Vandalerna var samlingsbenämning på två besläktade germanska stammar, silingerna och hasdingerna, som levde i området mellan Oder och Wisla innan de under 100-talet e.Kr. folkvandrade till Donauregionen. Ett spår från tiden i nordeuropa är regionen Schlesien som är uppkallad efter Silingerna. I början av 400-talet tvingade trycket från Hunnerna dem västerut och i allians med sveber och alaner korsade de floden Rhen 406 och härjade Gallien under tre år innan de drog vidare till den Iberiska halvön som de delade upp mellan sig. Hasdingerna och sveberna fick den nordvästra delen (Galicien), alanerna sydvästra (Lusitanien) och silingerna under sin kung Fredbal fick den sydligaste delen (Baetica). 416-418 decimerades dock silingerna och alanerna svårt efter strider mot visigoterna, de var därför tvungna att förena sig med hasdingerna under dess kung Gunderics ledning som därefter titulerade sig som vandalernas och alanernas kung.

Ansatta av sveber och romare lämnade vandalerna Galicien ca 420 och bosatte sig istället i södra Spanien som efter dem har fått namnet Andalusien. Vistelsen där blev inte långvarig utan under kung Gaiserics ledning flyttade de till Nordafrika 429 där de skapade ett mäktigt rike. Kartago som intogs 439 blev deras huvudstad och den flotta som strax efter skapades gjorde Medelhavet osäker och erövrade de större öarna i västra Medelhavsområdet. En plundring av staden Rom 455 skulle långt senare ge upphov till uttrycket vandalism. Efter Gaiserics död 477 försvagades dock Vandalriket och det erövrades tämligen enkelt av det Östromerska riket 533-534.