Flyktförsök och misär (1709-1712)

Efter en 8 dagars stillastående uppbröt sedan hela ryska armén, marscherade några dagar tillsammans, men omsider blefvo fångne officerarne delte i 5 divisioner¹, och som jag var tillsammans med Pastelberger, blefvo vi ihopa, och följde jag med den divisionen, som skickades till Tjernigov², och var 4 à 500 officerare, de där konvojerades³ af ett regemente ryssar.

Har tillsatte mig i hetan törst och fältsjuka så starkt, att jag blef hel maktlös och kunde ej med annat än vatten släcka min törst. Och som min kammerat var mig i välmening härutinnan ofta hinderlig, beslöt jag en dag att rida alldeles ifrån honom, på det jag måtte få dricka mig otörstig af vatten och sedan antingen lefva eller dö. Jag begärte då vatten af hvar och en dräng, som jag såg föra en vattenflaska, hvilket de mig, som såg likare ett benragel an en människa, ej förvägrade. Jag tog häraf mina modiga drickar, och som vi marscherade igenom en by, där en skön källa var, och jag såg en hop drängar hålla däromkring att fylla sina vattenflaskor, sällade jag mig till dem och bad dem få dricka af sitt friska, ur

Fortsättning på sidan 21

källan tagne vattnet, det de gärna gjorde. Och som jag då drack, allt hvad jag orkade, blef jag däraf så uppbläst¹, att jag ej ridit 100 steg därifrån, förrän jag bröt allt vattnet ifrån mig. Dock var törsten sedan aldrig så svår, ej heller hade jag sådan aptit mera till vatten som tillförne.

Men emedan jag var alldeles afmattad, orkade jag ej mera rida, utan fick på anhållan hos ryske öfversten en bondevagn och en braf rysk soldat, som körde mig. I detta tillståndet kom jag in augusto² till Tjernigov, där vi blefvo inkvarterade i förstaden. —

Vi vordo sedan in i fästningen inkvarterade och fingo ej utan särdeles tillstånd lof att gå utom stadsporten, fastän vi i staden gingo utan vakt.

Under denna vår varelse i Tjernigov, voro jag och min kammerat omhogse att kunna echappera³ fångenskapen. Vi voro 3 hus⁴ som därom öfverlade, nämligen: en ryttmästare Bock själf sjuende⁵, majoren, sedermera öfversten Bandholtz⁶ själf fjärde och vårt hus själf fjärde⁷.

Mesta omsorgen var att komma väl öfver Dnepern, där vi visste att vid passagen 7 mil därifrån stod en kosackisk postering af 50 man; hvarföre inhämtade vi igenom vår enarmade kosackiske gubbe⁸, som mig för fältsjuka kurerat, närmare underrättelse om alltsammans Bocken och Bandholtz, som ännu hade hästar, utskickade sina drängar på landet under pretext⁹ att upptinga hö, de där gjorde sig bekante om vägen och alle omständigheter ända till Dnepern. När nu detta var beställdt, tillade vi oss hästar, gevär och ammunition. Men att få lof att komma ut litte¹⁰ Bock och Bandholtz’ svit¹¹ på kommendanten, den de med skänker fått på sin sida, äfvensom vi på stadsmajoren.

När nu den beramade dagen kom, gingo först 2:ne officerare af Bockens och Bandholtz' svit upp till kommendanten, anhållandes om lof att få rida ut på landet att köpa sig hö, men de fingo afslag. Emedlertid hade

Sidan 22

vi sändt till stadsmajoren, hvilken lofvade, om någon af kommendanten finge lof, skulle ock vi få resa ut. Kapten Tungelfelt¹, som var af Bockens svit, lät sig ej med kommendantens första afslag nöja, utan med förärande af en diamantsring skaffade sig och sin svit lof, hvilket han oss kungjorde, och redo de därpå genast ut.

Vi ville då skaffa oss lof af stadsmajoren, men han var emedlertid på landet utfaren, hvarpå en kornett af vår svit benämnd Lindau² gick till löjtnanten af vakten vid stadsporten och efter långt betingande och 2 dukaters föräring skaffade ock oss lof; men att väl en 2 timars tid utgingo, innan vi fingo vakt och kommo ut.

Vi redo utanför staden omkring på fältet, men emedan Bockens svit hade vägvisaren, visste vi ej rätta vägen. Emot middagen fingo vi se Bandholtz' svit, som hade väl sin vägvisare med sig, men som de förmodat de två andra sviterne, som så långt förut sluppit ut, redan vara borta, ty hade de ej mera gjort sig stat på någon echappad³, utan allenast rest ut att roa sig.

Vi samråddes då på fältet att fortsätta echappaden, men till var olycka voro där tvenne officerare af Bandholtz' svit, som ingalunda därutinnan toppera ville⁴. Vi hade 4 soldater och kommendantens jägare med oss, jämte desse tvenne officerare, hvilka vi borde öfvermanna att fortsättja uppsåtet, och vi voro ej mera än 6, som sådant göra skulle; dessutom led det mot skymningen och stod att befara, det vi ej torde hinna Bockens svit, innan den vid Dnepern gjort allarm.

Vi skyndade oss alltså tillbaka med största förtret i staden, efter vi hade gevär under kläderne, och kommo tillbaka, innan allarm vardt, nedgräfvandes genast våra gevär och ammunition.

Vid midnattstid kom stadsmajoren till vårt kvarter, frågade, hvem som gifvit oss lof, visiterade efter gevär, men fann dock intet.

Vi fingo sedan veta, att Bockens svit oss på ett

Sidan 23

adelshof¹ en mil ifrån Dnepern intill midnatt väntat; men sedan vi intet kommo, hade de på fältet forcerat² vaktsoldaterne, dem bundit händer och fötter, med kaflar i munnen kastat dem afsides af vägen, däruppå i fullt fyrsprång om nattetid bemäktigat sig pråmen, innan kosackerne kunnat utkomma, satt sig öfver strömmen, huggit sedan pråmen i stycken och igenom Volhynien fortsatt sin väg, som de ock lyckeligen i Sverge anlände.

Vårt vistande var sedan här i Tjernigov till den 8 december, då order ankom om vårt afförande till Moskva. Vi finge ett infanteriregemente med oss till bevakning, då åter ibland oss rådgjordes om echappad, att massakrera regementet och gå våra färde, och var en ärlig gammal käck öfverstelöjtnant benämnd Freudenfelt³, som dref denne saken, helst vakten var helt vårdslös och lade sine gevär på våra vagnar. Men en viss major af våra, som var rädd om skinnet, gaf den ryska öfversten rök af denna entreprisen⁴, hvaruppå vakten blef helt vigilant⁵, bar städse sitt gevär, och vår resa fortsattes genom natt och dag.

Jag, som ännu hade öppna sår, led alltför mycket igenom den starka kölden, hvari vi städse vistades, så att jag ej fick någon tid att förbinda mig; kom dock omsider en 4 à 5 dagar före jul (d. 20 dec.) till Moskva, hvarest par dagar därefter den nesliga triumfen af tsaren under 7 triumfportar igenom Moskva stad fortsattes, men efter jag var sjuk, slapp jag gå med, hvarmed ej heller mine fötter uthärdat. Vi sjuke blefvo sedan dagen därefter samma väg på våra slädar igenomförde och inkvarterade. —

*

1710. Efter en 4 veckors vistande vordo vi kolumnevis⁶ 100 och 100 officerare från Moskva in i landet afförde, och kom jag med Pastelberger och de

Sidan 24

tyska dragoneregementernas officerare att afföras till en ort i det Vologdske guvernementet¹, 500 verst² från Moskva, benämnd Galitj³.

Vi passerade på vägen Perejaslavl-Rjasanski⁴, Jaroslavl⁵ och Kostroma⁶ och kommo i början af februari till förenämnda ort.

Emot våren rådgjorde vi en 10 à 12 officerare åter om en echappad åt finska sidan, skaffade oss landtkarta, kompass, gevär och ammunition; men en adjutant benämnd Brinck, den vi för språkets skull ville hafva med oss, gick upp till öfverkommendanten, lät omdöpa sig och förrådde hela affären. Vår lycka var, att vi en tima förut finge rök af hans förräderi, så att vi kunde åsidoskaffa våra resesaker.

Vi blefvo väl grepne och satte på prikasen⁷ och kornetten Lindau sluten i järn samt ett ryskt kvinnfolk, som gjort oss handräckning, knutad; men vi drefvo Brinck till en ljugare och pockade så länge med öfverkommendanten, till dess han var glad att släppa oss på samma fot som tillförne.

Vi vore här i denna staden, som ej var särdeles stor, nog manstarke till 100 officerare och 50 drängar. Och som ryssarne vid sine högtider i fylleri oss skällde, yppades många slagsmål. Vi lade oss till stora påkar, på ryska dubiner kallade, hvarmed vi ofta så tilltvålade ryssarne, att de gärna varit af med oss.

Omsider blef beslutet, att vi skulle fördelas, 50 blifva kvar, 50 sändas till Sol-Galitj⁸ och 20 skickas till Tjuchloma⁹. Mig blef af öfverkommendanten tillbudit blifva kvar; men efter min kammerat skulle sändas till Tjuchloma, utvalde jag heldre att följa dit med honom, som ock skedde i februari månad.

*

1711. Märkeligit var det, att de som hade penningar, mutade öfverkommendanten att få blifva kvar i

Sidan 25

1. det Vologdske guvernemenlet: ett guvernement i norra Ryssland, som omfattar landet kring öfre Dvina och dess källfloder samt kring öfre Petjora. For­dom omfattade detta guvernement områden, som nu höra till guvernementet Kostroma.
2. verst: ett ryskt vägmått, som är något längre än 1 km.
3. Galitj, stad i nuvarande guvernementet Kostroma (som ligger söder om nuv. guv. Vologda), nordöst om guvernementstaden Kostroma, som nedan nämnes.
4. Perejaslavl-Rjasanski, äfven kalladt Perejaslavl l. Pereslavl Zaljeskij, stad i guvernementet Vladimir vid stora vägen mellan Moskva och Jaroslavl; nord-nordöst om Moskva.
5. Jaroslavl, stad vid Volgas öfre östliga lopp i ett med staden liknämndt guvernement; nordnordöst om Perejaslavl.
6. Kostroma, stad i guvernementet Kostroma vid ån Kostromas utlopp i Volga; längre ned vid Volgas lopp än Jaroslavl, nordöst om denna stad.
7. prikasen: rådhuset. I rådhuset fanns vanligen stadshäktet.
8. Sol-Galilj, stad vid ån Kostromas öfre lopp; nord­öst om staden Kostroma.
9. Tjuchloma, stad i nuv. guvernementet Kostroma sydöst om Sol-Galitj.

Galitj, men vi som voro de fattigaste blefvo afsände, hvarföre vår lefnad här vardt så mycket svårare, som ingen hade något penningeförråd att undsättja den andra. All korrespondens vidare än till Galitj var oss alldeles afskuren.

Somliga af oss råkade i yttersta desperation¹, hvaribland var en kornett, som var af familj² och lät omdöpa sig. Vi andre kommo igenom denna utvärtes nöden till närmare eftertanka om vårt andeliga tillstånd; men här var en stor brist på andeliga böcker, hela vårt förråd bestod af några få tyska psalmböcker. Af bibelen hade vi ej mer än ett exemplar, hvarest alle små profeterne voro utrefne. Af postillor hade vi Müllers³ Apostolische Schlusskette och Freylinghausens⁴, bägge öfver epistlarne. Rittmeyers⁵ Betraktelse öfver nattvarden hade jag länt af vår i Galitj kvarblefne präst Scheplerus⁶. Mig blef här prästesysslan uppdragen, och på det vi skulle få flera psalmböcker, skref jag däraf åtskillige exemplarer.

Till att skaffa mig att lefva af, afskref jag åtskillige exemplarer af Kavalleri-Exercitierne⁷ med linje- och kolumnesvängningarne, hvarföre de i Galitj förmögne officerare gåfvo mig en rubel⁸ exemplaret; men där var ock brist på afsättning. Jag sammansatte mig ock med en kornett, som förstod att handtera hörn, och gjorde snuftobakshorn⁹, dem jag på bottnarne med löfverk och deviser utskar, för hvilka ryssarne gåfvo oss 6, 7, 8, 10 à 12 styfver¹⁰ stycket; men debiten¹¹ var ej heller därpå särdeles stark. Min dräng, som slog sig på fältskärshandtverket och af mig lärde att göra plåster samt förbinda och handtera ett sår, kunde ock för en lyckelig kur förtjäna lika mycket som jag för ett snushorn.

Man hade med så magre näringsmedel icke kunnat oppehålla lifvet, om icke matvarorne här varit i ganska godt pris, nämligen: i tunna säd 30 kopeker¹², i oxe 80 kopeker, hvaraf, när huden och talgen försåldes, kom

Sidan 26

Sidan 27

köttet allenast 30 styfver, 40 ägg för 1 styfver, 6 kycklingar 1 styfver, 1 får 7 à 8 styfver och 4 harar för 1 styfver etc.

Men detta året var en stor boskapspest där å orten, så att af 100 stadskoer ej 6 igenblefvo, hvarigenom köpet något stegrades, och näringsmedlen blefvo allt knappare, så att jag och min kammerat mången morgon uppstego utan att veta, hvad vi den dagen skulle sticka i munnen. Dock, som vi då något lärt att förtrösta på Guds försyn, så måste jag ock här till Guds namns pris och lof bekänna, att jag aldrig vet mig hafva gått hungrig till sängs. Till ett exempel af sådan Guds underliga försyn bör mig ej obemäldt lämna följande:

Jag och min kammerat stego en sommarmorgon upp, då han sade: »Gud vet, hvad vi i dag skole få till mats, ty vi hafve hvarken förråd eller penningar». Jag kunde ej särdeles svara därpå, utan satte mig vid bordet att skrifva, men han satte sig att se på gatan vid fönstret, som var öppet.

Strax kommer på gatan en så kallad pristav eller exekutionsbetjänt benämd Vasili, den vi kände. Då han fick se Pastelberger, sade han: »Hvad sitter du så ledig och ser sorgse ut?» Han svarade: »Vi hafve ej stort att försumma, ej heller är vårt tillstånd så fröjdefullt, ty vi hafva intet att äta».

Han kom därpå in och bad oss vara väl till mods, »ty Gud hjälper Eder väl. Jag vill gärna hjälpa med hvad i min förmåga finnes. Jag kommer nu ifrån kommendanten, som mig anbefallt en förrättning på landet, hvartill jag ej kan vara utan penningar. Men se här är min pung, slår ut på bordet, hvad däruti är, Hälften däraf lämnen I mig till resepenningar, och den andra hälften lämnar jag Eder till understöd», hvaruppå när Pastelberger utslog pungen, var däri 16 styfver, hvaraf han tog 8 och lämnade oss de öfriga 8 styfver.

Vi hade ock i detta året den olägenhet, att vi om

sommaren på en gång alla 17 med våra drängar blefvo i en rökstugu inspärrade med tvenne bönder med stora klubbor för dörren utan tillstånd att få gå ur stugan. Vi, som intet ondt gjort, frågade, hvarföre oss sådant vederfors, men fingo ej annat svar, än att sådant skedde efter order. Vi suto således i några veckor i stor olägenhet, men omsider fingo vi vår förra frihet igen. En tid därefter fingo vi förnimma, att sådant händt för tsarens inspärrande af turkarne vid Prutströmmen¹, och att där varit order att massakrera alla svenska fångar.

*

1712. Nu, ehuru älendigt och betryckt mitt tillstånd det framledna året varit, så var dock detta första halfva året det svåraste jag någonsin lefvat, ty då lefde jag och min dräng för 12 styfver om månaden. Vår mesta kost var då hafversuppa och tjocka pannkakor, som voro nog torra.

Men omsider i juni månad fingo vi af kommissariatet² i Moskva oss tillsändt 6 dal. s:mt till mans, och jag af hans excellens grefve Piper 6 rubel, hvarmed vi betalte vår småskuld, fingo således ny kredit, så att vårt tillstånd det öfriga af året var drägeligare.

Kanslitjänst och hopp om frigivning (1713-1715)

Sidan 28