Hertigdömena Slesvig och Holstein (två hertigdömen som styrdes gemensamt av danske kungen och hertigen av Holstein-Gottorp) = Danske kungens andel = Holstein-Gottorps andel = Gemensamt styrda områden = Holstein-Sønderborg (ej andel i styret)	= Kungadömet Danmark = Furstbiskopsdömet Lübeck (styrt av medlemmar av ätten Holstein-Gottorp)

Det som vanligen kallas för hertigdömet Holstein-Gottorp bildades 1544 genom ett arvskifte inom det danska kungahuset. Detta resulterade i att de två hertigdömena Slesvig och Holstein kom att styras gemensamt av de danska kungarna och dess släktingar som tillhörde sidogrenen Holstein-Gottorp (uppkallad efter slotten Gottorp i staden Slesvig). Relationerna mellan dessa samregenter kom dock att försämras över tid och till slut leda till öppen fiendskap när Holstein-Gottorp allierade sig med Danmarks ärkefiende Sverige.

1674 förfogade Holstein-Gottorp över en stående armé som bestod av 3 000 man. Men följande år ockuperades hertigdömet av Danmark som upplöste dess armé och använde soldaterna till att fylla luckor i den danska armén. I freden vid Lund 1679 återupprättades hertigdömet och en ny armé bildades (med oviss sammansättning). Den gick dock samma öde till mötes som sin föregångare när hertigdömet återigen ockuperades av Danmark 1684-1689.

Den holsteinska armé som existerade under stora nordiska kriget kunde därför inte räkna sina anor längre tillbaka än fördraget vid Altona den 20 juni 1689 som återupprättade Holstein-Gottorps självständighet för andra gången. Denna armé skulle sedan växa till 5 300 man år 1703 och deltog i de stora slaget under spanska tronföljdskriget 1703-1714. Holstein-Gottorps nära förbindelser med Sverige skulle dock resultera i att hertigdömet blev ockuperat av Danmark 1714 och dess armé som återvände från spanska tronföljdskriget blev hemlös. De sökte sig därför till Svenska Pommern och gick i svensk tjänst. Men när den antisvenska koalitionen erövrade Stralsund 1715 försvann de sista resterna av denna inkarnation av den holsteinska armén.

Holsteinska arméns fälttåg

	Infanteri	1696		1698		1700		1702		1704		1706		1708		1710		1712		1714
	Livregementet					T														T	S
	Prins Christian August					T						R		O	M						S
	Bautzen – Aderkass					T						R		O	M
	Düring
	Hertiginnans livbataljon					T
	Vellingk					T														T
	Liewen					T
	Barner – Dobrokoffsky														M
	Kavalleri	1696		1698		1700		1702		1704		1706		1708		1710		1712		1714
	Holsteinska dragonregementet
	Drabantgardet					T
	Dragongardet					T						R		O	M						S
	Dragonregementet											R		O	M
	Kavalleriregementet									B											S
		1696		1698		1700		1702		1704		1706		1708		1710		1712		1714

Den holsteinska armén hade bidragit med trupp till den tyska riksarmén 1693-1695 och sedan med hjälptrupper i sjömakternas tjänst 1696-1697 så de hade krigserfarenhet redan innan det stora nordiska kriget inleddes. Men det verkliga elddopet för Holstein-Gottorps armé kom när den danska armén invaderade deras hemland i mars 1700. Första blodsdroppen föll den 22 mars när danska trupper gick in i staden Slesvig och sköt ihjäl en holstein-gottorpsk sergeant. Den holsteinska armén hade dock nästan helt och hållit dragit sig tillbaka till fästningen Tönningen med omgivningar. De första allvarliga striderna ägde därför rum när danskarna intog skansarna som skyddade infarterna till den halvö där Tönningen ligger. Efter några dagars hårdnackat försvar övergav holsteinarna skansen i Husum den 12 april. Dagen efter tvingades ca 500 man (till större delen svenska soldater) att kapitulera när staden Friedrichstadt intogs av danskarna. Den sista skansen vid Ramstedt och Schwabstedt intogs den 18 april när dess garnison på 300 man kapitulerade efter en mycket kort strid. Därefter var det dags för huvudstriden när danskarna den 25 april började beskjuta fästningen Tönningen vars garnison hade följande styrka:

Efter en månads hårda strider var Tönningen nära att falla, men när nyheten kom att en kombinerad svensk-lüneburgsk undsättningsarmé hade korsat Holsteins gräns var danskarna tvungna att avbryta belägringen. Endast en mindre styrka lämnades kvar för att blockera Tönningen medan den danska huvudarmén tågade söderut den 1 juni för att möta det nya hotet. Därefter gick kriget i Holstein-Gottorp in i en lugn fas som varade fram till landstigningen vid Humlebæk som tvingade danskarna att sluta freden i Traventhal den 18 augusti.

Efter det korta kriget år 1700 kom den holsteinska armén att samla på sig ytterligare krigserfarenhet genom att bidra med över 3 000 man som hjälptrupper i det spanska tronföljdskriget. Holsteinska regementen deltog därför i de berömda fältslagen vid Blenheim, Ramillies, Oudenarde och Malplaquet.

Medan den större delen av den holsteinska armén fortfarande stred i spanska tronföljdskriget inledde danskarna 1713 ännu en belägring av Tönningen. Den 15 februari hade holsteinarna gått med på att släppa in Magnus Stenbocks svenska armé som sökte skydd från en kombinerad dansk-rysk-sachsisk armé. Det var dock först i slutet av april som alla delar av den nu drygt 10 000 man starka svenska armén var samlad inne i Tönningens fästning. Den antisvenska koalitionen inledde den egentliga belägringen genom att börja gräva löpgravar natten till den 5 maj. Svenskarna som plågades av brist på proviant kapitulerade den 17 maj och inledde uttåget ur fästningen den 20 maj. De holsteinska trupperna var dock kvar och ville behålla kontrollen över sin fästning. Detta accepterades av ryssarna och sachsarna men inte av danskarna som såg holsteinarnas brott mot neutraliteten som en förevändning att ockupera hela Holstein-Gottorp. Kapitulationsvillkoren hade dock inneburit att danskarna hade lovat att inte beskjuta Tönningen och att löpgravarna skulle förstöras. Någon regelrätt belägring av den holsteinska garnisonen i Tönningen kunde därför inte genomföras utan det blev istället en blockad där danskarna försökte svälta ut holsteinarna.

Utöver Tönningens garnison på 1 800 man hade det funnits 150 man i slottet Gottorp som intogs före Tönningen och dessutom fanns det 50 man på ön Helgoland som erövrades av danskarna i augusti 1714.

Belägringen av Tönningen var mycket lång och innebar stort lidande för såväl soldater som civila. Den 12 januari 1714 återstod endast 900 man av garnisonen varav endast en tredjedel var friska, 300 man hade deserterat och resten hade dött. Över 700 civila hade dött av en total befolkning på ca 3 000. Den 8 februari kapitulerade garnisonen som beviljades fritt avtåg till Eutin. Denna stad var sätet för Lübecks furstbiskopsdöme som styrdes av hertigen av Holstein-Gottorps farbror.

De holsteinska regementen som hade deltagit i spanska tronföljdskriget var därmed hemlösa när de den 1 september 1713 avslutade sin tjänstgöring för sjömakterna. Men den svenska fästningen Stettin hade utsatts för en rysk belägring augusti-september 1713 som avslutades på villkor att svenskarna överlämnade fästningen till två neutrala makter som skulle förvalta den så länge stora nordiska kriget pågick (en så kallad sekvester). Dessa neutrala stater var Holstein-Gottorp och Preussen. Två av de återvändande infanteriregementena lades därför in som garnison i Stettin i januari 1714. Men eftersom Preussen ville behålla Stettin för all framtid anslöt de sig till Sveriges fiender och de två holsteinska regementena avväpnades och togs tillfånga i april 1715. Sammanlagt 34 officerare och 698 underofficerare och meniga hamnade då i preussiskt fångenskap. Den 5 juli samma år utväxlades dock 161 holsteinska soldater mot preussare som hade tagits tillfånga av svenskarna. Dessa holsteinska soldater anslöt sig sedan till de övriga holsteinska regementen från det spanska tronföljdskriget som hade inträtt i svensk tjänst redan i maj 1714.

Återstoden av de trupper som hade stannat hemma i Holstein-Gottorp tvingades av danskarna i september 1714 att lämna Eutin och även dessa gick då i svensk tjänst. Dessa trupper som hade bestått av ca 950 överlevare från Tönningen och Helgoland hade då krympt till endast 26 artillerister (varav tre officerare) och 112 infanterister (varav 15 officerare) samt en sex man stark stab.

Allt som allt gick ungefär ca 1 700 holsteinare i svensk tjänst och de deltog i försvaret av Pommern 1715 och åtminstone kavalleriet bör ha deltagit i slaget vid Stresow. Men när Stralsund kapitulerade i december försvann även denna sista rest av den holsteinska armén.

Holsteinska arméns organisation

När Holstein-Gottorps självständighet återupprättades med fördraget i Altona 20 juni 1689 hade hertigen ännu inga egna trupper. Till en början lades därför trupper från Sverige och Braunschweig-Lüneburg (blivande Hannover) in som garnison som skydd mot dansk aggression. Dessa bestod av 3 400 man och fördelade sig på 1 962 man svenskt infanteri (18 kompanier), 509 man svenskt kavalleri (8 kompanier) och 901 man lüneburgskt infanteri (8 kompanier). Våren 1690 lämnade de flesta av denna styrka Holstein-Gottorp som nu hade skapat en egen armé.

Den nybildade holsteinska armén hade 1690-1695 en officiell styrka på 2 390 man fördelade på tjugo infanterikompanier à 110 man och två kavallerikompanier à 65 man samt en artilleri- och fortifikationsstat på 60 man. Men endast åtta av dessa kompanier var rekryterade av Holstein-Gottorp självt. Sverige hade lämnat kvar åtta kompanier som gick över i holsteinsk tjänst och ytterligare sex kompanier överfördes från Brandenburg. Infanteriets kompanier organiserades i två lika stora regementen, men denna indelning var mest teoretisk eftersom armén i praktiken bestod av självständiga kompanier som var fördelade på två garnisonsdistrikt, ett större i Tönningen och ett mindre i Gottorp.

Under det pfalziska tronföljdskriget bidrog Holstein-Gottorp med trupper till den tyska riksarmén 1693-1695. Dessa utgjordes av en fem kompanier stark bataljon under överstelöjtnant von Bülows befäl (som dock var underordnad en lüneburgsk kår) och stred i Spanska nederländerna. Denna minskning av arméns styrka i Holstein-Gottorp kompenserades av att ett dragonregemente på sex kompanier (500 man) hyrdes från Danmark i september 1694 för en period på tre år

1695 försämrades dock Holstein-Gottorps relationer med Danmark kraftigt och i slutet av året inleddes en omfattande upprustning av den holsteinska armén som var klar våren 1696. En bataljon hade lånats från Sverige 1695 och ytterligare 26 nya kompanier rekryterades så att den holsteinska armén fördubblades och blev drygt 5 000 man stark. Det var först nu som en egentlig indelning av armén i regementen infördes i praktiken så att den bestod av fyra infanteriregementen plus en svensk bataljon samt två dragonregementen (varav ett egentligen var danskt) och ett fristående drabantkompani. Tre regementen hyrdes visserligen ut till sjömakterna (England och Nederländerna) som hjälpkår i pfalziska tronföljdskriget 1696-1697,  men dessa återvände till Holstein-Gottorp under vinterhalvåret.

Trots att konflikten med Danmark eskalerade under 1697 när danska trupper i maj gick in holsteinskt territorium och raserade dess befästningar så reducerades den holsteinska arméns storlek. Det danska dragonregementet återlämnades samma år och följande år upplöstes ett av de infanteriregementen som hade ingått i sjömakternas hjälpkår, medan storleken på kompanierna reducerades. Den totala styrkan minskade därför till 3 360 man. Men sommaren 1699 förstärktes armén med ytterligare tre svenska bataljoner så att den återigen hade en officiell styrka på drygt 5 000 man när danskarna inledde kriget i mars 1700. De tre återstående holsteinska infanteriregementen ska då ha haft följande organisation:

Livregementet hade åtta musketerarkompanier och två grenadjärkompanier (868 man), Prins Christian Augusts regemente hade sju musketerarkompanier och ett grenadjärkompani (711 man). Bautzens regemente hade endast åtta musketerarkompanier (720 man).

Efter freden i Traventhal den 18 augusti 1700 (8 augusti enligt svenska kalendern) återvände två av de svenska bataljonerna (Wismars guvernörsregemente) till Wismar. Freden hade emellertid bekräftat Holstein-Gottorps rätt till att ha en egen armé och satt ett tak på 6 000 man för den, vilket sedan blev ett mål som Holstein-Gottorp försökte uppnå. 1701-1702 inleddes därför en ny upprustning av den holsteinska armén som utökades med tre regementen, varav två var beridna, så att den blev 5 400 man stark. Avsikten var troligen att delta i stora nordiska kriget med en hjälpkår på Sveriges sida. Men hertigens död i slaget vid Kliszow 1702 och spanska tronföljdskriget utbrott samma år innebar ändrade planer. Istället bidrog Holstein-Gottorp med ett kavalleriregemente till den tyska riksarmén och hyrde ut en hjälpkår till sjömakterna bestående av två dragonregementen och två infanteriregementen. Avtalet med sjömakterna innebar även en omorganisation av hjälpkårens regementen som också påverkade de övriga regementen eftersom de fick lämna ifrån sig manskap för att hjälpkåren skulle uppnå den avtalade storleken på 2 730 man.

Organisation för regementen i sjömakternas tjänst 1703

Kvar i hemlandet var två infanteriregementen samt de två svenska bataljonerna och drabantkompaniet. Det sistnämnda hade dock reducerats till bara 30 man 1703 och upplöstes två år senare. Det ena infanteriregementet överfördes 1709 till sjömakternas hjälpkår medan de två dragonregementena i denna slogs samman 1710.

Efter hertiginnan Hedvig Sofias död den 22 december 1708 inledde förmyndarregeringen en minskning av regementenas storlek i syfte att spara pengar. När omorganisationen var genomförd hade den hemmavarande delen av Holstein-Gottorps armé en styrka på 2 879 man. Men denna styrka minskade ytterligare genom att, som nämnts ovan, ännu ett regemente (611 man) hyrdes ut till sjömakterna i april 1709. En maktkamp inom förmyndarregeringen ledde dock till att dess ledande man Magnus von Wedderkop fängslades i december 1709 och ersattes av Georg Heinrich von Görtz med stöd av överbefälhavaren Gerhard von Dernath. Den senare var en förespråkare för en 6 000 man stark armé och såg till att truppminskningen återställdes. Det turbulenta året 1709 resulterade därför i att Livregementet som sedan 1703 hade haft nio kompanier först minskades till sex kompanier och sedan istället utökades till tolv kompanier à 100 man.

Truppminskningen hade inte påverkat de två svenska bataljonerna eftersom dessa finansierades av svenska kronan (närmare bestämt generalguvernementet Bremen-Verden). Men det osäkra läge som uppstod när Danmark förklarade krig mot Sverige 1709 resulterade i att bataljonerna överfördes till holsteinsk sold 1710 så att Danmark inte skulle kunna använda dem som en förevändning att invadera Holstein-Gottorp. Detta förhindrade dock inte den ena bataljonen från att redan 1711 återgå i svensk tjänst så att Sverige kunde förstärka sin garnison i Stade.

När den holsteinska armén blev indraget i stora nordiska kriget igen 1713 skulle dess armé krympa i rask takt som en följd av motgångarna tills den upplöstes helt och hållet i december 1715.

Holsteinska arméns överbefälhavare

Allmänt om uniformer samt fanor och standar

Livfana för holsteinska infanteriregementen. Den till höger avbildad i Höglund/Sallnäs bok och den till vänster beskriven i texten i samma bok.

Det holsteinska infanteriet bar röda rockar och kavalleriet blå rockar med en särskild distinktionsfärg på foder och uppslag för varje regemente. Några upplysningar om snittet på uniformerna finns inte i mina källor förutom att Knüppel nämner att "fason och färger (blårött) förmodligen var av det svenska manerét". Jag har dock valt att avbilda de holsteinska regementena med ett mer generiskt utseende på uniformerna, fast ändå närmat mig den svenska stilen med något mindre uppslag samt uppvikta rockskört för åtminstone kavalleriet. Eftersom uniformsbeskrivningarna (tagna från Höglund om inget annat anges) inte uttryckligen nämner någon krage på rocken har jag utelämnat den även om det var standard i den svenska armén. Dessutom har jag försett uppslagen med knappar vilket inte var fallet för svenska regementen

Holsteinska officerare bar en rödvit livbindel som värdighetstecken, men när de var i sjömakternas tjänst kan denna livbindel ha varit antingen orange (Nederländerna) eller röd (England). Svenska officerare hade ingen livbindel.

I likhet med de flesta arméer hade regementena en vit livfana och sedan kompanifanor i regementsfärgen. Notera dock att holsteinska infanteriregementen inte hade mer än 2-4 fänrikar år 1699. Detta kan tyda på att det endast fanns två fanor per bataljon eftersom det var fänrikens uppgift att bära fanan. Fanorna för de vanliga infanteriregementena skulle hur som helst ha den holsteinska korsflaggan i det övre inre hörnet, Holsteins vapen i mitten och flammor i hörnen. Färgen på flammorna ska enligt Höglunds text ha varit orangea för livfanan och ljusblå för kompanifanan. Bilderna i samma bok visar dock ljusblå flammor för både liv- (Bautzens regemente) och kompanifana (Prins Christian Augusts regemente). Höglunds text beskriver egentligen bara flammorna för Bautzens regemente som hade orange distinktionsfärg, men anger "samma som ovanstående" för Prins Christian Augusts och Dobrokoffskys fanor. För att komplicera saken ytterligare har Steve Kling avbildat de holsteinska fanorna på ett sätt som avviker kraftigt från Höglund/Sallnäs bok.

Den största skillnaden mellan Höglund/Sallnäs och Kling är Livregementets fana som inte har några likheter överhuvudtaget. Men eftersom Höglund/Sallnäs fana har ett CF-monogram måste den avse tiden 1702-1715 då Karl Fredrik (Carl Friedrich) var hertig medan bokstaven F som förekommer flitigt i Klings fana borde innebära att den är från Fredrik IV:s regeringstid 1694-1702. Samma förklaring skulle kunna vara orsaken till skillnaderna för Dragongardets fanor och eventuellt även Prins Christians Augusts regemente. Detta är dock en mindre trolig förklaring till skillnaderna för Dobrokoffskys regemente som sattes upp först 1701. Möjligen har det här skett ett missförstånd som gjort att ljusgrått har blivit ljusblått istället.

Artilleriet

Artilleriet bestod år 1699 av 56 man fördelade på Tönningen (48) och Gottorp (8 man). År 1703 hade antalet utökats till ca 140 man. och 1709 bestod det av 133 man. När den holsteinska armén tvingades lämna Eutin i september 1714 återstod endast 26 artillerister varav tre officerare

Enligt Steve Kling som refererar Augustus Kuhn hade artilleristerna hatt med vit galon, röd halsduk, grå rockar med tennknappar och grå uppslag och strumpor samt skinnväst och skinnbyxor.

Livregementet till fot

Bildades 1695 och bestod till en början av två självständiga bataljoner under befäl av överstelöjtnanterna von der Meden och Bergholtz. Vardera bataljon hade ett grenadjär- och fyra musketerarkompanier (totalt 868 man). Det överförde 1703 manskap till regementen som gick i holländsk tjänst och kom därefter att bestå av ett grenadjär- och åtta musketerarkompanier.

Daldorf som blev dess överste 1706 deltog i Karl XII:s fälttåg, vilket innebar att den egentlige regementschefen var överstelöjtnant Azarias Franz Hercules.

En ytterligare minskning av regementes styrka ägde rum i början av 1709 när det reducerades till sex kompanier (totalt 611 man). I slutet av samma år skedde dock ett maktskifte i Holstein-Gottorps styrelse som resulterade i att Livregementet utökades till 12 kompanier à 100 man.

Efter Tönningens kapitulation fördes de kvarvarande holsteinska styrkorna (ca 900 man) till furstbiskopsdömet Lübeck. Denna styrka, som huvudsakligen bestod av Livregementet, hade i september 1714 smält ihop till endast 26 artillerister och 112 fotsoldater. Samma  månad tvingade danskarna bort dem från furstbiskopsdömet och de marscherade istället till Pommern där de gick i svensk tjänst. I oktober 1715 hade Livregementet en effektiv styrka på 19 officerare, 40 underofficerare, 8 spel och 149 meniga. Dessa togs sedan tillfånga när Stralsund kapitulerade i december 1715.

Uniformer

Uniformen är helt okänd och Höglund har angett två olika spekulativa uniformer i del 1 respektive del 2 av sin uniformstrilogi. Först uppgav han att den bör ha liknat Dragongardets uniformer fast med hatt istället för björnskinnsmössa (det vill säga blå rock med röda uppslag). Därefter ändrade han sig och skrev i del 2 "rött med vita uppslag?". Själv tror jag att Dragongardet uniformer ändå kan vara en god vägledning eftersom båda förbanden hade enligt Steve Kling röda kompanifanor (innan de fick Höglunds vita fanor?). Detta skulle kunna tyda på röda uppslag. Dragongardet hade dessutom röd rock före 1702 och därefter blå rock och kanske ändrade även Livregementet rockfärg.

Prins Christian Augusts infanteriregemente
(Även kallat Administratorns regemente från 1702)

Bildades 1695 och ingick 1696-1697 i en hjälpkår i sjömakternas tjänst. Hemma i Holstein bestod det 1699 av ett grenadjär- och sju musketerarkompanier (totalt 711 man). Utökades med tre musketerarkompanier 1703 när det gick i holländsk tjänst (totalt 839 man). När spanska tronföljdskriget avslutades lämnade regementet holländsk tjänst och överfördes till Svenska Pommern i maj 1714 där det gick i svensk tjänst. Det bestod då av 430 man fördelade på sex kompanier. I oktober 1715 hade det en effektiv styrka på 19 officerare, 28 underofficerare, 18 spel och 515 meniga. Regementet togs sedan tillfånga när Stralsund kapitulerade i december 1715.

I slaget vid Malplaquet 1709 deltog ett holsteinskt regemente vid namn Grothusen. Genom uteslutningsmetoden måste detta ha varit Prins Christians Augusts regemente även om Höglund har listat en Grothusen som chef över Bautzens regemente från 1708 (som visserligen också deltog i slaget men som benämndes Hercules)

Uniformer

Manskap: svart hatt utan galon, röd rock med tennknappar blått foder och uppslag, röd väst, skinnbyxor, vita strumpor, vit halsduk.
Spel: som manskap, men röda byxor och blå snören på uppslag, ficklock, kant och ärmar.
Underofficerare: som manskap men med silvergalon på hatt och uppslag.
Officerare: som manskap, men röda byxor, rödvit livbindel, hatt med guldgalon, förgyllda knappar samt knapphål, sömmar och ficklock dekorerade med guldgalon.

Det som redovisas ovan är främst Höglunds allmänna beskrivningar för holsteinska infanteriregementen från del 2 i hans trilogi. I del 1 som endast beskriver uniformen för ett holsteinskt infanteriregemente, nämligen detta, specificerar han dock den röda färgen som karminröd och anger att strumporna var grå. För trumslagarna skrev han då att de sannolikt hade silverknappar.

Bautzens infanteriregemente

Bildades 1695 och bestod av 8 musketerarkompanier (totalt 720 man). Utökades med ett grenadjär- och två  musketerarkompanier 1703 när det gick i holländsk tjänst (totalt 839 man). När spanska tronföljdskriget hade avslutats lämnade regementet holländsk tjänst och överfördes till Stettin i januari 1714 som då skulle förvaltas gemensamt av Holstein-Gottorp och Preussen. Det bestod då av endast ca 330 man fördelade på sex kompanier. I april 1715 avväpnades regementet av preussarna som tog dem tillfånga.

Uniformer

Manskap: svart hatt utan galon, röd rock med tennknappar orange foder och uppslag, röd väst, skinnbyxor, vita strumpor, vit halsduk.
Spel: som manskap, men röda byxor och orangea snören på uppslag, ficklock, kant och ärmar.
Underofficerare: som manskap men med silvergalon på hatt och uppslag.
Officerare: som manskap, men röda byxor, rödvit livbindel, hatt med guldgalon, förgyllda knappar samt knapphål, sömmar och ficklock dekorerade med guldgalon.

Dürings infanteriregemente

Bildades 1695 och ingick i hjälpkåren som var i sjömakternas tjänst 1696-1697. Hemkommen till Holstein-Gottorp upplöstes det 1698. Uniform och fana okänd

Kompanifana enligt Höglund/Sallnäs. Livfanan var likadan men med vitt fält istället för rött

Hertiginnans livbataljon
(Wismars garnisonsregemente)

Philip Christian Mardefelt (1699)
Bendix Friedrich von Rumohr (1709)

Fem musketerarkompanier (545 man) som tillhörde Wismars garnisonsregemente och som lånades ut till Holstein-Gottorp 1695. Fick sitt namn 1698 när Karl XII:s syster Hedvig Sofia gifte sig med hertig Fredrik IV. Avlönades med svenska pengar fram till 1710. Åter i svensk tjänst när den överfördes till Stades garnison i juli 1711 och hamnade i dansk fångenskap när denna fästning föll i september 1712.

Regementsstab:  1 auditör, 1 präst, 1 bataljonsskrivare, 1 profoss.
Musketerarkompani: 1 kapten, 1 löjtnant, 2 sergeanter, 2 underofficerare, 2 trumslagare, 6 korpraler, 8 gefreiter, 86 meniga (livkompaniet hade dessutom en fänrik).

Wismars garnisonsregemente hade 1703 och 1706 en uniform som såg ut som bilden till vänster. Västens färg är dock en gissning eftersom information om den saknas.

Vellingks bataljon
(Stades garnisonsregemente)

Sex kompanier (totalt 642 man) under Bogislaw von Rosens befäl 1709.

Lånades ut till Holstein-Gottorp i juli 1699 men avlönades med svenska pengar fram till 1710. Verkar ha upplösts efter kapitulationen i Tönningen i den 8 februari 1714 (sammanslaget med Livregementet?)

Bilderna visar hur uniformerna för Stades garnisonsregemente såg ut 1695 respektive 1704 och 1710. Västens färg nämns inte 1695 medan galonen på hatten och kappans krage inte nämns för den senare uniformen. Profossen hade dock sådan galoner 1704/1710 så det verkar som regementet inte ändrade dessa detaljer. Profossens knapphål var dessutom vita och jag gissar att det även gällde för manskapet.

Liewens infanteriregemente
(Wismars guvernörsregemente)

Hela regementet lånades ut till Holstein-Gottorp juli 1699 under befäl av överstelöjtnant Hempel. De utgjorde majoriteten av en styrka på mellan 500 och 600 man som försvarade staden Friedrichstadt och som kapitulerade till danskarna i april 1700. Danskarna erövrade då även två av dess fanor som beskrevs som blå och vita "rutenweise".

Regementet återvände till Wismar efter freden i Traventhal. Det togs sedan tillfånga när Wismar kapitulerade i april 1716.

Uniformen till vänster gäller för år 1699.

Dobrokoffskys infanteriregemente

Ett grenadjär- och nio musketerarkompanier (mönstrade 20 december 1701). Överförde manskap till regementen som gick i holländsk tjänst 1703 och kom sedan att bestå av ett grenadjär- och åtta musketerarkompanier. 1709 omorganiserades regementet till sex kompanier (totalt 611 man). Under befäl av Azarias Franz Hercules gick det i holländsk tjänst i april 1709. När spanska tronföljdskriget hade avslutats lämnade regementet holländsk tjänst och överfördes till Stettin i januari 1714 som då skulle förvaltas gemensamt av Holstein-Gottorp och Preussen. Det bestod då av endast ca 330 man fördelade på sex kompanier. I april 1715 avväpnades regementet av preussarna som tog dem tillfånga.

Uniformer

Manskap: svart hatt utan galon, röd rock med tennknappar ljusgrått foder och uppslag, röd väst, skinnbyxor, vita strumpor, vit halsduk.
Spel: som manskap, men röda byxor och ljusgrå snören på uppslag, ficklock, kant och ärmar.
Underofficerare: som manskap men med silvergalon på hatt och uppslag.
Officerare: som manskap, men röda byxor, rödvit livbindel, hatt med guldgalon, förgyllda knappar samt knapphål, sömmar och ficklock dekorerade med guldgalon.

Steve Kling anger att regementsfärgen var vit istället för Höglunds ljusgrå.

Holsteinska dragonregementet

Christian Ditlev Reventlow

Ett danskt regemente som sattes upp 1685 och som 1694 överläts till Holstein-Gottorp för en period på tre år. Återkommen i dansk tjänst blev det sedan år 1701 upplöst och dess manskap överfördes till Livdragonregementet. Regementschefen Reventlow var samme man som 1709-1710 ledde den danska armén under fälttåget i Skåne.

Uniformen beskrivs som röd rock med gröna uppslag och grönt foder.

Drabantgardet

Major Behr

Bildades 1695 och bestod 1699 av 1 major, 2 löjtnanter, 2 vaktmästare, 1 hovslagare (fansmed), 3 premiärkorpraler, 3 sekundkorpraler och 72 drabanter (totalt 84 man). 1703 bestod Drabantgardet  av 114 man som dock reducerades till endast 30 man i slutet av året och upplöstes helt och hållet två år senare.

Uniformen är okänd men Höglund spekulerar i att de kan ha liknat den svenska Drabantkåren. Blått, vitt och rött var Holstein-Gottorps färger och det är troligt att ett högstatusförband som detta bör han inkluderat dessa. Jämför Dragongardet.

Dragongardet

1703 Gerhard von Dernath (von der Nath)

Värvades vintern 1695-96 för att ingå i hjälpkåren i sjömakternas tjänst under det pfalziska tronföljdskriget.

Bestod av 6 kompanier 1699 samt en stab som inkluderade: 1 överste, 1 överstelöjtnant, 1 major, 1 regementskvartersmästare, 1 auditör, 1 regementsfältskär med 2 gesäller, 1 pukslagare, 6 hauboister, 1 gevaldiger med knekt. Varje kompani bestod av 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 1 vaktmästare, 3 korpraler, 1 hovslagare ("fansmed"), 2 trumslagare och 40 dragoner (undantag var överstelöjtnantens och majorens kompanier som saknade kaptener). Den totala styrkan var 315 man.

Omorganiserades och utökades till 8 kompanier år 1703 när det gick i engelsk tjänst. När spanska tronföljdskriget avslutades lämnade regementet engelsk tjänst och överfördes i två omgångar (januari och maj 1714) till Svenska Pommern där det i maj gick i svensk tjänst. Regementet bestod då av 12 kompanier med sammanlagt 770 man (Baudissins dragonregemente hade slagits ihop med Dragongardet 1710). Regementet hade en effektiv styrka på 562 meniga i juni 1715 och togs tillfånga i december 1715 när Stralsund kapitulerade.

Uniformer

Manskap: björnskinnsmössa, blå rock med tennknappar, rött foder och uppslag, vit infattning på kant, uppslag, knapphål och ficklock, blå väst, stråfärgade byxor, blå kappa med röd krage, blå schabrak och pistolstrumpor med vit infattning.
Trumslagare: hatt med silvergalon och rödvit ponpon, blå rock rikligt försedd med silvergaloner i sömmar, kant, uppslag, ficklock och på ärmarna, blå väst med silvergaloner och skinnbyxor.
Underofficerare: björnskinnsmössa, blå rock med silverknappar, rött foder och uppslag, vit infattning på kant, uppslag, knapphål, tränsar och ficklock, blå väst med silvergalon, skinnbyxor.
Officerare: hatt med silvergalon eller björnskinnsmössa med röd tofs, blå rock med silverknappar, rött foder och uppslag, rikligt försedd med silvergaloner i kant, sömmar, knapphål och på ficklocken, vit halsduk, blå väst med silvergaloner, blå byxor, blå kappa med röd krage försedd med silvergalon, blå schabrak och pistolstrumpor med silvergalon.

Ovannämnda uppgifter från Höglund gäller tydligen för perioden 1702-1715. Dessförinnan ska de (enligt Steve Kling som refererar till Augustus Kuhn och Robert Hall) ha haft en uniform som bestod av en röd rock med tennknappar och röda uppslag, skinnfärgade byxor och ett rött schabrak med vit kant.

Dragonregementet

Sex kompanier (mönstrade 21 juli 1701). Utökades med två kompanier 1703 när det gick i engelsk tjänst (total styrka 526 man). Det upplöstes 1710 och förenades med Dragongardet.

Uniformer

Manskap: svart hatt, blå rock med tennknappar, blått foder och uppslag, blå väst, skinnbyxor. Blå schabrak med vit kant.
Trumslagare: helblå uniform, silvergalon och rödvit fjäderbuske på hatten.
Underofficerare: som manskap men med silvergalon på hatt och uppslag.
Officerare: helblå uniform med silverknappar och silvergalon på hatt, uppslag, kant, ficklock och i sömmarna.

Kavalleriregementet

Heinrich von der Osten slöt 1701 avtal om att bilda ett dragonregemente, men de sex kompanierna var inte färdigrekryterade förrän 1703 och då benämndes det som ett rytteriregemente. Fast även i fortsättningen skulle detta regemente ibland kallas för ett dragonregemente.

Redan 1703 överfördes två kompanier till Baudissons dragonregemente som förstärktes för att skickas som hjälptrupp till sjömakterna. De resterade fyra kompanier à 55 man samt staben på 7 man (totalt 227 man) blev i juli Holstein-Gottorps bidrag till den tyska riksarmén under spanska tronföljdskriget.

Två fristående dragonkompanier (à tre officerare och 57 man) sattes upp 1704 under Otto Friedrich von Görtz befäl, men de införlivades med von der Ostens regemente 1706 som inte långt efteråt köptes av Görtz. Det kom då att bestå av 342 man. Regementet var återigen hemma 1706-1708 och i slutet av 1709. Sistnämnda år blev det tillfälligt reducerat till fyra kompanier men när spanska tronföljdskriget avslutades bestod det av sex kompanier med sammanlagt ca 340 man. Det överfördes till Svenska Pommern i maj 1714 och gick i svensk tjänst. Det hade en effektiv styrka på 335 meniga i juni 1715 och togs tillfånga i december 1715 när Stralsund kapitulerade.

Uniformer

Manskap: hatt utan galon, blå rock med tennknappar, paillegult foder, uppslag, väst och byxor. blå kappa med paillegul krage, blå schabrak och pistolstrumpor med paillegul infattning.
Underofficerare: hatt med silvergalon, vit halsduk, blå rock med tennknappar, paillegult foder, uppslag, väst och byxor. silvergalon på uppslag (väst och byxor av skinn eller kläde),  blå schabrak och pistolstrumpor med paillegul infattning.
Trumpetare: som underofficerare men med silvergaloner längs rockärmarna.

Augustus Kuhn ska enligt Steve Kling ha angett blå uppslagsfärg istället för paillegul (en tidigare uniform?).

Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000)
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721, II. Karlstad (2003)
Kling, Steve. The Army of Holstein-Gottorp in the Great Northern War. (artikel i GNW Compendium) St. Louis (2015)
Knüppel, Günter. Das Heerwesen des Fürstentums Schleswig-Holstein-Gottorf 1600-1715. Neumünster (1972)
MacDowall, Simon. Malplaquet 1709 - Marlborough's Bloodiest Battle. Oxford (2020
McNally, Michael. Ramillies 1706 - Marlborough's tactical masterpiece. Oxford (2014)
Tincey, John. Blenheim 1704 - The Duke of Marlborough's Masterpiece. London (2004)
Tuxen, A. P. - With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie. Köpenhamn (1899-1934)