Arméer Fältslag Fanor & standar Tennsoldater Karolinerbloggen
 
  SVERIGE
 

 




 

  


 
 
  DANMARK- 
 
NORGE
 




 

 
 
  HOLSTEIN-
  GOTTORP
 
 
  PREUSSEN
 
 
  RYSSLAND
 



 
 
  SACHSEN
 



 

 

Örjan Martinsson

Det karolinska infanteriet firade många triumfer under det stora nordiska kriget och det mest framstående av dess regementen var Karl XII:s eget Livgarde. Detta förbands elitstatus markerades genom att de hade högre lön och hattar dekorerade med guld, silver och silke. Dessutom var det med först 1 800 man och sedan 2 600 man det i särklass största regementet i den svenska armén. Vid varje drabbning tog Livgardet täten och i slaglinjen höll de alltid hedersplatsen längst till höger.

Livgardet har visserligen segernamn från många krig men det råder ingen tvekan om att dess storhetstid inföll under det stora nordiska kriget. För under detta krig deltog de i landstigningen vid Humlebæk 1700, slaget vid Narva 1700, övergången av Düna 1701, slaget vid Kliszow 1702, belägringen av Thorn 1703 och slaget vid Holowczyn 1708. Efter dessa framgångar led de emellertid ett förintande nederlag i slaget vid Poltava 1709 och strax efteråt kapitulerade ett halverat Livgarde tillsammans med det som återstod av den svenska armén i Perevolotjna. Livgardets återuppsattes efter katastrofen men det nya gardet fick inte samma glans som det gamla och rekryteringsproblem gjorde att det stannade som garnison i Stockholm ända till 1718 då det med nästan full styrka deltog i Karl XII:s sista fälttåg i Norge.

Livgardets organisatoriska historia 1618-1792

Livgardets främsta funktion var att agera livvakt åt kungen och eftersom kungar i alla tider har haft livvakter går det att spåra Livgardets anor ända till Gustav Vasas uppror 1521. I praktiken har det dock under stormaktstiden funnits flera olika livgarden som av olika anledningar försvann och ersattes av nyuppsatta regementen. Närmare bestämt fanns det fyra inkarnationer av Livgardet under denna tid. Skapade i tur och ordning av Gustav II Adolf, Kristina, Karl XI och Karl XII. Den kontinuitet som existerar mellan dessa regementen utgörs av den lilla styrka som alltid lämnades kvar i Stockholm som slottsvakt när regementet drog ut i fält.

Den drabantkår som hade skyddat vasakungarna omvandlades 1618 till ett kompani i ett fem år gammalt värvat regemente som Gustav II Adolf upphöjde till "Konungens livregemente". Det kom även att kallas för Hovregementet eller Gula regementet (efter färgen på dess beklädnad). De ursprungliga drabanterna behöll emellertid en särställning i det nya regementet genom att det bestod av svenskar och benämndes som kungens Livgarde. Resten av regementet utgjordes av tyskar. Efter att ha deltagit i Gustav II Adolfs fälttåg i Livland, Preussen och Tyskland splittrades regementet efter slaget vid Lützen 1632. Livgardet eskorterade kungens lik till Stockholm och stannade kvar där som en slottsvakt. Återstoden som nu enbart kallades för det Gula regementet fortsatte att strida i Tyskland och gick 1635 i  fransk tjänst när dess befälhavare Bernhard av Weimar avföll från den svenska armén.

Livgardeskompaniet i Stockholm, som 1638-44 hade översten vid Södermanlands regemente som kapten, utökades under det danska kriget 1643-45 till ett självständigt regemente på 20 kompanier. Denna inkarnation av Livgardet var dock nästan aldrig samlat utan det var vanligen fördelat på flera olika garnisonsorter och krigsskådeplatser. Detta förhållande förändrades inte heller efter den Westfaliska freden då Livgardet minskades till 12 kompanier. Efter Karl X Gustavs död splittrades Livgardet på ett sätt som liknade det som hade skett 1632. Det reducerades till ett kompani som blev slottsvakt i Stockholm och åtta kompanier som lades i garnison i Riga (från 1672 i Pommern). Den sistnämnda delen som kallades för Tyska livgardet kom att leva sitt eget liv och från och med 1680 var det inte heller formellt sett en del av Livgardet. Det lades då i garnison i Skåne och Halland under namnet Tyska livregementet till fot. 1709 överfördes livregementet till de tyska besittningarna och upplöstes när dessa föll till fienden 1715.

I kungarnas livvakt eller livgarde ingick alltid ett antal beridna soldater fram till september 1700 då Karl XII lät dem bilda den självständiga Drabantkåren. Därmed bytte Livgardet till häst och fot namn till Livgardet till fot. Den beridna delen av Livgardets historia är tänkt att behandlas i en framtida sida om Karl XII:s drabantkår medan denna sida enbart fokuserar på den mycket större infanteri-delen av Livgardet.

Det kompani som vaktade Stockholms slott efter 1660 (bestående av både fotsoldater och ryttare) utgjorde stammen till den tredje inkarnationen av Livgardet. När Karl XI blev myndig 1672 utökades hans Livgarde till fyra kompanier och som en följd av det skånska kriget förstärktes det till 12 kompanier 1676. Denna organisation (tio kompanier à 150 man och två kompanier à 200 man, sammanlagt 1 900 man) skulle gälla ända fram till stora nordiska krigets utbrott. Samtliga kompanier blev då 150 man starka eftersom 100 man lämnades kvar i Stockholm som slottsvakt när Livgardet gick ut i fält april 1700. Redan i september samma år skedde dock ännu en omorganisation då Karl XII ville öka officerstätheten genom att omfördela manskapet på 18 kompanier med vardera 100 man. I denna organisation ingick för första gången särskilda grenadjärkompanier, nämligen tre stycken som under befäl av en grenadjärmajor även bildade en grenadjärbataljon. Ända sedan 1684 hade Livgardet haft ett ökande antal grenadjärer och 1703 fördubblades dessa kompanier till sex stycken (läs Livgardets grenadjärer för mer information). 1702 hade Livgardet dessutom förstärkts med tre vanliga kompanier och sedan 1701 hade varje kompani bestått av 108 man. Från och med augusti 1703 bestod därför Livgardet av 24 kompanier med 108 man vardera fördelade på fyra bataljoner (varav en grenadjärbataljon). När Livgardet var fulltaligt hade det då en fältstyrka på 2 592 man. Vid sidan av fältstyrkan hade slottsvakten i Stockholm utökats till 120 man år 1702.

  Fältregementets
manskapsstyrka
Antal kompanier Officerare &
underofficerare

Slottsvakten
(befäl + manskap)

April  1700 1 800 12 st. à 150 man 106

7 + 100

Sept. 1700 1 800 18 st. à 100 man 150 7 + 100
1701 1 944 18 st. à 108 man 169 7 + 100
1702 2 268 21 st. à 108 man 196 9 + 120
1703 2 592 24 st. à 108 man 223 9 + 120
1707 2 592 24 st. à 108 man 247 9 + 120
1714 2 736 24 st. à 114 man 296 12 + 126
Notera att officerare och underofficerare inte är inkluderade i manskapsstyrkan. Dessutom tillkom två trumslagare och en pipare vid varje kompani.

Efter att Livgardet blev förintat i Ukraina 1709 beordrade Karl XII att det skulle återuppsättas till sin forna styrka och dessutom utökas med sex beridna furirskyttar vid varje kompani (sammanlagt 2 736 man, slottsvakten ej inräknad). Men av olika anledningar gick rekryteringen till denna fjärde inkarnation väldigt trögt (läs mer om detta nedan) och det var först efter Karl XII:s återkomst till Sverige december 1715 som den tog fart. Fast detta arbete gick om intet på grund av katastrofala förluster under det illa genomförda återtåget från Norge efter Karl XII:s död.

Ambitionsnivån för det rekonstruerade Livgardet sänktes i maj 1722 till 18 kompanier (varav tre grenadjärkompanier) med en sammanlagd styrka på 1 800 man. Fast det dröjde till 1728 innan den angivna manskapsstyrkan uppnåddes. Året innan hade Riksdagen dock beslutat att Livgardet skulle återgå till 1696 års stat och att manskapet därmed skulle vara fördelade på endast tolv kompanier. Detta innebär färre befäl, men reduceringen av officerskåren skulle ske gradvis genom naturlig avgång och kompanierna drogs in först när dess kapten hade lämnat sin post. Detta skulle ta väldigt lång tid eftersom Livgardet hade redan innan ett stort antal övertaliga officerare som en följd av den tidigare reduceringen av regementsstyrkan samt krigstidens fördubblingsbefäl. Organisationen med 18 kompanier återinfördes emellertid 1737 och skulle sedan gälla ända fram till 1790.

1788 utökades manskapsstyrkan till 113 man per kompani och två år senare höjdes den ytterligare till 120 man. Fast 1790 skapades även ett Andra gardesregemente vilket innebar att Livgardet som nu kallades för det Första gardesregementet reducerades till tio kompanier. Därmed blev den totala manskapsstyrkan bara 1200 man.

De organisatoriska förändringarna fortsatte under den gustavianska tiden, men dessa och de senare behandlas inte här. Värt att nämna är dock att regementet döptes om till Svea Livgarde år 1792 och att det ursprungliga korta namnet inte återtogs förrän efter en regementssammanslagning år 2000.

Regementschefer och krigshändelser

Nedan listas Livgardets regementschefer under stormaktstiden och fram till 1790 då Gardet kom att utgöras av två  regementen. Dessutom anges vilka slag regementet deltog i under denna tid. Grön färg anger segrar, röd färg nederlag och svart färg oavgjorda slag.

1618-1625
1625-1627
1627-1631
1631-1632
1632-1634
1634-1635
1635-1636
1636-1638
1638-1644
1644-1652
1652-1653
1653-1654
1654-1660
1660
1660-1664
1664
1664-1668
1668-1673
1673-1677
1677-1686
1686-1696
1696-1706
1706-1712
1712-1717
1717-1727
1727-1739
1739-1744
1744-1751
1751-1756
1756-1772
1772-1792

Philip Johan av Mansfeld
Greve Thurn den yngre
Maximilian von Teufel
Nils Brahe
Lars Kagg
Schönebeck
Thure Liljesparre
Didrik Yxkull
Caspar Otto Sperling
Magnus Gabriel De la Gardie
Jakob Casimir De la Gardie
Christoffer Delphicus Dohna
Carl Christoffer Schlippenbach
Nils Brahe
Gustaf Adam Banér
Carl Larsson Sparre
Axel Julius De la Gardie
Gustaf Lillie
Christoffer Gyllenstierna
Jakob Johan Hastfer
Bernhard von Liewen
Knut Posse
Carl Posse (i rysk fångenskap från 1709)
Gabriel Ribbing (i dansk fångenskap 1711-1713)
Michael Törnflycht
Arvid Posse
Otto Reinhold Wrangel af Sauss
Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp
Per Gustaf Pfeiff
Fredrik Axel von Fersen
Gustav III
Befrielsekriget 1521

Riga 1621
Wallhof 1626

Dirschau 1627
Gurzno 1629

Frankfurt an der Oder 1631
Breitenfeld 1631
Lech (Rain) 1632

Alte Veste 1632
Lützen 1632
Oldendorf 1633

Nördlingen 1634
 
Warszawa 1656
Tåget över Bält 1658

Köpenhamn 1659
 
Halmstad 1676
Lund 1676
Landskrona 1677

Humlebæk 1700
Narva 1700
Düna 1701
Kliszow 1702
Holowczyn 1708

Poltava 1709

Svensksund 1790

Notera att av slagen som utkämpades under perioden 1621 -1635 är det endast Lech och Lützen som är erkända som segernamn för Livgardet. Förmodligen beror det på att det Gula regementet utkämpade dessa slag utan deltagande från den del av regementet som 1632 skickades tillbaka till Stockholm och från vilket dagens Livgarde härstammar ifrån. Inte heller landstigningen vid Humlebæk ingår bland de officiella segernamnen.

Huvuddelen av Livgardet deltog i såväl det ryska kriget 1741-43 som det pommerska kriget 1757-62 men var inte inblandat i några större krigshandlingar. En viktigare händelse var i stället Livgardets inblandning i ett planerat kuppförsök 1756 som dock avslöjades och resulterade i att regementschefen tvingades gå i pension.

Stora nordiska kriget

För Livgardets del inleddes stora nordiska kriget den 25 april 1700 när de lämnade Stockholm och inledde en marsch till  Malmö dit de anlände den 11 juni. De kom sedan att ingå i huvudarmén hela tiden fram till slaget vid Poltava 1709 och utmärka sig som ett elitregemente. Efter kapitulationen vid Perevolotjna var dock dess glansdagar över och de stora bekymren med att återuppbygga Livgardet gjorde att det länge inte var ett tjänstdugligt förband. Istället för fälttåg mot Sverige fiender fick det stanna hemma i Stockholm som garnisonsförband innan Karl XII:s återkomst till Sverige satte fart på arbetet. Det var ett mycket dugligt Livgarde, om än dåligt klätt, som sedan deltog i Karl XII:s norska fälttåg 1718. Återtåget från Norge blev dock ett nytt dråpslag för Livgardet som återigen fick rekonstrueras medan det stannade hemma som garnison i Stockholm.

Nedanstående tabell ger en detaljerad bild av Livgardets rörelser under kriget samt dess förluster i de olika slagen:

1700  

Under landstigningen vid Humlebæk den 25 juli stupade tre livgardister och 18 sårades Utöver dessa dog även en löjtnant och två underofficerare sårades.
I slaget vid Narva den 20 november stupade 132 meniga och underofficerare, 170 man sårades. Officerarnas förluster var sex stupade och 15 sårade.

April-juni Marsch Stockholm-Malmö
Juli-aug. Fälttåg i Själland
Aug.-sep. Skåne-Blekinge
Okt.-nov. Fälttåg i Estland
December Vinterkvarter i Estland

1701

I slaget vid Düna den 9 juli stupade 19 meniga och 73 sårades. Befälens förluster var 4 stupade och 8 sårade.

Jan.-juni Vinterkvarter i Estland
Juli Övergången av Düna
Aug.-dec. Operationer i Kurland

1702

I slaget vid Kliszow den 9 juli stupade 54 av manskapet och 12 av befälen. Det rapporterades att 6 officerare sårades

Jan.-juni Inryckningen i Polen
Juli Slaget vid Kliszow
Aug.-sep. Uppehåll i Krakow
Okt.-dec. Marsch Krakow-Sandomierz

1703

Kartan ovan visar de svenska arméernas rörelser under det ryska fälttåget 1707-1709. Livgardet ingick i huvudarmén, men Lewenhaupts kår innehöll tremänningssoldater som skulle användas för att fylla luckor i Livgardets led när de anslöt huvudarmén.
Jan.-maj Vinterkvarter vid Sandomierz
Maj-okt. Belägringen av Thorn
Okt.-dec. Vinterkvarter i Västpreussen

1704
Jan.-maj Vinterkvarter i Västpreussen
Juni-sep. Marsch Västpreussen-Lemberg
Sep.-dec. Marsch Lemberg-Jutrosin

1705
Jan.-juli Vinterkvarter vid Jutrosin
Juli-aug. Marsch Jutrosin-Błonie
Aug.-dec. Förläggning vid Błonie

1706
Jan.--mars Inneslutningen av Grodno
April Marsch Grodno-Pinsk
Maj Marsch Pinsk-Jarosławiec
Juni Uppehåll vid Jarosławiec
Juli-aug. Marsch Jarosławiec-Sachsen
Sep.-dec. Vinterkvarter i Sachsen

1707
 
Jan.-aug. Uppehåll i Sachsen
September Marsch Sachsen-Sokolnik
Oktober Uppehåll i Sokolnik
November Marsch Sokolnik-Wlosawek
December Uppehåll i Wlosawek

1708
 

I slaget vid Holowczyn stupade 69 underofficerare och meniga. Antalet sårade var 485. Officerarnas förluster var 40 stycken. Det höga antalet sårade i förhållande till stupade uppges ha berott på att Livgardet vadade över en flod. Detta resulterade i våta uniformer som gjorde det svårare för kulorna att tränga igenom och därmed färre skador som blev dödliga.
 

Jan.-feb. Marsch Wlosawek-Smorgon
Feb.-maj Uppehåll i Litauen
Juni Marsch till Holowczyn
Juli Holowczyn & uppehåll i Mogiljov
Aug.-sep. Tatarsk, marsch till Severien
Okt.-dec. Marsch Kostenitji-Romny-Hadjatj

1709
 

I slaget vid Poltava den 28 juni stupade 24 officerare, vilket var nästan en fjärdedel av kåren. Dessutom togs 59 officerare tillfånga (19 vid Poltava, 30 vid Perevolotjna och 10 vid okänd plats). Av dessa var 25-33 % sårade. Två ryska källor som inte är helt pålitliga gör gällande att antingen 1350 underofficerare och manskap, eller alternativt 121 underofficerare och 1196 manskap togs tillfånga vid Perevolotjna,. Eftersom Livgardet troligen hade en manskapsstyrka på ungefär 2500 man före slaget skulle det innebära att hälften stupade eller togs tillfånga på slagfältet vid Poltava.

Jan.-april Marsch Hadjatj-Poltava
April-juni Belägring av Poltava
Juni Slaget vid Poltava

1709-18
Garnison i Stockholm

1718
 
Sep.-okt. Marsch Stockholm-Dalsland
Nov-dec Fälttåg i Norge
December Återtåg till Sverige

Livgardets rekrytering

Tillsammans med Artilleriregementet och Adelsfanan var Livgardet ett av de få riktigt nationella regementena som hämtade sina rekryter från hela Sverige. Livgardet bestod dock nästan uteslutande av etniska svenskar. De livgardister som var bördiga från Finland var till exempel helt koncentrerade till de svensktalande landskapen. Och trots den starkt nationella karaktären kan Livgardets egentliga upptagningsområde sägas vara Svealand och Östergötland varifrån ungefär 75 % av rekryterna kom ifrån. Antalet stockholmare i rullorna var stort men då de flesta svenskar bodde på landsbygden vid denna tid var deras andel inte högre än 9 %.

En gardessoldat hade en lön på 36 daler silvermynt år 1696 (att jämföra med de 33 daler som soldater vid andra värvade infanteriregementen fick i egentliga Sverige). Blev han befordrad till underrotmästare fick han 41 daler. En rotmästare fick 50 och korpraler fick 63-66 daler. De lägre underofficerarna (förare, furir & rustmästare) fick 90 daler silvermynt i årslön medan de högre underofficerarna (fältväbel & sergeant) fick 108. Löjtnanter & fänrikar tjänade 378 daler, kaptener 556, majoren 1 242, överstelöjtnanten 1 306 och översten 2 056 daler. Inkomstskillnaderna var som synes enorma och trots att de meniga gardessoldaterna tjänade mer än sina kollegor gick det inte att försörja en familj på den lönen. Det var närmast en förutsättning att soldaterna hade ett jobb vid sidan av och/eller hade en fru som var yrkesverksam. Eftersom militärtjänsten inte var särskilt betungande under fredstid kunde dessa extraknäck rent av vara soldaternas huvudsakliga sysselsättning.

När regementet befann sig utomlands under det stora nordiska kriget var det tänkt att rekryteringen skulle ordnas på så sätt att varje landshövding fick en kvot som de skulle fylla och skicka till gardet. Men den första kontingenten av landshövdingarnas rekryter var långt ifrån önskad storlek och alla uppfyllde inte heller kraven för tjänstgöring i Livgardet. Av de 510 man som landshövdingarna skulle rekrytera var det bara omkring 250 man som blev varaktigt insatta i ledet 1701 och inte kasserade vid ankomsten. Värvningen centraliserades därefter och lades i överstelöjtnant Åke Rålambs händer. Men antalet blev inte mycket större för det och 1702 anlände endast 285 rekryter, 1703 var de 190 man, 1704 118 man och 1705 156 man. 1706 års kontingent (som anlände 1707) bestod av 117 man, 1707 års kontingent utgjordes av 203 man. 1708 års kontingent som anlände till Riga för sent för att ansluta sig till huvudarmén bestod av 332 man som hemkallades 1709. Rålamb hann rekrytera 79 man till 1709 års kontingent innan han förlorade rekryteringsuppdraget till det nyuppsatta Livgardets interimschef.

Då de rena rekryterna inte var tillräckliga för att fylla ut det växande Livgardet såg kungen även till att överföra manskap från andra regementen. Ett kompani vardera från Tyska, Svenska och Drottningens livregemente beordrades i oktober 1701 av kungen att överföras till Livgardet. Dessa regementen låg i garnison i Skåne och på Västkusten, och kompanierna anlände till Livgardet först den 29 november 1702. Kort efter (1703) sammanslogs en bataljon vardera från Upplands och Östgöta-Södermanlands tremänningsregementen med Livgardet (det förstnämnda innehöll även tremänningar från Västmanland och Dalarna). Ytterligare ett kompani vardera från Svenska livregementet och Drottningens livregemente överfördes sedan till Livgardet och anlände i augusti 1703. Nästa år var det Jämtlands regemente som fick lämna ifrån sig 150 man som inte var födda i landskapet, Och slutligen under det ryska fälttåget 1708 överfördes återstoden av de nyss nämnda tremänningsregementena samt Smålands och Närke-Värmlands tremänningsregementen till Livgardet (sammanlagt ca 1000 man). Smålands tremänningsregemente hade för övrigt lämnat manskap (72 man) till Livgardet redan i september 1700 när en kraftig utökning av antalet befäl genom befordringar inom Livgardet hade resulterat i vakanser.


Livgardets manskapsstyrka under Karl XII:s krig. Perioden 1707-09 saknas eftersom källorna gick förlorade vid Perevolotjna.
Linjerna är brutna för år 1718 eftersom kompaniet som lämnades kvar i Stockholm är inte inräknat i redovisningen för den andra halvan av året.

När resterna av Livgardets fältregemente kapitulerade i Perevolotjna 1709 fanns det tillsammans med den hemmavarande slottsvakten (sedan 1702 var den 120 man stark) och de befintliga rekryterna sammanlagt omkring 600 livgardister i Stockholm. Dessa organiserades i nya kompanier och arbetet med att återuppsätta regementet sattes igång. Nyrekryteringen gick dock trögt och organisationen stannade länge på 12 kompanier. En viktigt orsak till att det i början gick långsamt var bristande initiativkraft hos den åldrige överståthållaren Knut Posse som var högste ansvarig för Livgardets rekrytering  Arbetet underlättade inte heller av att pesten 1710 dödade 60 % av det då 1 000 man starka gardet. Endast 419 man återstod vid mönstringen i juni 1711 och bland dem fanns det flera slottsvakter som hade varit för gamla för fälttjänst redan år 1700 (dessa män som inkluderade en nittioårig gubbe avskedades först året efter). Utskrivningen av manskap i Bergsslagen bidrog till att Livgardets manskapsstyrka återhämtade sig, men sedan stod det länge still på drygt 1000 man.

En del av svårigheterna med rekryteringen berodde på att värvningspengen (legan) endast bestod av 20 daler silvermynt, vilket gjorde Livgardet mindre attraktivt i förhållande till andra regementen. Livgardets rekryterare var nämligen tvungna att konkurrera med rotebönder och rusthållare som samtidigt återuppsatte de indelta regementena. Läget på värvningsmarknaden krävde därför enligt regementschefen Ribbing en lega på minst 33,33 daler silvermynt. Denna begäran om en höjning avslogs dock av riksrådet med hänvisning till det dåliga ekonomiska tillståndet. Den bekymmersamma ekonomin innebar även att löneutbetalningarna var mycket oregelbundna och att livgardisterna ofta levde i misär. Detta gjorde förstås att det blev än mer svårt att locka rekryter till Livgardet.

Allt detta förändrades när Karl XII återvände till Sverige i december 1715 och nu personligen kunde ta itu med återuppsättandet av sitt garde. Livgardets värvare hade redan innan dess gjort sig kända för sina hårdföra övertalningsmetoder. Men nu inleddes en beslutsam jakt på män som saknade sysselsättning, studenter som inte studerade flitigt och yrkeskategorier som ansågs kunde avvara folk för militärtjänst. Frivilligheten sattes på undantag och utan att ge avkall på kvaliteten ökade Livgardets manskapsstyrka så snabbt att det var 2 200 man starkt när det norska fälttåget inleddes 1718. Men även detta arbete gick om intet som en följd av yttre omständigheter. Kungens död ledde till ett oplanerat återtåg till Sverige mitt under vintern. Livgardet hade dessutom olyckan att marschera sist så att de matförråd som trots allt fanns vid marschvägen var tömda när gardet kom dit. Resultatet blev en katastrof och av de endast 795 kvarvarande livgardisterna som mönstrades i Stockholm 1719 var man tvungen att kassera hälften såsom odugliga för fortsatt tjänstgöring.

Genom att upplösa tillfälliga regementen och överföra manskapet till Livgardet kunde dess styrka återhämta sig så att det i oktober 1720 räknade 1 644 man. Men trots att den nominella styrkan på Livgardet reducerades till 1800 man år 1722 skulle det dröja till 1728 innan den uppnåddes.

Livgardets karolinska uniformer


1695-1704


1704-1707


1707-1709


1710-1718

Västens färg är okänd

Väst okänd. Galonerna är min tolkning av källornas "guld, silver i silke". Möjligen kan de övriga förändringarna ha ägt rum när nästa uniform delades ut i april 1707 eller rent av ännu senare.

  Hattgalon nämns inte medan kappkragens bara uppges ha "silkesgalon". Min gissning är att guld och silver har ersatts av gul och vit tråd av besparingsskäl.

När Livgardet i april 1700 gick ut i fält bar de uniformer som hade delats ut 1695. Karl XII hade visserligen fastställt en ny uniformsmodell för sitt livgarde 1699 men det skulle dröja till januari 1704 innan de första m/1699-uniformerna blev levererade till gardet. Då kunde äntligen de tremänningar som 1703 hade inlemmats i Livgardet få nya prydliga uniformer istället för de röda sachsiska rockar (krigsbyte från slaget vid Kliszow) som de hade varit tvungna att bära på grund av uniformsbrist. Inför det ryska fälttåget syddes sedan i Sachsen en andra uppsättning uniformer av m/1699 som delades ut i april 1707.

Men när Livgardet skulle återuppsättas efter slaget vid Poltava beslutade Krigskollegium att fastställa en ny och mindre kostsam uniformsmodell. Denna m/1709 skulle bäras av Livgardet under resten av Karl XII:s regeringstid. Karl XII fastställde dock en ny uniformsmodell 1716 som liknade den från 1699, men på grund av förseningar hann den inte levereras till gardet i tid till det norska fälttåget 1718. Under detta fälttåg var Livgardet därför bland de allra sämst klädda förbanden. De lyckligt lottade hade gamla slitna uniformer från 1713, vilket var senaste gången regementet hade fått ut nya livmunderingar. Men sedan dess hade Livgardets manskapsstyrka mer än fördubblats så dryga hälften av manskapet hade inte fått några ordentliga uniformer överhuvudtaget. Som en nödlösning hade Livgardet fått ut 5000 aln vadmal i början av 1718 för att åtgärda de värsta bristerna. Detta bör ha räckt till rockar, men soldaterna klagade i september 1718 särskilt mycket på bristfälliga skor och strumpor.

Nedanstående beskrivningar av Livgardets uniformer under stora nordiska kriget är hämtade från Tor Schreber von Schreebs artikel "Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII" och bilderna är från Göte Göranssons och Alf Åbergs bok "Karoliner". Jag har så gott som ordagrant citerat all information om livgardets uniformer som finns i artikeln samt i grön text kompletterat med information från Folke Wernstedts band IV om Livgardets historia. De enda uppgifter som inte har tagits med är de för hauboister, profosser och kuskar.

Ett utmärkande drag för Livgardets uniformer under Karl XII:s tid är deras "guld, silver i silkegaloner" som fanns på hatten och kappans krage (men inte livrockens krage). Vilken färg silket hade är oklart, men Tor Schreber von Schreeb anger att silket var gult och blått, eller bara blått, samt att det var dekorerat med guld- och silvertråd (not 4 sid 66). Göte Göranssons bilder framställer dem dock som vita kantade med guld och silver. Och på 1720-talet tycks silket ha varit vitt (men då hade guldtråden försvunnit från galonen och andra uniformsförändringar skett). Själv har jag gjort galonerna randiga i guld-silver-blått på mina bilder. Men det verkliga mönstret var troligen mer dekorativt än så. Notera också att Livgardets grenadjärer inte hade några särskilda grenadjärmössor utan de hade vanliga hattar.

Livgardets uniformer 1695
(bars fram till januari 1704)

Hatt: svart, prydd med hattband och kantgalon, för underofficerarna av silver. för skalmejblåsarna och regementspiparna av "gull" (förgyllt silver). Folke Wernstedt anger silvergalon även för manskapet (sid 310) .
Kappa: av blått kläde, foder av gul boj; underofficerarnas var prydd med "silver i guldgaloner" (galoner av silvertråd med invävda trådar av förgyllt silver).
Rock: av blått kläde, foder av gul boj (angives endast för korpraler och meniga). Underofficerarnas rockar pryddes av silvergaloner på "ärmarna och [fick-] klapparna". Regementspiparens av "guld i silvergaloner", skalmejblåsarnas av dylika galoner samt sammet på uppslagen, trumslagarnas och piparnas av "galoner".
Väst: för underofficerarna av skinn, för spelet av blått kläde; galoneringen var av samma slag som på rocken.
Byxor: av blått kläde.
Strumpor: dels blå, dels gula.
Knappar: var för korpraler och meniga av tenn, för övriga ej angivna. Antalet knappar på varje ficklock var 1693: nio för officerare, sju för underofficerare, fem för korpraler och tre för meniga (Wernstedt sid 308).
Patronväska:
hade i mitten av 1690-talet lock som var överklädda med gult kläde, från 1699 med gult och blått kläde (Wernstedt sid 311). Se Göte Göranssons tolkning av denna i bilden bredvid.
Halsduk:
var av vitt tyg som fram till 1697 knöts framtill med ett blått halsduksband. Möjligen ändrades färgen på halsdukarna vid samma tid till blå (Wernstedt sid 310).
 


Patronväska m/1716 tolkad av Göte Göransson

Officersuniform

Hatt: Av kamelhårsfilt. Hattband och bred kantgalon av guld (guldgalon = förgyllt silver).
Kappa: Blått kläde med guldgaloner på kragen, framtill och baktill vid slitsen. Förgyllda spännen med krönt kungligt namnchiffer.
Rock: Av finaste blått kläde, ärmuppslag av blå sammet, fickuppslagen garnerade med dylikt; foder av blå rask. "Infattad" (kantad) med smal guldgalon och i övrigt rikt schamererad med breda galoner och knapphålsgaloner av guld. "Guldtrådsknappar", efter 1709 möjligen förgyllda mässingknappar.
Väst (kamisol): Av kläde som rocken, "sammaledes schamererad" som denna.
Byxor: Blått kläde.
Strumpor: Av blått redgarn. Knäremmarnas spännen förgyllda.
Handskar: Renskinn. kragarna prydda med guldgalonerna. Regementsofficerarna hade sannolikt även guldfransar.
Livgehäng: Överdraget med guldgaloner, fodrat med blått lärft. Spännet förgyllt.
Värjband: Av guld.


Underofficersuniformer (m/1699 till m/1716)
(Göte Göransson har felaktigt avbildat officerare och underofficerare med foder och strumpor i en ljusare blå nyans)

 

 
m/1699
(utdelad januari 1704 och april 1707)

m/1709
(utdelad fram till oktober 1713)

m/1716
(blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)
Hatt: Kantgalon och hattband av silver. Knappen försilvrad. Kantgalon av silver, en tum bred. Hattband av vit tråd. "Med silvergalon".
Kappa: Blått kläde med fin gul boj på krage och sämre boj till stoffering (foder). Galonerad med guld-silver i silkesgaloner (8 alnar) framför och bak på slitsen samt kragen. Försilvrade spännen med krönt kungligt namnchiffer. Blått kläde fodrad med "friserad" (noppig) blå boj. En tum bred silvergalon på kragen. "1 par kappspännen av mässing försilvrade, 1 par smärre släta bak på skörten". Blått kläde fodrad med fin friserad blå boj, schamererad med silvergaloner. "Försilvrade mässingsspännen, stora och små, med Carolus".
Livrock: Blå av fint kläde, 5 ½ aln "varav är ock taget till krage och handklappar [ärmuppslag]". Foder av blå rask. Kantad med 11 ¾ aln smala galoner och i övrigt prydd på "uppslag och rocksäckar" (krage, ärm- och fickuppslag) med 8 ¾ aln breda galoner samt med 14 alnar "knapphål" (tränsar vid knapparna), allt av äkta silver. 40 stycken stora "runda" (kullriga) knappar av fint engelskt tenn. Blått kläde med foder av friserad blå boj. Prydd med en tums breda silvergaloner (på kappkrage och rock, tillsammans 8 ¼ aln). Knapphålen "infattade med blått kläde". 22 stycken försilvrade mässingknappar. Blå kläde med foder av fin friserad boj. Prydd med silvergaloner (på kappa och rock, tillsammans 14 alnar) Knapphålstränsar av blått silke. 26 stycken stora "dubbelt försilvrade mässingknappar och 6 smärre dylika på ärmarna.
Väst (kamisol): Av bockskinn (4 hudar), foder av gul "dwelck" (grovt lärft). Kantgaloner (8 aln) och breda galoner (5 ⅞ aln) av silver. 5 ½ dussin smärre tennknappar. "Camisol av bockskinn med gult lärftfoder och knappar av engelskt tenn". Av chamoisfärgat (sämskfärgat) kläde, fodrad "under livet" med väv och under skörten med chamoisfärgat lärft. 24 smärre knappar som rockens.
Byxor: Blått kläde. Blått kläde. Blått kläde.
Strumpor: Blått redgarn. Blåfärgade "ullstickstrumpor". Blått redgarn.
Handskar: Renskinn "med små kragar stofferade". Älghudskragar och bockskinnsgrepp. Älghudskragar och bockskinnsgrepp.
Livgehäng: Schamererad med bred silvergalon och fodrat med blått lärft. Spännet försilvrat. Av älghud, "slätt med 2ne tasker och band undersatt samt försilvrade spännen uti". Av oxläder, prytt med 4 ½ aln silvergaloner och försilvrad "sölja och mussla".
Värjband: Av blått silke med inslag av silver.    


Korpraler och menigas uniformer (m/1699 till m/1716)
(Göte Göranssons bilder nedan avser korpraler, för meniga se mina bilder längre upp)

 

 


m/1699
(utdelad januari 1704 och april 1707)


m/1709
(utdelad fram till oktober 1713)


m/1716
(blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)

Hatt: Kantgalon och hattband av guld och silver i silke. Prydnad ej angiven. Kantgalon av silver och guld i silke. Hattband av "gul och vit tråd".
Kappa: Blått kläde med "kragen av engelsk fin [gul] boj, stofferingen [fodret] av sämre gul boj; kring kragen en galon av guld och silver i silke" (2 alnar). Spännen av mässing med krönt kungligt namnchiffer. Blått kläde med kragen klädd med "friserad" (noppig) gul boj och prydd med 2 alnar "silkesgaloner". Foder av gemen gul boj. Blått kläde med krage av gult kläde, prydd med 2 ⅛ aln "galoner av silver och guld i silke". Foder av friserad gul boj.
Livrock: Blått komisskläde "med gul boj till foder och fin [gul] boj till handklappar och krage".

Korpraler: "Knapphålen med Löfwerck [sannolikt akantusblad] och dubbla Silkes Håhl [tränsar av gult silke]". 31 stycken stora "platta" tennknappar och 6 smärre dylika, de senare på ärmarna. 

Meniga: Enkel träns vid knapphålen (¾ lod gult silke istället för korpralernas 2 ½ lod). 26 stora platta tennknappar och 6 små på ärmarna.

Korpraler hade fem knappar på vardera ficklock medan meniga bara hade tre. 1707 var det totala antalet knappar för meniga 19 eller 20 stora knappar (beroende på soldatens längd) och 6 små knappar. (Wernstedt sid 308 och 461)

Blått kläde med krage och handklappar av friserad gul boj, foder av enklare dylik. Vid knapphålen tränsar av gult kamelhårsgarn (2 lod). 19 stycken "trestämplade tennknappar". Blått kläde med krage och handklappar av gult kläde. Foder av friserad gul boj. 24 stycken stora knappar "av trestämplat tenn och svarvade med kant"" samt 6 stycken smärre dylika på ärmarna.

Korpraler: "Dubbla knapphål [tränsar] av gult drejat kamelhårsgarn" med "lövverk av gult silke [2 lod]".

Meniga: hade inga tränsar eller bladverk vid knapphålen.

Patronväska: Klaff (Lock) av gult kläde "med palmkvistar kring namnet [det kungliga namnchiffret] sömmat och en liten krona i alla fyra hörnen". Se bild ovan.
Väst (kamisol): Nämns inte.
Gult kläde 1707 (Wernstedt sid 461)
Gult kläde. 18 smärre knappar som rockens. Gult kläde fodrade med väv. 17 smärre knappar som rockens.
Byxor: Blått kläde 1704
Gult kläde 1707 (Wernstedt sid 461)
Gult kläde. Gult kläde.
Strumpor: "Gula sticke strumpor." Gula. Gula.
Halsduk: Utfördes av svart tyg 1706 (Wernstedt sid 460)   En halsduk av svart och gul "krepon" (kräpp), en av vitt lärft.
Handskar: Älghudskragar och bockskinnsgrepp Kragar av oxläder Kragar av oxläder
Livgehäng: Av oxläder med spänne av mässing. Av oxläder med sölja av mässing. Av oxläder med sölja av mässing.
Värjband:   Smorläder. Smorläder.


Trumslagares och pipares uniformer (m/1699 till m/1716)
(Den blå strumpfärgen på Göte Göranssons m/1716 är nog ett misstag, ska vara gul)

 

 


m/1699
(utdelad januari 1704 och april 1707)


m/1709
(utdelad fram till oktober 1713)


m/1716
(blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)

Hatt: Kantgalon och hattband av guld och silver i silke. "Med svettrem och uppsättning jämte ett hattband 2:ne om kullen av vit och gul tråd samt en silkesgalon kring randen." Kantgalon av "silver och guld i silke. Hattband av gul och vit tråd".
Pajrock: Pajrock av blått kläde. "Handklapparna och kragen av fin gul boj samt underfordrad med gul foderboj. Prydd med "1 ½ dussin kamelhårslitser" (tränsar av blått och gult kamelhårsgarn). 18 tennknappar. Pajrock av blått kläde och fodrad med gul boj. 18 stycken tennknappar som i livrocken. Pajrock av blått kläde och fodrad med friserad gul boj. 18 stycken tennknappar som i livrocken.
Livrock: "Rockar av fint blått kläde, fodrade på handklapparna och flaxorna med gul rask och inunder med sämre gul boj, med [48 stycken] guld, silver i silkesknappar, schamererade med guld och silver i silkesgaloner" (på rock och väst sammanlagt 54 alnar). Rock av blått kläde med krage och handklappar klädda med friserad gul boj, fodret av enklare dylik. På rock och väst sammanlagt 53 alnar "galoner av guld, silver i silke" och "2 lod gult drejat kamelhårsgarn till knapphålen". 18 stycken "trestämplade tennknappar med rand". Rock av blått kläde med krage och handklappar av gult kläde, foder av friserad gul boj. På rock och väst sammanlagt 30 alnar "silver och  guld i silkesgaloner", 17 ½ aln infattningsgaloner av samma slag samt 2 lod kamelhårsgarn till knapphålstränsar. 27 stycken stora och 6 mindre knappar "av trestämplat tenn och svarvat med kant".
Väst (kamisol): Blått kläde, prydd som rocken. 36 smärre knappar som rocken. Blått kläde, fodrad under skörten med gul boj; galoner och tränsar vid knapphålen se rocken. 18 smärre knappar som rockens. Blått kläde fodrad under livet och skörten med friserad gul boj; schamerering se rocken. 23 smärre knappar som rockens.
Byxor: Blått kläde. Blått kläde. Blått kläde.
Strumpor: Gula. Gula. Gula.
Handskar:   Kragar av oxläder och bockskinnsgrepp. Kragar av oxläder och bockskinnsgrepp.
Livgehäng: Sirat med 7 ½ aln guld och silver i silkesgaloner. Trumrem prydd med bredare dylik (5 ¼ aln). "Av oxläder med 2:ne taskor och mässingssölja". Trumrem av oxläder. "Av oxläder med 2:ne taskor och mässingssölja".
Hårpung:   Av "swart dwelck [grovt lärft] med listqward".  

 

Frihetstidens uniformer


m/1716
(delades ut vid årsskiftet 1718-19)


m/1724-1728
(delades ut 1729)


"m/1750-tal"
(var i bruk senast 1759)

Karl XII:s m/1716-uniformer (som beskrivs i tabellerna ovan) blev sent omsider färdiga och skickades från Stockholm till huvudarmén i två omgångar i början av november och början av december 1718. Fast då var kungen död och fälttåget över. De blev därmed Livgardets första uniform under den nya epok som inleddes 1719. Från och med 1724 skedde dock flera förändringar i Livgardets uniformsförordning. Det mest iögonfallande var att strumporna nu blev vita och att hattgalonen förändrades så att guldtråden försvann och att silket i densamma blev vitt (silket kan dock ha varit vitt hela tiden och inte blått som på mina bilder ovan). Dessutom tillkom en svart kokard på hatten. Patronväskan fick en galon av silver och vitt silke på locket som även i fortsättningen var av gult kläde. Jag har inga upplysningar om någon ytterligare dekoration men troligen var locket även prytt med det kungliga monogrammet som på Karl XII:s tid. Den nya uniformen delades ut 1729.

Underofficersuniformen förändrades också kraftigt med m/1724. Den tidigare helblå uniformen fick nu blekgula (chamois) uppslag, västar och byxor samt i likhet med manskapet vita strumpor. När uniformsförordningen ändrades igen 1728 skedde en ny förändring av underofficersuniformen (och trumslagaruniformen). De fick bröstrevärer på rocken (även kallat för rabatter eller slag), vilket vid den här tiden var ett vanligt inslag i europeiska uniformer. I Sverige var det däremot ovanligt och blev ett kännetecken för Livgardets befäl. Det var först under 1750-talet som även manskapet fick bröstrevärer.

 

m/1724, m/1726 och m/1728
(uppgifter tagna från Lars Ericssons artikel i Meddelanden från Armémuseum 45-46)

Underofficerare

Manskap

Trumslagare

Hatt: Två fingrar bred silvergalon, en försilvrad mässingsknapp till uppfästning och en kokard av dubbelt svart taftband med påsydd mässingstråd.
Silvergalon och kokard samt svart tagelknapp.
Svart kommisshatt med vit galon med silver och rund tennknapp. Kokard av svart taft samt svettrem
Silver i silkesgalon
 
Kappa, pajrock:   Kappa med silver i silkesgalon på kragen samt stora vita metallspännen och ett par mindre spännen av mässing. Pajrock av blått kläde med gult friserat bojsfoder
Livrock: Blå med chamoiskrage och uppslag.
Blå med chamoisfriserat bojsfoder. hamoisuppslag med klaff fram i bröstet (revärer) och vita knappar.
Blått kommisskläde med gult friserat boj till foder både i ärmarna och under livet. Blått kommisskläde med gul krage och uppslag.
Snören/galoner med silverinfattat silke (framgår inte om det är till hatten eller rocken).
Väst (kamisol): Chamoiskläde underfodrad med friserat boj.
Chamoiskläde med friserat bojsfoder och väv i livet
Gult kläde med väv till foder. Gult kommisskläde med väv till foder.
Byxor: Chamoiskläde fodrade med väv.
Chamoiskläde med vävfoder och tennknapp
Gult kläde med väv till foder. Blå fodrade med väv.
Strumpor: Vita stickade regarnsstrumpor.
Vita regarnsstrumpor
Vita ullstrumpor  
Handskar: Stora spetsiga älghudskragar med renhudsgrepp. Kommisshandskar.
Två par handgrepp, av bockläder respektive renläder
 

Exakt när bröstrevärer infördes på manskapets uniformer är oklart. Men Krigskollegium anmärkte 1759 "att de en tid bort åt af Kongl. lifgardet på Råckarne brukade så kallade slag i bröstet", vilket stred mot riksdagens förbud mot "allehanda öfwerflöds och högmoders förekommande wid arméen" och kungen hade också förbjudit livgardesbefälen från att använda bröstrevärer året innan. Trots detta föreslog Krigskollegium att all personal skulle ha bröstrevärer så att Livgardet skulle utmärka sig gentemot de övriga regementena.

Även hattarna förändrades under 1750-talet. Korpralerna fick 1751 silvergaloner på sina hattar i likhet med underofficerarna. Dessutom skulle både korpraler och meniga ha "tofsar" (ståndare) på sina hattar, vilket infördes på underofficerarnas hattar först 1773. Jag har ingen närmare beskrivning av hur tofsarna såg ut. Det finns dock två samtida avbildningar av m/1765-uniformen som har olika typer av tofsar och de kan vara ledtrådar till hur dess föregångare såg ut. En mer diskret typ av tofs (i silver och/eller vitt silke?) förekommer i Jacob Gillbergs modellritningar nedan, medan en okänd konstnär på bilden till höger har avbildat Livgardet med en lång gul ståndare.

Det noterades även 1759 att Livgardets hattar skiljde sig från de indelta regementena genom att vara "med spitsig kull och dess utan grundare i kullen".


Närbild på hatten, från Jacob Gillbergs ritning av Livgardets m/1765-uniform


Livgardet m/1765 av okänd konstnär

Efter det pommerska kriget infördes 1765 en helt ny uniformsförordning för den svenska armén. Snittet på rocken förändrades och svarta stövletter som skulle täcka strumporna blev standard. För Livgardets del ändrades även knappfärgen från tenn till mässing. De svarta stövletterna var dock inte uppskattade av regementschefen som 1772 klagade över att det förväntades att Livgardet skulle vara klätt i vita stövletter. Han fick igenom sin vilja, vilket innebär att bilden ovan till höger kanske ger en mer rättvis bild av hur Livgardets m/1765-uniform faktiskt såg ut än Jacob Gillbergs modellritningar nedan. I vilket fall som helst ersattes den 1780-1781 av den gustavianska uniformen (m/1779).


Underofficer, menig soldat och trumslagare med uniform m/1765 (ritade av Jacob Gillberg).

Livgardets fanor under 1700-talet

Enligt förordningen från 1686 skulle Livgardets kompanifanor se ut som på bilden ovan (Olof Hoffmans modellritning). Motivet utgörs av kungens krönta spegelmonogram buret av två krönta lejon i ett vitt fält strött med kronor. Längst upp fanns ett tänkespråk skrivet på latin. Livfanan var likadan med undantag för att det kungliga monogrammet i mitten var ersatt med Sveriges stora riksvapen. Meningen var nog att varje enskild fana skulle ha sitt eget tänkespråk längst upp, men i den svit som tillverkades 1710 hade alla fanor samma tänkespråk som på modellritningen. De äldre fanor som tillverkades i slutet av på 1600-talet hade däremot olika tänkespråk. Troligen innebar inte 1686 års förordning några förändringar av hur Livgardets fanor skulle se ut. Dessa hade hur som helst varit vita sedan 1672 och den svit på tolv fanor som delades ut 1680 var dekorerade med kronor strödda över hela duken.

Den första m/1686-sviten med tolv fanor delades ut 1690 och de gamla fanorna donerades då till regementschefen Bernhard von Liewen. Men i september 1700 omorganiserades Livgardet från tolv till arton kompanier och de nya kompanierna behövde egna fanor. Karl XII bad därför von Liewen att återlämna de sex äldre fanor som var i bäst skick. Dessa äldre fanor hann sannolikt inte anlända till Livgardet i tid till slaget vid Narva den 20 november, men bör ha använts under slaget vid Düna den 9 juli 1701. Det står nämligen i kapten Olof Stiernhööks dagbok att hans kompani fick en fana den 26 december 1700.

HINC PRÆMIA BELLI
(Härav krigets belöningar)

En bevarad fana från antingen 1680 eller 1690 (Rudolf Cederströms beskrivning av den följer nedan)

295. Fana. Duk: ursp. h. 216 cm., nuv. br. 143 cm.; af hvitt taft, hvarå måladt i guld, lika å båda sidor, Carl XI:s namnchiffer, stort dubbelt C under stor, sluten kunglig krona med rödt innerfoder; namnchiffret hålles af tvänne krönta lejon med röda tungor; å bottnen små, strödda öppna kronor; längs öfre kanten å inre sidan HINC PRÆMIA [BELLI •], å yttre [HINC] PRÆMIA BELLI •; fäst med starkt kupiga, förgylda spikar och sidenband i hvitt och gult, som fortsätter tätt lindadt om stången 38 cm. ned, fäst med i spiral gående rader af spikar. Stång: längd 265 cm.; diam. uppt. 3 cm., nedom duken 3,5 cm.; af furu, målad hvit.
     Af duken återstår ungefär hälften, uppfodrad på tyll; målningen väl bevarad; duken tagen från stången, som är afhuggen nedtill; spets saknas. Fana vid Lifgardet, troligen äldre än 1686.

Efter ett års fälttåg bedömdes dock fanorna från 1600-talet vara alldeles för slitna. I april 1701 beställdes därför en ny uppsättning med 18 fanor som målades av Olof Hoffman på dukar av "grein de Neapole croisse", (neapolitanskt småmönstrat, kyprat sidentyg). I denna svit som blev färdig i oktober 1701 var tre fanor prydda med fyrkulor (granater) i hörnen. Dessa var avsedda för de tre grenadjärkompanier som hade bildats i september 1700. Men de kom inte till användning förrän i november 1702 då Livgardets utökades med tre vanliga kompanier. Tydligen hade kungen bestämt att grenadjärkompanierna skulle vara utan fanor. Detta var fallet redan när fanorna färdigställdes då Karl XII skrev till krigskollegium den 29 oktober 1701 och nämnde att "vid grenadjärkompanier inga fanor brukas", och detta förändrades inte när ytterligare tre grenadjärkompanier skapades i augusti 1703. Olof Hoffmans svit förlorade till ryssarna vid Poltava och Perevolotjna 1709. I deras beskrivningar nämns att fanspetsarna var graverade och av förgylld koppar. Samtliga fanor togs till Moskva och förstördes 1737 när Kreml brann ned.

I slaget vid Poltava bar dock gardesbataljonerna inte enbart Livgardets fanor. Under det ryska fälttåget hade nämligen  manskap från upplösta tremänningsregementen använts till att fylla luckor i Livgardets kompanier. Deras gamla tremänningsfanor bars jämsides med de 18 livgardesfanorna.  Det exakta antalet tremänningsfanor under detta slag är inte känt, men de var i allmänhet röda med olika mellansvenska landskapsvapen i det övre inre hörnet. Enda undantaget var de småländska tremänningarna som hade gula fanor (och minst två av dessa hade Jönköpings vapen i det övre inre hörnet).


DILECTUMQUE DEO NULLA RUINA PREMIT
(Den av Gud utvalde trycker ej något nederlag)

Efter katastrofen i Ukraina skulle Livgardet återuppsättas till sin forna styrka. Men rekryteringen gick trögt och organisationen stannade länge på tolv kompanier och det var också detta antal fanor som tillverkades 1709-1710 (se bild ovan och nedan). Alla fanor hade samma tänkespråk som på modellritningen, men en avvikelse var att guldtexten hade en bakgrund av silver. Fanstängerna var målade med mörkbrun färg. Kvaliteten på dessa fanor kan dock inte ha varit den bästa eftersom regementschefen beställde 19 nya fanor av persianskt damast 1716 (den nittonde fanan bör ha varit avsett för kompaniet som vaktade slottet). Men det verkar inte som om några nya fanor blev levererade. 1719 klagade den nye regementschefen över att fanorna från 1710 var utslitna, och i väntan på att nya fanor skulle bli levererade begärde han att som en provisorisk lösning få de fanor som hade använts vid Ulrika Eleonoras kröning. Så skedde också, men först efter Fredrik I:s kröning året efter.

Dessa tolv stycken "kröningsfanor" hade beställts från Frankrike redan 1679 och varit avsedda för Livgardet, men leveransen dröjde så länge att andra fanor tillverkades istället. Senast 1703 ska de dock ha varit förvarade i Stockholm. Fragment av en av dessa fanor är bevarade i Armémuseum. De blev aldrig återlämnade när en ny fansvit delades ut och har troligen använts som så kallade "vaktfanor". Denna typ av fana användes i daglig tjänst för att undvika slitage på de ordinarie fanorna och de tillverkades vanligen av billigare material.

En bevarad fana från 1710
(Rudolf Cederströms beskrivning av den följer nedan)

296 (86). Fana. Duk: ursp. h. 178 cm., nuv. br. 136 cm.; af hvitt taft, hvarå måladt i guld lika å båda sidor Carl XI:s namnchiffer, stort dubbelt C under stor sluten kunglig krona med perlor i silfver och rödt innerfoder; namnchiffret hålles af tvänne krönta, dubbelsvansade lejon med röda tungor; längs öfre kanten på silfvergrund, å inre sidan DIL[ECTUMQUE] DEO [NULLA RUINA PREMIT], å yttre [DILECTUMQUE DEO NU]LLA [RUINA PRE]MIT; å bottnen små strödda öppna kronor; fäst med guldband och förgylda spikar. Stång: längd 350 cm.; diam. uppt. 3,4 cm., nedom duken 3,6 cm.; af furu, målad mörkbrun; strax nedom duken klädd 18 cm. nedåt med hvitt taft, som fästes med fyra rader spikar och guldband.
     Duken mycket trasig, i äldre tid lappad; består blott af lösa bitar uppfodrade på tyll; af inskriften återstår blott två fragment; tagen från stången och åter fastspikad vid densamma, men snedt och med längre duk än förut, märken efter de gamla spikarne synas än (och från dem har måttet tagits); spets saknas. Fana vid Lifgardet enligt Carl XI:s förordning af den 17 mars 1686. En afvikelse från den i K. A. förvarade modellritningen är att inskriften målats på silfvergrund och ej direkt på duken. De fragment som upptagas under följande n:r, torde tillhört en med ifrågavarande samhörig fana.

Det skulle dröja till 1726 innan Livgardet fick nya fanor (12 stycken plus två vaktfanor). Utseendet på dessa följde dock inte m/1686 utan det hade blivit kraftigt förenklat. Endast kungens krönta monogram återstod. Lejonen och de utströdda kronorna var borta. Nytt var istället tre slutna kronor i hörnen och en kompanisymbol i det fjärde hörnet. kompanisymbolen ska ha varit i ett av de övre hörnen. Utseendet på kompanisymbolerna är okänt men eventuellt kan stjärntecknen ha använts som symboler. Med denna svit hade även tillverkningstekniken förändrats så att fanorna hädanefter var broderade och inte målade. Inga fanor i den här sviten är bevarade. Vaktfanorna slets ut fort och tre nya levererades 1732-33 och ytterligare tre 1737.

Sviten från 1726 ersattes 1748 med femton nya fanor (inga vaktfanor levererades så troligen användes de gamla fanorna till detta). Denna svit hade inga kompanisymboler och istället var det kronor i alla hörnen. Dessutom var kronorna nu öppna och inte slutna. I originalskick hade de Fredrik I:s spegelmonogram som motiv, men efter att Adolf Fredrik blev kung 1751 korrigerades fanorna så att ett A broderades över de spegelvända F:en.


Kompanifana från 1748, korrigerad 1751

Kompanifana från 1762 eller 1763

1762 broderades sex nya fanor (varav en var en livfana) och dessutom två vaktfanor. Dessa kompletterades 1763 med ytterligare nio kompanifanor. Skillnaden mot föregående svit var att kronorna i hörnen nu återigen var slutna. Dessa var sedan i bruk till 1771-72 då en ny svit på fjorton fanor levererades. Enda skillnaden mot föregående svit var att Adolf Fredriks monogram byttes ut mot Gustav III:s. Nya vaktfanor fick vänta tills 1778-79 då två sådana bekostades av regementschefen själv och 1784 då kronan bekostade två vaktfanor. En ny svit på enbart åtta livgardesfanor broderades 1786 och den lär ha haft samma utseende som föregående svit. 1700-talets sista livgardesfanor delades ut 1798 (1 livfana, 9 kompanifanor och 2 vaktfanor) och var i bruk under hela Gustav IV Adolfs regeringstid, med undantag för vaktfanorna som kasserades efter två år).

Länkar till bevarade fanor

Svit från 1680 eller 1690

Kompanifana 1 (AM.010775)
Kompanifana 2 (AM.091586)
Kompanifana 3 (AM.091588)
Kompanifana 4 (AM.091589)
Kompanifana 5 (AM.091590)
Kompanifana 6 (AM.091591)
Kompanifana 7 (AM.091592)
Kompanifana 8 (AM.091593)

Svit från 1710

Kompanifana 1 (AM.067881)
Kompanifana 2 (AM.091587)
Kompanifana 3 (AM.091594)
Kompanifana 4 (AM.091595)
Kompanifana 5 (AM.091596)
Kompanifana 6 (AM.091597)
Kompanifana 7 (AM.091599)

 

Svit från 1680-talet (togs i bruk 1720)

Kompanifana (AM.068031)

Christoffer Sergels svit från 1748 (korrigerad 1751)

Kompanifana (AM.068029)

Tobias Leijs svit från 1762-63

Kompanifana (AM.068027)

Fanark m/1686

Följande bilden är fanark som är fria att använda för dem som vill måla tennsoldater som ska föreställa livgardister. Kompanifanan nedan är identiskt med Olof Hoffmans modellritning medan de två till höger är min rekonstruktion av livfanan och hur de tilltänkta grenadjärsfanorna kan ha sett ut.

 

Övrig utrustning

Gardets trummor var 1699 blå men hade i övrigt samma utseende som fanorna. Även där avvek livkompaniets trummor genom att ha det stora riksvapnet istället för namnchiffret. Bilden som är tecknad av Göte Göransson och tagen från hans och Alf Åbergs bok "Karoliner" visar hur livkompaniets trummor ska ha sett ut.

Vid samma tid ska gardesofficerarna ha haft fem alnar långa halvpikar med bruna skaft. Underofficerarna var beväpnade med korsgevär som hade omålade skaft. Tyvärr har jag inga uppgifter på vilken färg manskapets pikar hade. Men med hänsyn tagen till det nyss nämnda, och det faktum att fanstängerna från 1710 var målade med mörkbrun färg, pekar det mesta på att pikarna var bruna, antingen på grund av att de var målade eller att de bestod av omålat trä.

Under fredstiden hade Livgardets musketerare varit beväpnade med luntlås- och snapplåsmusköter. Dessa byttes ut mot nya flintlåsmusköter vid krigsutbrottet. Grenadjärerna hade dock sedan tidigare haft flintlåsmusköter med bajonetter. Grenadjärernas vapen visade sig sedan vara så effektiva vid landstigningen i Humlebæk att Karl XII beordrade att även musketerarna skulle ha denna typ av flintlåsmusköt försedd med bajonett. I slutet av oktober bytte därför Livgardet ut sina musköter i Reval och kunde därmed strida med bajonetter i slaget vid Narva en månad senare.

Referenser

Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900).
Ericson, Lars. Fastställda uniformsmodeller för svenska armén under 1720-talet (
artikel i MAM 45-46). Stockholm (1986).
Schreber von Schreeb, Tore. Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII (artikel i MAM 7). (1945).
Törnquist, Leif. Fanorna vid de svenska liv- och hustrupperna (artikel i SVSS-NS XXI). Stockholm (2006).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).
Wernstedt, Folke – Cson Barkman, Bertil med flera. Kungl. Svea livgardes historia, band I-V. Stockholm (1937-1976).
Åberg, Alf – Göransson, Göte. Karoliner. Stockholm (1976).