Vasaättens förste kände medlem var häradshövdingen Nils Kettilsson som även var fogde på Stockholms slott en kort tid i mitten av 1350-talet och som dog omkring 1378. Ätten tillhörde då Upplands lågfrälse men vissa tecken tyder på att den kan ha haft ett tysk-baltiskt ursprung. Med sonen Krister Nilsson tog Vasaätten klivet in i det svenska högfrälset, han utnämndes till riksdrots 1435 och blev därmed kungens ställföreträdare. Som sådan var han lojal mot Erik av Pommern och Kalmarunionen. Hans sonson Kettil Karlsson som var biskop i Linköping gjorde dock uppror mot unionskungen Kristian I och var riksföreståndare 1464-1465. En av hans kusiner var riksrådet Erik Johansson som avrättades under Stockholms blodbad 1520. Erik Johansson är dock mest känd som far till Gustav Vasa. Efter att Kristian Tyrann störtades av Gustav Vasa 1521 regerades Sverige av Vasaätten fram tills Kristinas abdikation 1654.

Men Vasaätten var även en polsk kungadynasti. 1587 valdes Gustav Vasas sonson Sigismund till polsk kung. Åren 1592-1599 var Sverige och Polen i personalunion. Sigismund störtades 1599 men de polska vasaättlingarna gav aldrig upp sina anspråk. Vasaätten utslocknade 1672 när Johan Kasimir dog, fyra år tidigare hade han abdikerat som polsk kung.

Ett av Vasaättens kännetecken var deras hetlevrade humör och flera av vasaättlingarna kunde få våldsamma raseriutbrott. Ett annat drag var sinnessjukdom, av Gustav Vasas fyra söner blev två sinnessjuka.

Gustav Vasa

1496-1560

Gustav Eriksson (Vasa) föddes ca 1496 på Rydboholm norr om Stockholm. Som medlem av den högadliga ätten Vasa anslöt sig Gustav Vasa tidigt till kretsen runt Sten Sture den yngre i kampen mot Kristian II av Danmark. 1518 fördes han genom svek till fängsligt förvar i Danmark. Han lyckades dock fly och återkom till Sverige just när Kristian II hade besegrat Sten Sture. Genom att inte delta i Kristian II:s kröningsfest slapp Gustav Vasa att bli ett av offren för Stockholms blodbad. Istället försökte han uppvigla allmogen i Dalarna att göra uppror, vilket han till slut lyckades med när han valdes till deras hövitsman i januari 1521. Ett drygt halvår senare valdes han till riksföreståndare och blev då ledare för alla svenska styrkor som under befrielsekriget 1521-23 bekämpade Kristian II. Med hjälp av Sveriges första flotta, köpt på kredit från Lübeck, fick Gustav Vasa de resurser han behövde för att inta de viktiga slotten och föra kriget till ett lyckligt slut. När Kristian II avsattes även från Danmarks tron blev Gustav Vasa hastigt vald till svensk kung i Strängnäs den 6 juni 1523. Valet markerade den definitiva brytningen med Kalmarunionen.

De första tio åren av Gustav Vasas styre präglades av skulden till Lübeck som han hade ådragit sig, vilken blev en tacksam ursäkt för att ständigt kräva in skatter som även användes för att bekosta de legoknektar som han behövde för att hålla sig kvar vid makten. Det främsta hotet kom från resterna av det gamla Sturepartiet som ansåg att Sten Stures ättlingar förtjänade kronan mer. Gustav Vasas försök att med hjälp av reformationen lägga under sig kyrkans jord bidrog också att öka missnöjet bland konservativa bönder som fortfarande sympatiserade med katolicismen. försämrade hans handlingsfrihet. Med Västerås riksdag 1527 påbörjades reformationen i Sverige. Sturepartiets intriger och upprorsförsök i Dalarna 1524-1528 krossades dock obevekligt av Gustav Vasa. Med riksdagen i Västerås 1527 fick reformationen sitt slutliga genombrott varmed kyrkans jord drog in och dess politiska makt försvann. Indragningarna stärkte statsfinanserna men det mesta gick till högadeln vars stöd Gustav Vasa var beroende. Trots det så gjorde högadeln i Västergötland uppror mot kungens allt mer hänsynslösa politik 1529, vilket dock kvästes mycket snabbt av en kung som hade blivit expert på att bekämpa uppror. Konfiskationer av kyrkklockor ledde till ett sista uppror i Dalarna 1531 som bestraffades hårdhänt. Under 1530-talet var Gustav Vasas ställning mycket stark och skulden till Lübeck samt dess alltför förmånliga handelsprivilegier avskaffas genom Sveriges inblandning i Grevefejden 1534-36.

Centralmakten kom att stärkas under Gustav Vasas regering genom en välutbyggd statsförvaltning och att länsherrarnas tidigare så starka inflytande försvann. Det allvarligaste upproret mot Gustav Vasa återstod dock. Under Dackefejden 1542-43 var nämligen hela Småland kontrollerat av upprorsmännen och kungen hade tvingats att sluta flera vapenvilor innan han lyckades krossa det. Gustav Vasa tog lärdom av upprorets framgångar och byggde därför upp en nationell armé som kom att ersätta de dyra legosoldaterna samt nya slott som skulle stå emot eventuella framtida bondeoroligheter. Gustav Vasas livsverk fullbordades 1544 när valmonarkin avskaffades och kungatiteln blev ärftlig inom hans ätt. Med undantag av ett gränskrig mot Ryssland 1555-57 var de sista åren av hans styre lugna.

Gustav Vasa är kanske den mest betydelsefulla kungen i Sveriges historia och han har fått äran för att reformationen infördes och att Sverige förvandlades till en stark centralstyrd nationalstat. Man ska dock inte glömma att han förenade skicklighet med hänsynslöshet och att avsikten med hans reformer var att stärka sin egen makt. Det han uträttade var dessutom inte unikt för Sverige utan typiska företeelser under 1500-talet och skulle förmodligen ha skett även utan Gustav Vasa. Genom att införa ärftliga hertigdömen åt sina yngre söner förstörde han dessutom mycket av den starka stat han hade byggt upp. Den förste vasakungens bildning var inte heller imponerade och kulturellt innebar hans styre en tillbakagång.

År 1560 dog Gustav Vasa av sina krämpor och efterträddes av sin son Erik XIV.

Fördjupningsartiklar om Gustav Vasa

Erik XIV

1533-1577

Erik XIV ärvde kungakronan från sin far Gustav Vasa 1560. Som kung bröt han mot faderns försiktiga utrikespolitik genom att annektera Estland 1561 och sedan blockera den ryska hamnstaden Narva. Detta ledde till krig med Danmark, Lübeck och Polen 1563 som med varierande framgång skulle pågå under hela Erik XIV:s regeringstid. En annan konflikt var den med brodern Johan som var hertig av Finland. Johans hade nära förbindelser med Polen, vilket uppfattades som ett hot och ledde till att han berövades sitt hertigdöme och sattes i fängsligt förvar 1563. Ett led i Erik XIV: strävan att stärka kungamakten var att isolera högadeln från maktens boningar, detta gynnade uppkomlingar som den beryktade Jöran Persson. Motsättningarna kulminerade med de så kallade Sturemorden 1567. Flera ledande personer ur högadeln, bland annat Svante Sture med söner, hade då fängslats för högförräderi och väntade på en rättegång när Erik XIV som var i mental obalans knivmördade Nils Sture och beordrade att de andra blev avrättade. Erik XIV:s sinnesjuka tillstånd ledde sedan till att Sverige styrdes av riksrådet under andra halvan av 1567.

Erik XIV hade tidigare friat till flera kvinnor från Europas furstehus utan att lyckas, varav den mest kända var drottning Elisabet av England. Sommaren 1568 överraskade han alla genom att gifta sig med den enkla bonddottern Karin Månsdotter som han hade förälskat sig i. Detta utlöste ett uppror från högadeln lett av kungens bröder Johan och Karl. Erik XIV störtades och tillbringade resten av sitt liv i fångenskap i olika slott. Han dog 1577 på Örbyhus slott, möjligen på grund av förgiftning. Som kung var han intelligent och mycket målmedveten men hans eftermäle har länge präglades av hans fienders propaganda som beskrev honom som en vettvilling.

Johan III

Som Gustav Vasas näst äldste son blev Johan III hertig över västra Finland 1556 och i den egenskapen förde han en självständig politik som bland annat gick ut på att få kontroll över Estland och förvandla det till en egen stat utanför Sveriges gränser. Dessa planer stoppades 1561 av brodern Erik XIV som hade blivit kung året innan. Estland annekterades då för Sveriges räkning och Johans makt över sitt hertigdöme begränsades genom ett riksdagsbeslut. När Johan trots allt fortsatte sin självständiga politik genom att gifta sig med den polska prinsessan Katerina Jagellonica fick Erik XIV nog. Johan dömdes till döden av riksdagen och soldater skickades till Finland 1563 för att inta Johans slott i Åbo. Han hölls sedan fången i Gripsholms slott fram till hösten 1567 då Erik XIV:s sinnesjukdom hade brutit ut och riksrådet som styrde i hans ställe beslutade att frige Johan.

Sommaren 1568 ledde Johan ett framgångsrikt uppror mot Erik XIV som stöddes av högadeln och den yngre brodern hertig Karl. Samma år hyllades Johan som ny kung och han belönades högadeln och hertig Karl med utökade privilegier och maktbefogenheter. Johan III:s regeringstid kom därefter att präglas av en maktkamp mellan kungen, hertig Karl och högadeln som representerades av riksrådet. I början samarbetade kungen och riksrådet mot hertig Karl för att förhindra att hans makt utökades. Johan III:s politik som gick ut på att styra utan riksrådets inblandning ledde dock till en brytning med detta och till att Johan började samverka med hertig Karl istället.

Sveriges krig mot Polen slutade som en direkt följd av att Johan III blev kung och 1570 slöts fred med Danmark och Lybeck. Men omedelbart efter freden bröt krig ut med Ryssland och detta skulle pågå fram tills efter Johan III:s död. På grund av det ryska kriget odlade han sin vänskap med Polen och 1573 och 1575 försökte Johan III utan framgång att bli vald till polsk kung. Men 1587 fick han sin son Sigismund vald till kung av Polen.

Det Johan III annars är mest känd för är hans försök att driva den svenska kyrkan mot katolsk riktning. Johan III var intresserad av teologi och önskade ett närmande mellan de katolska och protestantiska kyrkorna. Men detta var dock impopulärt i Sverige där protestantismen hade rotat sig och efter hans död 1592 revs reformerna upp.

Sigismund

1566-1632

Sigismund föddes1566 på Gripsholms slott där hans föräldrar var fängslade. Som son till den polska prinsessan Katarina Jagellonica fostrades han till katolik och blev vald till polsk kung 1587. Fem år senare efterträdde han sin far Johan III som svensk kung. I katolska kretsar hade Sigismunds trontillträde väckt förhoppningar om att Sverige skulle återgå till katolicismen men i Uppsala möte 1593 deklarerade svenska kyrkan, riksrådet och hertig Karl att Sverige var oåterkalleligt ett lutherskt land. Sigismund tvingades sedan att bekräfta detta som villkor för att bli krönt till kung. Eftersom Sigismund oftast befann sig i Polen hamnade han underläge i den maktkamp med farbrodern hertig Karl som dominerade hans tid som kung. 1597 var hertig Karl Sveriges faktiske härskare och Sigismunds anhängare flydde till Polen. Ett försök att återta kontrollen över Sverige slutade med att Sigismunds trupper besegrades i slaget vid Stångebro 1598 och året efter blev han avsatt som kung av riksdagen.

I Polen uppfattades Sigismund som en utlänning och han vantrivdes så mycket att det 1589 behövdes övertalning från den det svenska riksrådet för att han inte skulle abdikera. Den svenska kronan var han däremot inte beredd att ge upp. Följden blev ett polsk-svenskt krig 1600-1629 som slutade med att Sverige erövrade Livland. Mer framgångsrik var Sigismund i kriget mot Ryssland 1610-1618 varigenom han erövrade Smolensk och en stor del av dagens Vitryssland. Hans strävan att försvara den polska kungamakten kulminerade med ett adelsuppror 1606-07. Sigismund dog 1632, samma år som Gustav II Adolf stupade vid Lützen. Två av hans söner, Vladislav IV och Johan II Kasimir, blev valda till kung av Polen och de övertog även hans anspråk på Sveriges krona.

Karl IX

Karl IX var Gustav Vasas yngste son och han trädde in på den politiska arenan vid arton års ålder då han hjälpte Johan III att störta Erik XIV. Samma år tillträdde han sitt hertigdöme som omfattade Södermanland, Närke, Värmland samt norra Västergötland. Detta hertigdöme som Karl förvaltade mycket skickligt var i praktiken en stat i staten och hans självständiga styre ledde till flera konflikter med kungen och riksrådet. Under Sigismunds regering trappades dessa konflikter upp till den grad att Karl 1597 hetsade de finska bönderna att göra uppror mot dess adel som var lojal till Sigismund (Klubbekriget). Till slut blev brytningen mellan hertig Karl och Sigismund definitiv och den militära uppgörelsen 1598 slutade med Karl som segrare, nu med titeln riksföreståndare. Det skulle dock dröja till 1604 innan hans ställning var stark nog att låta riksdagen utse honom till kung. Dessförinnan hade han sett till att rensa ut sina motståndare, i det beryktade "Linköpings blodbad" 1600 avrättades fyra av rikets ledande män för att de hade stött Sigismund. Men striderna mot Sigismund var inte över med detta utan det följdes av ett krig mot Polen som pågick i Baltikum med varierande framgångar. När Karl IX sedan dog 1611 av ett slaganfall hade Sverige även dragits in i krig mot Danmark och Ryssland.

Karl IX:s kungagärning kan ses som ett typiskt exempel på en machiavellisk furste, han var fullkomligt hänsynslös men samtidigt mycket skicklig. Han var också en lysande talare som med ett färgstarkt språk lyckades vinna stöd från de ofrälse stånden. Karl IX lät även grunda flera städer som till exempel Karlstad och Mariestad.

Gustav II Adolf

1594-1632

Gustav II Adolf är den svenske kung som är mest känd utomlands och han efterträdde sin far Karl IX vid sjutton års ålder. Men innan han tillträdde var Gustav II Adolf tvungen att skriva under en kungaförsäkran som garanterade adeln dess privilegier. Författaren till kungaförsäkran var rikskanslern Axel Oxenstierna och under de följande decennierna fungerade Oxenstierna som Sveriges regeringschef. Det var han som skrev Sveriges första grundlag 1634 och skapade en statsförvaltning som än idag präglar Sverige.

Som kung koncentrerade Gustav II Adolf sig på de krig mot Danmark, Ryssland och Polen som han hade ärvt från sin far. Fred med Danmark slöts 1613 i Knäred och Sverige slapp landförluster men var tvungen att betala en enorm lösensumma för att få tillbaka Älvsborgs fästning. Tiden efter detta var mer framgångsrik då Sverige i freden vid Stolbova 1617 och Stilleståndet vid Altmark 1629 erövrade stora landområden i Baltikum från Ryssland och Polen. Under den tiden hade Gustav II Adolf också genomfört flera reformer av krigsmakten. Idéerna hade han hämtat från flera håll i Europa men han använde dessa för att skapa något helt nytt. Resultatet blev en armé som kombinerade eldkraft och rörlighet på ett för samtiden häpnadsväckande sett.

Det var när Gustav II Adolf intervenerade i det trettioåriga kriget för att hjälpa de protestantiska staterna som omvärlden upptäckte slagkraften i hans nya armé. I slaget vid Breitenfeldt 1631 krossades den katolska armén och Gustav II Adolf kunde erövra över hundra tyska städer medan han tågade ner till södra Tyskland. Men hans fiender kopierade hans arméorganisation och under de följande slagen blev det besvärligare för Gustav II Adolf och han stupade redan 1632 i slaget vid Lützen 1632. Men den stormaktställning han hade gett Sverige rubbades inte och riksdagen valde att hedra hans minne genom att kalla honom för Gustav Adolf den store.

I Sverige och i det protestantiska Tyskland har synen på Gustav II Adolf för det mesta varit starkt positivt, även om det har funnits olika uppfattningar om varför han intervenerade i det trettioåriga kriget. Var det som han själv hävdade att han ville hjälpa protestanterna eller var det bara ett lägligt tillfälle att erövra land? Förmodligen var det en blandning av båda orsakerna. I det katolska Tyskland anser man däremot att han förlängde ett tyskt inbördeskrig vilket resulterade i ett stort lidande för civilbefolkningen och till att den tyska riksenheten krossades.

Kristina

1626-1689

Kristina var bara sex år gammal när hennes far Gustav II Adolf stupade och fram till 1644 då Kristina blev myndig och krönt till kung styrdes Sverige av en förmyndarregering ledd av Axel Oxenstierna. Under Kristinas regeringstid avslutades kriget mot Danmark som inletts 1643 samt det trettioåriga kriget vilket resulterade i stora landvinster. Men det skulle bli svårt att upprätthålla stormaktställningen i fredstid och för att avlöna officerare fortsatte Kristina den gamla politiken att dela ut gods som betalning, något som var ohållbart i längden. För att besätta alla poster i den svällande statsförvaltningen mångdubblade hon också adelns numerär, vilket inte var populärt bland den gamla adeln och som dessutom inte gynnade de ofrälse stånden. Men Kristina lyckades hävda sin makt och manövrerade ut den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna. Hennes intresse för konst och kultur förde med sig att den framstående filosofen Descartes blev inbjuden till hennes hov, där han dock fick lunginflammation och dog.

Men det som Kristina är mest känd för är hennes abdikation 1654. Hon efterträddes av sin kusin Karl Gustav som hon hade fått riksdagen att utse som tronföljare. Fri från regeringsansvar reste hon till Bryssel där hon konverterade till katolicismen varefter hon bosatte sig i Rom. Bara tre år efter sin abdikation försökte hon att bli drottning över det då spanskstyrda Neapel med franskt stöd. Planen avslöjades dock av en av hennes tjänare och Kristina bestraffade hans förräderi med döma honom till döden. Dådet som uppfattades som ett kallblodigt mord ledde till en stor skandal i Europa. När Karl X Gustav dog 1660 reste hon till Sverige med önskemål om att bli upptagen i tronföljden, men det avvisandes av riksdagen. Därefter levde hon ett privatliv i Rom. Hon gifte sig aldrig.

Kristina är en av de personer i historien som man antingen älskar eller hatar. De som hyllar henne lyfter fram hennes begåvning, självständighet och intresse för lärdom. Kritiker pekar på hennes bristande ansvarskänsla och att den politik hon förde skulle ha ruinerat staten och gjort bönderna livegna om den hade fortsatt alltför länge.

Läs även om den pfalziska ätten och om Karl X Gustav.