Förord

GUSTAF ABRAHAM PIPER föddes den 15 maj 1692. Han tillhörde en mindre inflytelserik gren af släkten Piper. Hans fader var vice guvernören öfver Ingermanland Henrik Piper, en kusin till Karl XII:s mäktige minister, statssekreteraren och statsrådet grefve Karl Piper.

Redan vid unga år fick Gustaf Abraham Piper pröfva krigets öden. Sexton år gammal slöt han sig år 1708 till den här, med hvilken Karl XII framträngde mot det inre af Ryssland för att rikta en afgörande stöt mot tsar Peters välde. Han anställdes vid hären som fänrik, först vid östgöta infanteri och sedan vid lifgardet, men ådrog sig under den stränga vintern 1708—1709 så svåra frostskador, att han var urståndsatt att tjänstgöra. Två dagar efter nederlaget vid Pultava blef han liksom största delen af svenska hären fången vid Dnepern och måste sedan tillbringa sju långa år i rysk fångenskap, till dess han år 1716 slutligen utväxlades och hemkom till Sverge.

Skildringen af hvad han under dessa år upplefde utgör den intressantaste delen af den lefnadsbeskrifning, som han själf författat, och som sträcker sig från hans födelse och till några år före hans död. För den som genom ett ögonvittnes berättelse önskar vinna en inblick i tillståndet hos den svenska hären under detta alltid minnesvärda fälttåg och i fångarnas lif under den ryska fångenskapen, erbjuda Pipers anteckningar den bästa källa, som finns att tillgå. De båda hufvudmännen i det spännande drama, som under dessa år utspelades, Karl XII och tsar Peter, framträda personligen endast några korta ögonblick, men skildringen häraf antyder dock intressanta drag i deras lynnen.

Den underordnade ställning som Piper intog i hären medför, att det stora allmänna mål, som den enskildes uppoffringar gällde, icke framstår i hans

skildring, utan måste sökas i framställningar af annan art¹. De svåra kroppsliga lidanden, som han utstod, komma därjämte krigets skuggor att falla mörkt öfver hans berättelse. För att undvika en öfverdrifven föreställning om att den svenska hären under detta fälttåg måste uthärda enastående lidanden, bör man för jämförelsens skull upplifva minnet af hvad hären haft att genomgå under andra krig, t. ex. under Karl XI:s skånska fälttåg.

Fastän Piper efter hemkomsten ur fångenskapen kvarstod i hären till år 1743, deltog han hvarken i Karl XII:s norska fälttåg eller i 1741 — 43 års krig med Ryssland. Sin mesta tid och sitt intresse ägnade han åt skötseln af sina gårdar i olika delar af landet. Den märkligaste händelsen under dessa år af hans lif var den resa, han år 1725 företog till Riga och Petersburg för att föra talan i några jordetvister med ryska kronan. 1743 utnämdes han till krigsråd och blef tre år senare landshöfding i Österbotten. Till belöning för sina tjänster erhöll han någon tid därefter på därom gjord anhållan generalmajors titel. Han dog år 1761.

Detta utdrag är tryckt efter den ursprungliga handskriften. Härtill har utgifvaren satts i tillfälle genom ägarens, Fil. Doktor Lennart Ribbings välvilliga tillmötesgående. Utdraget motsvarar endast en del af den för öfrigt outgifna handskriften, som omfattar åren 1692—1758 och bar öfverskriften Landshöfdingens och Riddarens G. A. Pipers Lefvernes Lopp. I detta utdrag äro några smärre detaljer af enbart personhistoriskt intresse utelämnade.

Med flera uteslutningar och språkliga ändringar finnes denna del af handskriften förut tryckt i Ennes' numera sällsynta bok Biografiska Minnen af Konung Carl XII:s Krigare, som utgafs åren 1818 —19.

Ryska fälttåget (1708-1709)