'

Ämbetet som riksföreståndare infördes i Sverige 1438 och till skillnad från tidigare ämbeten som fungerat som ställföreträdare för kungen tillsattes riksföreståndare bara när det inte fanns någon kung eller då man gjorde uppror mot honom. Ett undantag är perioden 1442-1445 då det vid två tillfällen fanns ett riksföreståndarkollegium som styrde riket när kungen var utomlands. Under unionstiden tillsattes en mängd riksföreståndare, i synnerhet åren 1464-1520 då Sverige styrdes av en riksföreståndare under alla år utom åtta. Efter 1521 har det däremot bara tillsatts två riksföreståndare. Båda gånger var det en hertig Karl av Södermanland som ersatt en avsatt kung.

Titeln riksföreståndare var mer eller mindre synonymt med titeln rikshövitsman som hade existerat tidigare. Mathias Kettilmundsson som ledde upproret mot Birger Magnusson 1318-1319 gjorde det i egenskap av rikshövitsman. Men den utan tvekan mest kände innehavaren var Engelbrekt Engelbrektsson. Denna titel försvann inte efter att titeln riksföreståndare togs i bruk 1438 utan det var vanligt att de som var riksföreståndare även kallade sig för rikshövitsman

Lista över alla riksföreståndare och rikshövitsmän
(de i rosa text var endast rikshövitsmän)

Mathias Kettilmundsson Under det tidiga 1300-talet var han en av hertig Eriks närmaste män och spelade efter dennes död den ledande rollen i upproret mot kung Birger. 1318-1319 var han både rikshövitsman och hertiginnan Ingeborgs drots. När Magnus Eriksson valdes till kung 1319 blev Mathias Kettilmundsson Sveriges drots och eftersom Magnus Eriksson då bara var tre år gammal var det drotsen som styrde riket. Men 1322 avgick Mathias Kettilmundsson som drots och blev hövitsman i Finland istället, där han skötte försvaret av den oroliga gränsen mot Novgorod fram till sin död 1326.

Engelbrekt Engelbrektsson föddes troligen någon gång på 1390-talet och var sedan verksam som bergsman i Norberg i det dåtida Dalarna. Släkten hade tyska anor och hade invandrat till Sverige senast på 1360-talet. I likhet med sin far Engelbrekt Englikoson var han en rusttjänstskyldig frälseman och hade som sådan troligen skaffat sig betydande militär erfarenhet under Erik av Pommerns krig mot holsteinare och hanseater på 1420-talet. Redan år 1426 framträder han i källorna och agerar som en talesman för Bergslagens allmoge inför kungen. Missnöjet mot Erik av Pommerns politik och hans fogdar ledde slutligen till ett omfattande bondeuppror 1434 under Engelbrekts dugliga och karismatiska ledarskap, Upproret spred sig snabbt över hela Sverige och fick även stöd av frälset. Ett möte i Arboga januari 1435, traditionellt ansett som Sveriges första riksdag, utsåg honom till rikshövitsman och han valdes även in i riksrådet. Efter en uppgörelse med kungen hösten 1435 avslutades upproret och Engelbrekt tilldelades Örebro län. Men då kungen svek sina löften ledde Engelbrekt ett nytt uppror i januari 1436 som blev lika framgångsrikt. Men denna gång framträdde motsättningar mellan Engelbrekt och högfrälset som samlade sig bakom Karl Knutsson (Bonde). Det var kanske med bakgrund av detta som Magnus Bengtsson (Natt och Dag), en medlem av högfrälset och personlig fiende till Engelbrekt, mördade honom på en ö i Hjälmaren den 4 maj 1436.

Engelbrekts korta karriär som upprorsledare var tillräcklig för att ge honom rangen som en av de stora nationalhjältarna i svensk historieskrivning. Dessutom är han en "nationalhjälte" som under 1900-talet har varit populär i alla politiska läger. Redan år 1439 diktade biskop Tomas av Strängnäs frihetssången till Engelbrekts minne:

Frihet är det bästa ting,
som sökas kan all världen kring,
den som frihet väl kan bära.
Vill du vara dig sjävler huld,
du älske frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Karl Knutsson (Bonde) (ca 1408-1470) Marsk 1435-1448, rikshövitsman 1436-1438, riksföreståndare 1438-1441, kung 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470. Följande sidor handlar om honom:

Krister Nilsson Vasa var varken rikshövitsman eller riksföreståndare men hade som drots liknande befogenheter. Det var när Erik av Pommern 1435 var tvingad att utse en drots som valet föll på den lojale Krister Nilsson. Under kungens frånvaro styrde Krister Nilsson Sverige tillsammans med marsken Karl Knutsson Bonde. Samarbetet fungerade till en början bra, bland annat slog de ner Erik Pukes uppror 1437. Men när Erik av Pommern avsattes för tredje och sista gången 1439 utbröt en konflikt. Krister Nilsson ville förnya Kalmarunionen medan Karl Knutsson försökte bli vald till kung. Krister Nilsson lyckades dock förhindra att Karl Knutsson blev kung trots att han en gång hade blivit tillfångatagen av honom och varit nära att bli avrättad. Det blev istället Kristoffer av Bayern som valdes till ny unionskung 1441. Krister Nilsson dog året efter.

Bengt Jönsson Oxenstierna (1390-talet – 1449 el 1450) var lagman i Uppland. Under Kristoffer av Bayerns regering ingick han i riksföreståndarkollegiet 1442-43 och såsom dennes rikshovmästare hade han en stark ställning i Sverige. Efter kungens död 1448 var han tillsammans med sin bror Nils de två riksföreståndare som styrde landet innan Karl Knutsson Bonde blev vald till ny kung.

Nils Jönsson Oxenstierna (1390-talet – 1450) ingick liksom sin bror Bengt i riksföreståndarkollegiet 1442-43 samt även 1444-1445. Tillsammans med brodern utsågs han till riksföreståndare efter Kristoffer av Bayerns död 1448, de lyckades dock inte förhindra att deras motståndare Karl Knutssons blev vald till kung samma år.

Erengisle Nilsson (död 1469) tillhörde Hammerstaätten och utsågs 1435 under Engelbrekts uppror till hövitsman i Östergötland samt senare över slotten Ringstadaholm, Stegeborg och Örebro. Dessutom blev han lagman i Öland och ingick 1442-43 i riksföreståndarkollegiet. Erengisle var en av Karl Knutssons anhängare men han höll sig under 1460-talets konflikter lojal mot riksrådet.

Magnus Gren (död ca 1476) deltog i upproret mot Erik av Pommern 1434 men bytte sedan sida när han fick Borgholms slott som förläning (1436-40). Under Kristoffer av Bayerns regeringstid ingick han i riksföreståndarkollegiet 1442-1445 samt var hövitsman på Stockholms slott 1442-46 och på Åbo slott 1446-50. Efter Karl Knutssons trontillträde 1448 fick Magnus Gren viktiga uppdrag i striderna mot Danmark men han föll i onåd hos kungen som misstänkte honom för förräderi. Magnus gick därför i landsflykt och trädde i unionskungen Kristian I:s tjänst 1450. Julen 1451 ledde han danska styrkor till sjöss som härjade den svenska östkusten. 1453-1455 var Magnus Gren hövitsman på Bergens slott och 1456-1472 i det av honom erövrade Borgholms slott.

Jöns Bengtsson Oxenstierna (1417-1467) blev 1448 ärkebiskop i Uppsala. Som sådan var han den ledande motståndaren inom riksrådet till Karl Knutsson Bonde och 1457 gick det så långt att han tillsammans med Erik Axelsson Tott utropades som riksföreståndare och störtade Karl Knutsson Bonde. Istället för honom inkallades Kristian I som redan var kung över Danmark och Norge. Men samarbetet med den nye kungen blev inte bättre än med den gamle och när Jöns Bengtsson egenmäktigt tog tillbaka en impopulär skatt fängslades han och fördes till Köpenhamn 1463. Ett uppror lett av hans kusin Kettil Karlsson ledde dock till att Kristian I avsattes och att Karl Knutsson blev kung för andra gången. Det följande året frigavs Jöns Bengtsson och tillsamman med sin kusin gjorde han omedelbart efter återkomsten till Sverige uppror mot den nyvalde kung Karl Knutsson som avsattes i januari 1465.  Jöns Bengtsson efterträdde sedan kusinen Kettil Karlsson som riksföreståndare efter dennes död i augusti 1465 men blev emellertid ersatt som riksföreståndare av Erik Axelsson Tott året efter, och när Karl Knutsson Bonde blev vald till kung för tredje gången tvingades Jöns fly till Öland där han dog strax efter. Jöns Bengtsson som under hela sitt liv bekämpade kungamakten och strävade efter ett aristokratiskt styrelseskick är utan tvekan den mest krigiske ärkebiskopen i Sveriges historia.

Kettil Karlsson Vasa (1433-1465) var biskop i Linköping sedan 1459. När ärkebiskopen och kusinen Jöns Bengtsson blev fängslad av Kristian I utropades Kettil Karlsson 1464 till rikshövitsman och inledde ett uppror mot Kristian I. Kort efter valdes han till riksföreståndare av riksrådet och i april samma år besegrade han med hjälp av en bondehär den kungliga armén i Haraker i Västmanland. När Karl Knutsson blev vald till ny kung i augusti avgick Kettil Karlsson Vasa som riksföreståndare men redan i november gjorde han tillsammans med den frigivne Jöns Bengtsson uppror mot den nye kungen. Karl Knutsson avsattes igen i januari 1465 och Kettil Karlsson valdes till riksföreståndare, men i augusti samma år dog Kettil Karlsson av pesten.

Erik Axelsson Tott (1415-1481) tillhörde den så kallade gränsadeln som ägde jord på båda sidor om gränsen mellan Sverige och Danmark. Innan han 1440 bosatte sig i Sverige som en av Karl Knutsson Bondes anhängare hade han varit kanik i Roskilde. Under 1450-talet skedde en brytning mellan Erik Axelsson och kungen och under upproret mot Karl Knutsson deltog han på den kungafientliga sidan som en av två riksföreståndare. Erik Axelsson förblev en anhängare till Kristian I (som utnämnde honom till rikshovmästare 1457) även under Karl Knutssons andra period som kung, men därefter skedde en försoning och när Erik Axelsson Tott 1466-67 återigen var riksföreståndare beredde han vägen för Karl Knutssons återkomst. Efter Karl Knutssons död var Erik Axelsson lojal till dennes politiske efterträdare Sten Sture den äldre. Sina återstående år var Erik Axelsson  fogde i Viborg där han skötte Finlands försvar, bland annat anlade han borgen Olofsborg 1475.

Sten Sture den äldre (1440-1503) utropades till riksföreståndare efter Karl Knutssons död 1470. Han besegrade samma år unionskungen Kristian i slaget vid Brunkeberg. Behöll sedan makten till 1497 då han tvingades erkänna Kristians son Hans som kung av Sverige. Sten Sture blev utnämnd till rikshovmästare men bara fyra år senare störtade han kung Hans och blev återigen till riksföreståndare för andra gången. Denna gång förblev han riksföreståndare tills han dog 1503.

Det finns flera fördjupningsartiklar om Sten Sture den äldre.

Svante Nilsson Sture (1460-1512) tillhörde egentligen ätten Natt och Dag, namnet Sture lades till senare av propagandaskäl. Länge var han en av Sten Sture den äldres främsta motståndare och för detta blev han vid kung Hans trontillträde 1497 utnämnd till marsk. Men missnöjet med Hans styre gjorde att Svante Nilsson allierade sig med Sten Sture och störtade kungen 1501. När Sten Sture sedan dog 1503 valdes Svante Nilsson till hans efterträdare som riksföreståndare och som sådan styrde han på samma enväldiga sätt som Sten Sture hade gjort tidigare, och som Svante Nilsson själv tidigare hade bekämpat. Som en följd av detta kom han naturligtvis i konflikt med riksrådet, men med stöd från bönderna kunde han behålla makten och bekämpa kung Hans försök att återupprätta Kalmarunionen.

Erik Trolle (1460-1530) som unionsvän medverkade han i upproret som störtade Sten Sture den äldre 1497, men han försonades senare med honom och medverkade i striderna mot Danmark. Under Svante Nilssons styre blev Erik Trolle en av de ledande i riksrådet och bekämpade riksföreståndarens växande makt. När Svante Nilsson dog 1512 valde riksrådet Erik Trolle till ny riksföreståndare men folkliga protester tvingade honom att avgå efter bara några månader till förmån för Svante Nilssons son Sten Sture den yngre. Erik Trolle fortsatte dock att vara unionsvän och efter Stockholms blodbad flydde han till Danmark. Han var far till den kände ärkebiskopen Gustav Trolle. 

Sten Sture den yngres död på Mälarens is 1520

Sten Sture den yngre (1492-1520) efterträdde sin far Svante Nilsson som riksföreståndare 1512 trots riksrådets försök att tillsätta Erik Trolle. Under de följande åren stegrades konflikten med riksrådet samtidigt som kriget mot Danmark fortsatte. År 1517 raserades borgen Stäket som tillhörde riksrådets ledande man, ärkebiskop Gustav Trolle, vilket ledde till att Sten Sture blev bannlyst av kyrkan. I slaget vid Vädla 1517 och Brännkyrka 1518 slogs Kristian II:s attacker mot Stockholm tillbaka, men i slaget vid Bogesund 1520 besegrades Sten Sture och skadades så svårt att han dog senare. Under Stockholms blodbad grävdes hans kropp upp av Kristian II:s män och brändes på bål.

Sten Sture den yngre var den siste av Sturetidens riksföreståndare och precis som sina föregångare Sten Sture den äldre och Svante Nilsson kan hans tid vid makten beskrivas som en folkligt diktatur. Med lojalt stöd från bönderna använde sturarna alltmer hänsynslösa metoder för att bekämpa sina motståndare inom riksrådet. Sten Sture den yngres mål var sannolikhet att återupprätta det nationella kungadömet med sig själv som kung, men hans ovilja till eftergifter mot vare sig Kristian II eller riksrådet ledde till hans undergång.

Läs även om Kristian I, Hans och Kristian II