Olof Skötkonung var son till Erik Segersäll och modern var troligen Sigrid Storråda. Själv hade Olof Skötkonung fyra eller fem barn med två kvinnor. Det osäkra antalet beror på att Holmfrid anges som dotter respektive syster till Olof av olika källor. Barnen Astrid och Emund var födda utom äktenskapet av en vendisk (slavisk) trälinna vid namn Edla. De äktfödda barnen Ingegärd och Anund Jakob hade Estrid som mor. Snorre Sturlasson kunde berätta att "Alla kung Olavs barn var vackra och kloka". Osäkerheten är dock mycket stor när det gäller Olof Skötkonungs barnbarn. Endast tre stycken är kända och bara två av dem känner vi till namnet på. Det barnbarn vi inte känner till namnet på gifte sig med den Stenkil som blev stamfader för den stenkilska ätten och efterträdde Olofs söner Anund Jakob och Emund den gamle som sveakung.

Diagrammet ovan skildrar ett troligt familjeträd som utgår ifrån att Sigrid Storråda var mor till Olof Skötkonung. Denna kvinna var först gift med sveakungen Erik Segersäll och sedan med den danske kungen Sven Tveskägg. Erik Segersäll och hans ättlingar är angivna med gul färg medan Sven Tveskägg och hans ättlingar har röd färg. Årtalen anger den tid som personerna var kung av Sverige respektive Danmark.

Modern Sigrid Storråda

Att Sigrid Storråda var Olof Skötkonungs mor har ifrågasatts av historiker som fäst större tilltro till oklara uppgifter från Adam av Bremen (ca 1075) än de danska och isländska historieskrivare som var verksamma drygt hundra år senare. Enligt ett tillägg till Adam av Bremens verk om Hamburgstiftets historia skulle Olofs far ha gift sig med en icke namngiven slavisk prinsessa (identifierad som Sven Tveskäggs första hustru Gunhild). Adam själv uppgav i likhet med de isländska sagorna att Erik Segersälls änka gifte om sig med den danske kungen Sven Tveskägg, men till skillnad från islänningarna hävdade han också att Svens son Knut den store var bror till Olof Skötkonung. Med detta som grund har de isländska sagornas detaljerade skildring av Sigrid Storråda avfärdats som rent påhitt av källkritiska historiker. Allt för många indicier som bekräftar Sigrids existens gör dock denna extrema källkritik mycket tvivelaktig. Till exempel kallades den danske kungens egendomar i Sverige för "Syghridlef" (= arvet efter Sigrid). Dessutom kan Olof inte ha blivit född innan år 992 om uppgifterna i Adam av Bremens verk stämmer, detta trots att Olof Skötkonung år 1020 hade två bortgifta döttrar och en 10-12 år gammal son, samt en oäkta son som sannolikt var äldre. Den troligaste förklaringen är att Adam av Bremen har missuppfattat de skandinaviska kungarnas släktskapsförhållanden. Adams främste källa var nämligen den danske kungen Sven Estridsson vars mor var (halv-) syster till både Knut den store och Olof Skötkonung. Utifrån denna kunskap är det ett enkelt misstag att tro att Knut och Olof skulle ha varit bröder. Den som sedan gjorde tillägget om den slaviska prinssessan kan ha fäst tilltro till Adams missuppfattning och då angivit att det var Sven Tveskäggs första hustru (Gunhild) som hade varit gift med Erik Segersäll. Den tyske historieskrivaren Thietmar av Merseburg som var samtida med Olof Skötkonung och som berättade att Sven Tveskägg gifte sig med den slaviska prinsessan Gunhild nämnde däremot inte att hon tidigare hade varit gift med Erik Segersäll. Det är knappast troligt att Thietmar skulle ha underlåtit att berätta detta ifall han hade känt till det. Gunhild blev för övrigt förskjuten av Sven och vistades i sitt hemland tills hennes son efterträdde Sven 1014 och hämtade hem henne. Hade Gunhild även varit mor till Olof Skötkonung borde hon rimligen ha vistats hos honom under den tiden.

Enligt sagorna skulle Sigrid Storråda ha varit dotter till en västgötsk storman och hennes giftermål med Erik Segersäll resulterade i tre barn (sönerna Olof och Emunde samt dottern Holmfrid) men slutade i skilsmässa. Sigrid fick då Västergötland som ett underhållslän av Erik Segersäll. Såsom härskarinna över Västergötland var hon mycket attraktiv bland småkungar på friarstråt. Två av dessa friare var så efterhängsna och ovilliga att acceptera hennes nej att hon tvingades bränna dem inne för att bli av med dem och skicka en varning till andra friare. En person som hon emellertid inte hade något emot att gifta sig med var Norges kung Olav Tryggvason. Men denne var en inbiten kristen som slog henne och ställde in bröllopet när Sigrid vägrade att döpa sig. Efter detta var Sigrid Storråda en bitter fiende till Olav Tryggvason och hon lyckades senare förmå sin nye make Sven Tveskägg och sonen Olof Skötkonung att anfalla den norske kungen, vilket ledde till det berömda slaget vid Svolder. Även här kompliceras bilden dock av motsägelsefulla uppgifter i källorna. Olav Tryggvason blev kung först år 995 och hans frieri till Sigrid kan knappast ha skett tidigare. Men enligt Adam av Bremen gifte sig Sven Tveskägg med Sigrid strax efter Erik Segersälls död och innan han slöt fred med Olof Skötkonung och blev dennes bundsförvant. En notering i den anglosaxiska krönikan berättar att de två allierade kungarna Olof och Sven angrep England hösten 994. Ska vi tro Adam av Bremen måste Sigrid då ha varit gift med Sven Tveskägg. Det är dock fullt möjligt att detta bara är ännu ett exempel på hur Adam har missuppfattat händelseutvecklingen, Sigrids giftermål med Sven kan ha skett en tid efter dennes allians med Olof. Med Sven Tveskägg ska Sigrid i alla fall ha fått dottern Estrid som senare blev mor till den danske kungen Sven Estridsson från vilken Danmarks kungar fram till 1448 härstammade ifrån.

Frillan Edla och drottning Estrid

Det är inte bara identiteten på Olof Skötkonungs mor som är osäker utan även när det gäller Olofs barn och deras mödrar visar källorna upp flera tveksamheter. Enligt ett senare tillskott i Adam av Bremens verk ska Olof Skötkonung ha varit gift med Estrid som tillhörde den slaviska stammen obotriterna (vilka levde i dagens Mecklenburg):

Svearnas kung var ivrig kristen och tog en slavisk flicka vid namn Estrid, av obodriternas stam, till gemål. Hon födde honom Jacob och dottern Ingegerd, som den fromme kungen i Ryssland Jaroslav tog till äkta.

Adam av Bremen har själv i en senare del av boken gett sin version av Olof Skötkonungs familjeförhållanden:

Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät han döpa tillsammans med sin gemål och sitt folk. Den ene av dem, som föddes av en bihustru, fick namnet Emund. Den andre, Anund, som kungen hade avlat med sin lagliga gemål, fick trons och nådens tillnamn Jacob.

Snorre Sturlasson uppger att namnet på bihustrun/frillan var Edla och att hon var av vendisk (slavisk) börd samt att de även fick döttrarna Astrid och Holmfrid:

Sveakungen Olav Eriksson hade först en frilla som hette Edla och var dotter till jarlen i Vindland. hon hade tidigare blivit bortrövad i krig och kallades för kungens trälinna. Deras barn var Emund, Astrid och Holmfrid. [lucka i texten] De (= Olof och drottningen) fick även en son som föddes på Jakobsvakelsedagen. När pojken skulle döpas lät biskopen kalla honom Jakob. Svearna tyckte illa om detta, eftersom ingen svensk kung tidigare hade kallats Jakob. Alla kung Olavs barn var vackra och kloka. Drottningen hade ett häftigt temperament och hon var inte god mot sina styvbarn. Kungen sände sin son Emund till Vindland och han växte upp där hos sin mors släkt och han höll inte fast vid kristendomen någon längre tid. Kungens dotter Astrid växte upp i Väster-Götland hos en rik man som hette Egil. Hon var en mycket vacker kvinna och vältalig, alltid glad i talet och ödmjuk och givmild. När hon blev vuxen var hon ofta hos sina föräldrar och var mycket omtyckt av alla.

Snorre Sturlasson berättar senare att Olof även hade dottern Ingegärd med drottningen. Namnet på drottningen nämns dock inte någonstans i boken utan det har förmodligen försvunnit i den lucka som finns i citatets originaltext efter uppräkningen av Edlas barn.. Men Snorre uppger att Anund Jakobs båda föräldrar var av svensk släkt medan Emund till hälften var av vendisk börd. Här motsäger alltså källorna varandra eftersom det i Adam av Bremens verk uppges att det var Anund Jakob som hade en slavisk mor. Båda källorna har trovärdighetsproblem eftersom vi inte vet vem som lade till den genealogiska informationen i Adams verk och det är inte helt säkert ifall Snorre kände till namnet på Olofs drottning även om det förefaller troligt. Men båda källorna skildrar Emund som en mindre god kristen och Snorre förklarar detta med att Emund växte upp i moderns hedniska hemland. Detta gör det troligt att det är personen som gjorde tillägget till Adam av Bremens text som har felat genom att blanda ihop den vendiska frillan med drottning Estrid.

Systern Holmfrid och hennes dotter Gunhild

Snorre Sturlasson hävdar att Holmfrid var dotter till Olof Skötkonung och frillan Edla medan andra  isländska källor uppger att Holmfrid var Olofs syster. Troligen är det den här gången Snorre Sturlasson som har gjort ett misstag. Holmfrid gifte sig nämligen tidigt med Svein Håkonsson som styrde delar av Norge 1000-1015 som Olof Skötkonungs jarl. De ska ha fått dottern Gunhild som gifte sig med Olofs son Anund Jakob. Om Snorre Sturlassons version är riktig skulle detta innebära att Anund Jakob gifte sig med sin egen systerdotter, vilket knappast är troligt. Efter Anund Jakobs död ca 1050 gifte Gunhild om sig med ännu en kusin, den danske kungen Sven Estridsson. Den gången blev emellertid reaktionerna från kyrkan så starka att Sven tvingades upplösa äktenskapet med Gunhild.

Dottern Ingegerd

Olof Skötkonungs båda döttrar var brickor i förhandlingsspelet om en fred med Norge. Kriget varade ca 1015-1020 och gick inte bra för Sverige. Olof Skötkonung vägrade dock att sluta fred till sina undersåtars förtvivlan. Västergötlands jarl Ragnvald Ulfsson försökte mäkla fred genom att arrangera ett äktenskap mellan Ingegerd och den norske kungen Olav Haraldsson. Båda parterna var intresserade av att gifta sig med varandra men Olof Skötkonung ville inte veta av detta. Efter ett stormigt ting vid Uppsala tvingades emellertid Olof att trolova henne med Olav för att inte riskera att bli avsatt. Olof hade dock inte avsikt att hålla sitt löfte utan gifte istället bort henne med den ryske fursten Jaroslav 1019. Ingegärd fick sin far att lova henne att få ta vilken man hon önskade till Ryssland, valet föll på Ragnvald jarl som Olof Skötkonung motvilligt släppte iväg eftersom han egentligen hade tänkt hänga honom för dennes försök att gifta bort hans döttrar med Olav Haraldsson. Ragnvald jarl bosatte sig i Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och styrde där Ingegärds underhållslän Ingermanland. Detta landskap sägs vara uppkallat efter just Ingegärd. Att Ingegärd skulle ha blivit helgonförklarad av den grekisk-ortodoxa kyrkan som "Sankt Anna" är dock troligen ett missförstånd. Anna av Ryssland var Jaroslav första hustru medan Ingegerd fick namnet Irina i Ryssland. Ingegärd fick många barn och dog år 1050 i Kiev. Hennes dotter Elisabeth som kallades Ellisiv av norrmännen gifte sig med Norges blivande kung Harald Hårdråde.1100-talskrönikan Historia Norwegie kallar Ingegerd för Margareta och hävdar att hon var syster till Olof Skötkonung samt att hon gifte sig med Jaroslav innan Olav Haraldsson blev norsk kung, uppgifterna är sannolikt felaktiga men visar hur osäkra äldre källor kan vara.

Frillodottern Astrid

När Olof Skötkonung hävde trolovningen mellan Ingegerd och Olav Haraldsson valde Ragnvald jarl att göra ett nytt försök med dottern Astrid som Olof hade fått med sin vendiska frilla. Eftersom Olofs drottning var en elak styvmor hade Astrid fått växa upp hos en fosterfar. Snorre Sturlasson skildrar henne på följande sätt:

Kungens dotter Astrid växte upp i Väster-Götland hos en rik man som hette Egil. Hon var en mycket vacker kvinna och vältalig, alltid glad i talet och ödmjuk och givmild. När hon blev vuxen var hon ofta hos sina föräldrar och var mycket omtyckt av alla.

Ragnvald kontaktade Astrid som precis som hennes halvsyster Ingegerd var välvilligt inställd till ett bröllop med den norske kungen. För att förhindra Olof Skötkonung från att stoppa äktenskapsplanerna förde Ragnvald henne till Norge ca 1019 utan Olofs vetskap. Med Olav Haraldsson fick hon dottern Ulfhild. Olavs son och efterträdare Magnus den gode var dock född utom äktenskapet (modern hette Alfhild). Fast källäget är osäkert och andra källor anger Alfhild som en frillodotter och Magnus som son till Astrid. Men Astrid var enligt Snorre Sturlasson en god styvmor som behandlade Magnus väl. Efter Olavs död i slaget vid Stiklastad 1030 vistades hon i Sverige hos sin halvbror Anund Jakob. När Magnus den gode reste genom Sverige 1035 för att försöka bli norsk kung var det tack vare Astrids övertalning som Anund Jakob bistod Magnus med svenska hjälptrupper. Astrid dog en kort tid efteråt.

Sönerna Anund Jakob och Emund den gamle har egna sidor

Åter till huvudartikeln eller läs de andra fördjupningsartiklarna:

Anmärkningar

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.

Citaten från Snorre Sturlassons Heimskringla är hämtade från Karl G. Johanssons översättning "Nordiska kungasagor" (1991-93).