reduktion eftersom tre av dem fick rockar med 30 knappar utdelade 1702. Dessutom skulle en kavallerirock för Livregementet ha 24 knappar 1706 och vid samma tid skulle ett infanteriregemente (de la Gardies) ha endast 21 knappar.

Efter Poltava, fick även det återupprättade Livgardet rockar med bara 19 knappar, vilket var samma antal som den återupprättade Adelsfanan. Livgardet skulle senare öka sin knappmängd till 24 stora och sex små när Karl XII återvände till Sverige (förordningen från 1716). Och åtminstone två regementen fick rockar med 21 knappar utdelade (Jämtland 1710 och Västgöta 5-männingar 1712). Men Kronobergs regemente fick rockar med bara 18 knappar 1714.

Anledningen till minskningen av knappar kan ha varit ekonomisk, i synnerhet efter 1709. Men beslutet från 1706 att inte ha knappar under midjan berodde troligen på förändrat mode (permanenta uppvikta rockskört?) och måste ha resulterat i en betydande reduktion av knappar. En specifikation över var knapparna var placerade på rocken finns tillgänglig för Livgardet år 1707:

11–12
1
3
3

framtill beroende på soldatens längd
på vardera sidan (av midjan)
på varje ficklock (5 för korpraler)
(små) nedtill i vardera ärmen

Allt som allt innebar detta 19 eller 20 stora knappar och sex små knappar. Detta var färre än vad Livgardets uniformsförordning från 1699 stadgade, men orsaken var troligen 1706 års beslut att ta bort knapparna under midjan.


En instruktion som visar hur Adelsfanans ficklock med 3 knappar skulle
se ut 1709.
(En linjal har lagts till vid fotograferingen och visar att ficklocken skulle
vara 24 cm breda längst upp och 18 cm höga i mitten.

Lägg märke till att specifikationen inte nämner några knappar för axelklaffar. De tre bevarade karolinska rockarna har inte heller några axelklaffar. Däremot hade Adelsfanans uniform från 1709 en knapp som var avsedd för en axelklaff som skulle hålla fast karbinremmen, så detta kan ha varit standard för kavalleriuniformer men inte för infanteriet.

Det faktum att livgardisternas ficklock bara hade tre knappar är också anmärkningsvärt eftersom moderna illustrationer vanligen brukar avbilda karolinernas ficklock med sju knappar. Det finns faktiskt inga belägg för att meniga karoliner skulle ha haft något annat antal än tre knappar. Livregementet (1700) och Adelsfanan (1709) ska också bara ha haft tre knappar på deras ficklock. Förordningar från 1727 och 1729 anger dock att kavallerister och dragoner skulle ha fem knappar på sina ficklock men då var kriget sedan länge över.

Anledningen till missuppfattningen att ficklocken hade sju knappar är att alla tre bevarade karolinska rockar har det antalet. Men dessa rockar tillhörde kungligheter och officerare och är inte representativa för manskapet. Antalet knappar på ficklocken var uppenbarligen ett sätt att ange rang och en illustration från 1693 visar hur de olika graderna i Livgardet skiljdes åt vid den tiden:


Karl XII:s rock från 1718
Ena ficklocket saknar en knapp.

9 knappar för officerare
7 knappar för underofficerare & meniga drabanter
5 knappar för korpraler
3 knappar för meniga livgardister

För åtminstone de två sistnämnda kategorierna gällde detta fortfarande i Livgardet år 1707. Och vi har också exempel från andra regementen där antalet knappar skiljde sig mellan graderna. Närke-Värmlands rock från 1690-talet hade 42 knappar för meniga och 54 för korpraler. Dalregementet hade vid samma tid 48 knappar för meniga och otroligt nog 96 knappar för underofficerare och officerare!

Officersporträtt från stora nordiska kriget visar att de kunde ha allt ifrån tre till tolv knappar på sina ficklock. Uppenbarligen var variationen stor mellan regementena så vi kan inte anta att det var någon allmän standard för högre befäl att ha ficklock med sju knappar såsom var fallet med Karl XII, hans svåger och löjtnant Drakenhielm.

Förutom att räkna knappar så är illustrationen från 1693 också intressant eftersom den avbildar den klassiska karolinska uniformens horisontella ficklock med fem hörn, vilket tyder på att dessa ingick i den karolinska uniformen från allra första början.


Drabanter med hattar och uppländska grenadjärer med karpuser i slaget vid Düna målad av Johan Henrik Schildt

Huvudbonader


Karl XII:s hatt från 1718.

Den karolinska armén hade huvudsakligen två typer av huvudbonader, antingen en hatt av filt eller en “karpus” som var en mössa med flikar och vanligen tillverkad av kläde. Båda två hade existerat i den svenska armén före införandet av den karolinska uniformen och skulle fortsätta att samexistera under hela stora nordiska kriget.

Hatten var till en början vidbrättad hatt som sedan utvecklades till en trekantig hatt. Exakt när denna förändring ägde rum är inte känt eftersom de skriftliga källorna inte gör någon skillnad mellan dessa två varianter av hattar. Dateringen försvåras också av att förändringen i hattmode skedde under en period då karpusen var den vanligaste typen av huvudbonad.

Karpusen blev mycket mer vanlig efter skånska krigets slut och när de indelta regementena fick sina första karolinska uniformer i slutet av 1680-talet och början av 1690-talet så verkar det som om de uteslutande fick karpuser. Den stora fördelen med karpusen var att den var bättre lämpad för Sveriges kalla klimat. Karpusens flikar kunde till exempel fällas ned för att skydda öronen. Nackdelarna var att den var dyrare än hatten och att den troligen betraktades som en form av bondkläder som inte lämpade sig för en soldat. Det sistnämnda påståendet stärks av det faktum att officerare fortsatte att använda moderiktiga hattar även när deras manskap gick klädda i karpuser. Redan i slutet av 1690-talet kan man skönja en tydlig trend att karpusen ersattes av hattar i kavalleriregementena, vilket sedan följdes av infanteriregementena i början av kriget. Bland de värvade regementena hade karpusen aldrig varit vanlig.


Officer vid Tavastehus regemente 1696 som
kanske har trekantig hatt. Hans ärmuppslag
 är dock stora.

I de tidiga slagen under stora nordiska kriget bar nästan alla svenska infanteriregementen karpus, med Livgardet och de nyuppsatta tremänningsregementena som enda undantag. Men när det ryska fälttåget inleddes 1707 hade alla regementen I huvudarmén hatt, med Västerbottens regemente som enda undantag. Karpuser delades fortfarande ut till regementen under krigets andra halva men var då en mycket mer sällsynt syn. Fördelningen mellan de två typerna av huvudbonad följde också ett tydligt geografiskt mönster i och med att det var de nordligaste regementena som behöll karpusen allra längst.

Den tidigaste illustrationen av en svensk soldat som kan ha burit en trekantig hatt är från 1696 och avbildar en officer vid Tavastehus regemente. Odiskutabla belägg för trekantiga hattar har vi från ett porträtt av en av prinsessan Ulrika Eleonoras ståndsdrabanter från 1704 och i illustrationer till en manual för artillerister från 1705. Bataljmålningar över slagen vid Narva och Düna av Daniel Stawert tyder på att hattarna då befann sig i en övergångsfas. Några hade hattar med tre sidor uppvikta, men vanligen var det bara två sidor som var uppvikta även om detta skedde på flera olika sätt. Många hattar hade till exempel två sidor uppvikta så att det såg ut som en trekantig hatt framifrån men som en vidbrättad hatt på baksidan. Efter slaget vid Düna finns det inga samtida bataljmålningar som visar dessa detaljer förrän Magnus Rommel (1678–1735) illustrerade slaget vid Gadebusch, och han avbildade hela armén iförd trekantiga hattar.

Det fanns också en tredje typ av huvudbonad i den karolinska armén, nämligen grenadjärmössan. Denna var dock en mycket ovanlig syn eftersom svenska grenadjärer i allmänhet inte bar sådana.  Av över hundra infanteriförband så finns det bara belägg för att åtta eller nio av dem vid någon tidpunkt under kriget ska ha haft grenadjärmössor. Det nionde förbandet (Savolax) delade ut karpuser till sina grenadjärer 1718 medan de övriga soldaterna bar hattar. Men i detta fall kan ”karpuserna” ha varit riktiga grenadjärmössor eftersom ordet karpus hade samma allmänna betydelse som mössa idag.

Ett förslag om att utrusta grenadjärer med mössor i likhet med de holländska och tyska arméerna hade faktiskt lagts fram år 1700, men Karl XII avslog det.  Det fanns uppenbarligen inget förbud mot grenadjärmössor i den svenska armén, men den överste som ville ha sådana var tvungen att betala för dem med sina egna pengar.

Det första belägget för svenska grenadjärmössor är från 1691 då Dalregementet köpte en uppsättning av dem. Men som nämnts tidigare så utmärkte sig Dalregementet genom att ha väldigt praktfulla uniformer under 1690-talet. Fast när detta regemente 1693 utökade antalet grenadjärer per kompani från sex till nio stycken så fick de nya grenadjärerna bära karpus eftersom inga ytterligare grenadjärmössor införskaffades.


Rätt utseende på grenadjärmössan
från De la Gardies regemente.

Läs mer om grenadjärmössor
denna sida.

Utseendet på Dalregementets grenadjärmössor är okänt men vi har beskrivningar och bevarade grenadjärmössor från andra regementen och utifrån dessa är det tydligt att variationen var stor. Det fanns till exempel mössor som var gjorda helt och hållet av kläde såväl som mössor med björnskinnsbräm eller mässingplåt. Eftersom det inte fanns någon förordning som reglerade detta så var utformningen av dessa helt och hållet upp till den enskilde överstens personliga smak.

Den mest välkända bevarade grenadjärmössan tillhörde De la Gardies regemente och togs som krigsbyte av ryssarna när Narva föll till dem 1704. Denna mössa är blå med röda uppslag i likhet med Narvas garnisonsregementes uniformer. Tyvärr har missförstånd orsakade av svartvita foton resulterat i flera illustrationer med felaktig färgsättning. En av dem återfinns i Osprey förlags bok om slaget vid Poltava där en stor del av mössans framsida är blå istället för helt röd. Denna illustratör har dessutom gjort ett till misstag genom att låta grenadjären som bär mössan ha en blå rock med gula uppslag istället för att matcha mössans röda uppslag. Just detta misstag har dessvärre fått stor spridning då många illustratörer och målare har kopierat Osprey-bokens färgsättning.

Frisyr

Svenska soldater skulle sedan 1680-talet ha deras hår i en svart hårpung. Undantaget var artilleristerna som kunde låta sitt hår hänga fritt. Denna ordning skulle gälla fram till 1720-talet då hårpungen ersattes av den Preussiska stångpiskan. Denna förändring av hårmode är den enda utmärkande detalj som skiljde svenska soldater under stora nordiska kriget från dem som stred i sjuårskriget fyra decennier senare. Målningar visar dock att soldaterna inte alltid bar hårpung och dessutom kan man se två officerare med stångpiska redan i Magnus Rommels illustration av slaget vid Gadebusch.

Halsduk

Halsduken var ursprungligen knuten framtill och hölls samman med ett olikfärgat band så att det blev en kravatt. Men i slutet av 1690-talet ändrades detta så att halsduken under stora nordiska kriget istället knöts bakom nacken.  Bandet som användes för att knyta halsduken försvann vid samma tid och intressant nog så fick Livgardet 1697 tillstånd att använda pengarna som tidigare hade bekostat banden till att istället köpa hattsnören.

Den svenska arméns halsdukar var från början svarta men Karl XI gillade inte den färgen så när de första karolinska uniformerna delades ut var det mycket stor färgvariation bland de olika regementena. I slutet av 1690-talet skulle dock den svarta färgen komma tillbaka och tillsammans med vitt var det den dominerande färgen under stora nordiska kriget även om andra färger fortfarande förekom.

Pajrock och kappa


En officerskappa från Karl XI:s tid
med guldgaloner

När de första karolinska uniformerna delades ut åren runt 1690 ingick en överrock som kallades för pajrock. Detta klädesplagg var vanligtvis gjort av grå vadmal med blå uppslag och skulle hålla soldaten varm och skydda den vanliga rocken från dåligt väder. Men redan ca 1692 beslutade Karl XI att soldaterna skulle utrustas med en kappa gjord av kläde (vanligtvis blå med krage och foder i regementsfärgen). Eftersom kappan hade samma funktion som pajrocken resulterade detta i att kappan snart kom att ersatta pajrocken helt och hållet. Pajrocken kom tillfälligt tillbaka efter Poltava då nästan alla återuppsatta regementen fick dessa istället för kappor (endast Västmanland tycks ha fått kappor). Denna åtgärd togs av ekonomiska skäl och senare under kriget finns det belägg för att flera av dessa regementen återigen hade kappor.

Medan de flesta förändringar av den svenska uniformen under den här tidsperioden syftade till att göra dem mer fältmässiga så verkar införandet av kapporna ha varit mer motiverat av estetiska än praktiska skäl. Översten för Västerbottens regemente ville 1696 få tillstånd att slippa ha kappor eftersom hans soldater hade för många klädesplagg att bära under marsch och att kapporna tog längre tid att torka än pajrocken. Han medgav dock att kappan gav soldaterna ett mer ståtligt intryck men hävdade att detta lämpade sig mer för de regementen som låg förlagda i garnisoner där utlänningar kunde se dem. Kungen lät sig dock inte övertygas av detta klagomål och kapporna skulle förbli en del av den karolinska uniformen.

Släpmundering

En annan grå vadmalsrock som delades ut till de svenska soldaterna ingick i den så kallade “släpmunderingen” (även kallade ”slitkläder”).  Den vanliga uniformen kallades för “livmundering” och armén var väldigt mån om att undvika onödigt slitage på denna. Till exempel skulle alla indelta soldater förvara sin livmundering låst i en rotekista och som regelbundet skulle inspekteras. De var endast tillåtna att bära livmunderingen vid de årliga regementsmötena, och inte vid de månatliga kompanimötena. Så när soldaterna skulle utföra uppgifter som riskerade att smutsa ned eller förstöra sina kläder bar de sin släpmundering i grå vadmal istället.

Grå vadmal (= ofärgat grovt ylle) var ett mycket billigare material eftersom det kostade mindre än hälften av blått kläde. Så när den svenska armén skulle återuppsättas efter Poltava ville Defensionskommissionen spara pengar genom att dela ut grå vadmalsrockar istället för en vanlig livrock. Men de ändrade sig efter klagomål från flera regementschefer som hävdade att detta skulle vara kontraproduktivt eftersom blått kläde var mer hållbart än vadmal, bättre för att bevara manskapets hälsa och bra för moralen då rockar av blått kläde skulle utmärka dem från vanliga bönder.


Karl XII:s väst från 1718

Likväl finns det många fall där regementen bara fick en släpmundering och inte en livmundering under stora nordiska kriget. Till exempel bestod de första uniformerna som delades ut till de nyuppsatta tremänningsregementena av grå vadmalsrockar. De svenska statsfinanserna var allt annat än goda under kriget så kompromisser var nödvändiga.

Väst och byxor

Under rocken bars en väst som trots den moderna innebörden av denna term faktiskt hade ärmar. Västen var tillsammans med (knä-) byxorna vanligtvis gjord av skinn. I likhet med andra arméer kan en övergång från skinn till kläde noteras under den här perioden. Uniformerna från 1690-talet var nästan helt uteslutande av skinn medan kläde blev vanligare efter krigsutbrottet.  Fast i Sveriges fall förblev skinn ändå det helt dominerande materialet under stora nordiska kriget.

Fördelen med skinn var att det var ett mycket hållbarare material. Kläde var å andra sidan mer bekvämt och till skillnad från skinn tog det inte så lång tid att torka efter att det hade blivit blött.

Strumpor, skor och damasker

I infanteriet delades vanligen två par knästrumpor i regementsfärgen ut till soldaterna (de två paren kunde dock även ha varsin färg). De fick dessutom ett par marschstrumpor som vanligen var grå och var avsedda att användas under marsch för att skydda de vanliga strumporna från slitage.

"Tyska skor" av 1756 års modell
"Tyska skor" m/1756

I likhet med strumporna fick soldaterna även två olika typer av skor, ett par “svenska skor” och ett par ”tyska skor”. De sistnämnda kom med ett mässingspänne och följde det civila modet. De “svenska skorna” kallades också för marschskor och kan kanske snarare betraktas som kängor. Dessa var mer lämpliga att använda under marsch, grävning av skyttegravar och att gå i snön, men var så klart inte lika stiliga som de tyska skorna.

En utmärkande detalj på båda skotyperna och även på kavalleristövlarna var att de inte följde fotens form. Både höger och vänster sko hade samma form med en platt vertikal front vid tårna. Detta säregna skomode existerade i Sverige från 1640-talet till 1760-talet, men det är ett vanligt misstag bland moderna illustratörer att avbilda skor från den här tidsperioden med skor som har en rundad form.

De svenska marschskorna var dock inte tillräckliga för att skydda soldaternas ben från regn och rusk. En föregångare till damasker var de så kallade överstrumporna som drogs över de vanliga strumporna. Belägg för att damasker ska ha använts finns också för flera regementen under andra halvan av stora nordiska kriget.

Kavalleriuniformer

Kavalleriuniformen skiljde sig från infanteriet inte bara genom att de hade ryttarstövlar istället för skor. De skulle också ha ett harnesk under rocken vilket innebar att den behövde vara vidare än infanterirocken, även om det enligt vissa bataljmålningar tycks ha förekommit att harnesken bars utanför rocken. I vilket fall som helst behöll de svenska harnesken sin naturliga stålfärg och var inte svärtade för att skydda dem från rost, vilket vanligen var fallet med svenska värjors fästen (och danska harnesk).

En kavallerist med kyller och
harnesk men ingen klädesrock
ovanpå

Harnesken var dock inte populära bland manskapet och det var väldigt vanligt att de ”tappade” dem under fälttågen. Till exempel rapporterade Södra skånska regemente 1703 att de bara hade 354 harnesk kvar och det följande året var det bara en handfull som återstod. Förlorade harnesk ersattes emellertid och de som ertappades med att avsiktligt kasta bort sina harnesk blev bestraffade. Detta gällde åtminstone i huvudarmén eftersom Karl XII tycks ha varit fast besluten att hans kavalleri skulle ha dem. Men på andra håll tycks man inte ha följt reglementet lika strikt och i Lewenhaupts armé saknas harnesken helt och hållet i listor över utrustning. 1711 klagade en tillverkare av harnesk rent av på att han inte hade fått någon beställning på åratal, vilket tyder på att de återuppsatta regementena efter slaget vid Poltava inte hade fått några harnesk. Det var inte förrän 1716 som tillverkaren fick en ny beställning och orsaken till detta var med stor sannolikhet Karl XII:s återkomst till Sverige.

Något som också bars under rocken i de tidiga karolinska uniformerna var kyllret av älgskinn vilket egentligen hade varit föregångaren till justaucorpsen som kavalleriets ytterplagg. Men som ett underplagg skulle kyllret snart ersättas av den väst som användes av infanteriet. När kriget bröt ut 1700 tog det svenska kavalleriet med sig sina skinnvästar på fälttåget medan kyllret lämnades kvar där hemma.

Året 1687 anges vanligtvis som tidpunkten då den mörkblå enhetsuniformen infördes i den svenska armén, men det är värt att nämna att detta till en början bara gällde infanteriet. När kriget började var det bara sex av fjorton indelta kavalleriförband som hade mörkblå rockar, Det största och mest prestigefulla av dem, Livregementet, hade tillsammans med Södra skånska ljusblå rockar. Alla finska regementen samt Adelsfanan och Jämtlands kompani hade grå rockar. Och Bohusläns dragoner utmärkte sig som enda förband med gröna rockar. Mörkblått blev dock standard för de nyuppsatta regementena och under krigets första halva bytte även de äldre regementena till mörkblått. Det enda undantaget var Bohusläns dragoner som framgångsrikt undvek strävan efter enhetlighet och förblev grönklätt under hela 1700-talet.

Artilleriuniformer

Även artilleriet var undantaget från 1687 års reform och fortsatte att bära grå rockar med blå uppslag tills de gradvis gick över till helblå uniformer under första halvan av kriget. De utmärkte sig också genom att inte ha hårpung eller uppvikta rockskört under stora nordiska kriget. Dock införde de detta på 1720-talet.

Officerare och underofficerare

Som nämnts tidigare var antalet knappar på ficklocken ett sätt att ange skillnader i rang. Officerare och underofficerare skulle dessutom skilja sig från manskapet genom att ha helblå uniformer och inte uppslag och strumpor i regementsfärgen (det fanns dock flera regementen som inte följde denna regel). Officerare skulle ha guldgaloner på sina hattar och rockar medan underofficerare skulle ha silvergaloner. I kavalleriet var det dock vanligt att manskapet hade silvergaloner på sina hattar (och i vissa fall även guldgaloner) så i det truppslaget kunde underofficerarna ha guldgaloner istället för silver.

Till skillnad från andra europeiska arméer skulle svenska officerare inte ha en livbindel (eller ”skärp” som det oftast kallades för). Infanteriofficerare och drabanter hade däremot en ringkrage som rangbeteckning. Och precis som i kavalleriet skulle även infanteriofficerare ha ett harnesk (fast ifall de verkligen bar detta är osäkert).

Under stora nordiska kriget skulle de svenska officerarnas ringkragar och paradrockar se ut på följande sätt (kavalleriofficerare hade ingen ringkrage):


En ringkrage för en kapten från Adolf Fredriks tid (1751-1771)

 

Ringkrage

Paradrock

Överste

Förgyllt silver med kungens namnchiffer och andra dekorationer (lejon?) i emalj.

Tilläts “distingera” sig från de underlydande med så mycket prakt som han hade råd.

Överstelöjtnant & major

Förgyllt silver med kungens namnchiffer och korslagda palmblad i emalj.

Breda guldgaloner på uppslag och ficklock. Knappar och knapphål prydda med guld.

Kapten

Förgyllt silver med kungens namnchiffer i blå emalj.

Smala guldgaloner på uppslag och ficklock. Knappar och knapphål prydda med guld.

Löjtnant & fänrik

Polerat silver med kungens namnchiffer i guld.

Knappar och knapphål prydda med guld.

Tabellen ovan beskriver paradrocken men i samma förordning anges att kompaniofficerare utöver denna skulle ha en slät blå uniform med blå tygknappar vid vakt “eller eljest på kamperingar”. Dessutom skulle de ha en tredje rock som var grå med tennknappar och som skulle användas vid marsch.

Allt detta var dock bara reglemente, verkligheten kunde skilja sig mycket från detta. Officerarna var tvungna att själva köpa sina uniformer och det var vanligt att spara pengar genom att inte följa reglementets krav. Till exempel finns det över 60 bevarade ringkragar som ryssarna tog som krigsbyte vid Poltava och nästan hälften av dessa hade inte kungens namnchiffer. Femton ringkragar var gjorde av koppar men elva av dem hade namnchiffret.

De ekonomiska problemen tycks ha varit särskilt hårda för officerarna vid Jämtlands regemente som bevakade norska gränsen. 1708 rapporteras de ha haft halvpikar och ringkragar av den föreskrivna modellen även om de senare var av mässing istället för silver. Allt annat, såsom kläder, harnesk, värjor, musköter, vagnar och tält saknades dock på grund av deras fattigdom, dåliga skördar och det faktum att de bara fått halv lön under de senaste sex åren.

Uniformernas kvalitet

Kanske var det även meningen att manskapet skulle ha haft tre olika rockar. Källorna talar visserligen bara om två typer av uniformer, livmunderingen och släpmunderingen, men den sistnämnda termen används för att beskriva två sorters kläder. Antingen en uniform bestående av en grå vadmalsrock som från första början varit avsedda att användas som arbetskläder, eller en äldre livmundering som hade blivit ersatt av en ny.  Den grå vadmalsrocken kan ha använts vid arbeten när det fanns risk att bli smutsig medan den äldre livmunderingen användes som vardagskläder. Det skulle innebära ett liknande arrangemang som gällde för officerarna som skulle ha tre sorters rockar. Det finns bevis som stödjer denna teori och det är ett brev från översten vid Västerbottens regemente som 1699 klagade över svårigheterna att förvara tre uppsättningar uniformer, en av dem så gammal som från 1683.

Men även ifall avsikten var att soldaterna skulle ha tre uppsättningar uniformer så var verkligheten annorlunda och karolinerna skulle vara tacksamma om de hade bara två uniformer. Som nämnts tidigare finns det flera exempel på regementen som fick bära deras grå släpmundering eftersom de inte hade fått en livmundering. Det kan också ha funnits regementen som inte fick några uniformer överhuvudtaget. De lantmilisregementen som sattes upp i de tyska besittningarna 1710 saknar uppgifter om uniformer och soldater som togs tillfånga av danskarna rapporteras ha haft simpla bondekläder.

Tanken att använda en äldre livmundering som vardagskläder var troligen inte realistisk, eftersom när ett regemente fick nya uniformer bör de gamla uniformerna ha varit så utslitna att de inte var i ett acceptabelt skick. 1693 togs ett beslut att indelta regementen skulle få en ny uniform vart sjunde år. Värvade regementen behövde dock nya uniformer efter två år (senare tre år) eftersom de var heltidssoldater. Men som alltid var reglementet en sak och verkligheten en annan. Vid krigsutbrottet 1700 hade de flesta regementen uniformer som var för gamla. Se till exempel följande urval av regementen där det är känt hur länge den första uppsättningen karolinska uniformer var i bruk.

 

Sista skånska kriget-uniformen

Första karolinska uniformen

Andra karolinska uniformen

Dalregementet

1681

1690

1702?

Hälsinge

?

1693 eller 1694

1701

Jönköping

1681

1692

1704?

Kronoberg

?

1692

1702

Närke-Värmland

Inte tidigare än 1681

Inte senare än 1692

1704-05

Nyland

?

1688

1696

Skaraborg

1679

1689

1701

Södermanland

?

Inte senare än 1690

1702

Uppland

1683

1691

1701/02

Älvsborg

?

1687

1709

Östergötland

1681

1692

1701

Förutom möjligen Nyland och Hälsinge, fick inget av regementena ovan nya uniformer inom sju år, och då är ändå det mest extrema exemplet inte medtaget. Jämtlands regemente fick uniformer utdelade 1682/83 som inte blev ersatta förrän 1709. Inte ens de värvade soldaterna i Livgardet fick nya uniformer inom sju år. De som blev utdelade 1695 blev inte ersatta förrän 1704.

En trolig förklaring till varför dessa regementen inte fick nya uniformer i slutet av 1690-talet är det faktum att en serie dåliga skördar kulminerade åren 1695–97 och resulterade i vad som förmodligen var den värsta hungersnöden i svensk historia. Det är därför förståeligt att kronan ansåg att det fanns viktigare saker att spendera pengar på än nya uniformer till armén.

Men hur som helst, när kriget bröt ut behövde såväl nya som gamla regementen nya uniformer och detta var en stor börda för de svenska statsfinanserna. Prioriteringar var nödvändiga och de regementen som lämnades kvar hemma, såsom Jämtland, fick vänta väldigt länge på nya uniformer. Många av dem hade dock hunnit få nya uniformer i tid för den danska invasionen 1709. Detta var emellertid inte fallet för Skånska tremänningskavalleriregementet som redan när det sattes upp blev utdelade ett decennium gamla uniformer från Södra Skånska regemente.  Dessa var i ett bedrövligt skick när de mötte danskarna 1709 och regementet drabbades av storskaliga deserteringar, även om de sedan fick delvis nya uniformer i tid för slaget vid Helsingborg.

De svenska uniformerna lämnade mycket att önska I början av kriget, men detta skulle förbättras något efterhand. Huvudarmén som lämnade Sachsen 1707 var troligen den bäst klädda svenska armén under hela kriget. Och medan förhållandena inte var goda under skånska fälttåget 1709–10 så var åtminstone uniformerna nya. Under fälttåg slets dock uniformer ut i snabb takt och generalmönstringarna som hölls sommaren efter det korta skånska fälttåget avslöjande stora förluster av utrustning. Ett av de värst drabbade regementena var det 1 100 man starka Kronobergs regemente som hade förlorat följande plagg sedan den senaste generalmönstringen:

353

Blå rockar

175

Pajrockar

158

Hattar

179

Skinnvästar

275

Skinnbyxor

1 100

Svarta halsdukar

1 100

Skospännen av mässing

1 100

Knäspännen för strumpor

 Det var under svåra ekonomiska förhållanden som Sverige var tvunget att finansiera utslitna uniformer under det långa kriget samt återuppsättandet av ännu en förlorad armé 1713. Kvaliteten på uniformerna skulle därför variera betydligt mellan regementena beroende på hur länge sedan de hade blivit utdelade nya uniformer.

Slutet för den karolinska uniformen

Den karolinska tiden slutade när Karl XII dog 1718. Därmed upphörde det kungliga enväldet och istället inleddes frihetstiden då Sverige styrdes av riksdagen. Denna revolution påverkade dock inte den svenska arméuniformen som i stort sett skulle se likadan ut under nästan ett halvt sekel till. De enda iögonfallande förändringarna var frisyren och ett mer allmänt bruk av damasker.


Uniform m/1756

Den nya regimen visade inte mycket intresse för uniformer utöver att försöka minska dess kostnader. Den svåra ekonomiska situationen var inte bara orsakade av den stora krigsskuld som Karl XII lämnade efter sig. De territoriella förlusterna innebar också att en mycket stor andel av skatteintäkterna i förkrigsbudgeten var borta för alltid. Förlusten av skatteintäkterna behövdes kompenseras på något sätt men alla reformer som Karl XII hade infört i detta syfte rullades tillbaka av den nya regimen som betraktade dem som orättfärdiga följder av det förhatliga enväldet. Så det skattesystem som gällde före kriget kom att gälla under hela frihetstiden med ett permanent strukturellt budgetunderskott som konsekvens. Utländska subsidier och tillfälliga skatter fick lösa de akuta kriserna, såsom två onödiga och misslyckade krig som startades av hattpartiet 1741 och 1757.

Mycket lite pengar spenderades därför på armén och nya uniformer delades ut med allt längre tidsintervall. Dessutom sjönk kvaliteten på de utdelade uniformerna som en konsekvens av den utbredda korruptionen under frihetstiden.

En stor uniformsförordning drevs igenom 1756 även om den inte innebar några egentliga förändringar av själva uniformen utöver bestämmelsen att alla infanteriregementen hädanefter skulle ha gula uppslag. Förordningen var dock mycket mer detaljerad än vad som tidigare hade varit fallet och den beskrev nu exakt vad uniformen skulle bestå av och hur ofta de olika plaggen skulle ersättas. Rocken skulle till exempel nu bytas ut endast var tolfte år. Men som vanligt skiljde sig verkligheten från reglementet. Bohusläns dragoner bar fortfarande de rockar som hade delats ut 1748 vid generalmönstringen 1767.

Det var erfarenheterna från striderna mot preussarna i Pommern under sjuårskriget 1757–1762 som ledde till slutet på den karolinska uniformen. Officerare klagade över att det var svårt att skilja regementena åt på slagfältet när de bar identiska uniformer. Men det faktum att den karolinska uniformen gav ett enkelt och gammaldags intryck i jämförelse med de andra arméerna som stred i kriget bör också ha påverkat beslutet. En ny uniformsförordning trädde därför i kraft 1765 som inte bara ökade mångfalden av uppslagsfärger utan även förändrade stilen på uniformen så att den kom att likna den segerrika preussiska armén. Denna uniform var dock fortfarande en nära släkting till den karolinska uniformen, men den skulle i sin tur ersättas redan 1779 av en drastiskt förändrad uniform. Det var den gustavianska uniformen som var designad av den modeintresserade Gustav III i en stil som skulle vara unik för Sverige. Men det är en annan historia.


En skiss hämtad från Erik Bellanders bok (sid 565) som visar de olika uniformsmodellerna under 1700-talet.

  1. Den så kallade äldre karolinska uniformen som förmodligen bara var en prototyp och inte blev allmänt brukad.

  2. Den yngre karolinska uniformen, här kallad m/1706 men som troligen liknande de allra första karolinska uniformerna som delades ut efter 1687.  Antalet knappar på ficklocken ska dock vara tre för meniga och axelklaffarna är felaktiga. Endast kavalleriet tycks ha haft axelklaffar under stora nordiska kriget och då endast på ena axeln. Knappar på baksidan vid midjan fanns också vid den tiden.

  3. M/1756 som troligen inte skiljde sig särskilt mycket från den tidigare uniformen.

  4. M/1765 som var inspirerad av Preusens uniformen

  5. Den gustavianska uniformen som designades av Gustav III själv 1779.

En kopia av artikeln ovan i form av en word-fil innehåller fotnoter (men inga bilder).

Referenser

Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad (artikel i Meddelande 40 Armémuseum). Stockholm (1983)
Asker, Björn. Upplands regemente och Karl XI:s uniformsreformer
(artikel i Meddelande 39 Armémuseum). Stockholm (1981)
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Brandt, Tage. Ringkragar (
artikel i Meddelanden 8 Armémuseum). Stockholm (1947)
Brolin, Gunnar. Införandet av den blå enhetsuniformen vid de finska regementena
(artikel i KFÅ 2013). Västerås (2013).
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721, II. Karlstad (2003).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022)
Stille, Arthur. Kriget i Skåne 1709-1710. Stockholm (1903).
Wernstedt, Folke. Kungl. Svea livgardes historia, band IV. Stockholm (1954).