Vid början av det stora nordiska kriget bestod den dansk-norska armén av 36 000 man. Fast egentligen var det frågan om två separata arméer med mycket olika karaktärer. Den danska arméns 23 000 man var vid den här tidpunkten huvudsakligen värvade och ungefär hälften av manskapet var utlänningar (främst tyskar). Större delen av det danska kavalleriet (de nationella regementena) rekryterades dock på ett sätt som påminde om Sveriges indelta kavalleri. Den norska arméns 13 000 man var däremot, med undantag av enstaka regementen, uppsatt genom utskrivning och bestod av etniska norrmän, vilka i likhet med de indelta svenskarna bara var heltidssoldater när de drog ut i fält. En mer detaljerad genomgång av den dansk-norska arméns organisation finns på denna sida.

Danmark invaderade Sveriges bundsförvant Holstein-Gottorp våren 1700 men tvingades redan i augusti sluta fred efter att svenska trupper hade landstigit på Själland. De nu sysslolösa danska trupperna hyrdes ut i stor mängd till Österrike och sjömakterna (1702-1709 respektive 1701-1714) för att delta i det spanska tronföljdskriget. Sammanlagt var det nästan 20 000 man som hyrdes ut. En del av den summan var nyvärvade regementet som sattes upp för just detta ändamål. Bristen på trupper för att försvara Danmark mot eventuella svenska attacker var dock så stor att en 17 000 man stark lantmilis sattes upp genom utskrivning. Flera av dessa lantmilisförband kom, tillsammans med trupper som återvände till Danmark 1709 efter österrikisk tjänstgöring, till användning när Danmark återupptog fientligheterna mot Sverige.

Danmark-Norges andra deltagande i det stora nordiska kriget (1709-1720) var mer framgångsrik än det första men trots det råkade danskarna ut för svidande nederlag på slagfälten vid Helsingborg 1710 och Gadebusch 1712. Tillsammans med sina allierade lyckades de dock tillfångata Stenbocks svenska armé vid Tönningen och ockupera Sveriges tyska besittningar samt annektera de slesvigska delarna av Holstein-Gottorp. Den norska armén var visserligen inte inblandad i några fältslag men väl i belägringar och fälttåg på båda sidorna om den svensk-norska gränsen. Det mest kända är Karl XII:s norska fälttåg 1718 som slutade med att han dödades (med största sannolikhet av en norsk kula). Kungens död satte stopp för Sveriges fälttåg mot Danmark-Norge och fred slöts 1720 utan gränsförändringar

I tabellen nedan redovisas vilka fälttåg de olika dansk-norska regementena deltog i. Bokstäverna markerar fältslag (normal stil) och belägringar (kursiv stil), och färgerna visar vilken krigsskådeplats regementet fanns vid varje år enligt följande system:

Danska infanteriet

När det gäller Livgardet till fot och det Fynska regementet ger tabellen ovan en alltför förenklad bild av var de befann sig under perioden 1701-1714. Båda regementena hade nämligen tre bataljoner, men det var bara en av dessa som hyrdes ut till sjömakterna. De övriga stannade kvar i hemlandet och deltog sedan i fälttågen mot Sverige. De uthyrda bataljonerna deltog däremot inte i dessa fälttåg eftersom de inte återvände till Danmark förrän 1714. Det var med andra ord inte samma livgardister som stred i slagen vid Malplaquet 1709 och Helsingborg 1710.