Marsk kommer från ordet marskalk och var under medeltiden namn på arméns högsta befäl. Titeln nämns i Sverige första gången 1268 och förekommer därefter oregelbundet i Sveriges historia fram till 1676. Under vasatiden blev marsken en hederstitel utan särskilda arbetsuppgifter. Men med regeringsformen 1634 blev riksmarsken president i krigskollegium och fungerade därmed som en försvarsminister. Riksmarskämbetet drogs in när dess innehavare Carl Gustaf Wrangel dog 1676.

Lista över Sveriges riksmarskar
(sannolikt inkomplett)

Kända medeltida marskar

Torgils Knutsson var marsk 1290 när Birger Magnusson blev kung vid bara tio års ålder. Som Birgers förmyndare styrde han Sverige 1290-1298. Under denna tid genomförde Torgils Knutsson det tredje korståget mot Finland 1293 varmed karelen erövrades och Viborg blev grundat. 1300 gjorde han ett misslyckat försök att flytta fram östgränsen till floden Neva. Inrikespolitiskt bekämpade Torgils Knutsson kyrkans växande makt. Men eftersom han fortsatte att dominera rikets styrelse även efter att Birger Magnusson blivit myndig utsattes han för hertigarna Erik och Valdemars intriger. Hertigarna och kung Birger allierade sig och fängslade Torgils Knutsson 1305 som blev avrättad året efter.

Karl Knutsson (Bonde) var marsk 1435-1448, rikshövitsman 1436-1438, riksföreståndare 1438-1441 samt kung 1448-57, 1464-65 och 1467-70.

Svante Nilsson (Sture) utnämndes till marsk 1497 och var riksföreståndare 1504-1512.