Detta är en gammal historieuppsats som jag gjorde i gymnasiet 1997. Syftet var att skriva om den mindre kända perioden efter slaget vid Poltava. När jag får tid över kommer jag att skriva om uppsatsen så att den täcker in hela kriget och ändra berättarstilen så att den passar in bland de andra sidorna på Tacitus.nu. Det lär dock dröja till dess eftersom jag under de närmaste åren kommer att vara upptagen med att utveckla den historiska atlasen.

År 1700 var Sverige en stormakt. Genom framgångsrika krig hade Sverige blivit den dominerande makten i Östersjön. Sverige hade en liten befolkning och en inhemsk ekonomi som dominerades helt av jordbruk. Det som gjorde Sverige till en stormakt var kontrollen över Östersjöprovinserna (Estland och norra Lettland) och ett antal besittningar i norra Tyskland. Från de viktiga hamnarna i Östersjöprovinserna fick svenska kronan viktiga tullinkomster, utan dem hade Sverige inte råd att befästa en stormaktsposition. Men det som gjorde det möjligt för Sverige att agera stormakt var de tyska provinserna som utgjorde viktiga brohuvuden på kontinenten. Nackdelen med dessa besittningar var att de var spridda över Tysklands nordkust utan landkontakt med varandra, vilket gjorde dem svåra att försvara och skaffade Sverige många fiender som ville utvidga sitt territorium. Därför var dom välförsvarade och hela 10 000 man soldater var placerade där i fredstid. Till skillnaden från Östersjöprovinserna som var härtagna och därför enligt folkrätten gav Sverige fria händer i förvaltningen var de tyska besittningarna suveräna furstendömen som tillhörde tyskromerska riket och styrdes av en furste som samtidigt var Sveriges kung. Det innebar att den svenske kungen inte var enväldig där som han var hemma. På ekonomiskt sett var de tyska provinserna en förlustaffär. Till skarp kontrast mot östersjöprovinserna som utöver hamnarna var Sveriges kornbod. Men dessa försvarades bara av drygt 6 000 man. De ovannämnda erövringarna var det som gjorde Sverige till en stormakt och som samtidigt var det dessa som skaffade Sverige så många fiender under stora nordiska kriget.

Sverige hade i början av år 1700 haft fred i lite drygt 20 år. Ironiskt nog var det en starkt bidragande orsak till nästan 23 års ofred. Karl XI hade lärt sig att tycka illa om krig genom den hårda vägen och under sina sista år förde han en politik som gick ut på att undvika engagemang i de europeiska storkrigen. Men det skulle visa sig vara en kortsiktig politik och medförde att Sveriges blev politisk isolerat. Visserligen hade han ingått ett fördrag med sjömakterna (England och Holland) 1689 i Altona. I Fördraget förpliktade sig sjömakterna att hjälpa Sveriges skyddsling Holstein-Gottorp mot danskarna. Mellan Danmark och Sverige hade det utbrutit ett kallt krig om Holstein-Gottorp.

Konflikten var hela tiden nära utbryta i krig och skulle vara ända tills 1700. P.g.a. av konfliktens längd förvandlades det till ett "Vargen kommer" och inte många trodde att det verkligen skulle bli krig 1700. Men Sjömakterna hade haft en baktanke när fördraget skrevs under. de hade hoppats att Sverige skulle bistå dem med trupper mot Frankrike under det då rådande Pfalziska tronföljdskriget. Men det mycket klena bistånd sjömakterna fick gjorde att de kände sig svikna och Sverige baktalades därför i diplomatkretsar.

Danmark var Sveriges arvfiende. Medan Sverige mätt på erövringar förde en fredspolitik var Danmark hela tiden inriktad på ett revanschkrig. Det skånska kriget hade varit en framgång återerövringarna uteblev p.g.a. Sveriges mäktiga allierade Frankrike. Efter 20 år var dags för ett nytt krig p.g.a. två allierade som också var intresserade av svenskt territorium.

En av dem var August den starke som var kurfurste över det tyska landet Sachsen. August hade valts till kung över Polen 1697 och var full av ambitioner. Polen hade en befolkning på 14 miljoner, det största riket då var Frankrike med 20 miljoner, det svenska riket hade 4 miljoner. Trots den stora befolkningen förde Polen en anonym tillvaro i Europeisk maktpolitik. Anledningen var den svaga centralmakten. August mål var att stärka kungamakten i Polen och därmed göra det resursrika polen till en makt att räkna med. Medlen var att med sachsiska trupper erövra land som han sen kan byta till Polen mot mer makt. Till en början hade han tänkt sig att göra det genom att delta i Österrike, Venetien och Rysslands krig mot det Osmanska riket. p.g.a. det stundande Spanska tronföljdskriget slöt Österrike fred vilket tvingade de andra att göra detsamma. August fick nöja sig med Podolien som ligger i nuvarande nordöstra Ukraina. Detta räckte inte för att förverkliga Augusts mål. Istället riktade han in sig på Sveriges Östersjöprovinser. Under förevändningen att slå ner ett uppror i Kurland lät flytta sin armé till den svenska gränsen.

Den tredje var Peter I av Ryssland. Han var tsar över ett inlandsrike men trots det omåttligt fascinerad av sjöfart. Hans dröm var att göra Ryssland till en mäktig sjömakt. Och till det krävdes först och främst en hamn. Kriget mot det Osmanska riket hade inte gett önskat resultat och därför försökte han förhandla fram ett vapenstillestånd för att ansluta sig till kriget mot Sverige och där få tillgång till Östersjön.

Sverige var inte helt ovetande om sina grannars planer och kände till att Danmark förhandlade Ryssland. Och i rådet diskuterade man om man skulle föra ett preventivkrig mot Danmark innan Ryssland sluter vapenstillestånd. Däremot hade den machiavelliskt skicklige diplomaten August fullständigt lura sändebuden från Sverige som hade fått antydningar om att även Sachsen var med i komplotten.

Styrkeförhållandena i antal soldater år 1700 var följande:

Efter krigsutbrottet mobiliserades Sveriges armé upp till 100 000 man. Danmarks och Sveriges flottor var jämbördiga. Som ni ser var Sverige starkt nog att stå emot tre motståndare. (På papperet hade Ryssland 170 000 man men dessa bestod mest av de opålitliga kosackerna, resterna av streltserregementena samt milisförband som skulle upprätthålla lag och ordning i det stora riket. Dessa soldater var värdelösa på slagfältet mot västerländska trupper, och turkarna med för den

delen. De enda som kunde användas mot svenskarna var den nya fältarmén av västerländskt snitt som hade uppsatts vintern 1699/00.

Därför var Sveriges motståndare inriktade på ett snabbt överraskningsanfall. Men den danska arméns rörelser var under hårdbevakning av svenskarna och den långa sträckan Rysslands armé måste vandra omöjliggjorde ett överraskningsanfall av dessa. Däremot hade August med armén redan vid gränsen utmärkta möjligheter till detta. Den av Sverige dödsdömde livländaren Patkul som var i sachsisk tjänst och skaparen av den antisvenska alliansen tänkte ut en plan som med rätta kan kallas "tajmad och klar in i minsta detalj" .Men eftersom jag är på den tredje sidan nu är det dags att komma till det jag egentligen ska berätta. Vill du veta mer om Patkuls plan så får du läsa Margus Laidres bok "Segern vid Narva".

Den 11:e februari 1700 (gamla stilen) började det stora nordiska kriget. Sachsarnas överraskningsangrepp misslyckades, "Murphys lag". Sjömakterna höll sina förpliktelser från Altonafördraget och skickade en eskadern. En svensk styrka landsteg vid Humlebäck i Själland. Vilket gjorde att Danmark genast sökte fred och fick det i Traventhal. Danmark var ute ur kriget men dess krigsmakt var intakt. När den svenska armén skeppades över till Östersjöprovinserna hade Ryssarna börjat belägra Narva. Den 20:e november besegrades dom där av den svenska armén. 1701 jagades sachsarna iväg från Livland i slaget vid Düna. Karl XII hade inget annat val än att följa sachsarna in i Polen (varför?, läs Ragnhild Marie Hattons "Karl XII av Sverige). I fem krigar Karl XII i Polen eftersom beroendet av sjömakternas stöd för hindra Danmark från att träda in i kriget hindrar Karl XII att anfalla Sachsen, sjömakternas allierade i det Spanska tronföljdskriget. År 1706 förintades en Sachsisk armé vid Fraustadt samtidigt som Karl XII krossade en rysk hjälpkår i Grodno. Ett svenskt sammanbrott hade därmed undvikits och Karl XII kunde inte längre hindras att invadera Sachsen. År 1707 undviker Karl XII att sin nya allierade Polen med Stanislaus Lecynski som kung härjas av krig genom en "ardenneroffensiv" över Masurien. Kriget är fört till ryska gränsen. 1708 besegrades en svensk kår med förnödenheter av rysk vid Ljesna. Det medför problem med att försörja armén och Karl XII tågar till det bördiga Ukraina. Där besegrades han den 28:e juni vid Poltava och armén kapitulerade tre dagar senare vid Perevolotjna. Karl XII flyr till det Osmanska riket.

Efter Perevolotjna försvann allt som nio års krigsansträngningar hade byggt upp. I Östersjöprovinserna hade Ingermanland, Narva och Dorpat fallit. 1710 föll Reval, Pernau och Riga, en av Sveriges viktigaste fästningar under trycket av den ryska huvudarmén. Och efter det föll Viborg och Kexholm i Finland. Därmed hade Ryssland uppnått sina krigsmål. I Polen besegrades Stanislaus av August med hjälp av en rysk kår, August hade återupptagit kriget så fort som Karl XII lämnat Polen. Stanislaus föll oväntat snabbt, han var inte som de flesta svenska historikerna anser bara en marionett som var beroende av de svenska vapnen. Han hade ett tillräckligt starkt stöd i Polen för att hävda sin ställning. Men August skickliga diplomati hade fällt avgörandet.

Nyheten om Poltava gjorde att Danmark återinträdde i kriget. Efter att ha utdelat en snyting till den svenska flottan kunde en dansk armé på 16 000 man invadera Skåne hösten 1709. Under vintern ockuperades hela Skåne utom fästningarna Malmö och Landskrona. Ett tag såg det ut som om Karlskrona med den infrusna svenska flotten var i fara men epidemier och försörjningsproblem stoppade danskarnas framryckning. Annars kunde danskarna ha lyckats med det som Karl XII misslyckades med 1700. Den svenska repliken kom snabbt. I februari 1710 anländer en svensk armé på 14 000 man under Magnus Stenbock till Skåne, varav en tredjedel hade satts upp efter Perevolotjna. Danskarna som under vintern minskat till 11 000 man överlåter initiativet till Stenbock. Den 28:e februari möts arméerna i Helsingborg (eller Helsingfors som det står i en engelsk källa). P.g.a. ett missförstånd mellan de danska befälhavarna segrar svenskarna. Den danska armén flyr till Helsingborgs fästning och evakueras senare till Själland. Stenbock blir befordrad till fältmarskalk och till riksråd av riksrådet för segern. Men Karl XII godkände inte fältmarskalkstiteln för att han utnyttjade chansen till en fullständig seger genom att storma Helsingborg.

Under tiden befann Karl XII i Bender i Osmanska riket. Från början försökte han ta sig till Sverige så fort som möjligt. Men landvägen genom Polen var spärrad. Med Österrike hade han frostiga förbindelser med och därför försökte han ta sig hem sjövägen. Många erbjöd sig att skeppa över honom vilket ledde till diplomatiska problem, vem ska man välja? Dessa planer kom att rinna ut i sanden och Karl XII tillbringade fem år i Polen. Karl XII försökte tidigt att utnyttja det faktum att det rådde ett vapenstillestånd mellan Ryssland och det Osmanska riket, ett vapenstillestånd som löper ut 1710. Karl XII lovar att bistå med en armé med 20 000 man om sultanen inte låter förnya vapenstilleståndet.

Det lyckas och den 21 november 1710 förklarar sultanen krig mot Ryssland. Ryska armén lämnade Baltikum för att slåss mot turkarna. Men det blev inget nytt Poltava utan armén jagades in i en flodklyka vid Prut i nuvarande norra Rumänien. Tsar Peters armé stod inför en fullständig förintelse. Men turkarnas krigsmål var begränsat, de ville ha tillbaks Azov vid svarta havet, och de ville helst avsluta kriget så snabbt som möjligt inför det planerade kriget mot Österrike och Venetien. Ryssarna hjälpte sen den turkiska storvesiren som aldrig varit känd som en aktivist med mutor för att lättare fatta sitt beslut. Storvesiren valde att släppa ryssarna i utbyte mot Azov, för svenskarna såg han till att ryssarna måste utrymma Polen. När Karl XII sändebud Poniatovski försökte övertala honom att anfalla svarade storvesiren med att undra var era 20 000 man var. Riksrådet i Sverige hade skött Karl XII:s löfte med en irriterande slöhet. Det fanns inget att göra.

Om ryssarna utrymde Polen skulle Karl XII ändå inte sig hem eftersom Augusts sachsare fanns kvar, och nu gjorde ryssarna inte det. När Sultanen fick höra vilket stor seger storvesiren hade skänkt bort blev en av dom strypt. Karl XII hade överlät transporten av armén åt Stenbock som var mer effektivare, maj 1712 anländer han till den svenska Vorpommern i Nordtyskland. Och när sen sultanen upptäckte att ryssarna var kvar i Polen förklarade han krig igen i november. Men Stenbocks läge i Tyskland var kritiskt, ensam bland danskar, sachsare och ryssarna som kom ifrån Prut. Via engelska medlare sluts en vapenvila i Nordtyskland.

När sultanen fick höra det blev han rasande, han tänkte inte föra krig ensam och sluter därför fred kort efter krigsförklaringen. Men p.g.a. försörjningsproblem avbryter Stenbock vapenvilan (danska flottan hade förstört skeppen som förde över trossen) och i slaget vid Gadebusch den 20:e december besegrar han danskarna grundligt, vilket äntligen gav honom fältmarskalkstiteln. Och nyheten om detta leder till att sultanen återigen förklarar krig. Men mellan dessa två händelser hände något som gav svenska språket ett nytt ord.

Ända sedan tiden i Ukraina hade Karl XII haft khanen av krim som bundsförvant i förhandlingarna med sultanen.khanen var både en turkisk vasall och rysshatare. Men något hade hänt. Hur konstigt det än låter så hade August lyckats övertyga khanen att han egentligen var Karl XII vän och ville tillsammans med honom genomföra ett korståg mot Ryssland. Khanen berättade detta för Karl XII uppmanade honom att träffa August i Polen, Karl XII trodde inte ett ord på vad August hade sagt och sa nej. Den rysshatande khanen ville inte låta ett sådant tillfälle försvinna och övertalades av August föra Karl XII till Polen med våld. Khanen fick med den turkiske storvesiren på planen. Han ville gärna bli av med Karl XII som under sina fem år i Turkiet kom att avverka fem storvesirer. Karl XII såg storögd på detta diplomatiska spel som skulle föra honom mot sin vilja till Polen. Karl XII förskansade sig i sin läger utanför Bender när turkarna och tatarerna närmade sig. Själva kalabaliken själv är väldigt överreklamerad. I verkligheten var den väldigt oblodig. Karolinerna hade order att inte göra motstånd. Det var den svenske kungen dom var ute efter och hade räknat med att hålla ut i kungshuset i två dagar, tillräckligt med tid för sultanen skulle hinna att stoppa utlämningen. Karl XII höll inte ut så länge men han blev inte utlämnad trots allt. Khanen blev avsatt och ersattes av sin bror, storvesiren blev strypt.

Men kalabaliken medförde att Karl XII:s ställning försvagades och han hade inte så mycket att säga till om när sultanen flyttade honom till Demotika väster om Istanbul. Turkarna hade tröttnat på hans löften om en svensk armé när Stenbock fann vägen till Polen blockerad av ryssar och sachsare, istället så vände han västerut mot Jylland där han senare skulle bli innesluten i Tönningens fästning och Kapitulera. Det finns teorier om att Stenbock vände västerut p.g.a. löften till Stockholms borgare som bidrog med finansieringen av kampanjen. (motivet för borgarnas önskan var att Danmark hindrade handeln med Sverige). Nu använde sultanen Karl XII som ett påtryckningsmedel i fredsförhandlingarna med Ryssland. Spanska tronföljdskriget skulle snart sluta vilket innebar att krig skulle återigen bryta ut mellan Österrike och det Osmanska riket.

1713 var ett rätt dystert år, inte bara kalabaliken. 16 maj kapitulerade Stenbock, 24 juni sluts fredsfördraget mellan tsaren och sultanen. Detta innebär att Sveriges fiender har fria händer i Nordtyskland. Danskarna erövrar Bremen-Verden, ryssarna Stettin med södra Vorpommern. Det senare överlämnades till Preussen (s k sekvestering, vilket inte innebär att Preussen tar ställning i konflikten).1714 erövrade ryssarna Finland mot ett tafatt svenskt försvar.

Det skulle dröja till september 1714 innan Karl XII kunde återvända till Sverige. Kejsaren hade låtit Karl XII resa genom österrikiskt territorium och efter 14 dagar var han i Stralsund. När man fick höra att kungen åter var på Sveriges mark jublade man på Stockholms gator. Men de blev besvikna när Karl XII stannade i Stralsund. Anledningen till detta var att det var här som 1715 års strider skulle utkämpas. I oktober annekterade Hannover Bremen-Verden. Hannover var ett tysk furstendöme i nordvästra Tyskland vars kurfurste samtidigt var brittisk kung. Detta gjorde honom mäktig och han hade manövrerat bort Danskarna från Bremen-Verden mot att han gick med i kriget, något som den Danmark inte uppskattade. I Mars 1715 förklarade Preussen krig och gjorde därmed Vorpommern till en krigszon igen.

Krigsmålen för krigsdeltagarna var följande:

Ryssland höll Baltikum och Finland ockuperat men det vara bara Baltikum och Karelen som tsaren ville behålla, Finland hade han erövrat för att kunna köpslå med Sverige. Ryssland var alltså mer än nöjd och ville ha fred nu. Sachsen hade misslyckats med kriget och höll inget ockuperat men han fanns alltid i bakgrunden och intrigerade. Danmark hade tvingats att överlämna Bremen-Verden och ville därför ha Rügen och Stralsund istället. I Jylland ockuperade danskarna Holstein-Gottorp och där ville man ha hertigdömets slesvigska delar. Men detta var inte nog man ville också återerövra Skåne varför man var en ivrig förespråkare för en stor allierad invasion i Skåne. Hannover ville ha Bremen-Verden som dom redan kontrollerade. Men som brittisk kung ville kurfursten också stoppa Rysslands oroande makttillväxt. Preussen ville ha södra Vorpommern som dom redan hade och helst norra också som danskarna hade krav på.

För Sverige var det rådande läget oacceptabelt och det fanns inte så många fredsanhängare som kunde tro efter 14 års krig. Adeln ville inte till något pris avträda Livland till Ryssland, förutom den betydelse Livland hade för svenska staten hade många adelsmän egendomar där. (billiga livegna lockar alltid investerare). Borgarna ville inte ha fred med Danmark eftersom det skulle innebära sämre handelsvillkor. Det var krig i öster eller krig i väster som diskuterades i Sverige, inte fred, de flesta verkar tro att Karl XII var tjurskallig och vägrade ge upp en kvadratcentimeter av Sverige medan folket bönade om fred. Det var snarare tvärtom. Karl XII var en militär och insåg det svåra läget. Tjänstemännen i Stockholm behärskade sitt yrke väl men de var okunniga om det militära. Därför förespråkade dom hela tiden under den senare delen av kriget en invasion av Livland. Detta var en militär omöjlighet eftersom Sverige inte behärskade några hamnar där och att landsätta armén i roddbåtar är inte att tänka eftersom man inte skulle hinna att upprätta ett stark brohuvud innan ryssarnas motattack kom .Men tjänstemännen lyssnade inte utan tyckte bara på egendomarna i Livland. Karl XII:s svåger Fredrik av Hessen var en respekterad militär och han stödde förslaget, men det var förmodligen bara för att skaffa stöd för sin fru och tronföljarkandidat Ulrika Eleonora.

År 1715 års strider inriktades på belägringarna av Stralsund och Wismar, främst Stralsund som var en av Sveriges starkaste fästningar. P.g.a. kriget hindrades handeln i Östersjön vilket gjorde att Storbritannien skickade en eskader för att skilja de stridande åt. Men den brittiska kungen var partisk och det var Sverige som drabbades, bl a blockerade britterna under långa perioder Karlskrona så att den svenska flottan inte kunde ta sig ut och en gång stoppade de ett svenskt försök att erövra Bornholm. Den svenska flottan misslyckades med att skydda Vorpommern och efter en allierad invasion i Rügen blev Stralsunds läge ohållbart. den 13 december kapitulerar Stralsund, dagen efter att Karl XII flydde till Sverige. Kort efter kapitulerar Wismar och därmed kontrollerade Karl XII bara det nuvarande Sverige.

Nu trodde Sveriges fiender att Karl XII skulle tigga om fred. Det kom som en chock när de två månader senare fick höra att han hade invaderat Norge. Alla utom Danmark var nöjda med sina erövringar och ville ha fred. Men Danmark klagade inte, Karl XII:s fälttåg var dåligt förberett och åstadkom inte så mycket i Norge. De allierade insåg att de måste fortsätta med kriget för att få Sverige på knä, en invasionsstyrka bestående av 30 000 danskar och 40 000 ryssar samlades i Själland 1716 Danmarks kung Fredrik IV hade beordrat hela den danska handelsflottan till själländska hamnar för att skeppa över trupperna. Den danska, ryska och brittiska flottan skulle skydda landstigning. Hade Sverige någon Chans?

Det var en imponerande styrka men det här var 1700-talet och det var uppenbart att det skulle bli svårt att försörja den i Skåne. Karl XII var en respekterad fältherre och kunde åstadkomma stora förluster för en så stor och därmed klumpig armé i ett så litet landområde som Skåne. Det är sannolikt att åtminstone tsaren mest ansåg planerna som ett sätt skrämma Sverige till fred.

Om det var meningen att operationen verkligen skulle genomföras så blev den försenad p.g.a. att den danska flottan var tvungen att bistå den norska armén mot Karl XII. Först efter slaget vid Dynekilen i april då danska flotten förstörde ett svensk proviantförråd tvingades Karl XII till reträtt.

Under tiden uppenbarades en stor klyfta mellan de allierade. Danmark och Hannover misstrodde och fruktade tsarens ambitioner och började visa det alltmer öppet (de hade bl a tackat nej till ett ryskt deltagande i belägringen av Stralsund). Tsaren å sin sida hade fått vad han ville ha och såg ingen anledning att hjälpa sina otacksamma allierade och dessutom var han skeptisk i fråga om chanserna för att invasion ska lyckas. I september sköts invasionen upp definitivt för årets fältågssäsong. I praktiken sköts den upp för alltid eftersom Fredrik IV hade ingen möjlighet att beordra handelsflottan till Själland under ett helt år en gång till.

Den ryska armén flyttades till Mecklenburg där dom tidigare hade hjälpt till med att slå ner ett uppror och därför hade ett stort inflytande (Inblandningen där var också något som skrämde hans allierade). Motsättningarna bland fienderna att inte gått obemärkt förbi hemma i Sverige hade inte gått obemärkt förbi. Karl XII:s minister Görtz hade utnyttjat detta genom att bedriva separata fredsförhandlingar samtidigt med de mäktigaste motståndarna, Hannover och Ryssland.

Något som gav goda resultat. Hannover kunde få Bremen-Verden om en brittisk eskader hjälpte bistod svenskarna mot Ryssland. Ryssland i sin tur kunde få Ingermanland mot att de återinsatte Stanislaus Lecynski på Polens tron.

Men Karl XII ville förbättra förhandlingsläget genom att erövra Norge. Och märk nu vad som har hänt, plötsligt är det Sverige som har initiativet. Hannover, Preussen och Ryssland var nöjda med sina erövringar och stod passiva. Sachsen deltog inte längre på något sätt i kriget och Danmark kunde inte företa några offensiver ensam. I Sverige kom hoppet tillbaka, det kändes som om kriget skulle vända. Hade inte Sverige lyckats komma tillbaka efter nederlaget vid Nördlingen 1634. Trots att kriget nu hade varat i 17 år så hade Sverige inte åderlåtits på unga män. Till skillnad från trettioåriga kriget då de svenska rekryterna, särskilt de första månaderna, dog som flugor hade Stora nordiska kriget krävt få dödsoffer. Mest p.g.a. att många logistiska problem hade förbättras under 1660-talet av Frankrike och att den svenska armén alltid var relativt liten vilket gjorde den lättförsörjd. Det fanns alltså många kvar i soldatför ålder i Sverige. Problemet var inte manskap utan ekonomi. När Karl XII kom tillbaka från Turkiet så började han effektivisera förvaltningen och förbättra ekonomin så att Sverige skulle kunna gå på offensiven igen.

Ekonomin förbättrades med hjälp av Görtz nödmynt och införandet av deklarationer. Inom förvaltningen gjorde han betydelsefulla reformer som hade sin grund i det missnöje han hade känt under mot riksrådet under tiden utomlands. Missnöjet kom ifrån att riksrådet ständigt förhalat hans beslut, t ex deras motvilja att skicka armén till Tyskland. Det finns en mängd exempel på hur riksrådet indirekt har trotsat hans beslut. Han hade försökt sätta in kungatrogna men det misslyckades. Arvid Horns diplomatiska talang hade varit till stor hjälp vid avsättandet av August den starke och han fick en plats i riksrådet. Men det blev inte som Karl XII hade tänkt sig.

Arvid Horn blev inte kungens man utan ledare för oppositionen. Nästa försök var Magnus Stenbock. Han var fullständigt lojal till kungen men han var inte en politiker utan militär och var inte van vid att behöva kompromissa & kohandla som politik bygger på. Han gjorde sig därför omöjlig och isolerades i riksrådet. Det sista försöket var Vellingk som ofta anlitades som diplomat och hade haft befäl över den livländska armén 1700. När Karl XII utnämnde honom till riksråd var han generalguvernör över Bremen-Verden. Inte heller han blev kungens förlängda arm eftersom han tog utnämningen som misstroendeförklaring mot hans förmåga att försvara Bremen-Verden

Dessa misslyckanden övertygade Karl XII att han måste förändra förvaltningen. Den dåtida förvaltningen präglades av det var grupper som styrde delarna. Karl XII ansåg att detta var anledningen till att dom inte lydde. I den nya förvaltningsapparaten hade alla ett personligt ansvar för sin del vilket skulle göra dom mer motiverade att lyda kungen. Jag ska inte fördjupa mig i det här eftersom det inte har att göra med själva kriget att göra.

Med bättre kontroll över förvaltningen och dom nya inkomstkällorna satte han igång att rusta upp försvaret. Flottan prioriterades före alla andra grenar eftersom en stark flotta behövdes för att övertyga fienderna att man fortfarande var ett hot och därmed underlätta fredsförhandlingarna.

Trots det så uppgick armén 1718 till 60 000 man. Den enda landfronten var Norge och Danmark hade därför förstärkt försvaret till 30 000 man. Fredsförhandlingar pågick fortfarande men det var med Ryssland som mest konkreta resultat hade kommit fram. Ryssland lovade Sverige Mecklenburg i utbyte mot Ingermanland. Eller Norge i utbyte mot hela Baltikum. I båda förslagen lovades Stanislaus Lecynski Polens tron. Till skillnad från det förra fälttåget 1716 så var 1718:s version betydligt mer förberedd.

Manskap, kanoner, experter, proviant, allting fanns för ett sex månaders långt fälttåg i syfte att erövra Norge. Trots all planering så blev den försenad, proviantförråden som helt skulle försörja en armé på 60 000 under sex månader hade inte hunnit upprätta. Det var tänkt att anfallet skulle börja under augusti, skördemånaden, men det blev den 30 oktober. Fälttåget var uppdelat i två anfallsriktningar.

Huvudanfallet mot Kristiania (Oslo) och ett avlastningsanfall på 10 000 man mot Trondheim. Meningen var att besätta Norges viktiga jordbruksområden och lägga sig i försvarsställning medan man belägrar de viktiga fästningarna. De norska fästningarna var starka men den svenska armén hade anlitat franska experter och hade alla kanoner som krävdes. Belägringsarbetena skulle inte kunna störas av norrmännen när den skyddades av en dubbelt så stark armé .Nu blev det inte så mycket av de stora planerna eftersom Karl XII dog. Officerskåren hade aldrig varit förtjust i ett vinterfälttåg mot Norge. Och efterträdaren som ÖB, Fredrik av Hessen, behövde krigskassan för att köpa stöd inför kungavalet. Fälttåget avbröts utan att något hade uppnåtts och återtåget drabbades av olyckor, särskilt den styrkan som hade krigat i Norge och som blev halverad när den korsade fjällen mitt i vintern.

Ulrika Eleonora efterträdde Karl XII men enväldet avskaffades. En av de första sakerna som gjordes var att fredsförhandlingarna med Ryssland avbröts och att fredsförhandlingar startades med de andra fienderna istället. Detta ledde till att Ryssland återupptog krigshandlingarna genom att härja skärgården sommaren 1719. Den 20 november sluts fred med Hannover och Bremen-Verden avträds. Den 27 december sluts vapenstillestånd med Sachsen. Den 21 januari sluts fred med Preussen och södra Pommern avträds (det blev inte hela p.g.a. brittisk påtryckning). Den 3 Juli sluts fred med Danmark, Sverige lovar att inte blanda sig i Danmarks uppgörelse med Holstein-Gottorp vars hertig hade varit motkandidat till Ulrika Eleonora samt avstår från sin frihet mot öresundstullen I slaget vid Hogland besegras den ryska flottan och hindras därmed att upprepa 1719 års härjningar.

Alla dessa snabba freder gick ut på att Sverige skulle kunna rikta alla sina krafter till att militärt besegra Ryssland. Detta var Fredrik av Hessens plan och skilde sig från Karl XII:s att som Frankrike spela ut fienderna mot varandra och få en dräglig förhandlingsfred. Men trots att Sverige helt koncentrerade sig på Ryssland så förändrades inte läget. Ett tag syntes det lovande. Storbritannien, Frankrike och Österrike höll på att bilda en koalition med Sverige för att bekämpa Ryssland. Men söderhavsbubblan och ett krig i Medelhavet som startades av Spanien spräckte dom planerna. Till slut fanns det inget annat att göra än begära fred. Tre år efter Karl XII:s död slöts fredsfördraget I Nystad den 21 september. Det blev en fred som helt dikterades av tsaren som utan att ge något i utbyte fick det han hade tjatat om ända sedan Perevolotjna.