1353-1412

Margareta var dotter till den danske kungen Valdemar Atterdag. Vid tio års ålder blev hon bortgift med den norske kungen Håkan Magnusson.1370 födde hon sitt enda barn Olof. När Valdemar Atterdag dog 1375 lyckades Margareta få det danska riksrådet att välja Olof till ny kung. Den verkliga regenten var dock Margareta. När maken Håkan dog 1380 styrde hon även Norge åt sin son. En svår motgång för henne kom när Olof dog 1387. Trots att den svenska kungen Albrekt av Mecklenburg var näste man i tronföljden i både Norge och Danmark lyckas hon med politiska manövrar att förklaras som Regent i båda rikena. 1389 fördrev hon Albrekt av Mecklenburg även från den svenska tronen med hjälp av upproriska svenska adelsmän. Trots snabba segrar dröjde det till 1395 innan fred slöts med Albrekt. Vitaliebröderna som var allierade med Albrekt fortsatte dock att bedriva sjöröveri mot Margaretas länder en tid till.

1397 Fick hon sin systerdotterson Erik av Pommern krönt till kung över Danmark, Norge och Sverige. Men Margareta förblev den verklige regenten fram tills sin död 1412. Som regent var hon en mycket skicklig politiker och genom olika åtgärder stärkte hon centralmakten avsevärt. Även i utrikespolitiken fortsatte framgångarna.1408 köptes Gotland tillbaka av Tyska orden som hade ockuperat ön 1398 för att stävja sjöröveriet. I det danska hertigdömet Slesvig som hade en mycket självständig ställning stärkte hon centralmakten genom att i hemlighet köpa hertigdömets jord. 1410 försöker dess hertig hindra detta genom att inleda ett flera decennier långt krig. 1412 dog Margareta av pesten i Flensburg där hon hade bedrivit förhandlingar med hertigen.

Margaretas eftermäle har växlat. Den kvinnosyn som rådde på hennes tid beskrev kvinnor som antingen som oskuldsfulla jungfrur eller intriganta ragator. Någon oskuldsfull jungfru var hon definitivt inte, utan hon kunde mycket väl använda hårdhänta metoder för att få igenom sin vilja. Av den anledningen beskrevs hon ofta negativt. En mer positiv syn framträdde under 1800-talet då hon sågs som en enande kraft som skyddade Skandinavien mot utländskt inflytande. Oavsett vilken av dessa förklaringar som ligger närmast sanningen så råder det ingen tvekan om hennes skicklighet som regent. Av alla regenter som styrt Sverige under medeltiden är hon den främste.

När Margareta dog 1412 blev Erik av Pommern ensam regent.