Örjan Martinsson

Pensionsomröstningen

Den stora stridsfrågan under femtiotalet var pensionerna, eller rättare sagt den tilläggspension som skulle komplettera den statliga och obligatoriska folkpensionen. Socialdemokraterna ville ha en obligatorisk tilläggspension medan de borgerliga förespråkade frivilliga lösningar. Saken komplicerades av att socialdemokraterna inte hade egen majoritet och därför var beroende av stöd från sin koalitionspartner bondeförbundet. Ännu värre var att opinionsundersökningar visade att en klar majoritet av väljarna föredrog frivillig tilläggspension. Pensionen var en kärnfråga för socialdemokraterna som de inte kunde överge. Socialdemokraterna försökte därför att uppnå en kompromiss med bondeförbundet. Högerpartiet och folkpartiet såg i pensionsfrågan sin chans att bryta socialdemokraternas långvariga maktinnehav och pressade regeringen med krav på folkomröstning. Statsminister Tage Erlander försökte undvika folkomröstningen med att hävda att pensionsfrågan var alltför teknisk för att folket ska kunna ta ställning till den. I längden blev regeringens ställning ohållbar.

När regeringen till slut beslöt sig för att hålla en folkomröstning 1957 om tilläggspensionen såg den till att ge sig själv fördelar. Högerpartiet och folkpartiet ville att folkomröstningen skulle arrangeras efter de regler som föreskrevs i den vilande grundlagsändringen. Det skulle innebära att oppositionen själv fick formulera sitt alternativ. Regeringssidan röstade dock ner förslaget till grundlagsändring och det blev de gamla reglerna som gällde, dvs. riksdagsmajoriteten formulerar alla alternativ. Högerpartiet och folkpartiet var upprörda och kallade det för majoritetens förtryck av minoriteten.

Regeringen lade fram tre linjer som väljarna fick ta ställning till.

Linje 1 föreslog en obligatorisk tilläggspension finansierade av arbetsgivaravgifter. Linje ett stöddes av Socialdemokraterna, kommunisterna och LO.

Linje 2 gick ut på att medborgarna skulle teckna frivilliga pensionsförsäkringar av de privata försäkringsbolagen. Det var i praktiken ingen skillnad från den rådande ordningen. Linje 2 stöddes enbart av bondeförbundet.

Linje 3 var i princip identisk med linje 2 med skillnaden att den också förespråkade möjligheten för arbetsmarknadens parter att teckna kollektivavtal om tilläggspensionen . Denna linje stöddes förutom av högerpartiet och folkpartiet också av SAF, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt av Svenska industritjänstemannaförbundet.

Den avgörande faktorn till att bondeförbundet valde att driva sin egen linje var att de fortfarande var med i koalitionsregeringen. Att i en valkampanj ta ställning för oppositionen och mot sin koalitionspartner var politiskt omöjligt.

För första gången deltog de politiska partierna i valkampanjen till en folkomröstning. Intresset från allmänheten ökade därmed. En intensiv informationskampanj ökade dessutom väljarna kunskaper om vad de olika alternativen skulle innebära. Valresultatet blev dock ett stort antiklimax. Trots informationskampanjen valde de flesta väljarna att rösta efter partilinjen. Och de som inte röstade efter partilinjen följde istället rekommendationerna från sitt fackförbund istället. I siffror blev resultatet:

Det oklara valresultatet ledde till att alla utropade sig till segrare. Linje 1 hävdade att de hade vunnit eftersom de hade fått flest röster. Linje 2 ansåg sig vara den rättmätige segraren eftersom fler röstade på Linje 2 än på bondeförbundet i det föregående riksdagsvalet. Anhängarna till linje tre påpekade att en majoritet av folket röstade på de linjer som förespråkade en frivillig tilläggspension.

Folkomröstningen löste inte pensionsstriden. Oenigheten kring pensionerna ledde till att koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet sprack och att nyval utlystes. Men nyvalet ledde inte heller till något avgörande. I andra kammaren blev ställningen 115-115 i mandat. Folkpartiet försökte nu utan framgång ta fram ett kompromissförslag. Detta misslyckande ledde till att folkpartisten Ture Königson valde att lägga ner sin röst och därmed gav segern till socialdemokraterna.

Läs vidare om det minskade intresset för folkomröstningar.