Under tidig medeltid var Övre Norrland inte befolkat av svenskar utan av lappar (samer) och kväner (troligen ett finsktalande folk), från vilka regionerna Lappland och Kvänland (Bottenvikens norra kustland) har fått sina namn. Svenskbygderna i Nedre Norrland kallades för Hälsingland och var i sin tur uppdelat i mindre distrikt som till exempel Ångermanland och Medelpad. De nuvarande västerbottniska Umeå och Bygdeå socknar nämndes för första gången 1314 och räknades då till Ångermanland. Men när den svenska koloniseringen av kusten längs Bottenviken fullbordades på 1300-talet började detta område att kallas för Norrbotten. Fram till 1441 utgjorde Norrbotten ett län men det delades då i två län varmed benämningarna Västerbotten och Österbotten uppstod. En senare länsdelning 1810 ledde till att namnet Norrbotten kom tillbaka och att den norra delen av Västerbotten snart började uppfattas som ett eget landskap.

I likhet med resten av Norrland gällde Hälsingelagen i Västerbotten och det ingick i Upplands lagsaga. 1611 bildade de norrländska landskapen en egen lagsaga (Västernorrlands lagsaga). Men de gamla lagsagorna hade då börjat förlora det mesta av sin betydelse och hela Norrland hamnade under Svea hovrätt i Stockholm när den inrättades 1614. Västerbottens och Norrbottens län fick en egen hovrätt i Umeå 1936.

På 1620-talet var hela Norrland, i vilket finska Österbotten också ingick, ett enda län. Detta norrländska storlän delades 1634 i Österbottens län och Västernorrlands län. Gästrikland hade då sedan 1632 administrerats separat som en del av änkedrottning Maria Eleonoras livgeding. Genom ytterligare en delning 1637-38 skapades Västerbottens län med Umeå som residensstad och som bestod av dåvarande Västerbotten, Lappmarkerna samt norra Ångermanland. Bortsett från en tillfällig återförening med Västernorrlands län 1660-64 var länsgränserna oförändrade till freden i Fredrikshamn 1809 då en landremsa öster om Torne älv gick förlorat till Ryssland. Året efter genomfördes en länsreform i Norrland som innebar att det gamla Västerbottens län delades i Västerbottens och Norrbottens län. Det sistnämnda länet fick först Piteå och från 1856 Luleå som residensstad. Utöver en gränsjustering 1868 då Pite lappmark (Arjeplog och Arvidsjaur) överfördes från Västerbotten till Norrbotten har Övre Norrlands länsindelning därefter inte förändrats.

Efterhand som Övre Norrland koloniserades av svenskar kom det att ingå i Uppsala ärkestift. Denna indelning gällde ända till 1647 då allt land norr om Hälsingland avskiljdes från ärkestiftet och bildade ett nytt stift i Härnösand lett av en superintendent (biskop från 1772). Slutligen bildades Luleå stift 1904 utav Norrbottens och Västerbottens län. Trots vissa tidiga försök att kristna samerna behöll de sin hedniska religion väldigt länge och det var först under 1600- och 1700-talet som den försvann genom en intensiv kristen missionsverksamhet.

Den här artikeln skrevs 2005 och återspeglade det forskningsläge som rådde då. Ny DNA-forskning har sedan dess radikalt förändrat synen på hur Norrland befolkades. Men istället för att skriva om artikeln helt och stryka den förlegade uppfattningen har jag valt att behålla ursprungstexten och endast göra ett tillägg i röd text med de nya rönen.

Sverige har bevittnat åtminstone fyra historiska vågor av folkvandringar. Den första vågen bestående av jägare och samlare kom söderifrån i slutet av istiden och den befolkade hela nuvarande Sverige (Finland och norra Norge befolkades vid samma tid av jägare och samlare som kom från Ryssland). En andra våg utgjordes av de bönder som spred jordbruket till södra Skandinavien och då trängde undan de ursprungliga jägarna och samlarna. En tredje mansdominerad våg kom senare under stenåldern när indoeuropéer från södra Ryssland erövrade den jordbrukande delen av Skandinavien och etablerade det språk som skulle utvecklas till dagens svenska. En sista våg kom från Ryssland under järnåldern (århundradena runt Kristi födelse) och den blandade sig med de olika jägarfolken i Nordkalotten och förde med sig det språk som skulle utvecklas till samiska.

Den påstådda kontinuitet som arkeologer tidigare hänvisade till för att hävda att folkvandringar inte har ägt rum kan i stor utsträckning förklaras med slarvfel vid redovisning och datering av arkeologiska fynd.

En mycket omstridd fråga är vilka som först befolkade Övre Norrland. De arkeologiska fynden tyder på att hela Sverige blev befolkat av folk som kom söderifrån. Detta kan också förklaras av att inlandsisen smälte av fortare i söder än i norr och blockerade på så sätt östliga folkvandringar. Mindre folkvandringar från Finland och norra Norge till Övre Norrland kan dock inte uteslutas. I dagsläget är forskarna skeptiska till teorier om att kulturella förändringar under forntiden skulle ha orsakats av folkvandringar. Det saknas nämligen tecken bland fornfynden på att dramatiska brott i kontinuiteten har ägt rum. Att olika arkeologiska kulturer ersätter varandra ska därför snarast ses som en evolution än som spår av massinvandringar.

Under hela jägarstenåldern var Övre Norrland en integrerad del av södra Sveriges kultur. Men banden lossades när jordbruket infördes i södra Sverige och efterhand ökade kontakterna med folken i öster. Den kulturgräns som därmed uppstod sammanfaller med den etniska gräns mellan samer och svenskar som framträder i historisk tid. Att skillnaden mellan nord och syd kan bli så stor trots att de arkeologiska fynden tyder på ett gemensamt sydligt ursprung kan förklaras av att det rör sig om en oerhört lång tidsperiod (8000 år) samt att den forntida befolkningen i Övre Norrland var mycket liten. Både språk och kultur kan genomgå stora förändringar under en så lång tidsperiod. En stor betydelse har också vanan att söka giftermålspartners långt från hembygden, och under senare delen av forntiden sökte invånarna i Övre Norrland i stor utsträckning dessa från grannarna i öster. Giftermålsallianser, kulturella influenser och mindre invandringsvågor kan under årtusendena ha förändrat både södra och norra Skandinavien dramatiskt. Men man ska dock vara medveten om att det är, om inte omöjligt, så i alla fall oerhört svårt att använda arkeologiska fynd och DNA-analyser för att avgöra etniciteten på förhistoriska folk.

Det som idag utgör Norrbotten befolkades under 1000- och 1100-talet av kvänerna som troligen var ett finsktalande folk. Enligt Adam av Bremen skulle den svenske kungen Emund den gamles son Anund ha dött i "Kvinnolandet" under ett krigståg i mitten av 1000-talet eftersom kvinnorna hade förgiftat det vatten han drack. "Kvinnolandet" har vanligen tolkats som en missuppfattning av namnet Kvänland, men med största sannolikhet är historien en förvanskning av Ingvar Vittfarnes berömda vikingatåg mot Särkland som gick till på samma sätt som Adam beskriver. Kvinnolandet skulle i så fall vara Georgien som då styrdes av en drottning.

Även om det är möjligt att Novgorod hade någon överhöghet över dem så var kvänerna oberoende från åtminstone den svenska kungamakten fram till 1300-talet då de upphör att omnämnas i källorna. Troligen beror detta på att de är identiska med de birkarlar som fick rättigheten att driva in skatter från samerna bekräftad av kung Magnus Eriksson. Vid samma tid hade gränsen mellan Sverige och Novgorod reglerats genom freden i Nöteborg 1323. Det var dock osäkert var gränsen gick i norr och därför intensifierade statsmakten sina ansträngningar att lägga under sig Bottenvikens kustland. Den gamla svenskbygdens nordgräns vid Umeå och Bygdeå flyttades fram längre norrut genom bondekolonisation, vilket ledde till att de kväner som bodde i Pite, Lule och Kalix älvdalar blev försvenskade. Som birkarlar kom de dock att även i fortsättningen ha kungliga privilegier över indrivningen av samernas skatter samt monopol på handeln med dem. I utbyte mot detta behövde de bara betala en obetydlig avgift i skinn till kronan. Det är osäkert hur länge de hade haft dessa rättigheter men de tycks ha haft dem åtminstone från 1200-talets slut. Birkarlarnas maktställning bröts inte förrän under 1500-talet då den framväxande nationalstaten tog kontrollen över skatteindrivningen. De allra sista privilegierna togs bort av Karl IX i början av 1600-talet. Södra Lappland (Ume lappmark) hade dock hela tiden legat direkt under kronan.

Första gången namnet Västerbotten nämns i källorna är 1454, men det har som sagt förmodligen uppstått som landskap i och med delningen av Korsholms län 1441. Det första försöket att grunda en stad i Västerbotten skedde 1588 när Umeå fick stadsprivilegier. Men detta tidiga försök att organisera de västerbottniska böndernas handel till städerna misslyckades och varaktig framgång dröjde till 1621 då Luleå och Piteå fick stadsprivilegier samt 1622 då Umeå återfick sina. Även Torneå som numera inte räknas till Västerbotten blev stad vid den tiden. De norrländska städerna förblev dock länge ganska obetydliga. När Linné besökte Norrland 1732 beskrev han städer mest som större byar. Det bottniska handelstvånget som förbjöd städerna att bedriva utrikeshandel fram till 1765 underlättade förstås inte heller städernas utveckling.

Under det stora nordiska kriget brändes Umeå först 1714 och återigen 1720 tillsammans med 200 omkringliggande gårdar av ryssarna. Piteå attackerades 1716 och 1721. Än mer utsatt var Västerbottens kustland under det finska kriget 1809 då det för en kort tid hölls ockuperat. Bland annat gick ryska trupper över kvarkens is och erövrade Umeå den 22 mars, vilket tillsammans med avsättningen av Gustav IV Adolf samma månad ledde till att den svenska armén vid Kalix kapitulerade tre dagar senare. De ryska trupperna i Umeå återvände till Finland den 27 mars, men den ryska offensiven fortsatte under maj då Piteå (8 maj), Skellefteå (15 maj) och återigen Umeå (31 maj) blev erövrat. Den svenska armén gjorde den 19 augusti ett misslyckat försök att återta Umeå genom slaget vid Sävar, men några dagar senare väljer ryssarna trots segern att evakuera Umeå och retirera till Piteå. Den 2 september avslutades striderna i Övre Norrland med stilleståndet i Frostkåge gästgivargård och två veckor senare slöts freden i Fredrikshamn. Denna innebar att Finland samt en remsa av det gamla Västerbottens landskap tillföll Ryssland.

En effekt av gränsdragningen var att Torneå hamnade på den ryska sidan och att en ny stad behövde grundas för att ersätta den. Det första försöket var Carl Johan stad som dock blev ett totalt misslyckande. Det dröjde till 1842 innan man med Haparanda fick en ersättning för det förlorade Torneå. Några år senare grundades även Skellefteå som expanderade kraftigt från och med 1920-talet tack vare malmbrytningen i Boliden. 1901 påbörjades byggandet av Bodens fästning som skulle bli en stöttepelare i det svenska försvaret. Orten Boden blev stad 1919 och är än idag Sveriges största garnisonsort. Slutligen fick Lappland sina första och enda städer med Kiruna och Lycksele 1944 och 1946. Gruvindustrin och skogsnäringen har varit och är betydelsefullt för regionen, men problemen med avfolkning har varit stora under andra halvan av 1900-talet. Detta har främst drabbat inlandet medan kustbygden har kommit lindrigare undan. Umeå har till exempel gynnats av Umeå universitet som inrättades 1963 och som har lett till att Umeå vuxit kraftigt och blivit Norrlands största stad. 1997 fick även Luleå ett universitet när dess högskola omvandlades till Luleås tekniska universitet.