= EU-medlemmar med euron som valuta (Irland, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Österrike, Slovakien, Slovenien, Kroatien, Grekland, Cypern och Malta)
= EU-medlemmar som inte har infört euron som valuta (Danmark, Sverige, Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Bulgarien)
= Kandidatländer med pågående förhandlingar om medlemskap (Serbien, Montenegro, Albanien och Nordmakedonien)

= Nya medlemsländer (avser de nedanstående kartorna)
= Länder som har lämnat EU (avser de nedanstående kartorna)

Föregångaren till dagens EU var den Europeiska kol- och stålunionen som bildades genom Paristraktaten 1951. Grundarländerna var Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Italien. Detta samarbete utökades sedan genom Romfördraget 1957 till att omfatta hela den ekonomiska sfären så att den Europeiska ekonomiska gemenskapen bildades, vanligen kallad EEC (den engelska förkortningen). Redan från början var ambitionen att samarbetet skulle vara mer än bara en ekonomisk sammanslutning utan även innehålla en politisk dimension som strävade mot ett enat Europa. För att understryka det allt mer fördjupade samarbetet kom alla olika delarna att få samlingsbenämningen Europeiska gemenskapen (EG) och när den politiska dimensionen slutligen förverkligades genom Maastrichtsfördraget 1993 kom hela organisationen att kallas för den Europeiska unionen (EU). Ett av inslagen i Maastrichtfördraget var införandet av en gemensam europeisk valuta (euro). Denna blev fysisk verklighet 2002 då 12 medlemsländer växlade in sina gamla valutor mot euron. Slovenien var det första av de nya medlemsländerna som införde euron (2007) och följdes av Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011, Lettland 2014 samt Litauen 2015. De övriga länderna kommer också att införa euron när ekonomin eller folkviljan medger detta.

EG:s tullunion och överstatliga inslag gjorde att flera västeuropeiska länder avstod från medlemskap och istället bildade frihandelsorganisationen EFTA. Den tongivande medlemmen var Storbritannien och när britterna valde att ansluta sig till EG 1973 följde även Irland och Danmark med. Avsikten var också att Norge skulle ansluta sig men dessa planer stoppades av att norrmännen röstade nej i en folkomröstning.

Eftersom de sydeuropeiska länderna Spanien, Portugal och Grekland var diktaturer kunde de inte bli medlemmar i EG. Men 1974-75 föll dessa diktaturer och en demokratisering inleddes som öppnade dörrarna till EG. I två omgångar blev först Grekland och sedan Spanien och Portugal medlemmar på 80-talet.

Kommunismens fall 1989 innebar att järnridån föll och en utvidgning österut blev möjlig för EG/EU. Det forna DDR blev medlem mycket snabbt som en följd av Tysklands återförening 1990. Eftersom EG uppfattades som den ekonomiska grenen av Nato hade flera länder inte ansett att EG-medlemskap var förenligt med deras neutralitet. Warszawapaktens upplösning ändrade allt detta och 1995 blev Österrike, Finland och Sverige EU-medlemmar. Även Norge hade tänkt bli medlem, men återigen resulterade en folkomröstning i ett nej till detta.

Efter långvariga förhandlingar blev större delar av det forna östblocket medlemmar 2004. Rumänien och Bulgarien som hade svårare att uppfylla kraven fick dock vänta till 2007. I samband med östutvidgningen blev även Medelhavsländerna Malta och Cypern medlemmar. Den av turkcyprioter kontrollerade utbrytarrepubliken fick dock inte ansluta sig eftersom grekcyprioterna oväntat röstade nej till ett förslag till lösning av den långvariga politiska konflikten mellan dessa folkgrupper.

Den senaste utvidgningen skedde 2013 då Kroatien blev medlem. Och om man inte räknar Grönlands utträde ur EU 1985 (som var ett resultat av att det fick självstyre av Danmark 1979), så blev Storbritannien den 31 januari 2020 det första land som lämnade EU. Flera kandidatländer väntar dock på att bli medlemmar även om det är mycket osäkert när nästa utvidgning kommer att äga rum.

Kartorna över EU:s utvidgning finns även i en större storlek på denna sida.