Det som idag utgör Tyskland erövrades i slutet av 700-talet av den
frankiske kungen Karl den store. När Frankerriket
delades 843 förvandlades de tyskspråkiga delarna till det Östfrankiska riket
och år 962 ombildades detta rike till det "Heliga romerska riket av tysk
nation", vanligen kallat det Tyskromerska riket. Regenterna var kungar av
Tyskland men blev ofta krönta till kejsare av påven. År 1806 förklarades det
Tyskromerska riket upplöst som en följd av napoleonkrigen, men i praktiken
hade det Tyskromerska riket sedan länge upphört att vara en stat.
Riksupplösningen började så tidigt som 1254 med det "stora interregnum" då Tyskland saknade en allmänt
erkänd regent och efter den Westfaliska freden 1648 försvann nästan alla
rester av den tyska centralmakten. I själva verket bestod det "Tyska
riket" då av 100-tals självständiga stater av varierande storlek. De
viktigaste var Österrike vars härskare innehade kejsarkronan samt den
växande staten Brandenburg som 1701 bytte namn till Preussen.
Det Tyska förbundet bildas 1815 som en ersättare till det Tyskromerska
riket men under hela 1800-talet pågick det försök att ena alla tyska
småstater till ett sammanhållet rike. Detta lyckades 1864-1871 när Tyskland
enades under preussisk ledning genom en serie framgångsrika krig. En
konsekvens av dessa krig var att Preussens främsta rival Österrike lämnades
utanför det nya Tyskland och med undantag för perioden 1938-1945 har detta
tysktalande land sedan dess legat utanför "Tyskland".
Tyska furstendömen som låg utanför Tysklands nuvarande
gränser finns i de övriga avdelningarna, till exempel ligger
Pommern
och Schlesien
i den Polska avdelningen. |