Kanslitjänst och hopp om utväxling (1713-1715)

1713. I början af detta år fingo vi åter liten undsättning ifrån Moskva, så att allt, hvad jag i fångenskapet in till den tiden af kronan undfått, gjorde ongefär en 60 dal. s:mt, som var ock allt, hvad jag för 7 åra tjänst under många utståndna svåra fataliteter¹ åtnjutit.

Vid midsommarstiden skedde ett ombyte med vår kommendant eller vojevod², ty den förra, benämnd Maikov, en hård och svår man, blef kallad till Petersburg, och en annan, benämnd Resanov, kom i dess ställe.

När vi för honom uppropades, att han oss skulle emottaga, frågade han, då han fick höra mitt namn, om

Fortsättning på sidan 28

Sidan 29

1. kaution: borgen.
2. Vologda, hufvudstad i det s. 25 nämnda guvernementet, vid floden Vologda, en biflod till Suchona, som är en af Dvinas källfloder.
3. in julio: i juli.
4. halp: hjälpte.
5. Cederhjelm, Josias, en af Karl XII:s diplomater, följde som sekreterare i fältkansliet hären pä taget mot Ryssland; blef fången vid Pultava och stannade i rvsk fångenskap, tills 1721 års fred medförde hans löskomst. Hemkommen utnämndes han år 1723 till riksråd och blef vid de häftiga strider om landets utrikespolitik, som fördes under de närmaste åren, en af ledarna för det parti, som arbetade för en anslutning till Ryssland. Häftigt anfallen af sina öfvermäktiga motståndare, tog han vid 1727 års riksdag afsked från rådsämbetet. Han dog kort därpå, år 1729.
6. Düben, Joakim von, blef som sekreterare vid fält­kansliet fången vid Pultava och förd till Moskva, hvarifrån han 1719 hemkom. Han befordrades hastigt och tog motsatt parti mot Cederhjelm i de utrikespolitiska striderna, han slöt sig nämligen till anhängarne af den hannoverska alliansen. Samma år, som medförde Cederhjelms fall, medförde D:s upphöjelse till riksråd. Han dog tre år därefter år 1730. D. hade under sin lifstid upphöjts i adligt och friherrligt stånd, efter sin död hugnades han med att upphöjas i grefligt.
7. Nordberg, Göran, var, då han föll i rysk fångenskap, förste predikant vid lifdrabanterna och hofpredikant. Under fångenskapen var N. en af de drifvande krafterna i fältkonsistoriet, härens kyrkliga öfverstyrelse, som midt i det grekisk-katolska Ryss­land fortsatte sin verksamhet efter svensk kyrkolag. Efter hemkomsten författade han på offentligt uppdrag sin vördade och beundrade hjältekonungs historia, ett konstlöst arbete, som har högt värde som källskrift. Det utkom i två stora folianter år 1740. N. dog år 1744.
8. styl: stil.

jag vore släkt med grefve Piper, och då jag därtill bejakade, sade han: »Du går så slätt klädd, får du ingen hjälp af honom?» Jag svarade, att hans excellens grefve Piper hade väl om mitt tillstånd ingen kunskap, helst oss varit allt skrifvande förbudit; men om han ville lämna mig frihet emot kaution¹ resa till Moskva, tviflade jag ingalunda om bemälte herres undsättning. Han svarade sig sådant väl icke töras, dock ville han släppa mig till Vologda till vice guvernören, under hvars befäl han stod, då jag hos honom vidare kunde göra ansökning att få komma till Moskva.

Jag erholt några dagar därefter, den 12 juni, hans resepass och förfogade mig till Vologda², hvarest jag anhölt hos vice guvernören om tillstånd att få resa till Moskva, hvilket han på några af honom kände svenske officerares anhållan och kaution mig tillstadde.

Resan företogs då af mig till Moskva.

När jag dit anländt (in julio³), gjorde jag strax min uppvaktning hos hans excellens hr grefve Piper, hvilken i början mig nog tvärt och kallsinnigt emottog, förvitandes mig vara så slät klädd och se så förfallen ut.

Men sedan jag fått göra berättelse om de omständigheter, som mig i ett sådant älende störtat, blef han något mildare, befallandes mig äta middag och flytta i hans hus, så länge jag vistades där i staden.

När jag nu några veckor där dvalts och satt mig litet i skick med kläder och penningar, ärnade jag vända om till min älendesort Tjuchloma tillbakars igen, varandes nöjd och glad, att jag åter fått litet sättja mig i stånd.

Men som jag under de veckor, jag i Moskva vistades, vid lediga stunder halp⁴ sekreterarne Cederhjelm⁵ och Düben⁶ jämte hofpredikanten Nordberg⁷ med renskrifvande af åtskillige koncepter, och de funno min styl⁸ redig och mig flitig och fallen för skrifvande, ville de ej gärna blifva af med mig, utan proponerade, om jag icke heldre ville blifva kvar i Moskva än göra en så lång resa till

en aflägsen ort, hvarest jag redan så mycket ondt slitit. Jag yttrade mig väl vara därmed ganska nöjd, men fruktade, att hans excellens hr grefve Piper torde det misshaga. Hvarpå de åtogo sig att hos bemälte herre bemedla saken; hvilket ock inom några dagar ernådde sin fullbordan, så att kommendanten i Moskva tog mig under sin vakt och tillskref vice guvernören i Vologda, att jag där var aflevererad.

Min syssla blef då att emottaga sal. hans excellens hr grefve Pipers korrespondens, som var nog vidlöftig, dels till Hans Kongl. Maj:t, dels till ryska regeringen om fångarnes angelägenheter, dels till regeringen och kollegierne i Sverge samt till alla sviter af de i Ryssland fångne och förströdde officerare. Dessutom fick jag befallning att renskrifva ett registratur¹ öfver alle ifrån fångenskapet af bägge deras excellenser herrar grefvar Piper och Rehnschöld² med svenska generalitetet skrefne bref och memorialer, hvilket var ett vidlöftigt verk, öfver 200 sexterner³.

*

1714. Vidare renskref jag med mycken flit och accuratesse⁴ de af hans excellens hr grefve Piper verterade böner i Joh. Arndts Sanna Kristendom⁵, så att mig intet arbete felade. Men som jag fann det vara mig nyttigt, ty tråkade jag med mycken oförtrutenhet mig igenom, så att jag omsider vann hans excellens hr grefve Pipers ynnest och tycke, oaktadt han var en ganska noga och drifvande herre.

Vid mitt vistande hos hans excellens öfverföll mig (in augusto) en ganska svår sjukdom af en stark diarre, så att jag i några dagar ej visste, om jag var lefvande eller död, men blef dock inom kort tid återigen restituerad⁶.

En 10 dagar för jul i detta året 1714 ankom tsarens order till kommendanten Ismailov i Moskva, att hans excellens hr grefve Piper skulle genast föras till S:t

Sidan 30

Petersburg, allenast beledsagad af sin kammartjänare, en lakej och en kock. Orderne notificerades¹ om morgonen kl. 9, och innan kl. 6 om aftonen var han redan ur staden.

Hans excellens vardt själf öfvermåttan rörd, och vi som hans husfolk ej mindre häpne. Hans excellens yttrade sig således: »Om jag vore en 20 år yngre, skulle jag litet fråga efter deras upptåg; men nu jag är så gammal, lära de snart plåga lifvet af mig.»

Och som han hade en liten hund, den han högeligen älskade, sade han till mig: »Om jag dör, vill jag ej, att den hunden skall komma i ryssarnes händer. Tag honom fördenskull till eder, och handterer honom ej illa, fast han varit eder ovän (ty han tillstadde mig aldrig komma hans excellens på 3 à 4 steg när utan att anfalla mig), och om I kommen lös, gifver honom till min grefvinna!»

Ifrån den stunden jag då tog och bar honom i min kammar, var han mig äfven så tillgifven som hans excellens; men mitt nöje varade ej länge att få behålla honom, ty han ville ingen mat smaka, utan dels svalt, dels sörjde sig ihjäl, så att han efter en 3 veckor vardt död.

*

1715. Jag tillika med hans excellens' husfolk och hofpredikanten Nordberg blefvo sedan stilla boendes i vårt kvarter i Moskva; men generalitetet med öfverstar och andra officerare bortfördes ur Moskva till angräntsande klöster.

I början af februari månad ankom till kommendanten i Moskva order från S:t Petersburg, att han skulle utsöka en kapten, 1 löjtnant, 3 fänrikar, 1 präst och 1 kommissarie och sända dem till Petersburg till utväxling. Men orderne innehöllo därjämte, att desse skulle vara af de äldste fångar, icke af någon familj, ej heller af gardet och lifregementerne. Och som desse egenskaper ej hos mig funnes, tänkte jag ej på någon ut-

Sidan 31

växling; men hofpredikanten Nordberg bearbetade sig därtill. Jag satt en dag vid mina sysslor, då besökte mig en regementspräst af Södermanlands regemente, benämnd Lindberg¹, en ganska skickelig och gudfruktig prästman, frågande mig, om jag ej sökte mig till den utväxling, som förehades. Och då jag svarade mig nu mera äga det sinnes rolighet att i tålamod vilja afbida Herrans förlossningsstund med ett undergifvit sinne, mig dessutom ej vara obekant, att ingen af familj eller lifregementerne därtill komma kunde, samt att stora penningesummor till kommendanten därföre böds, och som jag på medel vore blottad, så var denne utväxling en sak som jag slagit ur mitt sinne. Han yttrade sig säjandes: »Hvad det första angår, så är människan född till frihet och ej till träldom och fångenskap; för det andra är eder icke obekant, att man för penningar här kan mycket uträtta, och till afhjälpande af penningebristen skall jag gärna dela med eder, hvad i min förmåga är. Dessutom att få denne saken bemedlad», sade han vidare, »jag har en god vän, öfverstlöjtnanten Mortons änkefru, som är ganska väl antagen hos kommendanten. Henne vill jag bruka till dess verkställning, om I man² resolveren därtill.» Jag tackade honom för dess ömhet om min person och gaf mitt bifall till hans föreställning³, hvaruppå han lofvade dagen efter tala med fru Morton.

Om ett par dagar lämnade han mig svar, att kommendanten väl icke nekat till fru Mortons föreställning, men att han fordrade 1,000 rubel för densamma, hvarpå jag svarade magister Lindberg, att jag mig sådant förut föreställt, samt att mina villkor ej voro⁴ att använda så mycket på min löskomst, ty om den ej annorlunda än på det sättet låto sig göra, blefve jag länge fången sittjandes. Men han sade: »I veten ju, att ryssarne ju låta tinga med sig. Jag skall ytterligare göra försök». Hvaruppå fru Morton efter några dagars tingande bragte den fordrade summan till 100 rubel.

Sidan 32

Jag blef alltså, sedan jag vist mig för kommendanten, oppförd på de löskommandes lista och kallad Peiffer, och i stället för garde anfördes jag såsom fänrik vid östgöte infanteri.

Sedan saken om min utväxling så vida hos kommendanten var afgjord, ankom det på penningar så väl till deposition af de 100 rubel för kommendanten som nödige resepenningar och äfven ett kreditiv till någon köpman i S:t Petersburg för hvarjehanda åkommande utgifter.

Jag skref därpå så väl till öfversten baron Gustaf Horn¹ som sekreteraren von Düben och anhölt om deras kaution hos en köpman benämnd Hindrich Schlüttern, som försörjde de svenske officerarne med växlar, hvilken de hvar och en särskildt mig skickade. När jag därmed kom till Schlüttern och frågade honom, om han ville till mitt behof furnera² mig med penningar, var han ganska villig, och då jag presenterade honom kautionsskrifterne³, hvilkendera han däraf taga ville till sin säkerhet, svarade han mig: »Was soll ich mit die papieren machen? Ich glaube, dass er ein ehrlicher mensch ist, und wird mir zu seiner zeit wohl bezahlen.»⁴

Jag tackade honom för sitt förtroende och sände desse bägge herrar deras kautionskrifter med tacksäjelse tillbaka.

Några dagar därefter, medio af februari⁵, anträdde vi, 7 personer, nämligen: hofpredikanten magister Nordberg, kapten Melander⁶, löjtnanten Lapp⁷, jag, fänrikarne Hult⁸ och Rohtfelt samt kommissarien Giers med 5 stycken drängar, vår resa till S:t Petersburg, bevarade af en korporal och 4 gemena, men hade den ledsamheten att 60 verst ifrån Moskva i en liten fläck⁹, som hette Klin¹⁰, när Melander uppgick till vojevoden att visa vårt pass, och han icke fann våra drängar på passet antecknade, lät han sättja dem på prikasen med stora kädjor och block om halsen.

Sidan 33

Så snart det var mörkt, gick Melander som kurir i löndom till Moskva tillbaka, och innan det vardt ljust, var han om morgonen med kommendantens order och en stark skrapa för vojevoden tillbaka. Han gick då upp, när dager vardt, till vojevoden och gjorde vidare föreställning, innan han framviste orderne. Men som han var lika ovettig som den förre dagen, framgaf han orderne, då vojevoden föll till föga, släppte genast drängarne och önskade med all höflighet oss lycka på resan.

Hon fortsattes sedan utan särdeles äfventyr, förutan det vi en 10 mil ifrån S:t Petersburg på Nevaströmmens svaga is säkert om nattetid drunknat, om icke en ärlig resande rysse oss varnat hade. Vi ankommo alltså lyckeligen och väl i S:t Petersburg och togo vårt kvarter på andra sidan af strömmen.

Vår vaktkorporal gick dagen därefter till senatören Dolgorukoi³, som varit fången och echapperat ifrån Sverge, under hvars uppseende alla svenske fångar stodo, och aflevererade sin depesch ifrån kommendanten, hvaruppå Dolgorukoi befallte, att han andra dagen skulle vara uppe med oss i senaten⁴, som satt i fästningen på andra sidan om strömmen⁵.

Dagen därpå gjorde de andre alle sig färdige att gå öfver strömmen, som då ej mera bar annat än gående. Men jag blef kvar i kvarteret, dels efter jag ej förmådde gå så långt till fots, dels att akta vårt lilla bagage.

När de andre uppkommo till senathuset, lät Dolgorukoi kalla kaptenen af högvakten, som hade sitt corps-de-garde⁶

Sidan 34

midt emot senathuset, och befallte honom dem att emottaga, hvarest de i trängsel och buller voro ganska illa logerade, lågo om nattetid som andre hundar på bara golfvet och räknades hvarannan tima af de aflösande poster lika som annan boskap. Jag hade väl den förmånen att i några dagar få blifva i kvarteret, men så snart strömmen blef ren, vardt jag ock på båt hit öfverbragt i lika älende, hvarest ohyra oss snart fördärfvat hade.

Snedt öfver corps-de-gardet vid pass en 100 steg sågo vi det huset, hvarest hans excellens grefve Piper satt, som var ett litet träkyffe, och fick han hvar middagstid lof att promenera utanför stuguväggen, sedan han sitt fastande i 17 dagar vid vatten och bröd uthärdat hade. Vi sågo honom med medömkan, men fingo dock icke tala vid honom.

Jag hade ej heller den förmånen under mitt vistande att få tala med honom, men såg honom allenast en gång i predikan i generalfälttygmästarens Bruces¹ hus, då han var ganska affallen, så att rocken hängde helt vidt på honom. Men där fick ej heller någon tala vid honom, medan en vaktsoldat stod bredevid bänken, där han satt, sådant att afvärja.

Lång väntan i S:t Petersburg på utväxling

Sidan 35