Skåne kallades för Sconaowe vid 800-talets början och Scóneg omkring 890, namnet tros ursprungligen ha varit Skathinawjo som är sammansatt av orden Skathin- (skada eller farlig) och –awjo (ö eller halvö). Skåne betyder alltså "den farliga halvön" och det som har gett upphov till namnet är det för sjöfarten farliga sydvästra hörnet av Skåne. Namnet på staden Skanör som ligger där har samma ursprung. Sannolikt är det Skathinawjo som även har gett upphov till namnet Skandinavien. Det ursprungliga Skånes omfattning tros ha varit begränsat till slättlandet i väster och söder. De övriga delarna av Skåne som till exempel Göinge, Åsbo och Villand var förmodligen från början separata land. Under medeltiden var däremot Skånes omfattning mycket större än idag eftersom det då även omfattade Halland, Blekinge och Bornholm. Detta område som på latin kallades för "terra Scaniae" utgjorde en lagsaga med ett eget landsting i Lund och en egen lag, skånelagen, som var gällande lag i Skåne fram till 1683 då den svenska landslagen infördes. Blekinge och Halland avskiljdes dock från Skåne redan under medeltiden när de fick egna landsting, men de fortsatte även efter det att tillämpa skånelagen. När Skåne erövrades av Sverige 1658 organiserades Skåne och Blekinge som en lagsaga medan en ny lagsaga bildades för Halland som inkluderade Bohuslän. 1820 fick Skåne och Blekinge en egen hovrätt i Kristianstad, som 1917 flyttades till Malmö.

När Skåne erövrades av Sverige 1658 bestod det av fyra län, Helsingborgs, Landskrona, Malmöhus och Kristianstads län. Den svenska förvaltningen behöll den gamla länsindelningen till en början men organiserade samtidigt Skånelandskapen som ett generalguvernement. Generalguvernören var den högste militäre och civile ledaren i Skåne, Halland och Blekinge samt Bornholm 1658-60 och hade sitt residens i Malmö. I Kristianstads län där även Blekinge ingick tillsattes i likhet med Halland en landshövding. De mindre Helsingborgs och Landskrona län styrdes av en länshövding eller slottshövding. Skånelandskapen förenades formellt med det svenska riket 1662 och 1669 avskaffades det skånska generalguvernementet varmed Helsingborg och Landskrona län slogs samman med Malmöhus län som fick en landshövding som styresman. Utbrottet av det Skånska kriget 1676 innebar dock att generalguvernementet återupprättades och att landshövdingsposterna lämnades obesatta. Denna ordning kvarstod även efter krigsslutet med justeringen att Göteborg och Bohus län förenades med generalguvernementet istället för Blekinge som 1680 avskiljdes för att bli en del av Kalmar län. 1693 ställdes Göteborg och Bohus län samt Hallands län under normal förvaltning medan Skåne omorganiserades till ett guvernement ledd av en guvernör som i likhet med de tidigare generalguvernörerna hade den högsta civila och militära makten i landskapet. Det var först 1719 då den nya grundlagen uttryckligen förbjöd guvernement inom riket som Skånes förvaltning likställdes med övriga Sveriges. Detta innebar en återgång till den länsindelning som infördes 1669, bortsett från Blekinge som sedan 1683 hade varit ett eget län. Visserligen fick de skånska landshövdingarna återigen en överordnad generalguvernör 1801-09 på grund av det oroliga läget i Europa, men själva länsindelningen förblev från 1719 helt oförändrad fram till 1997 då Malmöhus och Kristianstads län förenades till Skåne län.

Under 1000-talet bedrev tyskar och engelsmän en konkurrerande missionsverksamhet i Skåne och när Knut den store blev kung av Danmark 1019 insatte han engelsmännen Gerbrand och Bernhard som biskopar över Själland respektive Skåne. Gerbrand tvingades dock att underordna sig ärkebiskopen av Hamburg-Bremen och fick av denne även ansvar över Skåne. Från mitten av 1000-talet hade en engelsk biskop vid namn Henrik sitt residens i Lund medan en tysk biskop vid namn Egino höll till i Dalby. När Henrik dog omkring 1066 blev Egino den ende biskopen i Skånelandskapen och han flyttade sitt residens till Lund varefter Dalby förvandlades till ett kloster. Vid denna tid var hela Skandinavien underordnat ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, men dennes stöd till kejsaren ledde 1103-04 till att påven upphöjde biskopen i Lund till ärkebiskop varmed Skandinavien blev en separat kyrkoprovins. Ytterligare delningar 1152 och 1164 innebar att Norge och Sverige fick egna ärkebiskopar, och även om Lunds ärkebiskop formellt blev överordnad de nya ärkebiskoparna som deras primas blev dess kyrkoprovins därmed reducerad till att enbart omfatta Danmark. 1140-42 fanns det också en rivaliserande ärkebiskop i Dalby som bara erkändes av den av skåningarna valde kungen Oluf Haraldsen. Efter 1164 var Skånes kyrkliga indelning oförändrad fram till reformationen 1536 som i Danmark var mer radikal och genomfördes snabbare än i Sverige. Kyrkoordinansen från 1537 avskaffade biskopstiteln och istället för en ärkebiskop fick Lunds stift en superintendent som styresman, biskopstiteln togs dock tillbaka redan 1611. Den svenska erövringen ledde till att Halland (1645) och Bornholm (1660) avskiljdes från Lunds stift som därmed fick sin nuvarande omfattning bestående av Skåne och Blekinge, även om den östra delen av Blekinge 1678-80 var förenat med Kalmar stift.

Det första omnämnandet av Skåne är från 811 då det var en del av det danska riket. Under medeltiden var Skåne (med Blekinge, Halland och Bornholm) en av Danmarks tre lagsagor som hade egna lagar och landsting. Som den ende riksdelen hade Skåne en Gälkare som näst efter kungen var den högsta styresmannen i Skåneland, dessutom hade Danmarks ärkebiskop sitt säte i Lund. Med sitt centrala läge var Skåne en mycket viktig del av Danmark och det kom att spela en betydelsefull roll i Danmarks historia. Men ska man sammanfatta denna roll så var Skåne den del av riket som bekämpade den framväxande kungamakten allra ihärdigast. I de inbördesstrider som ägde rum under dansktiden stödde skåningarna oftast den förlorande sidan medan jyllänningarna oftast var på den segrande sidan. Ett undantag från detta mönster är slaget vid Foteviken 1134 söder om dagens Malmö där skåningarnas kungakandidat Erik Emune besegrade sin motståndare kung Niels. Men efter Erik Emunes död valde skåningarna återigen en egen kandidat, Oluf Haraldsen 1140, som 1142 blev besegrad i slaget vid Glumstorp utanför Lund. En annan skånsk kungakandidat, Svend Grathe, besegrades 1157 av jyllänningarnas Valdemar den store. I maktkampen mellan kung och ärkebiskop under 1100- och 1200-talet stod skåningarna i regel på den sistnämndes sida. Ärkebiskop Absalon (1177-1201) var dock nära allierad med kungamakten och slog ner ett bondeuppror i slaget vid Dösjebro 1181 där ca 1000 skånska bönder stupade. När Valdemar den store dog året efter vägrade skåningarna att acceptera hans son Knud IV som kung utan valde Harald Olufsen istället, men de skånska bönderna blev ånyo besegrade av ärkebiskop Absalon i slaget vid Lomma 1183.

Skånes ställning som en konservativ del av det danska riket belyses av en kunglig förordning mot blodshämnd år 1200 i vilken det konstateras att Skåne är den landsdel som var värst drabbat av denna företeelse, samt en annan förordning från 1216 som också riktades mot skåningarna och som förbjöd järnbörd som bevis i rättegångar.

Skånes historia kännetecknas också av dess ställning som gränslandskap och det har otaliga gånger drabbats av de dansk-svenska krigen. Två runstenar från slutet av 900-talet omtalar skåningar som "inte flydde vid Uppsala", vilket måste syfta på slaget vid Fyrisvallarna då sveakungen Erik Segersäll besegrade den danskstödde tronpretendenten Styrbjörn Starke. Enligt den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus ska Erik Segersäll ha hämnats Danskarnas stöd till Styrbjörn genom att fördriva Sven Tveskägg från Danmark och göra sig själv till dansk kung. Det avgörande slaget ska ha utkämpats i Skåne. Det första exempel på dansk-svenska strider på skånsk mark som vi har mer detaljerad kunskap om är från ca 1026 då en förenad svensk-norsk flotta härjade och brände i landskapet och sedan mötte Knut den store i slaget vid Helge å. Knut den stores flotta drabbades av svåra förluster men den svensk-norska flottan valde att dra sig tillbaka från Danmark. Försöket från sveakungen Anund Jakobs sida att erövra Skåne hade misslyckats fullständigt eftersom de som hade lovat honom trohet avföll så fort Knut den store anlände med sin flotta. Det skulle dröja tre sekler innan Sverige lyckades med att lägga under sig Skåne.

På grund av en finansiell kris under 1300-talet tvingades de danska kungarna att panta bort hela landet (Skåne 1329) och perioden 1332-1340 ansåg man det inte vara meningsfullt att välja en ny kung. Innehavarna av panterna var holsteinska grevar som var djupt impopulära bland folket. Inför hotet av ett bondeuppror sålde en av dessa större delen av Skåne samt Blekinge till den svenske kungen Magnus Eriksson 1332. De resterande delarna av Skåne och Halland köptes av Sverige 1341. Danmarks kung Valdemar Atterdag tvingades sedan att acceptera att Skåneland inte längre var en del av Danmark i ett fördrag 1343. Men genom att utnyttja inre oroligheter i Sverige återerövrade han Skåne 1360 och under resten av medeltiden var Skåne omstritt mellan Sverige och Danmark. Karl Knutsson Bonde genomförde under unionskrigen ett förödande krigståg i Skåne 1452, flera städer brändes ner då men Landskrona klarade sig genom att hylla Karl Knutsson som Skånes rättmätige kung. Skånelandsfrågan löstes slutligen med Malmö recess 1524 som också avslutade unionskrigen och där Gustav Vasa avstod från Sveriges anspråk på Skåne. Men de återkommande dansk-svenska krigen skulle även i fortsättningen drabba Skåne, i synnerhet kriget 1643-45 ledde till svåra härjningar av de svenska trupperna. Under 1520- och 30-talet återföll dessutom  skåningarna i gamla vanor när de stödde den avsatte kungen Kristian II mot jyllänningarnas Fredrik I. Men dessa uppror slogs ned i blodiga slag vid Lund och Bunketofta

Det allra viktigaste årtalet i Skånes historia är 1658 eftersom det då erövrades av Sverige och förvandlades från en central dansk riksdel till en perifer svensk gränsprovins. I synnerhet det skånska näringslivet drabbades hårt eftersom Sverige i merkantilismens anda förbjöd handel med de forna landsmännen på Själland. Även studier i Köpenhamns universitet förbjöds varför det var nödvändigt att inrätta ett nytt universitet i Skåne, vilket skedde 1668 i Lund. För bönderna blev det dock bättre eftersom Skåne hade sedan reformationens konfiskering av kyrkojord varit den del av Danmark där adeln hade sitt starkaste fäste. Bönderna hade ingen representation i riksdagen, tyngdes av skyldigheter att utföra dagsverken åt adeln och saknade den mest grundläggande skolutbildning. Detta förändrades med den svenska erövringen och redan 1662 införlivades Skånelandskapen formellt med det svenska riket genom att de blev representerade i riksdagen. Dessvärre miste den svenska regeringen sin främsta morot när de så tidigt gav skåningarna rätt att delta i riksdagen. Någon större vilja att anpassa sig till de svenska förhållandena fanns inte i Skåne och därför avstannade försvenskningsprocessen. Övergrepp från de svenska soldater som var förlagda i Skåne bidrog också till att skapa missnöje med det svenska styret. När Danmark invaderade Skåne 1676 väckte detta en entusiasm bland skåningarna och många anslöt sig till snapphanarna som bedrev gerillakrig mot de svenska trupperna. Skåningarnas illojalitet resulterade emellertid i att de förlorade sin representation i riksdagen 1678. Sverige visade inte heller någon vilja att släppa Skåne utan kriget drog ut på tiden och förhärjade Skåne mer än något tidigare krig. När sedan snapphanarna, eller friskyttar som vissa av dem kallades för, alltmer förvandlades till rövarband som var ett större hot mot de bofasta bönderna än mot de svenska trupperna började opinionen svänga. Från och med 1678 önskade majoriteten av Skånes befolkning att Sverige skulle vinna en stor seger eftersom de trodde att det var det enda sättet att få ett slut på kriget.

Freden kom 1679 och Skåne förblev svenskt, men makthavarna med kung Karl XI i spetsen var mycket förbittrade över skåningarnas svek och det planerades på fullt allvar att deportera Skånes befolkning till Baltikum. Så långt gick det dock inte, men 1681-83 genomfördes en grundlig försvenskning där alla lokala särdrag togs bort och ersattes med svenska. Skåningarna fick 1683 återigen representation i riksdagen, men präster och ämbetsmän hämtades i stor utsträckning från övriga Sverige och under hela Karl XI:s regering fick inga skåningar rekryteras till de indelta regementena i Skåne. En normalisering skedde med Karl XII:s trontillträde och när Skåne invaderades av danskarna igen 1709 var Skånes befolkning mer återhållsam. Endast Helsingborg svor då trohet till den danske kungen. Med slaget vid Helsingborg 1710 avgjordes striden om Skånes nationalitet definitivt och 1719 avskaffades det skånska guvernementet varmed Skåne fick samma länsförvaltning som resten av Sverige. Därefter har Skåne varit en helt vanlig del av Sverige, låt vara att skåningarna låg bakom det allra sista upproret i Sveriges historia när de 1811 protesterade mot utskrivningar av förstärkningsmanskap till armén. Detta ganska oansenliga uppror slogs ned med onödig hårdhet i Klågerup den 15:e juni.