År 1347 belägrades staden Kaffa på Krimhalvön av tatarer under ledning av khan Janibeg. Kaffa som var en viktig handelsstad var väl befäst och var förberedd för en lång strid. Belägringen blev dock inte långvarig eftersom Janibegs armé decimerades av en mystisk sjukdom. Innan tatarerna avbröt sin belägring hade de dock under en längre tid använt katapulter för att slunga iväg sina döda över Kaffas försvarsmurar. Försvararna försökte så gott de kunde att slänga liken i havet. Men katapulterna höll ett mycket högre tempo än försvararna.. Det dröjde inte länge innan Kaffa stank av ruttnande lik. Märkliga saker började nu hända. Plötsligt dog alla råttor i staden. Och när råttorna dog kom turen till människorna. Svarta bölder växte fram i armhålor och på ljumskarna. Efter tre dagar dog de en plågsam död. För andra tog det bara ett dygn att dö medan de hostade blod. Folk dog i drivor och de som kunde försökte desperat att ta sig därifrån.

Kaffa dominerades av handelsmän från Genua och deras skepp färdades över Svarta havet i jakt efter säkra hamnar. Under resans gång insjuknade sjömännen och få var i liv när de kom fram till destinationerna. De var dock tillräckligt många för att sprida sjukdomen vidare. Konstantinopel, Alexandria, Messina, Marseille, Barcelona och naturligtvis Genua var bland de städer som råkade ut för den smitta som de genuesiska skeppen förde med sig. Från dessa hamnstäder spred sig sjukdomen som kom att kallas för pesten som en våg över först Italien sedan Frankrike och Spanien och därefter Storbritannien och Tyskland. År 1349 kom pesten till Skandinavien och därifrån spred den sig till Baltikum och Ryssland innan den till slut ebbade ut

Överallt med några obegripliga undantag dog ett ohyggligt antal människor. Exakt hur många som dog tvistar de lärde om. De vanliga uppskattningarna lägger sig på en nivå på mellan en tredjedel och hälften. Eller med andra ord: Av de 80 miljoner européer som levde år 1347 dog mellan 26 och 40 miljoner av pesten under fyra år. Åren efter pesten återhämtade sig Europas befolkning något. Men massdöden 1347-51 var ingen engångsföreteelse utan pesten återkom flera gånger. Dessa epidemier dödade inte lika många som digerdöden och var inte heller lika omfattande. Men de hade effekten att Europas befolkning fortsatte att sjunka fram till 1400-talets mitt. För tydlighetens skull kan jag nämna de år England drabbades av pesten efter digerdöden: 1361-1362, 1369, 1375, 1379-1383, 1389-1393, 1400, 1405-1407, 1413, 1420, 1427, 1433-1434, 1438-1439, 1457-1458, 1463-1464, 1467, 1471, 1479-80 och 1485.  

Yersinia pestis

Digerdöden orsakades av bakterien yersinia pestis som överförs av loppor som lever på råttor. Pestsmittan kan förekomma i en råttpopulation i flera år utan att döda några andra än just råttor. Ibland händer det att råttorna drabbas av massdöd, exakt hur det går till förklaras inte av böckerna och jag antar att det är något forskningen inte har lyckats ta reda på. När råttorna försvinner söker sig deras loppor till någon annan födokälla, nämligen människorna och deras tamdjur. Dessa drabbas då av en pestepidemi och de sjuka kan drabbas av tre olika varianter av pesten, böldpest, blodpest och lungpest. Böldpesten känns igen av att det bildas bölder i armhålorna och ljumskarna, de som insjuknar dör ofta efter tre dagar. Dödligheten i böldpest är 50 %. Om sjukdomsförloppet går väldigt snabbt hinner inga bölder att bildas. I stället uppstår svarta fläckar på kroppen när blodkärlen spricker. Denna variant som kallas för blodpest innebär även att den sjuke hostar blod. Dödligheten i blodpest är 100 %. En person som lider av blodpest kan under sina hostattacker smitta andra människor. Dessa drabbades då av lungpest eftersom smittan satte sig i lungorna. Lungpesten var mycket smittsam och dödligheten 100 %. Ingen är naturligt immun mot pest, men de som har haft böldpest och överlevt får en tillfällig immunitet. Något som kan vara bra att ha under senmedeltidens täta pestepidemier. 

Det ligger nära till hands att tro att pesten drabbade tätbefolkade områden som till exempel städer mycket hårdare en glesbefolkade områden. Men så var det inte. Landsbygden drabbades lika hårt som städerna. Inte ens de som bodde i otillgängliga bergsområden kom lindrigare undan än de som bodde i mer centrala platser. Pesten gjorde inte heller någon skillnad på rika och fattiga. Att man i flera länder har noterat att relativt få rika drabbades beror på att de hade de ekonomiska möjligheterna att fly ifrån pesten. Däremot ökades inte motståndskraften mot yersinia pestis om man hade god hygien och var välnärd. Pestsmittan fanns där det fanns råttor, och i medeltiden fanns det råttor i de mest välbärgade och välstädade hem. Men skulle man överleva pesten var det ändå en fördel att vara ung och stark.

En undersökning av ett engelskt gods visade att dödligheten bland alla män var 40-46 %. Bland män mellan 20 och 30 år var dödligheten 20 %. Äldre män hade en dödlighet på 60 % och samma siffra gällde för barnen. 

Det finns även ett annan besynnerligt drag hos pesten. Den moderna forskningen har inte lyckats förklara varför vissa landområden fick få eller inga dödsoffer. Länder som Böhmen och Polen skonades från pesten och en sådan betydelsefull stad som Milano kom lindrigt undan från digerdöden. Även i liten skala kan pesten vara oförutsägbar. I en bygd där 50 % av befolkningen dog kunde det finnas byar som av okänd anledning hade en dödlighet på ”bara” 20 %. 

Norge

Norge är det land som jämfört med de nordiska länderna har de bästa källorna om stora döden. Det tack vare kontakterna med Island där man hade lång tradition av att skriva ner historiska händelser. Islänningar som befann sig i Bergen har berättat för eftervärlden att ett skepp från England förde med sig smittan till Bergen augusti 1349. Från Bergen skulle pesten enligt islänningarna ha spridits till Trondheim och till Agder i södra Norge. Alla biskopar utom en dog under epidemin. Detta har varit den traditionella bilden av den norska digerdöden. Detta kom att ändras när den norska historikern Ole Jörgen Benedictow gav ut boken ”Plague in the Late Medieval Nordic Countries” 1992. I den boken kom han genom att undersöka tidpunkterna för dödsfallen fram till slutsatsen att pesten hade kommit från två håll. I början av 1349 kom smittan till Oslo på samma sätt som den ett halvår senare anlände till Bergen. Från Oslo spred sig pesten in i landet och längs sydkusten. Agder skulle därmed ha fått pesten från Oslo och inte Bergen. När det gäller norra Norge är källorna obefintliga och det går inte att avgöra om de drabbades.

Norrmännen har alltid haft uppfattningen att de drabbades extra hårt av pesten. Digerdöden har fått skulden för att Norge försvagades och förlorade sin självständighet. Men stämmer det? Det är svårt att svara på den frågan eftersom någon officiell statistik från den tiden inte finns. Ett sätt att ta reda på det har varit det så kallade nordiska ödegårdsprojektet som blev klart 1981. Det gick ut på att räkna antalet gårdar som var öde på 1500-talet. Eftersom det finns tillförlitlig statistik från den tiden samtidigt som befolkningen just hade börjat vända uppåt efter senmedeltidens nedgång kunde det ge en ungefärlig uppskattning av katastrofens omfattning. För Norges del innebar projektet att man kom fram till att 62 % av gårdarna hade övergivits. En oerhörd minskning jämfört med den 33-50 % minskning som man brukar komma fram till på kontinenten. Nu har dock norrmännens val av metod blivit kritiserat. De norska forskarna har varit väldigt generösa med källkritiken när de har letat efter uppgifter om ödegårdar. 62 % ska snarare ses som en maximisiffra. Hade norrmännen varit lika stränga som svenskarna när de bedömde uppgifterna om ödegårdar skulle siffran ha hamnat på 40 %, vilket i sin tur ska ses som en minimisiffra. Det är alltså rimligt att tro att Norges befolkning minskade med mellan 40 och 60 %, vilket innebär att Norge drabbades hårt av pesten. 

Island, Färöarna och Grönland 

Island var ett av de länder som skonades från pesten under digerdöden. Inget av de pestsmittade skepp som avreste från Bergen skall ha hunnit till Island innan besättningen dog.

Till Färöarna kom däremot ett skepp lastat med pest från Bergen. Det har spekulerats att det skulle vara digerdöden som utplånade den skandinaviska kolonin på Grönland. Men eftersom Island inte drabbades verkar det osannolikt att pesten nådde Grönland. 

Danmark 

Danmark är på sätt och vis raka motsatsen till Norge. Väldigt lite är känt om pesten där. Nästan så lite att man skulle kunna tro att pesten aldrig nådde dit. Nu är det ingen som tror det men danska historiker har till skillnad från norrmännen av tradition inte gett digerdöden någon större betydelse. Ödegårdsprojektens resultat i Danmark var inte entydigt, utan ödeläggelsen var olika stor i olika delar av landet. I mellersta Jylland var det över 40 %. Medan det i Skåne och norra Jylland var mindre än 15 %. Hursomhelst är danskarna mer benägna att skylla på agrarkris än på digerdöd. 

Sverige 

När det gäller Sverige är källorna inte mycket bättre än i Danmark. Det finns en mängd folksägner som berättar om digerdöden i Sverige men de är i 99,9 % av fallen opålitliga.

Att pesten har härjat i landet bekräftas av brev från flera framstående personer, bl a kung Magnus Eriksson och påven. Men dessa brev nämner ingenting om omfattningen av epidemin och hur den kom in i landet. Det är dock rimligt att tro att pesten kom från Danmark och Norge i slutet av år 1349. Precis som i Danmark är resultaten från ödegårdsprojektet svårtolkat. Dels av metodiska skäl, det är svårt att hitta uppgifter om ödegårdar i de svenska arkiven. Dels var ödeläggelsen olika stor i olika delar av landet. Framförallt är det i landsdelar med dålig jord som har många ödegårdar, t ex Småland. Detta antyder att det har skett omflyttningar, bönder med dålig jord har flyttat till mark med bättre jord som blev ledig efter pesten. Det går inte att komma fram till någon siffra på hur hårt Sverige drabbats men det verkar som svenskarna kom relativt lindrigt undan. 

Finland 

I Finland är det tveksamt digerdöden någonsin kom dit. Det finns inga källor som berättar om någon pestepidemi vid den här tiden. Men så lite är känt om det medeltida Finland att en pestepidemi mycket väl kan ha passerat utan att lämna några spår. Ödegårdsprojektet däremot visade att ödeläggelsen i Finland var bara 2-3 procent, så om pesten kom till Finland lär den inte ha drabbat finnarna hårt. 

Sammanfattning

 Digerdöden som orsakades av bakterien Yersinia pestis och spreds av råttor och loppor dök upp i kristenheten första gången i det belägrade Kaffa år 1347. Drygt två år senare hade den passerat Italien, Frankrike, England och tagit sig in i de skandinaviska länderna. En stor del av Europas befolkning dukade under av tre varianterna av Digerdöden, böldpest, blodpest och lungpest. Uppskattningsvis mellan 26 och 40 miljoner av Europas 80 miljoner invånare dog som följd. Stor osäkerhet råder om hur hårt de nordiska länderna drabbades. Island och kanske Finland klarade sig helt från pesten. Danmark och Sverige tycks ha drabbats relativt lindrigt av epidemin. För Norge blev dock digerdöden ett svårt slag och kan vara orsaken till att de senare kom under utländskt styre. Mellan 40 och 60 % av Norges folk beräknas ha dött under det ödesdigra året 1349.

Källor

Harrison, Dick. Stora döden. (2000)
Livi-Bacci, Massimo. A concise history of world population. (2001)
Myrdal, Janken. Digerdöden - orsakad av fattigdom och förtryck. (1978)
Åberg, Alf. Digerdöden. (1963)