|
Det lilla landet Luxemburg är uppkallat efter en borg vars anor sträcker
sig ända tillbaka till Romarriket. Borgen blev 963 säte för grevarna av
Ardennerna och från och med 1083 kallades även grevskapet för Luxemburg.
1308 blev dess greve Henri VII vald till tysk kung och hans ätt blev en av
Europas mäktigaste, bland annat kom Böhmen och Ungern att ingå i ätten
Luxemburgs besittningar. Det var under denna tid som Luxemburg upphöjdes
till hertigdöme (1354). På grund av pengabekymmer pantade Wenceslas II bort
Luxemburg 1388. Innehavarna av panten styrde Luxemburg i
egenskap av hertigar men Wenceslas och hans ättlingar fortsatte att titulera sig själva
som hertigar av Luxemburg. Detta innebar att det fanns två sorters
hertigar av Luxemburg under perioden 1388-1457, ärftliga hertigar (duc héréditaire) och
de som var de faktiska regenterna (duc par engagère). 1457 blev Luxemburg
även formellt en del av de Burgundiska länderna och delade dessas öde fram till
Belgiens revolt mot Nederländerna 1830. Den fransktalande delen av
Luxemburg anslöt sig till Belgien som en provins medan den
tysktalande mindre delen bevarade en anknytning med Nederländerna i form av en
personalunion. Personalunionen upplöstes 1890 som en följd av olika
tronföljdslagar. Dessförinnan hade Luxemburg blivit ett storhertigdöme vid
kongressen i Wien 1814.
Ätten Ardennes
|
963-998 |
Sigefroi |
|
998-1026 |
Henri I |
 |
|
1026-1047 |
Henri II |
|
1047-1059
1059-1086
1086-1096
1096-1129
1129-1136 |
Gilbert
Conrad I
Henri III
Guillaume
Conrad II
|
Ätten Namur
|
| 1136-1196 |
Henri IV
(den blinde) |
 |
| 1196-1198 |
Othon |
| 1198-1247 |
Ermesinde |
Ätten Luxemburg
|
|
1247-1281 |
Henri V |
* |
|
1281-1288 |
Henri VI |
|
1288-1310 |
Henri VII |
|
|
1310-1346 |
Jean I (den blinde) |
 |
1346-1353
|
Charles I
|
|
|
1353-1383 |
Wenceslas I |
** |
|
1383-1388 |
Wenceslas II |
|
|
= 
= 
= 
