Kartan till höger visar Storbritanniens riksdelar samt den
Irländska republiken. Den viktigaste delen av Storbritannien är England som
ursprungligen bestod av flera anglosaxiska småstater. Kartan till vänster
visar hur gränserna mellan dem såg ut omkring år 802
då kungen av Wessex gjorde anspråk på att vara överordnad kung över hela
England. På grund av vikingarnas erövringar dröjde det till 954 innan
England de facto var ett enat rike, men även efteråt lydde England tidvis
under danska kungar. 1066 erövrades landet av normandiska riddare vilka
knöt landet till Frankrike för en lång tid. Även
Skottland var från början splittrat på flera småstater men enades genom
erövringar och sammanslagningar. Det blev dock inte lika starkt som England
och var tidvis under engelsk överhöghet. I början av 1300-talet kastade
skottarna ut engelsmännen och England och Skottland skulle inte förenas igen
förrän 1603 då den skotske kungen ärvde Englands krona. 1707 förvandlades
personalunionen till en realunion när England och Skottland bildade
Storbritannien. Områden som Wales och Irland var dock inte lika sega som
skottarna i sitt motstånd utan blev tidigt erövrade av England.
Irländarnas missnöje med det engelska styret är en lång följetong i
de brittiska öarnas historia. Det fortsatte även efter att den irländska fristaten
bildades 1922 (självständigt 1937). Nordirland med dess stora protestantiska
befolkning stannade kvar i Storbritannien och katolikerna som är i minoritet
har länge med våldsamma metoder försökt att få till stånd en förening med
den irländska republiken. |