Att ge en uppskattning av den ryska arméns styrka är besvärligt eftersom det tycks råda stor osäkerhet om vilka regementen som egentligen deltog i striderna den 28 juni 1709. Det verkar inte bättre än att varje bok har sin egen uppsättning av regementen. Det enda som litteraturen är förhållandevis samstämmiga om är vilka regementen som deltog i huvudstriden, dvs. 18 infanteriregementen fördelade på 42 bataljoner och 17,5 dragonregementen fördelade på 69 skvadroner. Litteraturen är också samstämmig om att en genomsnittlig rysk infanteribataljon bestod av 500 man. Uppskattningarna på hur stort ett genomsnittligt dragonregemente var varierar dock kraftigt i litteraturen, från 425 man till 915 man. En del av dessa skillnader kan möjligen förklaras av olika definitioner av hur regementenas styrka ska mätas (uppskattningarna av de svenska regementena räknar till exempel bara de tjänstdugliga meniga soldaterna). Hela den ryska armén deltog dessutom inte i huvudstriden utan det fanns trupper avdelade på olika håll som får summan att stiga rejält om man räknar med dem. Exakt hur många de var är dock oklart för många regementen som uppges ha deltagit i Poltavafälttåget är mycket svåra att placera i slagfältet.

Trots det osäkra läget med många olika bud om den ryska arméns numerär är det i min litteratur bara Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" (1919) som gör en grundlig genomgång av vilka källor deras uppskattningar baseras på. Nicholas Dorrells bok "The Dawn of the Tsarist Empire" (2009) skiljer sig visserligen från mängden genom att ge mycket exakta styrkebesked på regementsnivå, men den namnger inte vilka källor dessa uppgifter kommer ifrån. Utöver dessa två verk har jag även använt mig av Peter Englunds (1988), Angus Konstams (1994), Bertil Wennerholms (2000), Peter Froms (2007) och Valerij Moltusovs (2010) böcker om slaget vid Poltava.

Enligt Generalstabsverket har källorna bara styrkeuppgifter för ett infanteriregemente (Astrachanska), och för en styrka på sex dragonregementen som tillsammans utgjorde 2 500 man. Det Astrachanska regemente hade två bataljoner och sammanlagt 920 man. Astrachanska var ett elitregemente som troligen fick förtur till nya rekryter och det hade inte heller deltagit i strider i någon större utsträckning än de övriga regementena. Men dess 460 man starka bataljoner ska alltså utgöra den enda konkreta ledtråden till det ryska infanteriets styrka (vars genomsnittliga bataljonsstorlek verket uppskattar till 500 man). De nämnda dragonregementena hade den 14 juni en genomsnittsstyrka på drygt 400 man vilket vittnar om vilka stora förluster den ryska armén måste ha drabbats av under den gångna vinterns fälttåg då ett fulltaligt regemente utgjorde 1 100 man (1 200 man för infanteriet). Enligt Generalstaben var det svårare för den ryska armén att ersätta kavalleriets förluster än för infanteriet, vilket skulle förklara deras lägre manskapstal. Den effektiva styrkan för ett genomsnittligt ryskt dragonregemente som exkluderar de icke tjänstdugliga uppskattas därför till 425 man eller sammanlagt 10 000 man fördelade på 23,5 regementen.

Nicholas Dorrell har som sagt mycket exakta styrkebesked för de olika regementen och enligt honom hade det Astrachanska regementet hela 1 800 man, vilket dock verkar mycket märkligt för ett regemente som endast bestod av två bataljoner. Fast trots denna höga siffra för Astrachanska regementet innebär även Dorrells uppgifter att den ryska genomsnittsbataljonen var 500 man stark. För de ryska dragonregementen har dock Dorrell uppgifter som resulterar i mycket högre genomsnittsstorlekar. Enligt två källor som Dorrell inte namnger och som kompletterats med Dorrells egna uppskattningar för utelämnade regementen bestod kavalleriet av antingen 28 600 eller 34 300 man.  Dorrell uppger att dessa källor syftar på läget efter slaget och spekulerar i att skillnaderna dem emellan kan bero på olika definitioner av regementsstyrka (med eller utan befäl). Den första källan är dock inte konsekvent lägre än den andra så frågetecknen kvarstår. Antalet dragonförband i dessa summor är hur som helst 35 regementen och 5 fristående skvadroner. Om skvadronerna ska räknas som halva regementen blir genomsnittsstyrkan 763 eller 915 man. Dorrell har dock ett mycket högt antal regementen och alla dessa kan inte placeras på slagfältet. Utesluter man sex dragonregementen som Dorrell tror var posterade längre bort från slagfältet (vilka inkluderar Narvska som enligt Wennerholm ska ha befunnit sig i Karelen vid tiden för slaget) så blir summorna istället 22 800 eller 28 600 man. Talen skiljer sig betydligt från Generalstabsverket som dock mycket väl kan ha känt till dessa källor eftersom detta verk enbart hänvisar till styrkebesked från tiden före slaget och dessutom är fokuserat på att fastställa den effektiva styrkan (samt troligen i likhet med de svenska styrkebeskeden tillämpar en snäv definition av regementsstyrka). Hästbrist, sjuka soldater och eventuella nytillkomna rekryter efter slaget kan ha gjort att den verkliga styrkan var långt under de nivåer som Dorrells källor uppger. I vilket fall som helst representerar Generalstabsverket och Nicholas Dorrell de två extremerna när det gäller storleken på kavalleriet.

Den högre varianten av Dorrells styrkebesked för huvudstridens regementen redovisas på denna sida.

Även de övriga böckerna anger att en genomsnittlig rysk bataljon hade 500 man medan uppskattningarna för kavalleriet fortsätter att variera. Peter Englund följer visserligen Generalstabsverket med en genomsnittstyrka på 425 man och en sammanlagd styrka på ca 10 000. Men Angus Konstam anger att 13 800 man kavalleri (17,5 regementen) deltog i huvudstriden, och då är inte de fem dragonregementen som förföljde Roos bataljoner inräknade. Konstams genomsnittliga dragonregemente borde därmed ha bestått av ca 790 man, vilket innebär att de övriga dragonregementena då borde ha haft en styrka på 4 000. De sex regementen som stod under Volkonskijs befäl är i likhet med Generalstabsverket inte omnämnda, men inkluderar man dem kommer man fram till samma nivåer som Nicholas Dorrell. Valerij Moltusov har till synes två motstridiga totalsummor för kavalleriet. För på sidan 93 anger han att dragonerna utgjorde drygt 20 000 man och man får intrycket att den summan inte inkluderar de sex regementen som stod under Volkonskijs befäl. Men precis innan hade han på samma sida räknat upp styrkan på de olika kavalleriavdelningarna (inklusive Volkonskij) och summan av dessa blir snarare 18 600 man. I den sistnämnda summan ingår huvudstridens 11 000 dragoner som dock efter reduttstriderna ska ha reducerats till 9 000 - 9 500 man.

Peter From uppskattar genomsnittstyrkan för ett ryskt dragonregemente till 550 man, vilket med 23 regementen ger en totalsumma för kavalleriet på 12 650 man. Dessutom anger han artilleriets styrka till mellan 2 000 och 2 500 man och 127 kanoner utöver regementsartilleriet. I en fotnot skriver han också att: "En annan modern rysk källa säger att ryssarna hade 74 bataljoner, 119 skvadroner, 5 000 kosacker och 119 kanoner. Slutsumman, inklusive irreguljära trupper landar ändå på omkring 55 000 man". Bertil Wennerholm nämner att den ryske historikern Porfiriev har räknat med 17,5 dragonregementen och en genomsnittsstyrka på 600 man, vilket ger en totalsumma på omkring 10 000 man. Wennerholm själv konstaterar i sin bok "Emporterade troféer" att kavalleriets styrka borde ligga inom intervallet 10 000 - 14 000 man. Det skulle innebära att deras förluster under slaget låg på 4-6 % stupade och 10-14 % sårade vilket enligt honom är en rimlig nivå för en segrande armé. I kommentarerna till Moltusovs bok, som kom ut tio år senare, konstaterar Wennerholm att tillgängliga källor tyder på att den ursprungliga styrkan hos de förband som deltog i huvudstriden var 10 000 - 10 500.

Kosackernas styrka uppges av Konstam ha varit omkring 1 500 man och kanonernas antal i huvudstriden ska ha varit 77. Generalstaben uppger att ryssarna hade 72 artilleripjäser och att det inte finns något underlag för att bedöma kosackernas styrka. Dorrell konstaterar att kosackerna (tillsammans med kalmucker) var minst 5 000 och Moltusov anger att antalet irreguljära trupper var så många som 23 000.

När det gäller antalet taktiska enheter så kan man konstatera att Generalstabsverket anger en totalstyrka på 61 bataljoner. Denna uppgift bygger dock på en äldre missuppfattning om att endast två bataljoner ur Belgorodska regementet bemannade redutterna. Enligt Wennerholm var bemanningen 7-8 bataljoner fördelade på tre regementen och ryska källor nämner en total styrka på 4 730 man fördelade på 13 bataljoner (9 av dem bemannade enligt Moltusov de redutter som svenskarna passerade). Utöver dessa finns det ytterligare ett antal infanteriregementen som ibland omnämns som deltagare i Poltava-fälttåget trots att det är mycket svårt att avgöra var någonstans de i så fall ska ha befunnit sig. Samma sak gäller för kavalleriet där generalstabsverket nämner 23,5 regementen som ingående i den ryska huvudarmén. De 17,5 som deltog i huvudstriden är okontroversiella men de övriga utgjordes av mer än bara sex regementen även om uppgifterna om dem är mycket osäkra. Det Narvska dragonregementet som både Generalstabsverket och Nicholas Dorrell omnämner som deltagare var emellertid enligt Wennerholm inte i närheten av Poltava. Däremot ingick fem dragonregementen i den styrka som avdelades för att strida mot Roos och sex regementen avdelades för stödja de pro-ryska kosackerna. Vilka som ingick i vilken styrka tycks det dock råda förvirring om och Moltusov uppger rent av att det delvis var samma regementen. De som inte inkluderar Volkonskij styrka i sina uppskattningar kan mycket väl ha dragit slutsatsen att den styrkan var identisk med den som stred mot Roos. Utöver detta ska två regementen ha befunnit sig vid Jakovtsy söder om det ryska lägret och sedan finns det ytterligare regementen som omnämns som deltagare men som inte kan placeras på kartan.

I den ovannämnda redovisningen har inte Poltavas garnison inkluderats som enligt den svenska litteraturen bestod till hälften av beväpnade stadsbor och med artilleriet inräknat uppgick till 4 000 man. De reguljära förbanden ska ha bestått av 6-7 bataljoner. Dorrell uppger dock att garnisonen var 4 182 man stark exklusive de beväpnade stadsborna vilket leder honom till att spekulera om vilka ytterligare regementen som kan ha ingått i garnisonen. Moltusov räknar med 7 bataljoner, varav de flesta var mycket svaga, och en sammanlag styrka på de reguljära förbanden (som inkluderade artilleri och kosacker) på 3 000 man. Samtidigt uppger han att det fanns minst 4 500 munnar att föda i fästningen.

Ska man sammanfatta böckernas uppskattningar av den ryska arméns effektiva styrka så bestod infanteriet av ca 29 500 man (59 bataljoner) i det befästa lägret plus ytterligare 4 730 man i redutterna. För kavalleriet verkar det finnas två olika typer av uppskattningar. En som avser den effektiva styrkan och som med en genomsnittsstorlek på mellan 425 och 600 man per regemente innebär att kavalleriets sammanlagt 30,5 regementen bör ha bestått av 13 000 - 18 000 man. Sedan en annan typ av styrkebesked, som troligen även inkluderar icke tjänstdugliga och kan ha en generösare definition av regementsstyrka, som resulterar i en totalstyrka på 22 000 - 28 000 man. Bedömningen av kosackernas antal varierar extremt mycket och eftersom de aldrig avsågs delta i ett fältslag kan vi lämna dem åt sidan. Lägg slutligen till drygt 2 000 artillerister och vi får en summa för den effektiva reguljära styrkan på någonstans mellan 50 000 och 55 000 man (exklusive Poltavas garnison på 4 000 man). Av dessa deltog 42 bataljoner och 17,5 dragonregementen i huvudstriden (mellan 28 500 och 31 500 man).

Ryska förluster

Enligt Peter Englund utgjorde den ryska arméns totala förluster av 1 345 stupade och 3 290 sårade. Mer detaljerade uppgifter återfinns hos Wennerholm. Enligt honom var de officiella ryska förlusterna för infanteriets manskap: 691 stupade och 1 784 sårade. Dessvärre framgår det inte vilka regementen som omfattas av denna siffra. Wennerholm anser att det är sannolikt att de 6-7 bataljonerna i Poltavas garnison ingick i den. Men för ett av dess regementen är förlusterna kända. I det Permska regementets enda bataljon ska så många som 134 man och 3 officerare ha stupat (44,7 % av 300 man stark bataljon). Om fler garnisonsregementen drabbades av liknande förluster blir det inte mycket som återstår för regementen som deltog i det egentliga slaget. Eftersom det även kan ha legat i ryssarnas intresse att få förlusterna att framstå som låga genom att exkludera garnisonen anser jag att det är troligt att de har gjort just detta. Det innebär i så fall att totalsiffrans förluster ska fördelas på huvudstridens 42, redutternas 9 och Rentzels 5 bataljoner som attackerade Roos. Det ger ett snitt på 2,5 % stupade och 6,4 % sårade, vilket får betraktas som en låg men ändå helt rimlig siffra för en segrande armé. Fast när man ska fördela förlusterna på enskilda bataljoner är det lämpligt att exkludera de 18 bataljoner som utgjorde infanteriets andra linje och som knappast deltog i några strider. Det höjer snittet till 3,6 %. stupade och 9,4 % sårade. Översatt till absoluta tal skulle det innebära att i genomsnitt 18 man stupade i de bataljoner som deltog i striderna.

Men som man kan förvänta sig varierar förlusterna mellan olika förband. I de 15 bataljoner som ingick i Hallarts division stupade bara 81 man och 454 sårades. Fördelat på de 8 bataljonerna i första linjen blir det låga 2,0 % stupade. I det tre bataljoner starka Semjonovska gardet stupade 59 man och 102 sårades, vilka fördelade på de två bataljonerna i första linjen ger ett dödstal för dessa på 5,9 % (under förutsättning att bataljonerna var av genomsnittsstorlek). Semjonovska gardets förluster är förvånansvärt höga med tanke på att deras deltagande i slaget troligen var väldigt begränsat. En möjlig förklaring kan vara att det svenska kavalleriet fick in en lyckoträff när gardet förföljde flyende svenskt infanteri. Något mindre förvånande är att det Novgorodska regementet med två bataljoner hade 69 stupade och 53 sårade, vilket koncentrerat på en enda bataljon blir 13,8 % döda. Deras höga förluster kan bero på att de fyra livgardesbataljonerna stred i deras sektor. För det Schlüsselburgska regementet (också två bataljoner) känner vi inte till antalet stupade men väl att 72 man sårades. Plussar man ihop dessa tal kommer man fram till 209 stupade. De återstående 482 dödsfallen bör därmed ha fördelats på de övriga 13 bataljonerna i första linjen samt bataljonerna i redutterna och de som under Rentzels befäl stred mot Roos. Sammanlagt alltså 27 bataljoner som deltog i strider och som i snitt ska ha haft knappt 18 stupade (3,6 %). Eller med andra ord samma snitt som för det stridande infanteriet i sin helhet. Det bör dock konstateras att bataljonerna som bemannade redutterna måste ha drabbats av mycket högre förluster än de övriga bataljonerna vilka då bör ha drabbats av ganska låga förluster.

Wennerholm nämner inte totalsiffran för kavalleriet men om han använder sig av samma källa som Englund blir det 654 stupade och 1 506 sårade. Enskilda förlustsiffror är kända för hälften av av de deltagande regementena och redovisas här:

Läs även om den svenska arméns styrka och förluster i slaget vid Poltava eller se den ryska arméns Ordre de Bataille och uniformer.

Dorrell, Nicholas A. The Dawn of the Tsarist Empire. Nottingham (2009).
Englund, Peter. Poltava – berättelsen om en armés undergång. Stockholm (1988).
From, Peter. Katastrofen vid Poltava. Lund (2007).
Generalstaben (red. Carl Bennedich). Karl XII på slagfältet. Stockholm (1919).
Konstam, Angus. Poltava 1709 – Russia comes of age. London (1994)
Moltusov, Valerij A. Poltava 1709 – Vändpunkten. Borgå (2010).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).