Gränsen mellan Halland och Skåne utgörs av Hallandsåsen och där denna möter havet finns det ett storslaget klipplandskap som kallas för Hovs hallar ("Hovs klippor"). Troligen har invånarna norr om Hovs hallar blivit uppkallade efter detta klipplandskap av sina sydligare grannar. Det ursprungliga Halland tycks också bara ha omfattat den södra halvan av landskapen medan den norra delen troligen införlivats med Halland under vikingatiden som en följd av det danska riksenandet. Under tidig medeltid sträckte sig landskapet ända till Göta älv men på 1200-talet fick Sverige under oklara omständigheter en förbindelse med Västerhavet varmed Halland fick sin nuvarande nordgräns. Nästa och sista gränsförändring skedde 1645 som en följd av freden i Brömsebro då Halland blev svenskt men den tidigare halländska ön Anholt förblev dansk.

I Halland gällde Skånelagen fram till 1683 då den svenska landslagen infördes. Under tidig medeltid höll Hallands gemensamma landsting till i Getinge mellan Falkenberg och Halmstad, men då landskapet senare delades i två delar blev Varberg och Halmstad nya tingsställen, gränsen mellan de två halländska landstingen utgjordes av ån Ätran. Efter freden i Brömsebro 1645 utgjorde Halland en svensk lagsaga (fram till 1849) som var underordnad Göta hovrätt. När hovrätten för Västra Sverige inrättades i Göteborg 1948 kom Halland att tillhöra denna istället.

Under den danska tiden var Halland indelat i tre län, Varbergs, Halmstads och Laholms län. Även Falkenberg hade varit ett län men dess slott förstördes av Engelbrekt 1434. Efter den svenska erövringen 1645 ingick landskapet tidvis i större generalguvernement. Första gången var 1648-1655 då det tillsammans med Västergötland, Dalsland och Värmland bildade ett västsvenskt generalguvernement. När även Skåne och Blekinge erövrades kom Halland att tillhöra det skånska generalguvernementet som existerade 1658-1669 och 1676-1693. En förändring inom detta ägde rum 1680 då Blekinge byttes ut mot Göteborgs & Bohus län. Slutligen var Halland 1716-1719 återigen en del av ett västsvenskt generalguvernement som då också omfattade Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland och Närke. Den nya grundlagen från 1719 förbjöd uttryckligen generalguvernement inom riket och sedan dess har Halland utgjort ett eget län som styrts av landshövdingar med residens i Halmstad. Kommunsammanslagningarna på 1960- och 70-talen innebar mindre justeringar av länsgränsen. Den viktigaste var att Hylte kommun som till större delen ligger i Småland hamnade i Hallands län. 

Halland ingick fram till 1646 i Lunds stift. Enda undantaget var under den korta perioden av svenskt styre på 1300-talet då Norra Halland tillhörde Skara stift. Från och med 1646 har hela Halland utgjort en del av Göteborgs stift ända fram till 1972 då Östra Karups församling överfördes till Lunds stift..

Det allra första omnämnandet av Hallands invånare är i Jordanes Getica från 500-talet. I den räknas Skandinaviens olika stammar upp och två eller tre av dem tros höra hemma i Halland. Den första stammen hette "Hallin" och är sannolikt den stam som landskapet har fått sitt namn ifrån, eller vice versa. Deras utbredningsområde tros ha varit landet söder om Varberg. Den andra stammen är "Feruir" vars namn liknar Hallands nordligaste härad "Fjäre". Stamnamnet tros betyda "strandbor" och enligt en äldre teori var deras utbredningsområde hela norra Halland samt Kinds och Marks härader i Västergötland. Yngre forskare har däremot velat placera ännu en stam mellan Hallin och Feruir, nämligen "Ahelmil" som då skulle motsvara Himle härad i Varbergstrakten. Denna tolkning är dock tveksam eftersom det innebär att Ahelmil i så fall skulle ha haft ett mycket litet utbredningsområde. Det medeltida namnet på Himle härad (Henöfle) är inte heller särskilt likt Ahelmil och teorin förutsätter därför att Jordanes text är felskriven. En sentida forskare som har studerat förekomsten av hedniska kultplatser har dessutom kommit fram till slutsatsen att det bara kan ha funnits två stammar i Halland under järnåldern, vilket talar för att det är den äldre tolkningen som är den mest sannolika.

Ytterligare tecken på att Halland under forntiden bestod av två landskap finns i kung Valdemars jordebok från 1231 som visar att Hallands tre nordliga härader (Fjäre, Viska och Himle) hade ett helt annat skattesystem än södra Halland. Ett annat är den tydliga dialektgräns som går genom Halland strax söder om Varberg, i norra Halland talas det götamål medan södra Hallands dialekter liknar skånskan. Men med utgångspunkt från just dialekterna gör en teori gällande att norra Halland tillsammans med Bohuslän ingick i ett västgötskt rike under forntiden, vars invånare skulle motsvara de sjöfarande geatas som omnämns i Beowulfkvädet. Fast oavsett ifall norra Halland var en del av ett "Göta rike" eller ett eget "Fjärerike" under 500-talet tycks det i likhet med den södra Halland ha hamnat under danernas välde i ett tidigt skede. De frankiska riksannalerna anger att Halland var en del av Danmark 813 och Ottars reseskildring från slutet av 800-talet bekräftar detta. En konsekvens av vikingatidens riksbildning i Skandinavien var att dagens Västsverige blev en gränsbygd med en utifrån invånarnas synvinkel onaturlig gränsdragning. Kustlandet blev danskt medan inlandet blev svenskt och landet kring Göta älv som troligen varit ett eget landskap under forntiden styckades upp så att älven blev en gränsflod. Detta innebar att det område där Göteborg utbreder sig idag var en del av Halland under tidig medeltid. Det var först någon gång under perioden 1206-1261, troligen 1250-talet, som det blev svenskt och därmed en del av Västergötland. Det Halland som framträder i de tidiga källorna bestod alltså troligen av flera olika landområden som hade slagits samman till ett nytt landskap på initiativ av en dansk centralmakt. Dess namn togs från den sydliga folkstammen och bibehölls även när Halland i slutet av 1200-talet återigen delades på mitten.

Danmarks kung Valdemar Sejr (1202-1241) gjorde 1216 sin son Niels till greve av Halland, dennes son med samma namn fick dock 1241 nöja sig med norra Halland som grevskap. Niels Nielsen hade en son vid namn Jakob men denne fick vänta länge på att ärva norra Halland på grund av kungs Erik Klippings (1259-1286) strävan att stärka kungamakten. Till slut fick dock Jakob Nielsen sitt fädernesarv 1283 och året efter blev en annan medlem av kungahuset, Erik Knudsen, hertig av södra Halland (Sønderhalland). Gränsen mellan dessa två förläningar gick längs Ätran. Jakob Nielsens motvilja mot kung Erik ledde till att han deltog i mordet på kung Erik Klipping 1286. Tillsammans de andra medlemmarna i sammansvärjningen, de så kallade "fredlösa",  stred de mot Erik Klippings son och efterträdare Erik Menved. Jakob tog sin tillflykt till Halland där han lät anlägga borgen Varberg (Wardbierg) som försvar mot sin kung. Redan tidigare hade Halland härjats av den norske kungen Håkon den gamle (1256) och av den svenske kungen Magnus Ladulås (1277). De upproriska adelsmännen som kontrollerade norra Halland sökte nu stöd hos Norge vilket ledde till ett nytt och långvarigt krig som varade 1289-1305. Den danske kungen Erik Menved var under detta krig mestadels på defensiven även om hans här 1294 tågade genom Halland ända upp mot den norska gränsen. Fast Hallands oberoende var på väg mot ett slut, hertigen av södra Halland dog 1304 och Jakob Nielsen avträdde sitt grevskap till den norske kungen Håkon Hålägg 1305. I freden mellan Danmark och Norge samma år tvingades Erik Menved att acceptera den norske kungen som länsinnehavare över norra Halland, vilket i praktiken innebar att det hade blivit ett norskt land. Södra Halland och Samsö gavs 1307 till Erik Menveds bror Kristoffer som ett hertigdöme, han var även sedan 1303 hertig av Estland. Kristoffer  efterträdde sin bror som kung 1320 varmed hans hertigdömen återigen drogs in till kronan. 

Håkon Hålägg hade å andra sidan förlänat norra Halland till sin dotter Ingeborg som gifte sig med den svenske hertigen Erik Magnusson 1312. Hertig Erik bedrev en mycket självsvåldig politik som gick ut på att skapa ett eget västsvenskt rike. En konsekvens av denna var ett svenskt inbördeskrig 1306-1310 som både Danmark och Norge hade intervenerat i. År 1318 kulminerade den politiska turbulensen i Sverige med Nyköpings gästabud och Eriks död. Händelseutvecklingen ledde till att en union mellan Sverige och Norge bildades 1319 med Eriks minderårige son Magnus som kung. Även norra Halland ingick i denna statsbildning och det var i Varberg som kung Magnus Eriksson växte upp. Hans mor Ingeborg hade förälskat sig i en halländsk storman vid namn Knut Porse vars ambitioner liknade hennes avlidne make. Med en norsk här gjorde Knud Porse ett misslyckat försök att erövra Skåne 1322. Det svenska riksrådet gjorde samtidigt sitt bästa för att gäcka parets planer och berövade dem allt inflytande över rikets styrelse samma år, det norska riksrådet gjorde strax efter likadant. Ytterligare en motgång kom 1323 när det svenska riksrådet med militära medel drog in Ingeborgs svenska förläningar, den viktigaste av dessa var den västgötska borgen Axevalla. Men en vändpunkt kom 1326 när Ingeborg slöt fred med riksrådet och då Knud Porse dessutom lyckades utnyttja ett adelsuppror i Danmark mot kung Kristoffer till att bemäktiga sig södra Halland. Detta erkändes av den nye kungen Valdemar III som gjorde honom till hertig av (södra) Halland och Samsö, varmed Knud också fick tillräcklig hög status för att kunna gifta sig med Ingeborg. När Kristoffer återigen blev dansk kung 1329 fick Knud Porse i en förlikning med denne även Estland som hertigdöme. Knud Porse dog dock redan 1330 och hans minderåriga söner Håkan och Knut ärvde den största delen av faderns besittningar, bland vilka de skånska häraderna Bjäre och Norra Åsbo även ingick i.

Knut Porses söner skulle emellertid inte få tillfälle att styra Halland eftersom deras halvbror kung Magnus som hade blivit myndig och nu styrde Sverige, Norge och norra Halland hade egna ambitioner. Han utnyttjade Danmarks svaghetstillstånd och köpte Skåne och Blekinge 1332 från den holsteinske greve som innehade det som pantlän. Södra Halland och de två skånska häraderna som tillhörde Knut Porses barn köptes 1341 av Magnus Eriksson från den danske kungen Valdemar Atterdag. Efter ett kort krig tvingades sedan Valdemar Atterdag att 1343 erkänna att Skåneland inte längre var en del av Danmark. En av Magnus Eriksson gunstlingar var den avlägsne släktingen Bengt Algotsson som han 1353 gjorde till hertig av Finland och Halland samt ståthållare över Skåne. Detta förargade Magnus Erikssons äldste son Erik som visserligen bar kungatitel men inte hade fått något inflytande över rikets styrelse. Uppmuntrad av frälset gjorde han därför uppror 1356, belägrade och intog Varberg varefter Bengt Algotsson tvingades att gå i landsflykt. I förlikningen med fadern året efter delades riket så att Erik fick styret över Skåne, Blekinge, södra Halland, hela Småland utom Finnveden, Östergötland och Finland. Redan tidigare hade den yngre sonen Håkon fått Norge. Men freden varade inte ens till årets slut och i en ny förlikning i november 1357 fick Erik under två års tid även förvaltningen av Svealand och Norrland utom Närke och Svartsjö kungsgård. För att freda sig mot sonen tog Magnus Eriksson kontakt med Valdemar Atterdag som lovade stöd i utbyte mot Helsingborg. Danska trupper försökte utan framgång att erövra Skåneland 1359 men konflikten tog en oväntad vändning då Erik dog samma år, troligen av digerdöden. Magnus Eriksson tog då över sin sons del av riket men Valdemar Atterdag hävdade att den tidigare uppgörelsen fortfarande gällde. Med denna som förevändning erövrade han 1360 Skåne, Blekinge och södra Halland. Sex år senare utnyttjade han de svenska inbördesstriderna till att även erövra norra Halland varmed hela Halland för första gången sedan 1283 återigen kontrollerades av den danske kungen. Fast det skulle dröja till 1524 innan Valdemar Atterdags erövringar erkändes av Sverige.

Hallands fem städer har alla medeltida anor. Kungsbacka är belagd som stad först från början av 1400-talet men omtalas som ett slott första gången 1366. Under 1500-talet miste Kungsbacka sina stadsprivilegier två gånger men återupprättades båda gångerna. Det längsta avbrottet kom efter Grevefejden 1534-37 då Kungsbacka skövlades så svårt att det dröjde till 1557 innan det återigen blev en stad. Föregångaren till Kungsbacka slott var Hunehals som omnämndes sista gången 1328. Vid Viskans mynning ska det en gång i tiden ha funnits en köpstad med namnet Aranäs, vilken brändes ned av norrmännen 1253 och 1256 och därefter försvann ur historien. Det äldsta kända namnet på Varberg är Getakärr och det omnämndes med detta namn som stad 1343. Redan 1062 hade Getakärr också varit platsen för ett dansk-norskt slag. Sedermera övertog staden namnet på slottet Varberg som hade grundats på 1280-talet. Senast 1443 fick Varberg en parallellstad som kallades för "Ny-Varberg". Gamla Varberg miste sina stadsprivilegier 1578 och efter Kalmarkriget 1611-13 flyttades Ny-Varberg närmare slottet. Falkenberg kan möjligen ha anor ända tillbaka till 1200-talet, dess slott som förstördes av Engelbrekt 1434 är känt från slutet av 1200-talet och en köpstad vid Ätran med ett okänt namn brändes ned av norrmännen 1256. I mitten av 1400-talet grundades "Ny Falkenberg" en kilometer längre upp längs Ätran som sedan samexisterade med "Gamla Falkenberg". Båda städerna miste sina privilegier 1578 och invånarna beordrades att flytta till Varberg, men bara fyra år senare blev (gamla) Falkenberg återigen stad.

Halmstads äldsta stadsprivilegier är från 1307, men stadsbebyggelse kan spåras från 1200-talets mitt. Staden flyttades 1322 till sitt nuvarande läge längre ned längs Nissan. Under unionstiden var Halmstad ofta platsen för viktiga möten (1435, 1450, 1468, 1483 och 1512), och under 1450 års möte fastställdes det att den gemensamme unionskungen skulle väljas i Halmstad, vilket dock aldrig inträffade. Halmstad hade också både ett dominikaner- och Franciskanerkloster. Trots att staden omgavs av en mur intogs den flera gånger av svenskarna, två gånger av Engelbrekt och 1534 under Grevefejden.. För Laholm finns det inte heller några belägg på att det var en stad förrän i början av 1300-talet, men sannolikt hade så varit fallet tidigare, till exempel tyder uppgifter i Valdemars jordebok från 1231 på merkantila aktiviteter i närheten av en kungsgård i Laholm. I Laholm slöts också 1278 fred mellan Magnus Ladulås och Erik Klipping. Det äldre namnet var Lagaholm och Lagaholms slotts strategiska läge gjorde att staden flera gånger brändes ned av svenskar (1507, 1534, 1565).  Slottet intogs 1436 av Engelbrekt och belägrades av Gustav Horn 1644 och av danskarna 1657. Det raserades slutligen 1676 på order av Karl XI. Utöver krigen härjningar drabbades Laholm dessutom av stadsbränder 1636 och 1811.

Som redan framgått ovan i skildringen av de halländska städernas historia var Halland som gränsbygd mycket utsatt för de svensk-danska krigens härjningar under 1400-, 1500- och 1600-talet. Otaliga krigshändelser har ägt rum i Halland varav de mer betydelsefulla skedde under det nordiska sjuårskriget (1563-1570). Under detta krig utkämpades slaget vid Axtorna 1565 då en svensk armé på 12 000 man besegrades av en 8 000 man stark dansk armé. Samma år intogs även Varberg som därmed blev en viktig förbindelse med västerhavet för det annars helt inneslutna Sverige, fast danskarna återerövrade Varberg 1569. Svenskarna försökte också utan framgång att erövra Halmstad 1563, 1566 och 1568. Först i slutet av 1500-talet uppfördes ett slott i Halmstad och i freden i Brömsebro 1645 blev detta tillsammans med resten av Halland svenskt under trettio år. I freden Roskilde 1658 blev Halland svenskt för evigt och 1662 fick hallänningarna representation i den svenska riksdagen. Under det Skånska kriget 1675-1679 belägrade en dansk armé på 4 000 man Halmstad sommaren 1676. Den danska invasionen slogs tillbaka av en 5 300 man stark svensk armé i slaget vid Halmstad den 17 augusti samma år. Detta blev en vändpunkt i ett krig som dittills hade varit katastrofalt för Sverige. Halland förblev svenskt och har varit förskonat från krigshandlingar ända sedan dess.