Utgifna af K. G. Westman, fil. kand.

Detta är den digitala utgåvan av Pipers levnadsskildring som ursprungligen gavs ut 1902 i Stockholm av Ljus förlag. I samband med detta har en kapitelindelning med rubriker lagts till och förklaringarna i slutet av boken har flyttats till respektive sida i form av numrerade noter

Sidan 3

Sidan 4

1. Här må särskildt hänvisas till professor Hjärnes arbete Karl XII, som utkommer i Ljus.

Ryska fälttåget (1708-1709)

Vid ankomsten till Riga¹ fann jag för mig 15 officerare, som alla ärnade sig till kongl. armén, då vi sammansatte oss under en ryttmästare Bagges anförande, den där i Litauen² var ganska bekant, att med våra domestiker³, hvarmed vi inalles en 40 personer utgjorde, utan någon annan eskort eller betäckning gå igenom Litauen till kongl. armén, den vi mente träffa vid staden Minsk. Men sedan vi begifvit oss igenom Bausk⁴ i Litauen till Vilda⁵, fingo vi höra, att den svenska armén redan var ifrån Minsk⁶ oppbruten.

Vi skyndade oss efter, det fortaste vi kunde, och kommo ändteligen till Minsk; men sedan föll oss resan igenom de där befinteliga skogar, moras och åar ganska svår och tung, ty vägarne, där armen gått, voro mycket djupa, broarne öfver åarne afkastade och bönderne gjorde på oss ur skogarne åtskilliga anfall till att bortsnappa våra hästar, då de gingo i bet, med hvilka vi åtskillige skärmytsler utstå måste.

Ändteligen hunno vi fram till Beresina-strömmen⁷, hvarest Adelsfanan⁸, som var det sista regementet af armén, 3 dagar förut var öfvergången och hade uppkastat bron efter sig. Denne strömmen, som var en 5 à 600 alnar bred och tämmelig strid, var för oss ganska svår att öfverkomma. Omsider fingo vi en bonde, som emot betalning skaffade oss en liten uthålkad stock af en 4 à 5 alnars längd, i hvilken han steg fram i stammen med en åra och tog en af oss med sig i bakstammen, emedan detta lilla fartyg ej bar mera än 2 personer, och måste därtill den af oss, som satt i bakstammen, hålla en af våra simmande hästar i tygelen, hvilken med minsta ryc-

Sidan 5

1. Riga, nära Dünas mynning, Lifflands hufvudort, var vid denna tid svensk besittning.
2. Litauen, ett fordom själfständigt rike, vid denna tid förenadt med Polen. Litauen utgjorde således i nordöst Polens gränsland mot Ryssland och var, när Karl XII i början af år 1708 från väster framträngde mot dessa trakter, besatt af ryska trupper, som dock så småningom drogo sig undan för konungen åt ryska gränsen till.
3. domestiker: tjänare. Förnämare officerare medförde ofta enskilda tjänare i fält.
4. Bausk, stad i Litauen vid ån Aa; rakt söder om Riga.
5. Vilda: antagligen åsyftas Vilna, Litauens hufvudstad, som ligger vid en biflod till Njemen, sydsydöst om Bausk.
6. Minsk, stad i Litauen vid ett tillflöde till ån Beresina, som nedan nämnes; ligger sydöst om Vilna.
7. Beresina, en högerbiflod till Dneper. Dneper, som utmynnar i Svarta hafvet, rinner liksom dess talrika öfre bifloder i sydlig riktning. Dessa floder och åar utgjorde därför svåra hinder för den svenska hären, då den öfvergick dem på sin marsch mot öster.
8. Adelsfanan kallades det rytteriregemente, som uppsattes genom adelns rusttjänst.

Sidan 6

1. Holofzin (ry. Golovtjin): en liten ort i Litauen vid Vabis-ån, som tillhör Dnepers förgreningar. Då ryssarna här sökte hindra Karl XII:s öfvergång af nämnda å, tilltvang sig Karl öfvergången genom det berömda slaget vid Holofzin den 4 juli 1708.
2. aktion: fältslag.
3. ruinerade: förstörda.
4. Mohilev, stad i Litauen vid Dneper; sydöst om Holofzin. Ett stycke öster om Mohilev gick då för tiden den ryska gränsen.
5. Severien var vid denna tid ett ryskt område öster om Dneper och utgjorde en del af ryska Ukrain. Det forna Severiens område motsvarar delar af nuvarande ryska guvernementen Tjernigov och Pultava.
6. förträffelig stor: oerhördt stor.
7. morastig: sumpig, kärraktig.
8. fältsjuka: rödsot. På grund af dålig förplägning och inkvartering var rödsot i elakartade former en vanlig sjukdom i härarna. En annan vanlig fältsjukdom var fläcktyfus, »krigstyfus», som dock ej af Piper synes åsyftas med namnet »fältsjuka».

kande satte oss i äfventyr och fara. Dessutom föröktes vår fruktan däraf ej ringa, att utur skogarne framkommo å ömse sidor en stor hop folk till 2 à 300 personer att åskåda vår öfverfart öfver strömmen, af hvilka vi befarade blifva öfverfallne och massakrerade, när vi å ömse sidor af strömmen voro fördelte och skingrade. Dock kommo vi omsider med våra hästar väl öfver, fastän nästan en hel dag därmed tillbragtes.

Vi fortsatte genast vår resa och hunno den andra dagen till Adelsfanan såsom det sista regementet af armén.

Här rastade vi ett par dagar såväl för vår egen som våra hästars skull. Sedan fortsatte vi resan och passerade åtskilliga regementer, jämväl passet vid Holofzin¹, hvarest 8 dagar förut en skarp aktion² med ryssarne varit, och funno ännu valplatsen uppfyllt med döda ryssar, hästar och en hop ruinerade³ bagagevagnar och kärror. Omsider anlände vi den 12 juli till Mohilev⁴, hvarest största delen af armén på ett fält utanför staden kamperade, och bryggor på pontoner slogs öfver Dneper strömmen.

Armén marscherade då i starka marscher ned till Severien⁵. Efter en 8 dagars marsch på öppna fälten råkade vi in uti en förträffelig stor⁶ och morastig⁷ skog, där vi i regn och oväder marscherade en 3 veckor utan att hinna högst 2 mil om dagen. Jag, som förut var matt och orklös, förmåtte då ej längre rida, utan satte mig i min öfverstes vagn, hvarest jag ej mera hade att förtära an 3 à 4 skorpor, stålbakade med hela rågkorn uti, och 2 flaskor brännvin. Knektarne beskänkte mig då och då med några rofvor och plockade lingon, hvaraf jag, som af en stark fältsjuka⁸ plågades, hade ringa glädje och vältrefnad.

När vi voro komne ur denna bedröfveliga skogen kommo vi åter på fruktbara fält och slätmarker, där fastän folket ej voro hemma, vi dock funno för oss stor ymnighet af bärgad säd. Vårt regemente kom tillika

med lifdragonerne och västgöta infanteriet att stå en 8 à 10 dagar stilla, hvarest jag mig åter till krafter repade, så att jag begynte göra tjänst igen.

Under detta mitt tjänstgörande vardt jag utkommenderad på furagering¹ och fick order att gå öfver en lång kvarndamm vid byn. Lifdragonerne fingo order att midt framåt fältet furagera dels skuren, dels oskuren hafra, västgötarne till höger och jag med östgötarne till vänster. Jag hastade med furagerarne, allt hvad jag kunde, till dess de alla voro hemdefilerade² förutom tvenne soldater, som förde kronovagnarne.

När jag nu med dessa, som förde sina furagepackor och såto på dem, kom ur dalen, där jag furagerat, upp på höjden på 1,000 steg eller mera nära kvarndammen, där jag skulle öfverpassera, var hela fältet uppfylldt af fienteliga kosacker³ och kalmucker⁴, som vid kvarndammen omsväfvade⁵, hvilka när de fingo se mig med de tvenne soldaterne komma ridandes, tillgåfvo ett förfärligit anskri och i fullt språng skyndade sig till mig.

Jag, som hade en min vagnshäst under mig att spara min ridklippare, gaf honom sporren, då han tvärtaf stannade och slog bakut. Jag lät därpå bägge knektarne afkasta furagepackorna, taga tygeln af sina hästar i banden samt med sina musköter färdiga på armen gå mig på ömse sidor. Hvar gång, som nu någon trupp af kosackerne mig nalkades, lade de allenast an, utan att skjuta på dem, hvaraf de genast afveko och låto mig passera.

Omsider, när jag kom till broändan, höll där en stark trupp, den jag med soldaternes blotta anläggande förskingrade och kom således lyckeligen på kvarndammen, där jag mötte generalmajoren och sedan fältmarskalken Hamilton⁶, som frågade mig, huru jag kommit igenom, hvilket jag honom berättade.

Sedan förnam jag, att desse kosacker och kalmucker hade repusserat⁷ 30 man betäckning af lifdragonerne och massakrerat en kapten Sparre, som dem kommenderat

Sidan 7

1. furagering: anskaffande af hästfoder.
2. voro hemdefilerade: hade marscherat tillbaka i rad (öfver kvarndammen).
3. kosacker: ryttarskaror af hufvudsakligen rysk härkomst, som i en mycket oberoende ställning hade sitt egentliga hemvist på den stora, delvis steppartade sydösteuropeiska slätten från Donau bort emot Ural. Största delen av dem erkände vid denna tid Rysslands öfverhöghet.
4. Kalmucker, ett mongoliskt folk, hvaraf en stam år 1675 kommit vandrande österifrån och slagit sig ned vid Volga inom ryskt område.
5. omsväfvade: kringsvärmade.
6. Hamilton, Hugo Johan, hade 1708 utnämnts till generalmajor vid kavalleriet; blef 1709 fången genom kapitulationen i Perevoltjna; återkom 1722 till Sverge; utnämndes 1734 till fältmarskalk; död 1748.
7. repusserat: drifvit tillbaka.

Sidan 8

1. Starodub, Severiens hufvudstad, belägen mellan Dneper och dess vänsterbiflod Desna; sydöst om Mohilev.
2. Lewenhaupt, Adam Ludvig, hade förut fört själfständigt befäl öfver de svenska trupperna i Kurland och för de segrar, han härunder vunnit öfver ryssarna, 1706 utnämnts till general. Han erhöll år 1708 order att med sin härafdelning sluta sig till hufvudhären, men blef, innan han upphann densamma, uppnådd af ryssarna och tillfogad nederlaget vid Lesna. Det var L. som sedan kommenderade fotfolket i slaget vid Pultava och som afslöt kapitulationen i Perevoltjna, hvarigenom svenska hären blef fången. Han dog i fångenskap 1719.
3. Lesna, obetydlig stad vid Dnepers vänsterbiflod Soz; sydöst om Mohilev och nordväst om Starodub.
4. grönt och rödt voro färger, som ej förekommo i den svenska uniformen.
5. avancerade på dem: ryckte fram emot dem.
6. Västanstångs kompani heter ännu i dag ett kompani af 1:sta lifgr.-regementet, som det forna östgöta infanteri nu kallas. Kompaniets namn kommer däraf, att Östergötland fordom delades i Östanstång och Västanstång.
7. Defilé: pass.
8. arriärgarde: eftertrupp.
9. Ordet vår före boskapsvakt är tillagdt af utgifvaren.
10. Pilfelt eller rättare Pilefelt, Karl Georg, var sedan 1705 löjtnant vid östgöta infanteri; steg slutligen till major. Han blef 1709 fången vid Dneper, men hemkom ur fångenskapen 1722.
11. sig öfvermättan distingerade: i hög grad utmärkte sig.

tillika med en hop furagerare af de andra regementerna; men af mina saknades, Gudi lof, ingen.

Efter en 8 à 10 dagar uppbröto vi från denna byn och marscherade öfver de severiska fälten förbi Starodub¹. Under denna marschen hände sig en dag, när vi marscherade igenom en stor furuskog, och lifbataljonen af östgötarne var redan öfver ett morastigt pass, skulle den andra bataljonen, hvarvid öfverstelöjtnantens kompani var det första, rycka öfver passet.

Vi blefvo då varse, att ifrån vänstra handen ur skogen kommo åtskilliga skvadroner på oss anryckande. Och som den dagen var ett mörkt väder med snöglopp, hade desse anryckande sina kappor öfver sig nedslagne med snö betäckte, och våra knektar hade hölstren på musköterne. Vi blefvo dem väl i god tid varse, men förmodade af dem intet ondt, utan mente dem vara af grefve Lewenhaupts² flyktiga armé efter aktion vid Lesna³, hvaraf en del redan till oss stött, som hade grå kappor; men när de kommo oss på en 3 à 400 steg när, begynte de uppkasta sina kappor, och då sågo vi grönt och rödt framlysa⁴. Vi togo då med hast hölstren af geväret, och de 3 á 4 skvadroner, som öfverstelöjtnantens kompani attackera skulle, studsade vid de sågo oss färdiga och gåfvo allenast några salfvor på oss. Vi avancerade på dem⁵ och gåfvo par salfvor, då några hästar stupade samt karlar. Men Västanstångs kompani af östgötarne⁶, som var oss närmast, stod i en liten ungtallskog och skylte sig för snögloppet och blefvo sina attackerande skvadroner ej så snart varse som vi; hvilka på dem inhöggo, innan de fingo hölstren af musköterne och massakrerade kaptenen Spole med 30 man af kompaniet. Sedan vårt bagage var passeradt defiléen⁷, slöto vi bataljon tillsammans, och chargerade vi tillika med vårt arriärgarde⁸ och vår⁹ boskapsvakt (som kommenderades af en löjtnant Pilfelt¹⁰, hvilken sig öfvermåttan distingerade¹¹, ändock han var tvärt igenomskuten) intill

blå mörkret, så att platsen omsider var väl uppfyllt med skutne karlar och hästar till en 3 á 400 man. Detta var den roligaste och nöjsammaste rencontre¹, jag belefvat. Den ryske generalen, som oss attackerade, kallades Ifland², med en 3,000 man dragoner.

Sedan kommo vi till Novgorod-Severski³, där vi repusserade⁴ fienden och gingo öfver Desna-strömmen⁵, kommandes så in i det fruktbare Ukrain⁶, där vi efter par dagars marsch kommo förbi Masepas⁷ residens Baturin⁸, hvilket nyligen var uppbrändt — kommendanten på vallen steglad — och låg ännu och rökte i sin aska.

Här tog åter fältsjukan med mig igen så öfverhanden, att jag måste sättja mig igen i öfverstens vagn. Som vi för fiendens flyktiga⁹ trupper icke hade någon säkerhet oss att utbreda, lågo vi ganska tjockt på hvarandra. Byarne voro väl stora, men när 6, 7 á 8 regementer blefvo där inkvarterade, ville de dock icke förslå.

Vi stodo en gång 7 regementer i en by, då om aftonen ankom order, att regementerne genast skulle uppbryta och marschera framåt högkvarteret med efterlämnande af bagaget och de sjuka, hvaribland jag ock var. Om morgonen vid dagningen blef allarm, att fienden var utanför byn. Vi låto genast göra en vagnborg af vårt bagage och utkröpo alle sjuka ur sina sjukstufvor in i vagnborgen, hvarest vi med en 3,000 ryske dragoner chargerade, ej utan deras förlust, tills emot skymningen, då våra regementer återkommo och så fägnade desse obudne gäster, att de icke hade orsak rosa marknaden. Vi tackade Gud för denne förlossning, emedan där fienden infått vagnborgen, de oss sjuka, som ej i flykten kunnat följa dem, säkert massakrerat¹⁰ hade.

Högkvarteret kom då en 14 dagar för jul att stå i staden Romny¹¹ (hvarest min fullmakt, den 12 december, som fänrik af gardet utföll) och störste delen af regementerne på 2 á 3 mil däromkring kantonerade¹² i byar;

Sidan 9

1. rencontre; skärmytsling.
2. Ifland, en föga betydande general i rysk tjänst.
3. Novgorod-Severski, stad vid Dnepers biflod Desna; sydsydöst om Starodub.
4. repusserade: drefvo tillbaka.
5. Desna-strömmen, en vänsterbiflod till Dneper.
6. Ukrain, fordom namn på en bördig trakt kring mellersta Dneper. Den beboddes vid 1700-talets början af kosacker och var delad mellan ryskt och polskt herravälde, så att landet öster om Dnepern lydde under Ryssland, men väster om denna flod under Polen. Det ryska Ukrain motsvarade de nuvarande guvernementen Tjernigov och Pultava. — Förf. räknar ej Severien som en del af det ryska U. och låter därför Karl XII först efter öfvergången af Desna nå U:s område.
7. Masepa, Ivan Stepanovitj, hade efter en äfventyrlig ungdom af kosackerna valts till höfding i kosackhären. Missnöjd öfver tsar Peters sträfvanden att inskränka kosackernas själfstyrelse och oberoende samt underordna dem och deras land under sin regeringsmakt, öfvergick M. på Karl XII:s sida. Efter slaget vid Pultava följde M. Karl XII till Bender, där han dog år 1709.
8. Baturin, stad i Ukrain, vid ett vänstertillflöde till Desna; sydsydväst om Novgorod-Severski.
9. flyktiga; lätt beridna.
10. massakrerat: nedhuggit.
11. Romny, stad i Ukrain mellan Dnepers vänsterbifloder Desna och Psjol; sydöst om Baturin.
12. kantonerade: voro förlagda eller inkvarterade.

Sidan 10

1. Hadjatj, stad i Ukrain vid Psjol; sydöst om Romny.
2. avantgarde: förtrupp.
3. Veprik, en liten stad strax öster om Hadjatj.

men 6 mil framom Romny stodo 6 regementer i en stad benämnd Hadjatj¹.

Vi förmodade väl få blifva något stilla att litet hvila ifrån våra långvariga och svåra marscher, besynnerligen som den i Europa oerhörda och ovanligt kalla vinteren i detta år då begynte att tillsätta med sin stränghet. Men som vid vårt avantgarde² i Hadjatj några ryske trupper viste sig, hvilka dock för kölden äfven så litet mot oss som vi mot dem uträtta kunde, varade vår fägnad öfver våra vinterkvarter ej länge,. utan fingo vi order till uppbrott. Jag, som af de få dagars undfångne rast litet skulle repa mig, blef då af den svåra kölden, hvaruti jag ständigt vara måste, så försvagad, att min dräng måste bära mig i och utur vagnen. Efter några dagars marsch både natt och dag i en så bister köld och ovanligt djup snö kommo vi midnattstid, emellan den 22 och 23 december, till Hadjatj, och såsom störste delen af arméns bagage här sammanstötte, och regementerne fingo order att rycka fram till Veprik³, så kunde i mörkret för annat i vägen afstadnadt bagage öfverstens vagn ej komma närmare än en god fjärdingsväg när staden. Kutsken af denne och några regementet tilldelte artillerivagnars kutskar fröso där ihjäl, hästarne snärde sig i seltygen och stodo bakfram vände undan vädret. Jag hade i vagnen kastat kappan öfver hufvudet, hvilken af andan blifvit fuktad och sedan stel, så att jag i min orklöshet ej förmåtte få henne af hufvudet, satt under henne i mörkret som under en korg, icke vetandes, om det var dag eller natt. Om kroppen var jag någorlunda väl förvarad och hade utom 5 par strumpor tvenne örnegått samt mitt tjockt stoppade bomullstäcke veckladt omkring fötter och ben; hade ock till äfventyrs ändå bättre begått mig, om vagnen, som var med lädergardiner på sidorne, fått blifva, som de voro, tillyckte. Men en stund efter sedan vagnen stadnat om natten, kom en ung människa af en 18 à 20 år, benämnd

Buss, hvars fader var kapten i regementet och han såsom kammartjänare hos öfversten, bedjande mig om lof att få sättja sig i vagnen, medan han i snö, köld och mörker ej visste, hvar han skulle taga vägen. Och emedan vagnen var à deux fonds¹, satte han sig framuti; men som han förskräckeligen gaf sig och kvidde, rådde jag honom att åter sätta sig till häst och söka sig in i staden med tilläggning, om jag vore så frisk som han att komma till häst, jag skulle ej länge sittja i vagnen och afbida mitt bistra öde. Han begaf sig då ur vagnen till häst, men drog ej väl igen gardinen på den sidan, där vädret låg, hvarefter jag mera led af köldens stränghet i vagnen. Denne Buss hade vid inkomsten i staden afkylt sig bägge benen under knä och dödde kort därefter. Emedlertid var det i vagnen min syssla, så länge jag var vaken, att ständigt röra tår och fötter; men som jag till min olycka emot morgonen insomnade ongefär en tima, kunde jag vid uppvaknandet ej röra mer än fotknylarne, men det andra var hel stelt och oböjeligit.

I detta tillståndet satt jag hela den 23 december och natten därpå till den 24 eller julafton, då omsider min dräng uppsökte mig, kom till vagnen och stötte på mig, där jag satt under kappan, frågande mig, om jag än lefde, och då jag honom svarade, lyfte han kappan af hufvudet på mig och böd mig en sup brännevin och en bit bröd, som var allt hvad jag i 3 dygn åtnjutit. Jag frågade, om han ej med vagnen kunde hjälpa mig närmare staden, då han efter något arbete med hästarne körde mig på ett muskötskott när till stadsporten. Men sedan var för trängsel af vagn och hästar ej möjeligit att komma närmare. Han tog mig då på axlarne och bar mig till stadsporten. Men i själfva porten var, en sådan trängsel och besnärjande af hästar och vagnar, att vi på händer och fötter under vagnar och emellan hästfötter måste krypa in i staden, hvarest

Sidan 11

1. à deux funds: med lika fram- och baksäte, vända mot hvarandra.

efter något frågande efter regementets sjukhus han omsider bar mig därin kl. 5 eftermiddagen.

Jag fann där för mig 17 officerare, dels sjuke, dels blesserade¹ och förkylte², hvarest en fältskärsgesäll geck och dem förbant. Stugan var väl uppeldad, och så snart jag kom in, ville jag sätta mig på en bänk vid kakelugnen; men fältskären körde min dräng att genast afkläda mina fötter, hvilket då han gjorde, satt bomullsstrumpan som den närmaste fastfrusen vid bägge fotbladen, att drängen ej utan krasande den lösslita kunde. När fältskären det såg, måste jag ut i farstugan. Drängen hämtade ett käril med snö, ty vatten var ej till hands, hvaruti jag satte fötterne, och lät rifva dem med snö så länge, till dess fotbladen rodnade. Men hälar och tåer blefvo, som de voro, hårde och orörlige. Hvaruppå fältskären gjorde om dem ett omslag, och jag, som sist var kommen, fick på litet halm under en bänk mitt hviloställe.

Inom 3 à 4 dagar afföll sedan köttet af benen både på tåer och hälar, som af frost blifvit skadade. Benen af tåerne blefvo med tång afknipte.

Men det äfventyrligaste var med benen bak i hälarne, hvilka stodo bare, svarte som ett kol, och alltså det som af dem skadadt och svart var, måste antingen afknipas eller bortraderas³ med hvasse järn, hvarförutan de hvarken med kött betäckas eller läkas kunde. Åtskilliga fältskärer kommo att bese min skada, dem hans excellens grefve Piper ditsände. Men som de sade sig icke kunna veta, huru djupt branden i hälbenen ingått, om den icke ingått allt intill fotknylen, då jag af fötterne eller fotebladen intet gagn hafva kunde, dessutom en sådan kur mycken tid utdraga skulle, så gick de mestes resonemang därpå ut, att bägge benen under knäerne mig skulle afskäras, på det om jag öfverlefde kuren, jag så mycket vigare på klumpar skulle gå kunna och ej af benstumparne hindras.

Sidan 12

Huru högt mig detta som en yngling af 16 år till sinnes gick, att jag i min blomstrande ungdom för hela min lifstid skulle blifva lam och ofärdig gjord, vet Gud aldra bäst; beslöt fördenskull hos mig att heldre vilja dö än således låta afstympa mina lemmar. Men hvad jag mest fruktade var det, att alldenstund jag var ganska afmattad till mina krafter, torde man bruka våld på mig och binda mig att förrätta operationen.

I detta mitt fattade uppsåt föroroades jag dock ofta af en kapten benämnd Werwing, hvilken kylt af sig fingrarne på den ena handen, men på fältskärens persvasion¹, att han ändå ej skulle kunna nytta handlogen till någonting särdeles och att med läkandet däraf skulle mycket långsammare tillgå, lät afskära sin arm ofvanför handleden. Denne kapten, som i hastighet blifvit bragt till denna resolutionen², låg mig, där vi på slutet voro allena i stugan, både bittid och sent i öronen, att jag skulle låta afskära mina fötter. Men ehuru ledsamme desse hans trägna föreställningar voro, lät jag ändå sådant ej irra mig, låg dock en 4 veckor på vinst och förlust, ej vetandes, hvartut det med mig hvälfva skulle. Samme kapten afled sedan en 4 veckor efter operationen.

Fältskären, som mig förbant, gjorde ej mera vid min skada, än han den blott skötte, så att branden ej måtte gå vidare, tagandes ibland främmande fältskärar med sig att bese skadan, hvilka alla stadnade vid det slutet, att där vore ej annat medel an fötternes afskärande.

En dag kom min vanliga gesäll hafvandes en hop andra med sig, då jag säkert mente, att han sig bemannat att med våld göra operationen med afskärande. Jag vände mig genast till väggen och låddes sofva, hvaruppå de gingo omkring i stugan och resonerade. Men som ibland dem var en, som höll kontrapartiet emot de andra³, säjandes det vara synd på en så ung människa stympa någon lem, om den konserveras⁴ kunde, var det som jag fått nytt lif, vände mig alltså om och fann för

Sidan 13

mig ståndandes en gammal vyrdig, gråhårig man, hvilken med all fryntelighet hälsade mig och frågade om mitt tillstånd. Man tilltalte mig ganska bevekeligen och bad mig vara vid godt mod med försäkran, att han som en ärlig man ville göra allt, hvad människor uträtta kunde. Han befallte därpå öppna banden, och sedan han satt glasögonen på sig, besåg han en god stund allt på det nogaste, då han omsider utbrast: »Skadan är väl ganska svår och äfventyrlig, men var vid godt mod, min käre herre! Jag hoppas, I skolen ännu få gå på edra fötter.»

Hvad glädje mig detta förorsakade, kan jag ej till fyllest beskrifva, och hade jag kunnat komma upp af lägret, jag hade gärna sprungit upp och omfamnat honom. Mannen, som var regementsfältskär vid Helsingeregementet, benämnd Teuffenweisser, begynte då med mycken sorgfällighet förbindningen och att radera¹ det vänstra hälbenet, till dess ofta hela benet och höften bortdomnade; men eljest handterade han mig med all ömhet och medlidande. Han fortsatte således dageligen förbindningen; men som sår, där benskada är, gifva en ganska illa stinkande materie ifrån sig, så måste jag hvar gång, innan gubben öppnade banden, hafva en sup brännvin för honom, som då var ganska kostbart.

Den svåraste sveda jag härvid utstod var², att som benen voro bare och förkylde, kunde intet kött växa öfver dem, hvarpå köttet bakut började utväxa som en sporre, hvilket dagelig med lapis infernalis och blåsten³ måste bortetsas, som förorsakade en faselig pina hela nätterna igenom.

Under hela denne tiden skickade generalmajoren, nu riksrådet, grefve Meyerfelt⁴ mig mat af sitt bord, emedan han i samma stad var sängliggande af ett benbrott.

Omsider kom, medio februarii, uppbrottsorder, och ändock mine hälben ännu stodo ute, måste jag dock mista min goda fältskär, och jag blef förd i en släda till en stad Lutenka⁵, där östgöteregementet stod, och kom

Sidan 14

så under den därvid varande regementsfältskärens Mickel Joachims inseende, äfven en gammal man af god förfarenhet och fromhet. Han handterade mig med all lindrighet och ömhet som ett barn.

En dag, då han satt och handterade fötterne, fant han, att det skadde af hälbenet på vänstra foten igenom afraderandet blifvit så tunt, att det igenom naturens drift på en ända spjalkat sig ifrån det friska. Han tog fördenskull med sin lilla tång och ryckte på en gång till, hvarigenom han allt det svarta bortryckte, då han med glädje viste mig benstycket och sade: »Nu hoppas jag, den vänstra foten skall snart blifva läkt. Viljen I nu hålla litet ut, skall jag äfven göra med tången ett försök på den högra foten.»

Jag, som ej sett annat än den lilla tången, äfven förut var af honom skrämd, att om ej annars ske kunde, ville han på den högra foten, som var lämnad oraderat, med ett glödande järn bortbränna det läderade¹ af benet, tyckte denne hans föreställning vara blidare och begaf mig därtill.

Men han sade: »Det torde göra litet ondt, och om I ej kunnen ligga stilla, hindren I mig i operationen. Jag vill låta ett par karlar inkomma att hålla eder stilla.» Och när jag äfven härutinnan mig begaf, smusslade han ur fickan fram en stor, ganska skarp hoftång, hvarmed han med alla krafter i 2 à 5 minuter tillknep, så att svetten lackade honom af ansiktet, till dess han omsider afknipit hälbenet.

Jag skrek väl under pinan, men karlarne höllo mig, och när jag sedan förvitte² honom, som så narrat mig, log han och sade: »I mågen vara glad, ty nu lärer ock den högra foten snart blifva god, ty hvad som hindrat är nu borta.»

Jag fick då med glädje se dageligen underverk i naturen: huru igenom det poröse hälbenet framkommo ur hälen små köttstycken ej så stora som knappnåls-

Sidan 15

knappar, de där sedan växte tillsammans och formerade en tunn kaka öfver benet, hvaröfver sedan hud växte. Härmed utdrogs fram i april, då vi fingo marschorder och ryckte för Pultava¹. Jag lät bädda mig i min rustvagn, emedan jag ännu icke kunde stiga på någon fot. Och fastän såren ej voro så stora som förr, voro där likväl åtskilliga smärre, hvarutur efterhand små benskärfvor utkommo.

Vid detta tillfälle hände mig den nåden, som mig hvarken förr eller sedan vederfarits. Då regementets bagage sålunda defilerade i sin ordning att i kampementet² uppköra, såg jag långt ifrån Hans Maj:t konung Karl den 12 med en svit af ongefär 50 hästar af vakthafvande och andra komma ridandes längst utåt vagnmarschen; och som jag låg oklädd, allenast i ett hvitt lifstycke, inbäddad i min rustvagn, som sades, och hade halfva vagnslocket öppet till skygge för solen och att hafva frisk luft, tycktes mig oanständigt vara att i en sådan positur³ se konungen, vände mig alltså om med ryggen mot öppningen af vagnen och låddes sofva.

Men som Hans Maj:t hölt sin kosa fort att rida ändalängs vagnedefiléen, kom han omsider till min vagn, då han hölt stilla, frågande öfversten Appelgren⁴, som red med honom och var vorden öfverste i den vid Veprik slagne öfverstens, grefve Jakob Sperlings⁵, ställe vid östgöte infanteri, hvem det var som låg i vagnen, hvaruppå han svarade: »Det är den olyckeliga fänriken Piper af gardet, som förkylt sine fötter.»

Däruppå red Hans Maj:t närmare och intill vagnen, frågade drängen: »Sofver han?»

Hvartill drängen svarade: »Jag vet icke, han var nyss vaken.»

Och som konungen hölt med sin häst utmed vagnen, fann jag ej skickeligit vända honom ryggen till, utan vände mig om, då han frågade mig: »Huru är det med eder?»

Sidan 16

Jag svarade: »Det är ännu rätt slätt, Eders Maj:t, ty jag kan ej stiga på någon fot.»

Hans Maj:t frågade: »Är något borta af fötterne?» Jag svarade, att hälar och tåer voro borta, hvartill Hans Maj:t svarade: »Ha, lappri, lappri»; hvarpå Hans Maj:t upplade sin fot på sadelknappen och tecknade på halfva sitt fotblad med handen, säjandes: »Jag har sett dem, som så långt mist foten, och då de uppstoppat stöfvelen, hafva de gått lika väl sedan som förr.»

Hans Maj:t vände sig sedan till öfverste Appelgren, frågande: »Hvad säger fältskären om honom?»

Öfversten svarade: »Han menar, att han något skall kunna nyttja fötterne», hvartill Hans Maj:t sade: »Mån han lärer kunna springa?»

Öfversten svarade: »Han lärer tacka Gud, om han väl kan gå, men på springa lärer han ej få tänka.»

Och i det Hans Maj:t bortred, sade han till öfversten, som öfversten mig sedan berättade: »Det är skada om honom, ty han är så ung.»

Jag var då denne tiden under den pultaviska belägringen för sällskaps skull i tält med nuvarande öfverstelöjtnanten, dåvarande löjtnanten af östgöte infanteri baron Johan Adam Ungern¹, blef ock efter hand så god, att jag kunde sittja uppe och hänga fötterne ned, hvilket i början mig en faselig pina förorsakade, då bloden rann neder åt de orter, som blifvit skadade. Omsider kom jag så vida, att jag begynte med käpp litet gå och vid väggarne leda mig, satte mig ock några gångor till häst och begynte rida.

Och som baron Ungern hade all ömhet om mig och fann, att jag i tältet i den starka hettan, där regementet hade sitt stånd midt i solbaddet, vanmaktades, och han berättade sig hafva en god vän vid Albedylls dragoner², en kapten benämnd Pastelberger, nuvarande kommendant i Kristianstad, den där med regementet kantonerade i en by, en mil ifrån Pultava, benämnd

Sidan 17

Quedurcki, hos hvilken jag skulle må bättre ån i det torra kampementet, så satte jag mig till häst och följde honom dit. Jag blef af Pastelberger ganska vänligen emottagen och nöt all förplägning och förfriskning, så att jag repade mig ansenligen till mina krafter, men blef på slutet angrepen af en 14 dagars frossa, som dock afstadnade.

Efter en månads därvarelse fick Albedyllska regementet uppbrottsorder att rycka närmare fram till Pultava, då en dag hela armén på fältet var uppställt att afbida ryssarnes ankomst, som en mil därifrån kommo öfver Vorskla-rivieren¹. Men ryssarnes mening var ej att attackera oss, utan så snart de voro öfver vattnet, retranchementerade² de sig i en uppkastad linje, den de frammanföre betäckte med 1 stor och 4 mindre redutter eller skantsar.

När Hans Maj:t förnam, att ryssarne ej hade i sinnet attackera oss, ryckte han med armén en half mil fram emot dem, stod där ett par dagar stilla, till dess de hade förfärdigat sitt arbete, då om en afton allt bagaget med de sjuka fingo order att gå en half mil tillbaka igen, och dem till betäckning lämnades 6 svaga regementer, som ej utgjorde 1,000 man, jämte 2- à 5,000 zaporogiske kosacker³. Bagaget formerade en vagnborg, och jag bäddade mig i min rustvagn.

Om morgonen kl. 5 fingo vi redan höra af salfvorne armén vara i handtgemäng med fienden, och hördes salfvorne allt längre och längre bort, det vi höllo för ett godt tecken; men omsider, klockan 2 eftermiddagen den 28 juni, hördes ett par oförlikneligen långa salfvor. Strax därpå viste sig en svärm fienteliga trupper på fältet vid bagaget. Men som var betäckning ryckte emot dem, drogo de sig tillbaka. Kort därpå kommo flyktingar, som oss berättade arméns nederlag.

Vi voro om Hans Maj:ts person illa bekymrade; men omsider kl. 5 om aftonen kom Hans Maj:t hel

Sidan 18

Sidan 19

sakta ridandes med opplagdt ben på sadelknappen och binnlarne kring foten lössläpande.

Bagaget fick då order kl. 8 om aftonen att genast afdefilera, och var den natten en så stor konfusion¹, som ingen sig af en så victorieuse armé² föreställa skulle, så att, om fienden oss då förföljt, hade både konung och resten af armén varit förlorade, ty ingen lydde den andra, och hvar marscherade efter eget behag, den Gud kärast, som först kom.

I denne konfusion marscherade vi andre dagen förbi Novy-Senschary³, där Meyerfeltske regementet stod, och kommo om aftonen till Beliki⁴, hvarest öfverstelöjtnant Funck⁵ var posterad med 500 dragoner. Där råkade jag kapten Pastelberger igen, som var af denne kommendering, hvilken tog mig i sitt kvarter i staden, där jag en 6 timar fick rafraichera⁶ mig med mat, dryck och hvila. Här begynte åter skvadronerne att samla sig till sina standarer och kl. 7 om aftonen tåga till Kobelaki och Dnepern, längst åt Vorskla-strömmen. Men vi blefvo ock här varse de ryske trupperne på en god fjärdingsväg när på högra sidan inåt fältet marschera i bredd med oss. Sedan vi passerat Kobelaki⁷, hvarest dåvarande öfverstelöjtnanten, sedermera fältmarskalken Silfverhjelm⁸ med 300 hästar haft sin postering, marscherade vi hela följande dagen i en grufvelig hetta och törst, så att man ville försmäkta, till Dnepern, där vi ankommo kl. 8 om aftonen, posterandes oss i grunden⁹ bredevid strömmen, förutan det Meyerfeltiska regementet, som behölt posto på höjden.

Den ryska armén lägrade sig ock på höga fältet, ^l/₄ mil ifrån Meyerfeltiska regementet, och gjorde såsom en halfmåna omkring oss, infanteri midtuti och kavalleriet på flyglarne, efter ögnemärke ongefärligen några 30,000 man under furst Menschikovs¹⁰

och generalerne Bauers och Henskis kommando.

Jag oppehölt mig den tiden hos kapten Pastelberger

vid Albedyllska regementet. Om natten gingo en hop sjuka och blesserade öfver af armén, hvilka dels öfverkommo, dels drunknade.

Och ehuruväl jag, som sjuk och ej tjänstgörande, jämväl hade kunnat gått öfver i baron Ungerns följe, som i Pultaviske aktionen var vorden blesserad och mig därom bad, beslöt jag dock, medan jag nu kunde sittja väl till häst, att blifva hos Pastelberger och förbida, hvad öde oss kunde öfvergå, förmodandes, som vi ännu voro en 12,000 man godt kavalleri, väl kunna slå oss igenom och sedan på lägligare ställe gå öfver Dnepern och kasta oss in i Volhynien¹, där inga andra än fiendens flyktiga trupper kunnat oss följa, dem vi dock ej stort aktade.

Emot morgonen gick Hans Maj:t öfver strömmen och kommando af armén lämnades grefve Lewenhaupt. Man såg då med nöje manskapet ligga i gräset bakom sina tillsammanskopplade hästar med sine små böneböcker att befalla sig i Guds händer. Därpå hölls korum och befalltes sittja upp, då alla gjorde sig färdiga till attack.

Men sedan de en stund settat till häst, kommo ifrån skvadron till skvadron vissa officerare, som sonderade skvadronerne², om de trodde sig att kasta fiendens force³ öfver ända, som hade dem kringränt med en stark kår infanteri och artilleri. Jag hörde då med egna öron dragonerne af Albedylls lifkompani, som voro mest alle gamle soldater och hade tjänt i Ungern och annorstädes, svara: »Hvi frågar man oss nu? Tillförne har man oss aldrig frågat, utan det har hetat: Gå på! Vi kunne ej säja, att vi skola slå dem, men vi vilje göra allt, hvad mänsk- och möjeligit är.»

En stund därefter gafs oss till känna, att det vore kapituleradt, att officerarne skulle få behålla sitt ekipage⁴, vi allesammans vara krigsfångar och vid freden blifva löse utan ranson⁵.

Däruppå ryckte general Bauers dragoneregemente neder af höjden att emottaga arméns gevär och troféer⁶.

Sidan 20

Jag såg här, i hvad uselt tillstånd desse dragoner voro, när de ryckte utför backen, att öfver 10 à 20 hästar i hvar skvadron af maktlöshet stupade öfver ända, och de öfriga stodo och raglade och flämtade, så att våre stolt anryckande skvadroner att afleverera geväret hade kunnat ridit dem öfver ända.

Geväret, pukor och standarer afkastades för dessa ynkeliga ryska skvadroner i stora högar, och manskapet red obeväradt därifrån, hvilket var ett så ynkeligit spektakul¹, som ej utan tårar kunde anses.

Vi blefvo sedan som officerare indelte på vissa regementer, som våra namn antecknade, och dagen därefter fortsattes marschen tillbaka till Pultava, dit vi tredje dagen anlände och funno armén kamperande nedanför staden. Vårt tåg genom staden skedde som en art af triumf², där utan tvifvel tsaren utur något fönster oss åskådade.

Flyktförsök och misär (1709-1712)

Efter en 8 dagars stillastående uppbröt sedan hela ryska armén, marscherade några dagar tillsammans, men omsider blefvo fångne officerarne delte i 5 divisioner³, och som jag var tillsammans med Pastelberger, blefvo vi ihopa, och följde jag med den divisionen, som skickades till Tjernigov⁴, och var 4 à 500 officerare, de där konvojerades⁵ af ett regemente ryssar.

Har tillsatte mig i hetan törst och fältsjuka så starkt, att jag blef hel maktlös och kunde ej med annat än vatten släcka min törst. Och som min kammerat var mig i välmening härutinnan ofta hinderlig, beslöt jag en dag att rida alldeles ifrån honom, på det jag måtte få dricka mig otörstig af vatten och sedan antingen lefva eller dö. Jag begärte då vatten af hvar och en dräng, som jag såg föra en vattenflaska, hvilket de mig, som såg likare ett benragel an en människa, ej förvägrade. Jag tog häraf mina modiga drickar, och som vi marscherade igenom en by, där en skön källa var, och jag såg en hop drängar hålla däromkring att fylla sina vattenflaskor, sällade jag mig till dem och bad dem få dricka af sitt friska, ur

Sidan 21

källan tagne vattnet, det de gärna gjorde. Och som jag då drack, allt hvad jag orkade, blef jag däraf så uppbläst¹, att jag ej ridit 100 steg därifrån, förrän jag bröt allt vattnet ifrån mig. Dock var törsten sedan aldrig så svår, ej heller hade jag sådan aptit mera till vatten som tillförne.

Men emedan jag var alldeles afmattad, orkade jag ej mera rida, utan fick på anhållan hos ryske öfversten en bondevagn och en braf rysk soldat, som körde mig. I detta tillståndet kom jag in augusto² till Tjernigov, där vi blefvo inkvarterade i förstaden. —

Vi vordo sedan in i fästningen inkvarterade och fingo ej utan särdeles tillstånd lof att gå utom stadsporten, fastän vi i staden gingo utan vakt.

Under denna vår varelse i Tjernigov, voro jag och min kammerat omhogse att kunna echappera³ fångenskapen. Vi voro 3 hus⁴ som därom öfverlade, nämligen: en ryttmästare Bock själf sjuende⁵, majoren, sedermera öfversten Bandholtz⁶ själf fjärde och vårt hus själf fjärde⁷.

Mesta omsorgen var att komma väl öfver Dnepern, där vi visste att vid passagen 7 mil därifrån stod en kosackisk postering af 50 man; hvarföre inhämtade vi igenom vår enarmade kosackiske gubbe⁸, som mig för fältsjuka kurerat, närmare underrättelse om alltsammans Bocken och Bandholtz, som ännu hade hästar, utskickade sina drängar på landet under pretext⁹ att upptinga hö, de där gjorde sig bekante om vägen och alle omständigheter ända till Dnepern. När nu detta var beställdt, tillade vi oss hästar, gevär och ammunition. Men att få lof att komma ut litte¹⁰ Bock och Bandholtz’ svit¹¹ på kommendanten, den de med skänker fått på sin sida, äfvensom vi på stadsmajoren.

När nu den beramade dagen kom, gingo först 2:ne officerare af Bockens och Bandholtz' svit upp till kommendanten, anhållandes om lof att få rida ut på landet att köpa sig hö, men de fingo afslag. Emedlertid hade

Sidan 22

vi sändt till stadsmajoren, hvilken lofvade, om någon af kommendanten finge lof, skulle ock vi få resa ut. Kapten Tungelfelt¹, som var af Bockens svit, lät sig ej med kommendantens första afslag nöja, utan med förärande af en diamantsring skaffade sig och sin svit lof, hvilket han oss kungjorde, och redo de därpå genast ut.

Vi ville då skaffa oss lof af stadsmajoren, men han var emedlertid på landet utfaren, hvarpå en kornett af vår svit benämnd Lindau² gick till löjtnanten af vakten vid stadsporten och efter långt betingande och 2 dukaters föräring skaffade ock oss lof; men att väl en 2 timars tid utgingo, innan vi fingo vakt och kommo ut.

Vi redo utanför staden omkring på fältet, men emedan Bockens svit hade vägvisaren, visste vi ej rätta vägen. Emot middagen fingo vi se Bandholtz' svit, som hade väl sin vägvisare med sig, men som de förmodat de två andra sviterne, som så långt förut sluppit ut, redan vara borta, ty hade de ej mera gjort sig stat på någon echappad³, utan allenast rest ut att roa sig.

Vi samråddes då på fältet att fortsätta echappaden, men till var olycka voro där tvenne officerare af Bandholtz' svit, som ingalunda därutinnan toppera ville⁴. Vi hade 4 soldater och kommendantens jägare med oss, jämte desse tvenne officerare, hvilka vi borde öfvermanna att fortsättja uppsåtet, och vi voro ej mera än 6, som sådant göra skulle; dessutom led det mot skymningen och stod att befara, det vi ej torde hinna Bockens svit, innan den vid Dnepern gjort allarm.

Vi skyndade oss alltså tillbaka med största förtret i staden, efter vi hade gevär under kläderne, och kommo tillbaka, innan allarm vardt, nedgräfvandes genast våra gevär och ammunition.

Vid midnattstid kom stadsmajoren till vårt kvarter, frågade, hvem som gifvit oss lof, visiterade efter gevär, men fann dock intet.

Vi fingo sedan veta, att Bockens svit oss på ett

Sidan 23

adelshof¹ en mil ifrån Dnepern intill midnatt väntat; men sedan vi intet kommo, hade de på fältet forcerat² vaktsoldaterne, dem bundit händer och fötter, med kaflar i munnen kastat dem afsides af vägen, däruppå i fullt fyrsprång om nattetid bemäktigat sig pråmen, innan kosackerne kunnat utkomma, satt sig öfver strömmen, huggit sedan pråmen i stycken och igenom Volhynien fortsatt sin väg, som de ock lyckeligen i Sverge anlände.

Vårt vistande var sedan här i Tjernigov till den 8 december, då order ankom om vårt afförande till Moskva. Vi finge ett infanteriregemente med oss till bevakning, då åter ibland oss rådgjordes om echappad, att massakrera regementet och gå våra färde, och var en ärlig gammal käck öfverstelöjtnant benämnd Freudenfelt³, som dref denne saken, helst vakten var helt vårdslös och lade sine gevär på våra vagnar. Men en viss major af våra, som var rädd om skinnet, gaf den ryska öfversten rök af denna entreprisen⁴, hvaruppå vakten blef helt vigilant⁵, bar städse sitt gevär, och vår resa fortsattes genom natt och dag.

Jag, som ännu hade öppna sår, led alltför mycket igenom den starka kölden, hvari vi städse vistades, så att jag ej fick någon tid att förbinda mig; kom dock omsider en 4 à 5 dagar före jul (d. 20 dec.) till Moskva, hvarest par dagar därefter den nesliga triumfen af tsaren under 7 triumfportar igenom Moskva stad fortsattes, men efter jag var sjuk, slapp jag gå med, hvarmed ej heller mine fötter uthärdat. Vi sjuke blefvo sedan dagen därefter samma väg på våra slädar igenomförde och inkvarterade. —

*

1710. Efter en 4 veckors vistande vordo vi kolumnevis⁶ 100 och 100 officerare från Moskva in i landet afförde, och kom jag med Pastelberger och de

Sidan 24

tyska dragoneregementernas officerare att afföras till en ort i det Vologdske guvernementet¹, 500 verst² från Moskva, benämnd Galitj³.

Vi passerade på vägen Perejaslavl-Rjasanski⁴, Jaroslavl⁵ och Kostroma⁶ och kommo i början af februari till förenämnda ort.

Emot våren rådgjorde vi en 10 à 12 officerare åter om en echappad åt finska sidan, skaffade oss landtkarta, kompass, gevär och ammunition; men en adjutant benämnd Brinck, den vi för språkets skull ville hafva med oss, gick upp till öfverkommendanten, lät omdöpa sig och förrådde hela affären. Vår lycka var, att vi en tima förut finge rök af hans förräderi, så att vi kunde åsidoskaffa våra resesaker.

Vi blefvo väl grepne och satte på prikasen⁷ och kornetten Lindau sluten i järn samt ett ryskt kvinnfolk, som gjort oss handräckning, knutad; men vi drefvo Brinck till en ljugare och pockade så länge med öfverkommendanten, till dess han var glad att släppa oss på samma fot som tillförne.

Vi vore här i denna staden, som ej var särdeles stor, nog manstarke till 100 officerare och 50 drängar. Och som ryssarne vid sine högtider i fylleri oss skällde, yppades många slagsmål. Vi lade oss till stora påkar, på ryska dubiner kallade, hvarmed vi ofta så tilltvålade ryssarne, att de gärna varit af med oss.

Omsider blef beslutet, att vi skulle fördelas, 50 blifva kvar, 50 sändas till Sol-Galitj⁸ och 20 skickas till Tjuchloma⁹. Mig blef af öfverkommendanten tillbudit blifva kvar; men efter min kammerat skulle sändas till Tjuchloma, utvalde jag heldre att följa dit med honom, som ock skedde i februari månad.

*

1711. Märkeligit var det, att de som hade penningar, mutade öfverkommendanten att få blifva kvar i

Sidan 25

1. det Vologdske guvernemenlet: ett guvernement i norra Ryssland, som omfattar landet kring öfre Dvina och dess källfloder samt kring öfre Petjora. For­dom omfattade detta guvernement områden, som nu höra till guvernementet Kostroma.
2. verst: ett ryskt vägmått, som är något längre än 1 km.
3. Galitj, stad i nuvarande guvernementet Kostroma (som ligger söder om nuv. guv. Vologda), nordöst om guvernementstaden Kostroma, som nedan nämnes.
4. Perejaslavl-Rjasanski, äfven kalladt Perejaslavl l. Pereslavl Zaljeskij, stad i guvernementet Vladimir vid stora vägen mellan Moskva och Jaroslavl; nord-nordöst om Moskva.
5. Jaroslavl, stad vid Volgas öfre östliga lopp i ett med staden liknämndt guvernement; nordnordöst om Perejaslavl.
6. Kostroma, stad i guvernementet Kostroma vid ån Kostromas utlopp i Volga; längre ned vid Volgas lopp än Jaroslavl, nordöst om denna stad.
7. prikasen: rådhuset. I rådhuset fanns vanligen stadshäktet.
8. Sol-Galilj, stad vid ån Kostromas öfre lopp; nord­öst om staden Kostroma.
9. Tjuchloma, stad i nuv. guvernementet Kostroma sydöst om Sol-Galitj.

Galitj, men vi som voro de fattigaste blefvo afsände, hvarföre vår lefnad här vardt så mycket svårare, som ingen hade något penningeförråd att undsättja den andra. All korrespondens vidare än till Galitj var oss alldeles afskuren.

Somliga af oss råkade i yttersta desperation¹, hvaribland var en kornett, som var af familj² och lät omdöpa sig. Vi andre kommo igenom denna utvärtes nöden till närmare eftertanka om vårt andeliga tillstånd; men här var en stor brist på andeliga böcker, hela vårt förråd bestod af några få tyska psalmböcker. Af bibelen hade vi ej mer än ett exemplar, hvarest alle små profeterne voro utrefne. Af postillor hade vi Müllers³ Apostolische Schlusskette och Freylinghausens⁴, bägge öfver epistlarne. Rittmeyers⁵ Betraktelse öfver nattvarden hade jag länt af vår i Galitj kvarblefne präst Scheplerus⁶. Mig blef här prästesysslan uppdragen, och på det vi skulle få flera psalmböcker, skref jag däraf åtskillige exemplarer.

Till att skaffa mig att lefva af, afskref jag åtskillige exemplarer af Kavalleri-Exercitierne⁷ med linje- och kolumnesvängningarne, hvarföre de i Galitj förmögne officerare gåfvo mig en rubel⁸ exemplaret; men där var ock brist på afsättning. Jag sammansatte mig ock med en kornett, som förstod att handtera hörn, och gjorde snuftobakshorn⁹, dem jag på bottnarne med löfverk och deviser utskar, för hvilka ryssarne gåfvo oss 6, 7, 8, 10 à 12 styfver¹⁰ stycket; men debiten¹¹ var ej heller därpå särdeles stark. Min dräng, som slog sig på fältskärshandtverket och af mig lärde att göra plåster samt förbinda och handtera ett sår, kunde ock för en lyckelig kur förtjäna lika mycket som jag för ett snushorn.

Man hade med så magre näringsmedel icke kunnat oppehålla lifvet, om icke matvarorne här varit i ganska godt pris, nämligen: i tunna säd 30 kopeker¹², i oxe 80 kopeker, hvaraf, när huden och talgen försåldes, kom

Sidan 26

Sidan 27

köttet allenast 30 styfver, 40 ägg för 1 styfver, 6 kycklingar 1 styfver, 1 får 7 à 8 styfver och 4 harar för 1 styfver etc.

Men detta året var en stor boskapspest där å orten, så att af 100 stadskoer ej 6 igenblefvo, hvarigenom köpet något stegrades, och näringsmedlen blefvo allt knappare, så att jag och min kammerat mången morgon uppstego utan att veta, hvad vi den dagen skulle sticka i munnen. Dock, som vi då något lärt att förtrösta på Guds försyn, så måste jag ock här till Guds namns pris och lof bekänna, att jag aldrig vet mig hafva gått hungrig till sängs. Till ett exempel af sådan Guds underliga försyn bör mig ej obemäldt lämna följande:

Jag och min kammerat stego en sommarmorgon upp, då han sade: »Gud vet, hvad vi i dag skole få till mats, ty vi hafve hvarken förråd eller penningar». Jag kunde ej särdeles svara därpå, utan satte mig vid bordet att skrifva, men han satte sig att se på gatan vid fönstret, som var öppet.

Strax kommer på gatan en så kallad pristav eller exekutionsbetjänt benämd Vasili, den vi kände. Då han fick se Pastelberger, sade han: »Hvad sitter du så ledig och ser sorgse ut?» Han svarade: »Vi hafve ej stort att försumma, ej heller är vårt tillstånd så fröjdefullt, ty vi hafva intet att äta».

Han kom därpå in och bad oss vara väl till mods, »ty Gud hjälper Eder väl. Jag vill gärna hjälpa med hvad i min förmåga finnes. Jag kommer nu ifrån kommendanten, som mig anbefallt en förrättning på landet, hvartill jag ej kan vara utan penningar. Men se här är min pung, slår ut på bordet, hvad däruti är, Hälften däraf lämnen I mig till resepenningar, och den andra hälften lämnar jag Eder till understöd», hvaruppå när Pastelberger utslog pungen, var däri 16 styfver, hvaraf han tog 8 och lämnade oss de öfriga 8 styfver.

Vi hade ock i detta året den olägenhet, att vi om

sommaren på en gång alla 17 med våra drängar blefvo i en rökstugu inspärrade med tvenne bönder med stora klubbor för dörren utan tillstånd att få gå ur stugan. Vi, som intet ondt gjort, frågade, hvarföre oss sådant vederfors, men fingo ej annat svar, än att sådant skedde efter order. Vi suto således i några veckor i stor olägenhet, men omsider fingo vi vår förra frihet igen. En tid därefter fingo vi förnimma, att sådant händt för tsarens inspärrande af turkarne vid Prutströmmen¹, och att där varit order att massakrera alla svenska fångar.

*

1712. Nu, ehuru älendigt och betryckt mitt tillstånd det framledna året varit, så var dock detta första halfva året det svåraste jag någonsin lefvat, ty då lefde jag och min dräng för 12 styfver om månaden. Vår mesta kost var då hafversuppa och tjocka pannkakor, som voro nog torra.

Men omsider i juni månad fingo vi af kommissariatet² i Moskva oss tillsändt 6 dal. s:mt till mans, och jag af hans excellens grefve Piper 6 rubel, hvarmed vi betalte vår småskuld, fingo således ny kredit, så att vårt tillstånd det öfriga af året var drägeligare.

Kanslitjänst och hopp om utväxling (1713-1715)

1713. I början af detta år fingo vi åter liten undsättning ifrån Moskva, så att allt, hvad jag i fångenskapet in till den tiden af kronan undfått, gjorde ongefär en 60 dal. s:mt, som var ock allt, hvad jag för 7 åra tjänst under många utståndna svåra fataliteter³ åtnjutit.

Vid midsommarstiden skedde ett ombyte med vår kommendant eller vojevod⁴, ty den förra, benämnd Maikov, en hård och svår man, blef kallad till Petersburg, och en annan, benämnd Resanov, kom i dess ställe.

När vi för honom uppropades, att han oss skulle emottaga, frågade han, då han fick höra mitt namn, om

Sidan 28

Sidan 29

1. kaution: borgen.
2. Vologda, hufvudstad i det s. 25 nämnda guvernementet, vid floden Vologda, en biflod till Suchona, som är en af Dvinas källfloder.
3. in julio: i juli.
4. halp: hjälpte.
5. Cederhjelm, Josias, en af Karl XII:s diplomater, följde som sekreterare i fältkansliet hären pä taget mot Ryssland; blef fången vid Pultava och stannade i rvsk fångenskap, tills 1721 års fred medförde hans löskomst. Hemkommen utnämndes han år 1723 till riksråd och blef vid de häftiga strider om landets utrikespolitik, som fördes under de närmaste åren, en af ledarna för det parti, som arbetade för en anslutning till Ryssland. Häftigt anfallen af sina öfvermäktiga motståndare, tog han vid 1727 års riksdag afsked från rådsämbetet. Han dog kort därpå, år 1729.
6. Düben, Joakim von, blef som sekreterare vid fält­kansliet fången vid Pultava och förd till Moskva, hvarifrån han 1719 hemkom. Han befordrades hastigt och tog motsatt parti mot Cederhjelm i de utrikespolitiska striderna, han slöt sig nämligen till anhängarne af den hannoverska alliansen. Samma år, som medförde Cederhjelms fall, medförde D:s upphöjelse till riksråd. Han dog tre år därefter år 1730. D. hade under sin lifstid upphöjts i adligt och friherrligt stånd, efter sin död hugnades han med att upphöjas i grefligt.
7. Nordberg, Göran, var, då han föll i rysk fångenskap, förste predikant vid lifdrabanterna och hofpredikant. Under fångenskapen var N. en af de drifvande krafterna i fältkonsistoriet, härens kyrkliga öfverstyrelse, som midt i det grekisk-katolska Ryss­land fortsatte sin verksamhet efter svensk kyrkolag. Efter hemkomsten författade han på offentligt uppdrag sin vördade och beundrade hjältekonungs historia, ett konstlöst arbete, som har högt värde som källskrift. Det utkom i två stora folianter år 1740. N. dog år 1744.
8. styl: stil.

jag vore släkt med grefve Piper, och då jag därtill bejakade, sade han: »Du går så slätt klädd, får du ingen hjälp af honom?» Jag svarade, att hans excellens grefve Piper hade väl om mitt tillstånd ingen kunskap, helst oss varit allt skrifvande förbudit; men om han ville lämna mig frihet emot kaution¹ resa till Moskva, tviflade jag ingalunda om bemälte herres undsättning. Han svarade sig sådant väl icke töras, dock ville han släppa mig till Vologda till vice guvernören, under hvars befäl han stod, då jag hos honom vidare kunde göra ansökning att få komma till Moskva.

Jag erholt några dagar därefter, den 12 juni, hans resepass och förfogade mig till Vologda², hvarest jag anhölt hos vice guvernören om tillstånd att få resa till Moskva, hvilket han på några af honom kände svenske officerares anhållan och kaution mig tillstadde.

Resan företogs då af mig till Moskva.

När jag dit anländt (in julio³), gjorde jag strax min uppvaktning hos hans excellens hr grefve Piper, hvilken i början mig nog tvärt och kallsinnigt emottog, förvitandes mig vara så slät klädd och se så förfallen ut.

Men sedan jag fått göra berättelse om de omständigheter, som mig i ett sådant älende störtat, blef han något mildare, befallandes mig äta middag och flytta i hans hus, så länge jag vistades där i staden.

När jag nu några veckor där dvalts och satt mig litet i skick med kläder och penningar, ärnade jag vända om till min älendesort Tjuchloma tillbakars igen, varandes nöjd och glad, att jag åter fått litet sättja mig i stånd.

Men som jag under de veckor, jag i Moskva vistades, vid lediga stunder halp⁴ sekreterarne Cederhjelm⁵ och Düben⁶ jämte hofpredikanten Nordberg⁷ med renskrifvande af åtskillige koncepter, och de funno min styl⁸ redig och mig flitig och fallen för skrifvande, ville de ej gärna blifva af med mig, utan proponerade, om jag icke heldre ville blifva kvar i Moskva än göra en så lång resa till

en aflägsen ort, hvarest jag redan så mycket ondt slitit. Jag yttrade mig väl vara därmed ganska nöjd, men fruktade, att hans excellens hr grefve Piper torde det misshaga. Hvarpå de åtogo sig att hos bemälte herre bemedla saken; hvilket ock inom några dagar ernådde sin fullbordan, så att kommendanten i Moskva tog mig under sin vakt och tillskref vice guvernören i Vologda, att jag där var aflevererad.

Min syssla blef då att emottaga sal. hans excellens hr grefve Pipers korrespondens, som var nog vidlöftig, dels till Hans Kongl. Maj:t, dels till ryska regeringen om fångarnes angelägenheter, dels till regeringen och kollegierne i Sverge samt till alla sviter af de i Ryssland fångne och förströdde officerare. Dessutom fick jag befallning att renskrifva ett registratur¹ öfver alle ifrån fångenskapet af bägge deras excellenser herrar grefvar Piper och Rehnschöld² med svenska generalitetet skrefne bref och memorialer, hvilket var ett vidlöftigt verk, öfver 200 sexterner³.

*

1714. Vidare renskref jag med mycken flit och accuratesse⁴ de af hans excellens hr grefve Piper verterade böner i Joh. Arndts Sanna Kristendom⁵, så att mig intet arbete felade. Men som jag fann det vara mig nyttigt, ty tråkade jag med mycken oförtrutenhet mig igenom, så att jag omsider vann hans excellens hr grefve Pipers ynnest och tycke, oaktadt han var en ganska noga och drifvande herre.

Vid mitt vistande hos hans excellens öfverföll mig (in augusto) en ganska svår sjukdom af en stark diarre, så att jag i några dagar ej visste, om jag var lefvande eller död, men blef dock inom kort tid återigen restituerad⁶.

En 10 dagar för jul i detta året 1714 ankom tsarens order till kommendanten Ismailov i Moskva, att hans excellens hr grefve Piper skulle genast föras till S:t

Sidan 30

Petersburg, allenast beledsagad af sin kammartjänare, en lakej och en kock. Orderne notificerades¹ om morgonen kl. 9, och innan kl. 6 om aftonen var han redan ur staden.

Hans excellens vardt själf öfvermåttan rörd, och vi som hans husfolk ej mindre häpne. Hans excellens yttrade sig således: »Om jag vore en 20 år yngre, skulle jag litet fråga efter deras upptåg; men nu jag är så gammal, lära de snart plåga lifvet af mig.»

Och som han hade en liten hund, den han högeligen älskade, sade han till mig: »Om jag dör, vill jag ej, att den hunden skall komma i ryssarnes händer. Tag honom fördenskull till eder, och handterer honom ej illa, fast han varit eder ovän (ty han tillstadde mig aldrig komma hans excellens på 3 à 4 steg när utan att anfalla mig), och om I kommen lös, gifver honom till min grefvinna!»

Ifrån den stunden jag då tog och bar honom i min kammar, var han mig äfven så tillgifven som hans excellens; men mitt nöje varade ej länge att få behålla honom, ty han ville ingen mat smaka, utan dels svalt, dels sörjde sig ihjäl, så att han efter en 3 veckor vardt död.

*

1715. Jag tillika med hans excellens' husfolk och hofpredikanten Nordberg blefvo sedan stilla boendes i vårt kvarter i Moskva; men generalitetet med öfverstar och andra officerare bortfördes ur Moskva till angräntsande klöster.

I början af februari månad ankom till kommendanten i Moskva order från S:t Petersburg, att han skulle utsöka en kapten, 1 löjtnant, 3 fänrikar, 1 präst och 1 kommissarie och sända dem till Petersburg till utväxling. Men orderne innehöllo därjämte, att desse skulle vara af de äldste fångar, icke af någon familj, ej heller af gardet och lifregementerne. Och som desse egenskaper ej hos mig funnes, tänkte jag ej på någon ut-

Sidan 31

växling; men hofpredikanten Nordberg bearbetade sig därtill. Jag satt en dag vid mina sysslor, då besökte mig en regementspräst af Södermanlands regemente, benämnd Lindberg¹, en ganska skickelig och gudfruktig prästman, frågande mig, om jag ej sökte mig till den utväxling, som förehades. Och då jag svarade mig nu mera äga det sinnes rolighet att i tålamod vilja afbida Herrans förlossningsstund med ett undergifvit sinne, mig dessutom ej vara obekant, att ingen af familj eller lifregementerne därtill komma kunde, samt att stora penningesummor till kommendanten därföre böds, och som jag på medel vore blottad, så var denne utväxling en sak som jag slagit ur mitt sinne. Han yttrade sig säjandes: »Hvad det första angår, så är människan född till frihet och ej till träldom och fångenskap; för det andra är eder icke obekant, att man för penningar här kan mycket uträtta, och till afhjälpande af penningebristen skall jag gärna dela med eder, hvad i min förmåga är. Dessutom att få denne saken bemedlad», sade han vidare, »jag har en god vän, öfverstlöjtnanten Mortons änkefru, som är ganska väl antagen hos kommendanten. Henne vill jag bruka till dess verkställning, om I man² resolveren därtill.» Jag tackade honom för dess ömhet om min person och gaf mitt bifall till hans föreställning³, hvaruppå han lofvade dagen efter tala med fru Morton.

Om ett par dagar lämnade han mig svar, att kommendanten väl icke nekat till fru Mortons föreställning, men att han fordrade 1,000 rubel för densamma, hvarpå jag svarade magister Lindberg, att jag mig sådant förut föreställt, samt att mina villkor ej voro⁴ att använda så mycket på min löskomst, ty om den ej annorlunda än på det sättet låto sig göra, blefve jag länge fången sittjandes. Men han sade: »I veten ju, att ryssarne ju låta tinga med sig. Jag skall ytterligare göra försök». Hvaruppå fru Morton efter några dagars tingande bragte den fordrade summan till 100 rubel.

Sidan 32

Jag blef alltså, sedan jag vist mig för kommendanten, oppförd på de löskommandes lista och kallad Peiffer, och i stället för garde anfördes jag såsom fänrik vid östgöte infanteri.

Sedan saken om min utväxling så vida hos kommendanten var afgjord, ankom det på penningar så väl till deposition af de 100 rubel för kommendanten som nödige resepenningar och äfven ett kreditiv till någon köpman i S:t Petersburg för hvarjehanda åkommande utgifter.

Jag skref därpå så väl till öfversten baron Gustaf Horn¹ som sekreteraren von Düben och anhölt om deras kaution hos en köpman benämnd Hindrich Schlüttern, som försörjde de svenske officerarne med växlar, hvilken de hvar och en särskildt mig skickade. När jag därmed kom till Schlüttern och frågade honom, om han ville till mitt behof furnera² mig med penningar, var han ganska villig, och då jag presenterade honom kautionsskrifterne³, hvilkendera han däraf taga ville till sin säkerhet, svarade han mig: »Was soll ich mit die papieren machen? Ich glaube, dass er ein ehrlicher mensch ist, und wird mir zu seiner zeit wohl bezahlen.»⁴

Jag tackade honom för sitt förtroende och sände desse bägge herrar deras kautionskrifter med tacksäjelse tillbaka.

Några dagar därefter, medio af februari⁵, anträdde vi, 7 personer, nämligen: hofpredikanten magister Nordberg, kapten Melander⁶, löjtnanten Lapp⁷, jag, fänrikarne Hult⁸ och Rohtfelt samt kommissarien Giers med 5 stycken drängar, vår resa till S:t Petersburg, bevarade af en korporal och 4 gemena, men hade den ledsamheten att 60 verst ifrån Moskva i en liten fläck⁹, som hette Klin¹⁰, när Melander uppgick till vojevoden att visa vårt pass, och han icke fann våra drängar på passet antecknade, lät han sättja dem på prikasen med stora kädjor och block om halsen.

Sidan 33

Så snart det var mörkt, gick Melander som kurir i löndom till Moskva tillbaka, och innan det vardt ljust, var han om morgonen med kommendantens order och en stark skrapa för vojevoden tillbaka. Han gick då upp, när dager vardt, till vojevoden och gjorde vidare föreställning, innan han framviste orderne. Men som han var lika ovettig som den förre dagen, framgaf han orderne, då vojevoden föll till föga, släppte genast drängarne och önskade med all höflighet oss lycka på resan.

Hon fortsattes sedan utan särdeles äfventyr, förutan det vi en 10 mil ifrån S:t Petersburg på Nevaströmmens svaga is säkert om nattetid drunknat, om icke en ärlig resande rysse oss varnat hade. Vi ankommo alltså lyckeligen och väl i S:t Petersburg och togo vårt kvarter på andra sidan af strömmen.

Vår vaktkorporal gick dagen därefter till senatören Dolgorukoi³, som varit fången och echapperat ifrån Sverge, under hvars uppseende alla svenske fångar stodo, och aflevererade sin depesch ifrån kommendanten, hvaruppå Dolgorukoi befallte, att han andra dagen skulle vara uppe med oss i senaten⁴, som satt i fästningen på andra sidan om strömmen⁵.

Dagen därpå gjorde de andre alle sig färdige att gå öfver strömmen, som då ej mera bar annat än gående. Men jag blef kvar i kvarteret, dels efter jag ej förmådde gå så långt till fots, dels att akta vårt lilla bagage.

När de andre uppkommo till senathuset, lät Dolgorukoi kalla kaptenen af högvakten, som hade sitt corps-de-garde⁶

Sidan 34

midt emot senathuset, och befallte honom dem att emottaga, hvarest de i trängsel och buller voro ganska illa logerade, lågo om nattetid som andre hundar på bara golfvet och räknades hvarannan tima af de aflösande poster lika som annan boskap. Jag hade väl den förmånen att i några dagar få blifva i kvarteret, men så snart strömmen blef ren, vardt jag ock på båt hit öfverbragt i lika älende, hvarest ohyra oss snart fördärfvat hade.

Snedt öfver corps-de-gardet vid pass en 100 steg sågo vi det huset, hvarest hans excellens grefve Piper satt, som var ett litet träkyffe, och fick han hvar middagstid lof att promenera utanför stuguväggen, sedan han sitt fastande i 17 dagar vid vatten och bröd uthärdat hade. Vi sågo honom med medömkan, men fingo dock icke tala vid honom.

Jag hade ej heller den förmånen under mitt vistande att få tala med honom, men såg honom allenast en gång i predikan i generalfälttygmästarens Bruces¹ hus, då han var ganska affallen, så att rocken hängde helt vidt på honom. Men där fick ej heller någon tala vid honom, medan en vaktsoldat stod bredevid bänken, där han satt, sådant att afvärja.

Lång väntan i S:t Petersburg på att bli utväxlad (1715)

Innan min afresa från Petersburg sände hans excellens igenom sin lakej Holling, som var hans inköpare, till mig och lät säja mig, att som han igenom hungrande blifvit tvungen att utgifva en växel på fru grefvinnan af 50,000 r:d att betalas i Amsterdam till den ryske ministern Kurakin², så bad han, att i fall jag kommo lös, jag skulle säja fru grefvinnan, att hon väl skulle ställa sig, som ville hon betala växelen, men dock underhand skaffa sig Hans Majits förbod vid vite det icke att göra.

Vid denna vår uselhet gjorde vi hvar dag för den aflösande officeraren våra föreställningar och bådo honom tillstädja ett par af oss frihet att med vakt gå till senathuset att tala med Dolgorukoi, som hvar dag dit uppkom, men fingo till svars: »ne smeju» (jag törs icke).

Sidan 35

Efter några dagars förlopp uppkom på vakt ett grenadierkompani, hvars kapten, då han kom in i corps-de-gardet, hade utseende af en vacker¹, förståndig och gammal officerare, benämnd Pevtsov. Han frågade strax den andre kaptenen, som aflöstes, hvad vi voro för folk. Han svarade, att vi voro svenske officerare, ditsände till utväxling. Vidare sade han: »Detta folket böra ej sittja här i officerare-corps-de-gardet, hvarest de äro officeraren till last, och de äfven ingen ro hafva hvarken natt eller dag.» Den förra kapten var ej så snart aftroppad, som vi igenom denne förnuftiga mannens tal förmodade blifva hulpne, och så snart han kom in, föreställte vi honom vårt älende och bådo, att han ville dagen därpå, när Dolgorukoi om morgonen uppgick, lämna ett par af oss frihet att få tala med honom. Han lofvade oss detta och var eljest ganska fryntlig emot oss.

Andra morgonen gingo kapten Melander och magister Nordberg upp till senathuset och afbidade Dolgorukois uppkomst, och när han var uppkommen, bådo de honom på latin, som han förstod, att vi måtte få kvarter i staden. Han svarade: »Ja, men för edra penningar.» Hvaruppå de sig utlåto, att änskönt våra villkor voro svaga, ville vi det heldre göra än sålunda i trängsel fördärfvas.

Han lät därpå kalla kaptenen och gaf honom order att släppa oss ut att hyra oss kvarter i staden ej långt ifrån fästningen, hvilket vi ock innan aftonen gjorde och fingo en löjtnant med 10 man, som oss bevakade. Dessutom tingade vi oss i kost för en rubel om veckan hos en tysk hustro, som kommissarien Giers kände och hade i Moskva varit hennes gamla galant². Sålunda hushållade vi tills fram i maj månad, seendes många transportfartyg till Finland afgå, utan att på oss tänktes, så att vi på slutet blefvo ganska tvehogse, om någon utväxling för oss blifva skulle eller icke.

Omsider kom en morgon vår vaktlöjtnant till oss, säjandes sig hafva order att strax uppföra oss i senaten till besiktning.

Sidan 36

Vi gjorde oss därpå färdige, och som vi af kommendanten i Moskva voro varnade att ställa oss, det ynkeligaste vi kunde, så felade icke, att vi ju utstofferade¹ oss därefter.

Jag hade på mig en fårskinnspäls, den jag i Moskva ny till resan köpte. Men Melander brydde mig alltid för den nya hvita pälsen, emedan han själf hade skaffat sig en ganska smutsig. Att fördenskull få min snart också lika oren, snöt han sig alltid i min hvita päls, och som han brukade starkt snuftoback², kan man lätteligen föreställa sig, huru den var tillpyntad. Jag hade bundit ett handkläde omkring lifvet tämmelig smutsigt, kämmat³ mitt hår neder åt ansiktet och smörjt det med fett, som de gemena ryssar⁴ göra. På hufvudet hade jag en svart fårskinnsmössa och på fötterna ett par gamla stöflor och en krycka i handen, haltande. De andre voro ej bättre utstofferade, likare tiggare an hederligit folk.

Vi stodo i senatförstugan allt tills kl. 12, då vi hörde senaten röra på sina stolar att uppstiga. Vi gåfvo vaktmästaren drickspenningar, att han oss anmäla skulle. Han gick därpå in, dörren öppnades, och vi blefvo inkallade, hvaruppå gamla Dolgorukoi sade till de andre senatörerne: »Här äro några svenska fångar, som kommendanten i Moskva hitsändt till utväxling, viljen I dem bese och låta för eder uppropa?»

Och då de märkte därpå, ropade en skrifvare upp rullan på oss, och var ingens gestalt dem ansenligare än magister Nordbergs, emedan han hade på sig en brun klädeskapprock. Men Dolgorukoi underrättade dem, att det vore en präst och ej stort angeläget om dess utvärtes anseende. Sedan vi blifvit uppropade, steg Dolgorukoi till mig säjandes: »Man har sagt mig, att en af eder skall vara af gardet, hvem är det?» Och som jag nekade ingen af oss det vara, aflät han att vidare fråga därefter.

Sidan 37

Han sade därpå till de andre senatörerne: »Hvad tyckes eder om detta folket?» hvartill de svarade, att vi voro af den beskaffenhet, det man oss utan skada väl afsända kunde.

Vi gingo öfver denne utlåtelsen glade hem i vårt kvarter igen, med godt hopp om vår förlossning.

Några dagar därefter blefvo vi embarkerade på 5 stycken galerer, som skulle eskortera en proviantflotta till Finland, hvarmed vi gingo till Kronstadt, där ock tsaren då var kommen med tsarinnan ifrån Peterhof¹ till gäst hos fursten Menschikov.

Till vår olycka hade samme dag synts i sjön på redden några fartyg, dem de fruktade vara svenska, och alltså beordrades öfversten, som kommenderade galererne, att genast gå ut och rekognoscera, hvad som å färde var. Men som han utan tvifvel nämnt sig hafva svenska fångar ombord, fick han order att kasta opp oss och vårt lilla bagage, som mest bestod i byttor och matsäckar, på bron, där vakt slöt en ring om oss. Och blef emot middagen en faselig storm och regnväder, så att vi voro våte inpå kroppen.

Därtill hände oss den svåra händelsen, att eftermiddagen vid pass kl. 3 kom tsaren förut och tsarinnan efter, ledd af furst Menschikov, med en stor svit af damer och kavaljerer, och som bron var mycket smal och mest öfverfylld med våra påssar och skräp, måste tsaren och de, som med honom följde, ganska knappt på den ena brosidan söka sig fram. I det samma fick tsaren sina konvulsioner² och såg ganska bistert på oss, så att vi ej annat förmodade, än han skulle befalla att kasta oss med samt vårt tiggarekram i sjön. Men detta gick dock nådigt förbi. Tsaren satte sig i sin jakt och for till Peterhof. Och om aftonen kom en löjtnant af kronstadiska garnisonen och förde oss in i en jordredutt³, hvarest var ett gammalt träkyffe, där vi insattes med vakt för dörren utan tillstånd att få gå därut.

Sidan 38

Desse 3 dagar, som vi här suto, voro för oss ganska bedröfvelige och svåre, mest däröfver att vårt hopp om löskomsten försvunnit och vi däremot på det svåraste häktade. Dessutom hade vi ibland oss en 3 kammerater, som i desperation söpo sig fülle och regerade med en så stor otålighet, att vi dem ej sköta kunde.

Fjärde dagen emot aftonen kom en löjtnant af den petersburgiska garnisonen, bad oss göra oss färdiga, ty han hade order att föra oss till S:t Petersburg tillbaka, hvaröfver utom det vi blefve mycket modfällte, hade vi att nappas med våra oregerliga kammerater, hvilka mente sig då hafva fått full orsak att dåna, skria och svärma¹. Vi blefvo strax förde ned till bron, där båten låg, som var öppen, lastad med mjölmattor², och som det var en grufvelig storm, sjömörker och regnväder, att löjtnanten ej tordes våga sig ut, så lågo vi där i regnet hela natten och blefvo våte som hundar, varandes sysslesatta att tysta våra druckne kammerater, som skriade och sorlade, hvilka af löjtnanten hotades med hårda bemötelser, ifall de där under fästningen om nattetid gjorde något buller.

Andra dagen gåfvo vi oss i god tid ut på fjärden, som ej var stort öfver 2 mil. Men som vädret var ganska häftigt och emot, hunno vi ej förr än kl. 1 däröfver och det med största plats³ att af vågorne blifva öfverhöljde. Vi lade till lands att utösa båten och litet rasta. Sedan begynte vi ro strömmen uppföre. Men som löjtnanten, att erhålla lä, lätt ro den armen af Neva, som löper norr om Vasili-Ostrov⁴, kom sådant kapten Melander något sällsamt före, begynte alltså i otålighet att svärja på det vi icke fördes mera till Petersburg, utan till Schlüsselburg⁵ att sittja där fängslige, och att ingen löskomst vore för oss att vänta, utan vi fastmera oss därmed ruinerat. Magister Nordberg, löjtnant Lapp och jag, som ej heller i det målet voro väl till mods, tröstade honom, så godt vi kunde. Men han aflät ändå ej med sitt dånande och svärjande, nämnandes ofta det ordet

Sidan 39

En liten stund därefter begynte han tala, säjandes: »Mine käre bröder, det gör mig ondt om eder, ty jag vet, att I ären ifrån Moskva hitsände vordne till löskomst och hafven således gjort en svår och kostsam resa; men jag måste underrätta eder, att där blir intet af, utan hafver jag order föra eder till Schlüsselburg, där I skolen sittja tills vinteren och sedan åter föras till Ryssland.»

Melander, som häröfver spetsade öronen, begynte häruppå ett faseligit svärjande och utbrast i hädeliga utlåtelser emot oss andra, som honom emotsagt och tröstat hade. Men jag var så full af löje öfver detta löjtnantens artiga infall, att jag ej vårdade svara därpå, utan lämnade gärna Melander att i sin otidig- och otålighet något badda och svettas.

Vi kommo omsider vid midnattstid till Petersburg. Men då fingo vi nytt besvär, ty löjtnanten ville, att vi skulle öfver natten blifva i båten och sedan, när om morgonen portarne öppnades, afleverera oss i fästningen och corps-de-gardet efter sine order. Vi, som redan den ekeluten smakat och med plats kommit därut, bådo honom, att han ville tillstädja oss få gå i vårt förra kvarter, hvartill han gjorde många svårigheter; men omsider igenom present af en dukat lät sig därtill beveka. Vi fingo sedan vår gamle bevakning igen, men tordes icke stort mera yrka på vår löskomst, efter det denne gången med oss så olyckeligen afluppit hade.

Äventyrlig resa hem (1716)

Omsider efter en 3 veckors förlopp kom vår löjtnant vid middagstiden neder ifrån fästningen och bad oss göra oss färdiga, ty han hade fått order att afleverera

Sidan 40

oss på proviantskutor, som lågo vid bron färdige att afgå till Finland. Vi vordo däröfver ej litet glade, ty vårt goda hopp om löskomsten var tämmeligen förfallit. Voro således ej sena att innan aftonen skaffa oss ombord, och kom jag med kapten Melander, en kommissarie benämnd Giers och en kvartermästar af norra skåningarne benämnd Bruce¹ på en skuta tillsammans, men våre drängar blefve oss ifråntagne och stuckne ibland våra gemena fångar, som arbetade på fästningen, hvilket gjorde mig rätt ondt, emedan jag miste en trogen och ärlig dräng, som mig hela fångenskapet tjänt och mycket ondt med mig slitit. Han var af vallonsläkte och hans fader masmästare på Löfstad bruk² och hette Mårten Tizer. Utom andra hans egenskaper var han ock en god kock, hvilket jag sedan på vägen nog saknade.

Dagen därpå lade vi af och kommo till aftonen till Kronstadt. Dagen därefter, som var fjärdedag pingest, seglade vi med vackert väder och foglig vind kl. 10 om dagen ifrån Kronstadt med en 50 proviantskutor under 2 galerers betäckning.

Vår ryska kapten, som kommenderade skutan, satte sig, efter vädret var ganska vackert och fogligit, i båten och lät ro sig till en annan skuta att äta middagsmåltid med en af sine kammerater.

Men han hade ej varit en tima ifrån oss, förrän vädret ökades, storm uppväxte, fartygen förskingrades, och en stark sjötöcken³ med regn öfverföll oss, så att vi ej visste, hvart vi drefves.

Fartyget, hvarpå vi voro, var ganska gammalt och en klinkare⁴ med vidjor sammanbunden, med odugeliga segel, takel och tyg. På fartyget voro 24 ryska soldater, hvaraf allenast voro två som litet skulle förstå handtera takel och tyg. De voro rådlöse och mine kammerater alle sjösjuke, att de ej kunde regera sig. Jag var ock vid desse omständigheter alldeles oförfaren.

När vi några timar således i ett faseligit sjömörker,

Sidan 41

1. Bruce, Robert Vilhelm, tog slutligen ryttmästares afsked år 1743. Han dog 2 år därefter.
2. Löfstad bruk: ett berömdt stort järnbruk nära upländska kusten, som fick större betydelse från början af 1600-talet, sedan det kommit i händerna på De Besche och Louis de Geer.
3. sjötöcken: tjock dimma.
4. klinkare: båt byggd på klink, d. v. s. så att den ena brädans kant skjuter öfver den andras, liksom takteglen göra på ett hustak.

Jag gick därpå ut till ryska soldaterne att få dem därtill, där de såto på däcket vid relingen halfdöde och resonnerade på detta sättet: »Gud förbarme sig öfver oss! Vi hafve en tsar, som äger ett så stort och vidlöftigt land, där vi väl kunde rymmas, och han förer ändå oss sina undersåtare hit på sjön att drunkna.»

Men när jag antydde dem att verkställa, hvad Giersen mig ombudit, voro de ganska ovillige och svarade: jag vore en fånge och hade intet att befalla dem, de skulle ändå dö, behöfde alltså icke att arbeta, förrän de dödde. Hvaruppå när jag lämnade dem till svars, att jag väl visste mig vara en fånge och icke hafva dem att befalla, men

Sidan 42

så skulle, i fall jag med lifvet komme därifrån, jag berätta deras kapten, huru litet de i hans frånvaro varit måne om att rädda fartyget; de begåfvo sig omsider att göra, hvad jag dem sade. Men knappt hade de fastbundit och nedersläppt årarne och hissat fockan, förrän stormen afslet fockan och förde henne i sjön långt framför fartyget, samt sjögången så svår slog¹ på årarne, att de när slingrat manskapet öfver bord, som dem håla och därmed styra skulle.

Vid denne anstaltens olyckeliga aflopp, gick jag åter in i kajutan till den sjösjuka Giersen att berätta honom sådant och inhämta hans råd.

Och som vi hade 4 ankare med deras trossar ombord, som dock voro nog gamle, bad Giersen, att ett par ankare skulle utkastas, på det vi ej måtte drifva på grund.

Detta var ej så snart gjordt och ankarne tagit grunden, förrän på fartyget blef ett förfärligit slingrande, så att man på däcket lopp fara att slingra öfver bords. En liten stund därefter slog sjögången med sina brusande vågor ett stort hål fram i bogen af fartyget, där ankartrossarne utgingo, så att när vågen kom, häfde hon sig igenom detta hålet in i fartyget med en sådan häftighet, att mjölmattorne under däcket, hvarmed fartyget var lastadt, började flyta.

Vi grepo till såar och ämbare att ösa samt till de tvenne pumparne vi hade, men de voro ofärdige, att de ej drogo. Nöden var då ganska stor, att vi fruktade dels igenom sjögången och vågen, som slog öfver framstäfven och sköljde öfver hela fartyget öfver bakstäfven ut igen, dels igenom dess inslående fartyget alldeles blifva försänkte. Men det varade ej länge, förrän på en gång bägge ankartrossarne afsletes, som man afsliter en klen tråd emellan händerne.

Vi vroko sålunda i detta brusande mörker och kulna, töcknoga vädret i en 4 à 5 timmar utan att veta

Sidan 43

1. Ordet slog, r. 8 uppifrån, är tillagdt af utgifvaren.

Vi utkastade då de öfrig 2 ankare i mening att kunna hålla sjön. Men utom dess, att det blef ett faseligit slingrande och vågorne gingo öfver och öfver, varade sådant ej öfver 3 à 4 minuter, då ock desse bägge trossar afsletos och fartyget dref för vädret, hvarest det ett godt kanonskott ifrån landet vid den långgrunda stranden vräktes och fastnade vid kajutan på en stor sten, hvilken genom vågornes lyftande på fartyget snart borade sig igenom och stod midt in under bordet i kajutan.

Här var vår nöd nästan störst, ty hvar våg studsade förfärligen emot fartyget, så att det knarrade i alle timmer och plankor, och häfde sig såsom ett kallt bad öfver oss, som voro på däcket, emedan vattnet stod alldeles under däcket, hvaraf vi blefvo så kulne och valne, att vi ej kunde rätta ut fingrarne, och hade största möda att hålla oss fast att icke blifva sköljde öfver bord.

Kommissarien Giers bad mig då föranstalta om mastens afhuggande och nedfällande på läsidan öfver bord och omsvirande med ett tåg att hålla henne kvar utmed fartyget oss tillhanda att vid fartygets sönderslående därpå rädda vårt usla lif. Jag proponerade detta för ryske knektarne, men fann dem åter helt ovilliga, dock med pock och lock bragte jag dem därtill.

Sålunda såto vi då hela natten och klädde sjön under en ängslig förbidan af tima och stund, då fartyget skulle sönderslås. Aldrig hade jag med ett sådant begär önskat vara någonstädes som vid de eldar, jag såg på landet, hvilka de förut olyckade fartygsbesättningar upptändt hade. En del af de ryska knektarne, hvilka alla kunde simma, togo en åra, planka eller luka och vroko sig i sjön och drefvo så till lands. Lycka var det för oss, att fartyget var med vidjor sammanbundit, hvarigenom det vid vågornes anstötande som en näfverskäppa gaf

Sidan 44

svikten undan och så tillbakars igen. Ty hade det varit spikadt, hade det förr, och till äfventyrs i mörka natten, gått sönder, då vårt älende varit större.

Omsider vid solenes uppgång den 8 juni brast fartyget sönder, lasten af mjölmattorne började flyta och allt att gifva sig åtskildt och intet att stå uppå. Jag hade då möda att släpa mine halfdöde resekammerater ur kajutan, som därjämte voro ganska klenmodiga, och utan att tänka på mig själf ordonnerade¹ jag Melander att kasta sig på stora däckelukan, Giersen att kasta sig på masten.

Och när den unga och nog otilltagsne Brucen stod och jämrade sig, säjandes: »Ack! Gud trösta mig, herr fänrik, hvar skall jag taga vägen?» kom i detsamma kölen med framstäfven upp ur vattnet undan fartyget, då jag sade: »Si där, hoppa på det stycket! Det bär eder väl till lands.»

Han gjorde så, i detsamma säjandes: »Gud vare min fattiga själ nådig!» och kom så att stå på kölen och hölt sig vid den upprättade framstäfven.

Öfver allt detta² mitt föranstaltande hade de öfrige ryske soldaterne alle begifvit sig sin kos, så att jag allena med en rysk soldat hoppade där af och an på mjölmattorne. I detsamma kom min lilla koffert, som varit under däcket, framflytandes, hvarutinnan jag hade en klädning, mitt lintyg och några böcker, och som den ryske soldaten var i begrep att kasta sig på en planka, sade jag till honom: »Detta är min koffert, tag honom framför dig på plankan, och om du förer honom till lands, skall jag gifva dig en rubel; men kommer jag ej med lifvet till lands, må du behålla honom. Han svarade: »Dobra»³, tog kofferten, begaf sig på plankan, satt honom framför sig och flöt med vädret sin kos. Nu begynte mjölmattorne också att gifva sig så ifrån hvarannan, att jag ej mera hade något fotfäste, utan var 2 à 3 gångor nedre i vattnet. Omsider kom jag att fatta i två mjölmattor, som med ett bastrep voro tillsammansbundne,

Sidan 45

1. ordonnerade: tillsade.
2. Öfver allt delta: Under allt detta.
3. »Dobra» (ry. dobro): godt, bra.

hvarmed de med en stång bäras ur magasinerne. Jag kastade det vänstra benet öfver repet och höll med bägge händerne i hvardera mattan. De båro mig ock riktigt, ty mjölet var i dem hårdt packadt, så att de ej voro genomvåte. Men efter de voro fyrkantige, hade de ett fel, att de rullade omkring i vågorne, hvarigenom jag var två à tre gångor under vattnet, som då lopp mig igenom näsa och öron in i hufvudet, hvilket för dess kölds skull var ganska pinsamt och gjorde mig så yr i hufvudet, att jag när släppt mattorne.

Till min lycka och att den högste ville rädda mig vid lifvet, kommo tvenne plankor i ett skufvigt kors¹ mig närflytandes och voro i korset tillsammanssvirade² med ett bastrep, som utan tvifvel någon af de ryske soldaterne förut gjort att därpå rädda sig och dem sedan öfvergifvit. Jag kardade mig³ ifrån mjölmattorne, så godt jag kunde, till dess jag omsider fick kasta det ena benet öfver korset och med bägge händerne hålla mig i hvardera plankan. De båro mig ock mycket bättre än mjölmattorne. Men så var ännu ett fel i denne min seglation, som bestod däruti, att jag med ansiktet var vänd emot vädret, så att hvar den gång vågen kom, slog hon mig med en sådan häftighet i ansiktet, att jag såg hundrade gnistor för ögonen och lopp fara att blifva afsköljd af plankorne. Detta orådet märkte jag och kom omsider med stort arbete att vända mig med ryggen mot vädret, då det blef för mig fördelaktigare, ty vågen slog mig, där jag låg framstupa på plankorne, med en sådan kraft i ryggen, att jag med mine plankor flög ett långt stycke fram allt närmare åt landet.

Jag var då nöjd med min del och förmodade, så fort det ske kunde, drifva till lands. Men dessförinnan förestod mig ännu ett svårt äfventyr, ty när jag kom vid pass ett muskötskott när landet, fastnade mina plankor emellan tvenne stenar, och hade jag ej den styrka att kunna göra dem lösa, och som jag var hel utmattad och

Sidan 46

1. ett skufvigt kors: ett kors som förskjutit sig.
2. svirade: bundna.
3. Jag kardade mig: Jag kröp försiktigt.

valen, och hvar våg sköljde mig öfver hufvudet, var jag med plats¹ i stånd att hålla mig vid plankorne.

Melander, som igenom min anordning på däcklukan var lyckeligen redan kommen till lands, såg denna min nöd och utskaffade par bönder i en båt, som hämtade mig till lands.

Så snart jag kom på landet, gick jag till elden att värma mig, då jag fann den soldaten, som tagit min koffert. Jag frågade honom, hvar min koffert var. Han svarade mig, att han vore till hands, om han man finge den lofvade rubeln. Och fastän rublarne hos mig voro tämmeligen sällsynte, gaf jag honom denne med glädje, då han återställte mig kofferten och bar honom efter mig till en bondeby, som låg en half fjärdingsväg ifrån stranden, dit mine resekammerater voro förut uppgångne att torka sig. När jag inkom i bondestugan, som var en rökestuga eller pörte, fann jag dem afklädde liggande på ugnen att värma sig och torka sina kläder, hafvandes de förlorat allt förutan de kläderne, de hade på kroppen, ty var jag alltså rikst, som min koffert räddat hade.

Detta vårt skeppsbrott tilldrog sig under Ingermanländska vallen vid en ort benämnd Kolkampä², där den svenska generalen Lybecker³ under sin reträtt för ryssarne hasade sina hästar⁴ och satte sig med sitt infanteri öfver den ingermanländska viken. En 16 à 17 proviantskutor ledo här skeppsbrott, provianten mest skämd, men folket räddadt, och varade stormen i 5 dagar, då de, som blefvo i behåll, måste på en öppen redd under stor ångest rida för sina ankare.

Emot aftonen hade jag med mina resekammerater på pörtugnen hunnit uppvärma oss och torka våra kläder, då magen började mana på spisning, emedan vi sedan förre dags middagen intet njutit hade. Men all vår resekost, hvaraf vi en god provision hade, var i skeppsbrottet bortkommen förutan en påssa med risgryn.

Bröd var det första vi åstundade, men hade redan

Sidan 47

1. med plats: med nöd.
2. Kolkampä, en ort på ingermanländska kusten, några mil från Narva.
3. Lybecker, Georg Henrik, en officer duglig i lägre gra­der, men sorgligt oduglig som öfverbefälhafvare. När Karl XII själf år 1708 ryckte fram mot hjärtat af Ryssland, hade L. i uppdrag att i spetsen för finska hären förstöra Petersburg och tränga ryssarna undan från Östersjön, men på ett falskt rykte flydde han med sin här ned till Kolkampä vid kusten. brände sina förräd, sköt eller fördärfvade sina hästar och gick med hufvudstyrkan ombord på flottan, lämnande kvar en del trupper att nedhuggas af ryssarna. Då han dessutom 1712—13 under dådlös tröghet lät ryssarna besätta hela södra Finland, dömdes han 1717 förlustig lif, ära och gods, men benådades på vissa villkor af konungen år 1718. Han dog samma år.
4. hasade sina hästar: lät afskära senorna på hästarnas ben (för att göra dem odugliga för fienden).

hört af den finska bondehustruns svar till ryska knektarne, som henne därom anmodade, att hon intet hade. Men emedan Giersen kunde finska, bådo vi honom bruka sin vältalighet hos hustrun att, om möjeligit vore, för penningar skaffa oss bröd.

När hon det fick höra, och att vi voro svenske, steg tårarne henne i ögonen, säjandes: »Jag hörer, I ären af vårt folk, och medan, då vi sågo ryssarne hit ankomma, vi flyttat vårt ringa förråd till skogs, så skall jag efter hand hämta några kakor till edert behof. I varden mig ej förrådande.»

Det hon ock gjorde. Men som brödet var groft och hårdt, och vi gärna åstundade något sofvel därtill, så emedan vid bondegården var en liten insjö, och vi hade metetyg hos oss i tankar att vid stillaliggande på vår resa meta i finska skären, ty skoro vi oss spö och sökte maskar, foro på en ekestock ut på sjön och uppmetade en så stor myckenhet af abborrar, att vi väl i tre dagar däraf lefva kunde.

Under denna vår stilla och tarfveliga hushållning här i bondegården voro vi dock ej utan räddhåga och bekymmer, hvad af oss blifva skulle, om vi antingen skulle sändas fram eller tillbaka. Men omsider, sedan vädret saktat sig, kom femte dagen därefter andra fartyg från Kronstadt, som oss afhämtade, då jag och Giersen blefvo tillsammans och kommo sålunda efter några veckors förlopp igenom den finska skärgården, fastän vår tillgång af mat var ganska knapp, och var rispåssa oss allehanda tunna och stadigare rätter furnera måste, hvartill fingo vi en rysk soldat, som det för oss tillredde. En 10 mil ifrån Åbo mötte oss den ryske kommenderande generalen furst Michail Michajlovitj Galitsyn¹ med hela galerflottan att eskortera oss fram till Åbo.

Sedan vi till Åbo voro ankomne, vistes oss den höflighet, att vi blefvo bekvämt inkvarterade, och den ryska generalen furst Galitsyn befallte oss dageligen spisa

Sidan 48

1. Galitsyn, Michail Michajlovitj. rysk general, förde befäl i striden mot Lewenhaupt vid Lesna och i slaget vid Stor-Kyro, där Armfelt, efter Lybecker befälhafvare öfver finska hären, besegrades; var 1714 —1721 rysk öfverbefälhafvare öfver Finland; dog som fältmarskalk år 1730.

hos sig. Denne höflighet var oss väl ganska behagelig, men så underlåto vi dock icke att yrka på vårt öfversändande till Sverge, hvartill general Galitsyn svarade sig redan i år hafva öfversändt tvenne galerer till Sverge med bref, men som de ej voro återkomne, visste han ej, huru man i Sverge ansågo slike ryske fartygs öfversändande, ty kunde han ej tilltro sig att skicka flere fartyg öfver, innan han fingo underrättelse om de förre, utan att vi nödvändigt så länge vänta skulle. Han ville emellertid söka passera oss tiden¹ på allt görligit sätt.

Men emedan vi yrkade alltmer och mer på vårt öfversändande med försäkran af generalmajoren Rudolf Henning Horn², den där äfven var afsänd till att utväxlas, att om de andre fartygen för honom obekante orsakers skull i Sverge blifvit kvarhållne, skulle dock detta, som hade ett så riktigt ärende icke kvarhållas. Ty resolverade generalen Galitsyn att omsider lämna oss en galer ibland de största med en sjökapten, som var en grek benämnd Marco, och en infanterikapten, en schlesier benämnd Lucka, och sig själf tillbad denne kommendering med 130 man gemena.

Den dagen vi färdas skulle, lade denne galer, med en hvit flagga försedd, nedan för generalen Galitsyns kvarter. Nio stycken³ planterades därvid i åbrädd, och vi blefvo budne alle till middagsmåltid.

Under den tid vi hos honom åto, kom jag alltid att sittja honom närmast, där han satt nederst, hvilket kom därutaf, att jag litet ryska med honom tala kunde. Och som han nödgade öfvermåttan att dricka, säjandes: »Om I dricken och ären lustige och glade, vill jag strax släppa eder, men om I ären trumpne, vill jag behålla eder kvar i många dagar», bad jag honom skona mig, efter jag vore ung och ej van att dricka. Men de andre fingo göra besked, så att både värd och gäster voro nog af drycker betagne. Han frågade mig, hvar jag i Sverge vore född. Jag svarade: »En femton mil ifrån Stock-

Sidan 49

1. söka passera oss tiden: söka fördrifva tiden åt oss.
2. Horn, Henning Rudolf, hade 1695 utnämnts till generalmajor, kommendant i Narva och öfverkommendant öfver alla fästningar i Ingermanland. Det var han som år 1700 genom klokhet och mod höll Narva, tills Karl XII räddade staden genom det berömda slaget vid Narva. År 1704 lyckades emellertid ryssarna trots H:s hjältemodiga försvar storma staden, och H. kastades i det svåraste fängelse. Efter hemkomsten blef H. generalfälttygmästare och riksråd. H. hade förut upphöjts till friherre, efter hemkomsten blef han grefve. Han dog år 1730.
3. stycken: kanoner.

Under det skålarne druckes, lossades de nedanför huset planterade stycken.

När nu måltiden var ändad, följde han oss själf neder på galeren, och då han tog afsked, lossade galeren sina stycken, hvilket besvarades af hela galerflottan, som låg på ömse sidor af åen, där vi skulle passera.

Vi foro alltså ganska nöjde våra färde i förmodan att utan flera frestelser och hinder få se det kära fäderneslandet och erhålla vår frihet; men vinden var oss mest emot, så att vi med roende måste bringa oss fram. Vi stadnade omsider vid ett skär vid Ålands haf, och som där var öppna hafvet utanföre och hårdt motväder, måste vi där ligga i tvenne dagar, då den ryska sjökaptenen Marco sade, att ifall vädret dagen därefter ej vände eller stillnade, ville han gå tillbaka igen, helst han ej med proviant på någon lång tid var försedd. Vi häpnade öfver desse hans utlåtelser och bådo Gud om vädrets ändring till andra dagen.

Andra dagen emot kl. 9 om förmiddagen begynte vädret att sakta sig, hvaröfver vi högeligen gladdes, och emot middagen vardt helt lugnt, då vi med många böner förmådde kaptenen att lägga af att med roende gå öfver Ålands haf. Vi sköto ock några rubel tillsammans till de ryske soldaterne, som rodde, hvarmed de gjorde en sådan flit, att de just lyfte galeren ur vattnet, och kl. 2 sågo vi redan svenska skären och en af våra kryssare, som då i lugnet låg hel stilla. Ryska sjökaptenen satte just åt honom, och när han kom på ett kanonskott när kryssaren, satte han sig i slupen, då en slup ifrån vår kryssare mötte honom.

Sedan de talts vid, anmodade kryssaren, att galeren

Sidan 50

skulle hålla sig på sidan af honom under styckenen, till dess han inhämtat order ifrån viceamiralen vid vår flotta, som låg ini skären, om vårt förhållande.

Under det vi så lågo med galeren under styckenen af kryssaren, begynte det blåsa upp, då kryssaren satte sin lof ut till sjös. Men som vädret ökades, och han gick till hafs, ropade den ryske sjökaptenen, att man ej mot natten skulle föra honom till sjös, medan han hade ett fartyg, som ej tålte sjögången, och när kryssaren ännu något dröjde att slå om lofven, sade den ryska sjökaptenen: »Om han längre dröjer, vill jag tillsätta mina segel och snart gå ifrån honom», det han ock gjorde och var mycket snällare¹ att segla än kryssaren. Men i detsamma omkastade kryssaren lofven och gick till landet tillbaka, då vi på sidan följde honom.

Emot solbärgningen kom en fregatt ur skären, kommenderad af kaptenlöjtnanten Göthe. Han tog oss under sin vård och förde oss in i skären, där han anviste galeren att lägga till lands på en liten holma, och han lade sig med fregatten utanföre. Om morgonen ankommo två svenske galerer, som oss emottogo. Och oaktadt vi ej hade långt till flottan, förde oss icke gerada² vägen utan 2 à 3 gångor i skären kompassen omkring. Under detta omkringförandet lät ryska sjökaptenen en gång pejla djupet, då den kommenderande kaptenen på främsta svenska galeren ropade, att han därmed aflåta skulle, emedan honom ej vore lofligit att pejla djupet på främmande farvatten.

Omsider kommo vi kl. 3 eftermiddagen till svenska flottan, som då kommenderades af viceamiralen baronen Karl Wachtmeister³, bestående af en 8 skepp, 2 fregatter, 3 à 4 galerer och några bestyckade skärbåtar. Ryske sjökaptenen satte sig då i slupen och tog generalmajoren Horn och magister Nordberg med sig. Vi bådo honom få följa med, men han nekade det, då vi bådo generalmajoren Horn bedja amiralen att låta hämta oss dädan

Sidan 51

1. snällare: snabbare.
2. gerada: raka.
3. Wachtmeister, Karl Hans, hade varit sekond på skeppet »Öland», då Psilander med detsamma 1704 förde sin ärorika strid mot en engelsk flotta; var år 1715 vice amiral och hade i uppdrag att med sin flotta kryssa i Bottniska viken och skydda östra skärgården. Han blef slutligen president i amiralitetskollegium och dog år 1731.

medan vi af den trängsel och ohyra, på galeren var, voro nog mätte.

Det skedde ock genast, att amiralen med sin egen slup ganska hederligen lät hämta oss därifrån och, när vi kommo på skeppet, gratulerade oss till vår löskomst. Vi tackade honom, som låtit hämta oss, berättandes ryske sjökaptenens hårdhet, som oss förut ej släppa ville. Amiralen svarade: »Stränga herrar regera ej länge. I dag hafven I varit fångne, och i morgon är han själf en fånge.»» Hvarmed han syftade på Hans Maj:ts order, att ehvad armerade fartyg som ej förde dansk flagg, dem ansåg högstbemälte konung för sjöröfvare, i hvad ärende de ock kommo, och hade amiralen order dem att arrestera. Detta var ock orsaken, hvarföre de tvenne förre ryske galerer, som med bref varit öfversände, blifvit kvarhållne.

Jag gladde mig att nu (den 26 juli) vara kommen i svenska händer, gick ej mera på galeren, utan eftersände mina saker, åt aftonmåltid hos amiralen och fick mitt natthärberge i arkliet¹ öfver allt skeppets krut, men sof dock ganska tryggt och sött — tackandes innerligen Gud, när jag om morgonen vaknade, då solen upprann, och besinnade, att jag erhållit min frihet.

Sidan 52

1. arkliet: förvaringsrummet för handvapen på ett örlogsskepp.