Under 1500- och 1600-talet fanns det fem så kallade riksämbetsmän som efter kungen hade högst rang i rikets styrelse. Deras inbördes rangordning följer listan ovan och med undantag för riksamiralen hade de alla medeltida anor. När statsförvaltningen organiserades på 1600-talet av rikskanslern Axel Oxenstierna blev alla riksämbetsmän chefer för ett centralt ämbetsverk. Men när Karl XI införde kungligt envälde lämnades dessa ämbeten obesatta och deras arbetsuppgifter togs över av kollegiepresidenter som hade en betydligt lägre ställning. Rikskanslerns efterträdare kanslipresidenten skulle dock under frihetstiden fungera som Sveriges regeringschef. Efterträdaren till kanslipresidentens ämbete skulle tillsammans med riksdrotsämbetets efterträdare slås samman 1876 och bli det moderna statsministerämbetet.

Riksdrots

Titeln drots tros komma från medeltidslatinets "dapifer" som betyder köksmästare. Men posten som drots utvecklades till att bli en ämbetsmannatitel och som sådan är den känd i Sverige från och med 1276. Drotsar tillsattes när det saknades kung eller då denne var utomlands och de fungerade som kungens ställföreträdare. Eftersom de ofta blev ett hot mot kungens makt tillsattes de inte under perioden 1386-1435 och det var först efter Engelbrekts uppror som Erik av Pommern blev tvingad att utse en drots. Snart ersattes också drotsämbetet av rikshovmästare som hade samma ställning. Det gamla namnet togs dock tillbaka 1569, men det var då bara en hederstitel utan arbetsuppgifter. Detta förändrades när Svea Hovrätt inrättades 1614, för vilket riksdrotsen var president över fram till 1660 . Utöver denna post fick riksdrotsen även ansvaret för Sveriges rättsväsende. 1686 avskaffades ämbetet av Karl XI när den siste innehavaren dog. Gustav III återupplivade titeln 1787 som med 1809 års regeringsform ersattes titeln justitiestatsminister. Den siste innehavaren av ämbetet justitiestatsminister blev 1876 Sveriges förste statsminister.

Ämbetets arbetsuppgifter delades 1876 upp mellan de nyskapade ämbetena statsminister och justitieminister.

Riksmarsk

Marsk är en förkortning av ordet marskalk som i sin tur är sammansatt av orden "märr" (sto) och skalk (tjänare). Det betydde ursprungligen stallknekt, stallare, stallmästare men kom under medeltiden att bli benämningen på arméns högsta befäl. Titeln nämns i Sverige första gången 1268 och förekommer därefter oregelbundet i Sveriges historia fram till 1676. Under vasatiden var riksmarsk en hederstitel utan särskilda arbetsuppgifter. Men med regeringsformen från 1634 blev riksmarsken president i krigskollegium och fungerade därmed som en försvarsminister. Titeln riksmarsk försvann när dess innehavare Carl Gustaf Wrangel dog 1676.

Lista över Sveriges riksmarskar
(oklart när marsken kom att kallas riksmarsk)

Ämbetet drogs in efter Carl Gustaf Wrangels död 1676. Presidenter i krigskollegium fortsattes att utnämnas men de var därefter mer en myndighetschef än en försvarsminister (som inte skulle införas förrän 1840). Den moderna posten som överbefälhavare som har funnits sedan 1939 kan även den räknas som en efterföljare till riksmarskämbetet.

Riksamiral

Ämbetet riksamiral inrättades troligen 1571. Det hade tidigare funnits amiraler, rent av "överste amiral" med chefskap över hela flottan, men dessa var tillfälliga utnämningar som gällde när flottan gick ut i krig. Någon permanent förvaltningschef över flottan fanns inte före 1571 och det var knappt att det fanns en sådan efter 1571 heller. Dettas eftersom de utnämnda riksamiralerna ägnade sin tid främst åt andra uppgifter. Det var först under Gustav II Adolfs tid som riksamiralen regelbundet skötte flottans verksamhet och 1634 års regeringsform blev den chef över amiralitetskollegium.

Gustaf Otto Stenbock degraderades till "överste amiral" 1676 efter sin misslyckade insats i skånska kriget. Någon ny riksamiral utsågs inte även om Hans Wachtmeister övertog hans ställning som örlogsflottans befälhavare 1679.  Hans Wachtmeister fick 1681 titeln amiral-general  och blev samtidigt kungligt råd. Året efter blev han president i amiralitetskollegium och 1683 utnämndes han till generalguvernör över Blekinge och Kalmar län (han hade varit landshövding över Blekinge 1680-1683). Ingen av Hans Wachtmeisters efterföljare fick samma starka ställning och det gamla riksamiralsämbetet gick därmed samma öde till mötes som riksmarsken.

Rikskansler

En kansler är benämningen på den som leder ett kansli och var ursprungligen den som ansvarade för kungens brevväxling. En sådan funktion är känd från åtminstone 1200-talet. En kanslers status var från början inte hög men uppdraget förutsatte att en bildad person innehade det, vilket innebar att det var normalt präster som blev kansler. Det förekom att en biskop fick uppdraget och från och med slutet av medeltiden blev posten som rikskansler knuten till biskopssätet i Strängnäs . Det var denne som ansvarade för riksregistratur och rikets sigill samt mottog och skickade statshandlingar. Denna rikskansler var dock en del av riksrådet medan riksföreståndarna hade en personlig kansler som skötte deras brevväxling  (ofta kallades dessa för sekreterare efter latinets "secretarius"). Efter att Gustav Vasa blev kung försvann riksrådets rikskansler och det blev nu det kungliga kansliet som ensamt ansvarade för statens brevväxling.

Själva titeln rikskansler kom tillbaka under Johan III:s tid men förvandlades snart till en tom hederstitel utan egentliga arbetsuppgifter. Detta förändrades när Axel Oxenstierna blev rikskansler 1611 och som de facto kom att fungera som en regeringschef. Han organiserade statsförvaltningen så att rikskanslern blev chef över kanslikollegium och därmed blev en slags utrikesminister. När riksämbetena avskaffades av Karl XI kom rikskanslerns ersättare, kanslipresidenten, att bibehålla stor betydelse till skillnad från de övriga.. Under frihetstiden var kanslipresidenten inte bara den enda kollegiepresident som hade säte i riksrådet, den var i själva verket även Sveriges regeringschef fram till Gustav III:s statskupp 1772. Regeringsformen från 1809 döpte om ämbetet till utrikesstatsminister, vilket sedan blev utrikesminister 1876 när ett särskilt statsministerämbete skapades.

Ämbetets arbetsuppgifter delades 1876 upp mellan de nyskapade ämbetena statsminister och utrikesminister.

Riksskattmästare

Ämbetet riksskattmästare härstammar medeltiden även om innehavarna då kallades för kammarmästare. Sådana omnämns från 1300-talet och ansvarade för rikets ekonomi. På 1500-talet bröts deras arbetsuppgifter ut ur det kungliga kansliet när Sveriges första centrala ämbetsverk skapades. Det som först kallades för räkningskammaren och sedan kammarkollegium. Dess chef var kammarmästaren som vid den tiden även kallades för "överste räknemästaren". 1602 ändrades titeln till riksskattmästare

Efter Sten Bielkes död utsågs ingen ny riksskattmästare och dess arbetsuppgifter togs över av den nyinrättade posten som president för kammarkollegium, vilken inte fick samma höga rang som dess föregångare.