Det stora nordiska kriget 1700-1721 utkämpades mellan Sverige och en antisvensk koalition vars medlemmar växlade under krigets gång. Den ursprungliga koalition bildades av Danmark-Norges kung Fredrik IV, Rysslands tsar Peter den store och August den starke i egenskap av kurfurste av Sachsen. August var även kung av Polen och även detta lands militära styrkor var i allra högsta grad inblandat i kriget. Efter att framgångsrikt ha slagit ut Danmark och Sachsen ur kriget skulle krigslyckan vända för Sverige. Efter nederlaget vid Poltava kom Sverige att befinna sig i krig mot en alltmer växande skara stater som önskade erövra svenskt territorium, vilket nedanstående tabell åskådliggör.

Antisvenska koalitionen

		1700		1702		1704		1706		1708		1710		1712		1714		1716		1718		1720
	Sachsen
	Danmark
	Ryssland
	Polen
	Preussen
	Hannover

Polens ställning i stora nordiska kriget är komplicerad. Formellt förklarade det inte krig mot Sverige, men polska trupper lojala till August den starke bekämpade den svenska armén när den gick in på polskt territorium. Från och med 1704 rådde det inbördeskrig i Polen mellan den svenskstödda Warszawakonfederationen och den svenskfientliga Sandomierzkonfederationen. Den senare vann inbördeskriget 1709 men någon formell fred slöts inte med Sverige. Det var först 1732 som en "deklaration om vänskapens återställande" undertecknades av Sverige och Polen. för Sachsens del hade en sådan slutits 1729.

Värt att nämna är att flera av de inblandade arméerna i det stora nordiska kriget även deltog i det spanska tronföljdskriget 1701-1715 antingen genom att hyra ut hjälptrupper till de allierade (Danmark, Sachsen och Hannover) eller såsom Preussen delta som en fullt krigförande part. Även det lilla Holstein-Gottorp som var allierat med Sverige bidrog med trupper i detta krig.