= Romarriket   = Frankiska foederati

Frankerna var ursprungligen en konfederation av flera mindre germanska stammar öster om Rhen som från och med år 257 företog plundringståg på romerskt territorium. Eftersom de bara var en av flera germanska stamkonfederationer som ständigt härjade Romarriket under 200-talet och framåt hade de romerska kejsarna stora problem med att avvärja deras attacker. Inte ens sjöfarten gick säker för dem eftersom frankerna även var skickliga sjörövare. Men frankerna bidrog också med många rekryter till den romerska armén och år 358 fick en frankisk stam, salierna, tillåtelse av kejsar Julianus att bosätta sig på romerskt territorium mellan floderna Schelde och Maas som foederati (bundsförvant). Som foederati var frankerna skyldiga att bistå Romarriket med trupper men fick i gengäld fullständig inre autonomi i det område de blev tilldelade. Därmed hade den frankiska statsbildning som några sekler senare skulle kontrollera hela Västeuropa skapats.

= Saliska franker 358   = Erövringar till 460   = Erövringar till 482

De saliska frankerna var inte den enda frankiska stammen som bosatte sig på romerskt territorium. Under folkvandringstiden fick frankiska foederati bosätta sig i området väster om saliernas ursprungliga territorium ca 430 och från öster trängde de franker som av historiker har kallats för ripuarier fram och bosatte sig mellan floderna Maas och Rhen. De så kallade östfrankerna levde dock kvar öster om Rhen. De saliska frankerna var den ledande stammen och under andra halvan av 400-talet enades alla stammarna under de saliska kungarnas ledning. Dessa kallades för merovinger eftersom de stammade från Merovech som de hedniska frankerna ansåg vara son till en gudomlig varelse.

= Frankerriket 482   = Erövringar till 496   = Erövringar till 507

Den mest kände merovingiske kungen var Klodvig som tillträdde ca 482. Redan från början tvingades han strida mot rivaliserande frankiska ledare som han brutalt lät döda. År 486 utökade han frankernas välde genom att besegra den romerske ståthållaren Syagrius som hade skapat ett eget rike i norra Gallien av resterna från det sönderfallande Romarriket. Detta nya landområde skulle tillsammans med angränsande områden kallas för Neustrien (nya landet) i motsats till Austrasien (östra landet) som var frankernas egentliga kärnland. Klodvigs erövringar var dock långt ifrån över utan han angrep den germanska stamkonfederationen alemannerna som besegrades ca 496 och som förlorade stora landområden. Under inflytande från sin burgundiska drottning Clotilda lät han efter det avgörande slaget mot alemannerna döpa sig och bli katolik. Klodvigs beslut att ansluta sig till den katolska kyrkan istället för den arianska som de övriga germanska folken tillhörde hade stor betydelse eftersom han då kunde räkna med stöd från lokalbefolkningen i grannrikena som betraktade arianerna som kättare.

Striderna mot alemannerna var dock inte över och år 502 hade resten av deras territorium erövrats av frankerna med undantag av ett mindre område som hamnade under ostrogoternas beskydd. Dessförinnan hade bretonerna tvingats erkänna Klodvigs överhöghet även om de bibehöll en autonom ställning. Klodvigs sista erövring var Akvitanien som togs från visigoterna 507, endast en intervention från det Ostrogotiska riket förhindrade en fullständig erövring av visigoternas rike. Detta fälttåg ledde också till att den östromerske kejsaren utnämnde Klodvig till romersk konsul, vilket ökade Frankerrikets prestige och gav deras anspråk på att vara Romarrikets arvtagare större tyngd.

= Frankerriket 511  = Erövringar till 537   = Vasallstater

Efter Klodvigs död 511 delades riket mellan hans fyra söner. Detta arvskifte följde ett mönster som skulle upprepas de följande seklerna och innebar att Frankerriket under den tiden var enat endast korta perioder. De merovingiska kungarna var dock mycket krigiska och många av dem dog innan de hade hunnit skaffa några söner vilket dämpade effekterna av de många delningarna av riket. Men en konsekvens av splittringen var att merovingerna stred allt mer mot varandra än mot yttre fiender. Ett undantag var 530-talet då stora erövringar gjordes. Det Thüringiska riket i östra Tyskland krossades och en mindre del av det erövrades år 531, Burgundernas rike erövrades 532-534 och som en följd av den östromerske kejsarens krig mot ostrogoterna tvingades dessa avträda det som återstod av Alemannien samt Provence till Frankerriket 536-537 mot löfte att frankerna höll sig neutrala. Vid samma tid tvingades Bayern erkänna de frankiska kungarnas överhöghet och Frankerrikets kontroll över Akvitanien stärktes.

= Frankerriket  = Erövringar   = Förluster

Arvskiftena inom den merovingiska dynastin förde med sig att tre frankiska delriken utkristalliserades, Neustrien i väster, Austrasien i öster och Burgund i söder. De perifera områdena som Bretagne, Akvitanien, Alemannien, Thüringen och Bayern försökte ofta göra sig oberoende och merovingernas återkommande brödrastrider gav dem många tillfällen till det. När Dagobert I dog 639 gjorde Thüringerna sig självständiga. När Childeric II mördades 675 bröt Akvitanien sig ut ur Frankerriket. De redan tidigare autonoma staterna Bretagne och Bayern gjorde sig helt oberoende under 600-talet. Slutligen lyckades Alemannien återfå sin självständighet 709-712. De erövringar som gjordes under samma period kunde inte kompensera förlusterna. Några områden i alperna hade erövrats från langobarderna 575 och västra Friesland underkuvades 689, men friserna gjorde i likhet med de övriga ytterområdena flera försök att återfå sin frihet.

Under denna nedgångsperiod för Frankerriket minskade inte bara rikets geografiska utbredning, de merovingiska kungarna förlorade dessutom mycket av sin makt inom de frankiska kärnländerna som ett resultat av en serie minderåriga kungar. I deras ställe trädde innehavarna av ämbetet rikshovmästare (major domus) fram som de egentliga makthavarna. I slaget vid Tertry 687 besegrades Neustrien-Burgunds rikshovmästare av sin austrasiske kollega Pippin av Heristal som därmed regerade över hela Frankerriket.

= Frankerriket 714  = Erövringar till 768   = Vasallstat

När Pippin av Heristal dog 714 blev hans sex år gamle sonson Theudoald rikshovmästare och regent över Frankerriket. Ett ämbete som hade skapats för att sköta riket när kungarna var minderåriga hade nu blivit så mäktigt att det kunde gå i arv till minderåriga. Pippins illegitime son Karl Martell accepterade dock inte detta utan gjorde sig själv till rikshovmästare och blev stamfader till den karolingiska ätten som definitivt berövade de merovingiska kungarnas makt. De följande decennierna ägnades nästan konstant åt krig då karolingerna försökte återerövra de områden som Frankerriket hade förlorat samt försvara sig mot araberna vars invasion slogs tillbaka i slaget vid Poitiers 732. Kampen för att återförena riket var hård men framgångsrik, Thüringen, Alemannien och Bayern erövrades slutligen på 740-talet. Bayern fick behålla sin gamla autonomi men tvingades avträda allt land norr om Donau 744. Frankerna fick kontroll över Balearerna 754 och erövrade Septimanien från araberna 759. Akvitanien återerövrades 768. En allians med påven ledde till två framgångsrika fälttåg mot langobarderna 754 och 756. Medan detta pågick stärkte karolingerna också sin makt inåt, Pippin den lille avsatte den siste merovingern 751 och lät sig väljas till kung.

= Frankerriket 768  = Erövringar till 814  = Landförlust 798
  = Löst kontrollerade områden

När Pippin den lille dog 768 efterlämnade han ett starkt rike utan någon jämbördig motståndare i närområdet. Hans son Karl den store skulle utnyttja detta till att utvidga riket åt alla håll. När langobarderna återigen hotade påvens besittningar runt Rom invaderade han Italien och gjorde sig själv till kung över langobarderna 774. Det langobardiska furstendömet Benevento i södra Italien skulle dock endast under korta perioder erkänna Karl den stores överhöghet. I motsats till den snabba erövringen av Italien blev erövringen av Sachsen i norr (772-804) en mycket utdragen och blodig affär. För att knäcka sachsarnas motståndsvilja massakrerades tusentals sachsare och genom deportering och inflyttning av franker och slaver försökte Karl den store pacificera regionen. Bayern som alltid hade varit en opålitlig vasall annekterades 788 efter att dess hertig hade konspirerat med langobarder och avarer. Avarernas rike med centrum i Ungern krossades 791-796 varmed de slaviska områdena i Centraleuropa erkände Frankerrikets överhöghet. Östra Friesland erövrades 784-785 och Bretagne erkände frankernas överhöghet 799. Fälttågen mot araberna i Spanien var mindre framgångsrika men Karl den store lyckades utsträcka Frankerrikets inflytande till floden Ebro 812, fast araberna hade i gengäld erövrat Balearerna 798.

Karl den stores erövringar var så omfattade att man ansåg att han hade återupprättat det Västromerska riket. En konsekvens av detta var påvens kröning av Karl den store till romersk kejsare år 800. Den frankiska traditionen att dela riket mellan de efterlevande sönerna innebar dock att enheten endast var tillfällig. Dessutom var Frankerriket en feodal stat där det sammanhållande kittet var lönsamma plundringståg mot grannländerna. När Frankerriket växte minskade möjligheterna till dessa och de frankiska stormännens lojalitet till kungarna eroderade bort när de inte kunde räkna med rika belöningar för sina tjänster. Efter Karl den stores död 814 kom därför Frankerriket att under inre och yttre tryck att upplösas i flera olika riken som i sin tur bestod av en mångfald av feodala småstater.

Läs om Frankerrikets upplösning på denna sida.
Frankerrikets regentlängd