V. Den danska frammarschen och
fälttåget i östra Skåne och Blekinge.

På den danska sidan var Reventlow ännu vid jultiden och därutöfver sysselsatt med förberedelser till framryckandet österut. Den 17 december lät han Drottningens regemente afmarschera för att öfver Kjeflinge bro förena sig med Brockdorffs kavalleriafdelningar. Brockdorffs styrka stod härefter i några dagar i nejden söder om Löddeå, bevakande Kjeflinge- och Getingebroarna, under det att proviant indrefs till magasinen. Därefter började man på allvar närma sig Malmö. Antagligen den 28 december lät Brockdorff rifva bron öfver Segeån och sträckte därefter sina posteringar ned på andra sidan Malmö till Vintrie, Bunkeflod, Naffentorp och Hyllie; den 29 december var förbindelsen mellan Malmö och yttervärlden afbruten. Själf stod Brockdorff med hufvudstyrkan i Lund. Åt andra hållet lät Reveutlow kavalleriafdelningar gå öfver Rönneå, för att från trakterna på andra sidan ån skaffa proviant och hästfoder. Öfverstlöjtnanten på Bülows regemente, öfverste Prehn, skickades med en afdelning från Engelholm norrut och skulle eventuellt tränga fram ända till Laholm, bland annat för att rifva bron öfver Lagan därstädes. För att under tiden trygga flanken mot anfall från den skånska sidan skulle major Mösting med 100 man Bülowska dragoner patrullera mot Örkelljunga och Markarydshållet.¹

Öfverhufvud vållade fortfarande provianteringsfrågan stora bekymmer. Reventlow beklagade sig bittert öfver sina fältkommissariers ringa företagsamhet; särskildt i Engelholm och Vegeholm var litet eller intet åtgjordt af kom-

Sidan 99

1. Reventlows protokoll 30 dec. 1709 D.

Då en frammarsch mot svenskarne i Östskåne naturligen skulle ställa mycket stora kraf på rytteriet, var detta en bekymmersam sak.

Ännu värre var, att rytteriofficerarne enligt Reventlows omdöme till stor del voro af mycket ringa duglighet. Den danske generalens klagomål i detta hänseende erbjuda en egendomlig parallell till det omdöme den svenske öfverbefälhafvaren fällde om åtskilliga af sina officerare. »De flesta», skref Reventlow till Fredrik IV, »hafva ej den ringaste ide om fälttjänsten och åtskilliga äro så försvagade af ålder² och så sömnaktiga, att hvarken anda eller lif är i dem.» De voro ej i stånd att fatta ett bestämdt beslut, och deras enda tanke om krigstjänsten vore den, att de i tur och ordning skulle vinna befordran. Och sarkastiskt tillade Reventlow: »och därvid sker det, såsom de hoppas». Det gick ej heller fort med framskaffandet af artilleri och iordningsställandet af de pontoner man ansåg sig behöfva vid frammarschen m. m. Den 17 december reste Reventlow själf in till Helsingborg för att påskynda anordningarna härvidlag. Det var i sammanhang härmed han yrkade på att den behöfliga munderingen för Bülows dragoner måtte med det snaraste göras färdig och öfversändas, och att man därvid ej måtte bry sig om generalkrigskommissionen, som fördröjde tiden genom att minutiöst söka göra färgen på uniformerna alldeles lika med den reglementerade; »det är en bagatell och gör karlen hvarken bättre eller sämre», sade Reventlow. Det var ej nog med att man bättre utrustade det manskap, som redan var i Skåne, utan man borde enligt Reventlows mening också sända dit ännu mera, både kavalleri och infanteri. Han anhöll därfor särskildt i ett

Sidan 100

1. Reventlows protokoll 31 dec. 1709.
2. »verältert». Reventlows protokoll 28 dec. 1709.

Sidan 101

Öfverhufvud var Reventlow ej så synnerligen hågad för frammarschen österut, och fortfarande ansåg han, att det viktigaste vore att genom bombardement tvinga Malmö fästning till underkastelse: med 30 tjugofyrapundiga och lika många adertonpundiga kanoner borde man kunna taga fästningen, och dessa kanoner hade man i Köpenhamns arsenaler.

Sidan 102

1. Reventlows protokoll den 30 december 1709. D.

Det var om ett sådant anfall, som Stenbock skrifvit till Stockholm, att däremot vore endast Guds hjälp att lita till. Fredrik IV var emellertid bestämdt böjd för att den hufvudsakliga anfallsstöten skulle riktas österut, och beslutet vardt alltså det, att Reventlow skulle rycka fram mot Kristianstad.

Malmö skulle under tiden bevakas af Brockdorffs kår. Vunne man Kristianstad, hade man, såsom nyss nämnts, beröfvat den nykommande svenska hären dess afsedda betäckningslinje och äfven, i det man beröfvade den det skånska provianteringsområdet, i högsta grad försvårat dess frammarsch, i det att den förmodligen endast med möda om ens alls skulle kunna lifnära sig i Småland eller Blekinge.

Ett ytterligare framträngande på andra sidan Kristianstad var ej på förhand bestämdt beslutadt, men åtminstone i Köpenhamn smickrade man sig med hoppet, att det kanske skulle lyckas Reventlow att komma fram till Karlakrona. Själf har generalen säkerligen ej gjort sig några illusioner i detta hänseende.

Sidan 103

1. Reventlow till Fredrik IV 19 januari 1710. D.

De anordningar, som voro gjorda eller nu gjordes för att under marschen mot Kristianstad trygga operationsbasen, voro följande:

Utanför Landskrona låg Blüchers regemente samt en mindre rytteriafdelning såsom cerneringskår med kvarter i Säby, Örja, Tofta och Heljarp, alltså i verkligheten inneslutande staden.

I Helsingborg lågo prinsens af Hessen-Philippsthal regemente och grenadjärerna.

Längs Rönneå hade hitintills hufvudsakligen lifregementets dragoner under Rodsten och öfverste Holsteen hållit posteringar. Rodsten var emellertid ej lämplig att föra befäl öfver en fristående kår, enär han genom öfverdrifven försiktighet och ängslighet onödigtvis utmattade sina trupper, utan att han dock med tillräcklig uppmärksamhet följde fiendens verksamhet. Det ansågs därför lämpligt, att han fick med nämnda afdelning följa med Reventlow.

Bevakningen af Rönneå anförtroddes åt Bülows dragoner, hvilka förlades från Vegeholm och de närmast Engel-

Sidan 104

Herrevadskloster på andra sidan ån skulle så starkt som möjligt förskansas med palissader och spanska ryttare, och de utgående proviantafdelningarna skulle där hafva en stödjepunkt. I denna afsikt förlades hit två kompanier af Eyndens regemente. Återstoden af regementets ena bataljon förlades i de närmaste byarna väster om ån för att vara till stöd för denna besättning och för dragonerna; vid Spången skulle den hafva en fältvakt om 50 man.

Eyndens andra bataljon var i Engelholm.

Af lifregernentsdragonerna fingo de nio kompanierna under tiden draga sig tillbaka från flodlinjen till kvarter i Asks, Röstånga och Billinge socknar; de tre, som legat på Knutstorp och Axelvold, fingo blifva kvar där. Alla tolf kompanierna skulle sedan från dessa posteringar förena sig med hufvudhären.

Högsta ledningen af försvaret af Rönneålinjen och Helsingborgsnejden var anförtrodd åt generalmajoren Eickstedt, och han fick särskild order att, om så behöfdes, skjuta fram mot Rönneå äfven den i Helsingborg förlagda styrkan.¹

Genom dessa anordningar ansåg sig Reventlow hafva skaffat sig säkerhet dels för anfall norrifrån öfver Rönneå, för så vidt nämligen ej öfverlägsna svenska afdelningar oväntadt skulle uppträda från den halländska sidan, samt från trakterna öster och nordöst om Lund. Han skulle således kunna utan farhågor för flankanfall använda den södra stora landsvägen — mellan Ringsjön och Löddeå med Vombsjön — för sin frammarsch. Ur provianteringshänsyn var nämligen denna väg vida att föredraga framför den norra, då man på den förstnämnda hade de från Söderslätt samlade magasinsförråden nära bakom sig. Därjämte skilde man genom framryckandet ännu mera bestämdt Malmö och Landskrona fästningar från den svenska fältstyrkan.

Den här, som Reventlow nu skulle föra mot Stenbock, var sammansatt på följande sätt.

Sidan 105

1. Reventlow till Eickstedt 12 januari 1710. D.

Kavalleri.

Artilleriet bestod af 8 kanoner. Kommissariatet förestods af öfverkrigskommissarien Giese. Den samlade styrkan torde hafva uppgått till något öfver 6,000 man.

Den 5 januari gafs till lösen »Mit Gott» och till fältrop »Der Anfang». Det var dagen för uppbrottet, och nu skulle alltså det egentliga fälttåget börja. För att än ytterligare trygga den framryckande arméns vänstra flank fingo tre kompanier af prins Kristians regemente först gå till Rönneholm och Hasslebro med angränsande pråmöfvergångar, hvarifrån de sedermera skulle stöta till hufvudhären. Dennas kavalleri gick på olika vägar i tre och infanteriet i fyra små dagsmarscher fram till linien Ringsjön—Vombsjön och förlades den 7 och 8 januari tills vidare i byarna i denna trakt. Reventlow själf reste under tiden in till den Brockdorffska hären och besåg dennas postering vid Malmö. Några af de nyuppsatta skånska ryttarne, som af befälet i Malmö blifvit såsom för klena kasserade och skickade tillbaka till rusthållen, uppsnappades af de danska ryttarvakterna och skickades af det danska generalitetet återigen in i Malmö med förpassningssedeln: »Kyrassererne skikkes med Protest tilbage til deres Hest og Mundering.»

Reventlows färd till Malmö medförde en liten förändring i expeditionskårens sammansättning, i det att Eyfflers kavalleriregemente och 8 kompanier af Sprengels dragoner fingo lämna den Brockdorffska afdelningen vid Lund och Malmö och i stället följa Reventlow. Brockdorff fick i stället 4 kompanier af lifregementets dragoner till de 4 af Sprengels, hvilka han skulle behålla. Den 6 januari på kvällen inträffade Reventlow hos expeditionskåren och tog

Sidan 106

Armén låg stilla några dagar, under det att generalkvartermästaren Scheel rekognoscerade vägen framåt mot Kristianstad. Till det danska högkvarteret meddelades nu, att Gyllenstierna och Hierta förenat sig och sannolikt vore på marsch att anfalla Prehn. Den alltid försiktige Reventlow skickade på den grund genast generaladjutanten Huitfeldt i största häst till Prehn med order att gå tillbaka; ryktet var emellertid endast ett falskt alarm.¹ Den 9 januari hade man känning med svenskarne, i det att en liten patrull vågade sig för nära Donops folk, som därvid tog en svensk korpral till fånga. Samma dag anlände till högkvarteret Dewitz, den af generalerna, på hvilken Reventlow satte störst värde.

Den 10 januari bröt hären upp ur de senaste kvarteren. med hvilka förhoppningar synes af Rantzaus bref till krigssekreteraren Lente, att man hoppades kunna tillfoga svenskarne så stor skada, att de ej skulle kunna visa sig med en armé i fält förr än i juli eller augusti. Märkas bör dock, att Reventlow själf ansåg sig väl svag och i själfva uppbrottets stund riktade en anhållan till Köpenhamn om att få mera kavalleri. På kvällen hann man fram till Osbyholm och Hörby, och följande dag fortsattes marschen öfver Linderödsåsen. Generalkvartermästaren Scheel, som förde ett avantgarde af 200 ryttare, hann vid tretiden på eftermiddagen den 11 januari fram till Västra Vram på andra sidan åsen och påträffade här i trakten små svenska truppafdelningar. En sådan, tillhörande Västgöta regemente och 30 man stark, öfverrumplades på Maltesholms herrgård; en korporal och 8 man blefvo danskarnes fångar. Infanteriet blef öfver natten stående vid Vram, med kavalleriet, vid hvilket Reventlow, Rantzau och Dewitz befunno sig, hann fram till Vä, där ytterligare 2 svenska ryttare togos till fånga, hvarjämte 14 sachsare rymde öfver till danskarne. Det danska kavalleriet stod nu ej mer än omkring en half mil från Kristianstad. Gyllenstierna, som dock skulle hafva en fältvakt vid Härlöf väster om ån. lyckades emel-

Sidan 107

1. Hiutfeldts journal. D.

Sidan 108

1. Huitfeldts journal uppgifver dess styrka till 50 man. Reventlows bref till Fredrik IV säger 150 à 200 man.

Gyllenstierna lät om kvällen förstärka den svenska truppen vid Torsebro och ditföra två kanoner, hvilkas effektivitet dock försvagades däraf, att man inga kulor hade, utan måste sönderhugga blystycken för att i stället använda dem.¹ Själf stannade Gyllenstierna i Kristianstad, där han sysselsatte sig med att låta rifva Långebro. Sven Hierta beordrades att, när fienden på allvar sökte gå öfver, sända rapport därom till Gyllenstierna, och ryttare stationerades med fjärdingsvägs mellanrum för att så mycket förr kunna bringa bud in i staden. Det ligger emellertid i sakens natur, att det ej var så lätt att bestämdt säga, när fienden »på allvar» skulle gå öfver, och faran låg nära till hands, att den, som skulle skicka ett sådant bud, kunde komma att dröja, tills fienden verkligen vore öfver ån. Det var också detta, som inträffade.

I daggryningen den 13 januari kom danskt artilleri fram, och något senare på morgonen marinregementet. Strax efter artilleriets ankomst märkte Reventlow, att fientligt rytteri, formeradt på tre skvadroner. fattade posto på jämn mark på östra flodbrädden. Han lät då föra fram två kanoner, och för en salfva från dessa vek det svenska rytteriet hastigt tillbaka öfver de närliggande backarna; förlusten sägs dock blott hafva varit 2 döda och en sårad. Meningen var nu att föra fram infanteri. men då detta ännu icke var till hands, öfvertogo generaladjutanterna Klepping och Mejer dess roll och förde hvardera 40 afsutna ryttare fram på ömse sidor om vägen till bron ned mot stranden, hvarifrån de besköto svenskarne i flanken. Härefter kastade de sig hastigt fram mot bryggan och stormade djärft ut på det halft förstörda broverket; förhåller det sig riktigt med Reventlows uppgift, att bron ännu brann, måste väl sven-

Sidan 109

1. Gyllenstierna till D. K. 22 jan. 1710.

Den motståndare danskarne närmast hade mot sig var den utkommenderade afdelningen af den sachsiska bataljonen under kapten von Rohrs befäl. Sachsarne, redan på förhand ej synnerligen ifriga att kämpa för svenskarnes sak, blefvo därtill förvirrade af det raska danska anfallet, och deras kapten lät strax sträcka gevär; antalet af dem, som sålunda blefvo fångna, uppges till 45. På samma gång föllo äfven de af Gyllenstierna ditsända 2 kanonerna i danskarnes händer. Marinregementet under Gaffrons befäl hade nu hunnit fram; det fick strax fatta posto vid de båda brohufvudena och därmed var öfvergången skedd och tryggad, och den danska armén hade fått fast fot på Helgeås östra brädd. Arbetet på brons iståndsättande började ofördröjligen, och redan efter 2 timmars förlopp kunde den samlade armén marschera öfver. Prins Kristians regemente fick för tillfället stanna vid Torsebro, men den öfriga styrkan marscherade i sydöstlig riktning ned mot Kristianstadshållet. Kavalleriet gick naturligen främst, närmast under ledning af generalmajor Rodsten. På vägen mötte man snart några desertörer, som berättade, att den svenska styrkan för en timme sedan lämnat Kristianstad och nu befann sig i full reträtt österut.

Gyllenstierna hade, som förut nämnts, af Stenbock fått order att, då han märkte, att fienden fattat fast fot på flodens östra brädd, anträda reträtten österut. Svårigheten vid denna orders utförande var framför allt den att afpassa ögonblicket för uppbrottet, så att man å ena sidan icke i onödan lämnade Helgeålinjen i fiendens våld, men å andra sidan icke fördröjde sig så länge, att man riskerade att få hela reträtten oroad eller omöjliggjord af danskarne.

Stenbock har sedermera i sin till Karl XII afgifna berättelse¹ om fälttåget klandrat Gyllenstierna, därför att denne mot Stenbocks »fogade anstalt» skulle hafva dröjt för länge med uppbrottet från Kristianstad och därigenom blifvit vållande till den påföljande katastrofen. Stenbocks instruktioner af den 10 januari för Gyllenstierna innehålla

Sidan 110

1. Berättelsen daterad den 5 maj 1710. S.

Genom dessa anordningar kunna Stenbocks order tyckas bokstafligen vara följda, men då danskarne faktiskt lyckades hinna upp den retirerande svenska styrkan, torde i alla händelser i ett eller annat afseende något dröjsmål hafva uppstått. Enligt danska källor tog det två timmar att göra bron passabel för samlad trupp, och med den anordning, som gjorts med ryttarposter på vägen, borde svenskarne, efter hvad det vill synas, kunna haft tid att komma ett godt stycke åstad. Det framgår emellertid klart af Gyllenstiernas rapport om saken, att de på landsvägen utplanterade ryttarposterna aldrig användts, utan att det första bestämda beskedet om fiendens öfvergång öfver floden bragtes Gyllenstierna af Sven Hierta själf, och af en jämförelse mellan tidsuppgifter för dagens händelser — danskarne började sina operationer i daggryningen och anfallet synes hafva skett mycket hastigt, sammanstötningen under den svenska reträtten skedde först fram på eftermiddagen — synes framgå, att Hierta ej fört rapporten till Gyllenstierna så hastigt, som han kunnat, och att dröjsmålet ligger häri. Hvad som öfverhufvud synes kunna komma Gyllenstierna själf till last, är att han ej i egen person var tillstädes vid Torsebro. Då fienden redan föregående dag börjat försöken att där gå öfver, hade han tydligtvis haft tid att själf begifva sig dit och taga öfverinseendet, i stället för att kvarstanna vid den af ingen omedelbar fara hotade Långebroöfvergången. Med egna ögon kunde han då hafva

Sidan 111

Efter öfvergången vid Torsebro och då man fått underrättelse, att svenskarne marscherade österut, beordrades generalmajor Rodsten att med en del af kavalleriet skynda efter dem, under det att generalen följde efter med resten. Med Rodsten voro åtminstone lifregementets dragoner. En förtrupp om 150 dragoner fördes af öfverstlöjtnant Kopplau samt kaptenerna Schultz och Gorgens. Denna trupp fick vid Rödaled eller Nosaby känning med svenskarne. En trupp af 30 sachsare hade beordrats att här i en trång passage spärra vägen för Kopplaus dragoner, men sachsarnes olust för att slåss visade sig strax, i det att de genast sträckte gevär, hvarpå danskarne passerade vidare framåt mot Fjelkinge.

Gyllenstierna hade själf hunnit fram till sin lilla armé och fann nu rådligt att låta den öfvergå från marsch- till stridsordning. Han uppger själf som skäl därför, att danskarne marscherade fram på en ovanlig väg för att afskära honom reträtten. Någon sådan fara har emellertid på grund af vägens riktning knappast kunnat föreligga. Uttrycket synes innebära, att danska trupper syntes ej blott på själfva landsvägen, utan äfven ute på fälten och möjligen borta på den väg, som från Räbelöf leder mot Balsby.

Nu hade emellertid större delen af det svenska kavalleriet kommit framför sachsarne, såvida det ej nästan från början varit före dem. Gyllenstierna lät då Sven Hierta, som med 4 skvadroner bildade arriärgarde, uppställa dessa nära Fjelkinge by, säkerligen något väster om denna. Öster om Hierta stod den sachsiska bataljonen. På ena sidan vägen var en hedsträckning med många större stenar, på andra sidan var en gärdesgård, och bakom denna, längs vägen, var det, som sachsarne fingo taga ställning. Under tiden skulle det öfriga kavalleriet ordna sig.

Sidan 112

Det var nu omkring klockan fyra på eftermiddagen.

Kopplau skred till anfall, och förtruppen förstärktes så småningom af framkommande kavalleri. Den svenska trupp, som närmast hade att mottaga anfallet, skötte sig emellertid mycket illa. Enligt Gyllenstiernas uppgift gjorde Sven Hiertas rytteriafdelning, där den stod som arriärgarde, ej det ringaste motstånd, utan vände strax ryggen till och sprängde i full galopp tillbaka österut. Tydligen har den gripits af panik, då den såg danskarne rycka an och på samma gång väl antog, att den öfriga svenska styrkan skulle begagna den genom motvärn mot danskarne uppkommande tidsfristen till att aflägsna sig ännu längre bort.¹ De danska dragonerna jagade nu i full fart efter svenskarne, utan att låta sig hejdas af det längs vägen stående sachsiska infanteriet. Arriärgardets brådstörtade flykt hade gjort, att detta infanteri, tvärtemot hvad som stod i Stenbocks order till Gyllenstierna, blifvit eftertrupp och närmast utsatts för det danska kavalleriet. Bataljonen gaf nu två salfvor mot de på landsvägen och där bredvid framsprängande fienderna och skulle möjligen, skyddad som den

Sidan 113

1. Det ligger nära till hands att antaga, att Sven Hiertas folk fruktat att blifva lämnadt i sticket, och märkas bör i detta sammanhang, att man äfven på dansk sida hade en sådan uppfattning. Huitfeldt säger i sin journal, att svenskarne ville liksom gifva sitt infanteri till rof åt danskarne för att sauvera kavalleriet. Och om det för danskarnes ögon såg ut så, hafva Sven Hiertas ryttare säkerligen också fått det intryck, att de blefvo alldeles isolerade och blottställda.

Under tiden hade Gyllenstierna beredt sig på att mottaga Rodstens framstormande ryttare. Han drog fram sina skvadroner mot fienden och sökte bakom linjen samla och ordna Sven Hiertas upplösta afdelningar. Paniken hade emellertid visat sig smittosam„ och då danskarne anföllo, vände två skvadroner af Västgöta regemente, som stodo främst, ryggen till, flydde i sporrsträck och bragte därigenom oreda och förvirring i de bakom dem kommande uppryckande skvadronerna. Danskarne kastade sig härunder mot den ena skvadronen efter den andra, paniken grep vidare omkring sig, och snart var största delen af den svenska styrkan i förvirring upplöst och ryttarne i full flykt. Några bland dem, t. o. m. några officerare, hade gripits af en sådan förskräckelse, att de fortsatte inemot fem mil och ej stannade förrän vid midnatt i Karlshamn, där landshöfding Adlersten emellertid hejdade dem och lät dem höra sanningens ord.¹

Gyllenstierna och öfverste Lars Hierta hade med möda lyckats samla 300 man af olika regementen och bakom en gärdesgård ordnat dem skvadronsvis. Detta synes hafva skett öster om Fjelkinge i närheten af den s. k. Trollesten.

Med denna lilla styrka drog sig generalmajoren i god ordning tillbaka. Mörkret hade redan fallit på, och då danskarne dessutom under denna strid, som sträckt sig ut öfver en sträcka af mer än en half mil, blifvit äfven de skingrade, lät det danska befälet blåsa halt och inställa förföljandet. Sedan trupperna ånyo ordnats och flera hunnit

Sidan 114

1. Adlersten till D. K. 15 januari 1710. S.

Den svenska förlusten i träffningen vid Fjelkinge bestod först och främst däri att man helt och hållet mistat den sachsiska bataljonen; det var jämte underbefäl, musikanter m. m. 415 man.¹ Af kavalleriofficerarne hade l kornett på det skånska regementet, svårt sårad, tillfångatagits; enligt Gyllenstiernas uppgift saknades 38 ryttare. Enligt danska uppgifter voro de fångar, som senare mottogos i Helsingborg 24, hvarjämte 16 svenska ryttare om kvällen den 23 januari gått öfver till danskarne. Lewenhaupts regemente hade förlorat sina pukor, hvilka af öfverstlöjtnant Gyllengahm blifvit placerade på en trossvagn och i förvirringen lämnats i sticket, samt 2 standar, och samma regemente hade äfven förlorat ett standar; allt enligt Gyllenstiernas uppgift. Enligt Reventlows uppgift togos l par pukor, 4 fanor, 3 standar samt en del bagage och proviant.

Af danskarne, af hvilka ej flera än 300 voro i elden, stupade l fänrik och 12 dragoner; svenskarne uppgåfvo sig dessutom hafva tagit 8 till fånga.²

De danska ryttarne få såväl i Reventlows som i Rantzaus bref loford för tapperhet och stridslust; äfven berömmas jämte Rodsten de båda officerarne i förtruppen, Schultz och Gorgens, särskildt den senare.

Reventlow ankom själf på kvällen till Ljungby. De af svenskarne samlade magasinsförråden såväl här som i Bäckaskog, Hammar, Åhus och Kristianstad föllo nu till större delen i danskarnes händer. Svenskarne hade visserligen börjat deras afförande till Karlshamn, men ej hunnit taga mer än en liten del. Det var en kännbar förlust för

Sidan 115

1. Eickstedt till Lente l febr. 1710. D. Af sachsarne trädde åtskilliga i dansk tjänst; så inträdde 89 man i det danska fotgardet. Efter att hafva tjänat August II och Karl XII hade de alltså nu kommit under en tredje krigsherre.
2. Källor till framställningen af striden äro hufvudsakligen Stenbocks ofvan citerade berättelse till konungen 5 maj 1710. Stenbocks rapport till D. K. 15 januari 1710, Gyllenstiernas rapport till D. K. 22 januari 1710, Reventlows med generaladjutanten Klepping 14 januari 1710 afgångna rapport, Rantzaus bref till Lente 25 januari 1710. jfr äfven Stenbocks och Adlerstens bref till D. K.

Från Ljungby afsände Reventlow en af sina adjutanter, Klepping, till Köpenhamn med rapport om den vunna framgången.

Tidigt på morgonen den 13 januari hade Stenbock fått underrättelse, att fienden anföll vid Torsebro och att bron därstädes var bränd. Han begaf sig i största hast på väg mot Kristianstad för att själf gifva närmare bestämmelser om reträtten. Han hade hunnit fram till ungefär en mil väster om Sölvesborg, då han i skymningen mötte flyktingarne från Fjelkinge; både officerare och manskap kommo i full karriär. Trots alla ansträngningar var det omöjligt att få dem att stanna och samla sig, förrän de passerat landsvägsbron öfver Skräboån söder om Årup och fått flodlinjen mellan sig och de förföljande danskarne. Här lyckades ändtligen Stenbock, kraftigt understödd af öfverstlöjtnant Cronberg på Västgöta regemente och den unge regementskvartermästaren Hammarberg, att vid Sissebäck, gränslinjen mellan Skåne och Blekinge, hejda och ordna skvadronerna. Såsom nyss nämnts, hade dock några officerare och soldater kommit förbi och fortsatt flykten österut. För att underlätta reträtten lät Stenbock tända en mängd vakteldar bakom Skräboån för att därigenom bibringa danskarne den tron, att infanteri hunnit fram från Blekinge.¹ Marschen fortsattes därefter långsamt, och i Sölvesborg tillkommo Gyllenstierna, öfverste Hierta och öfverstlöjtnant Sparre på Gyllenstiernas regemente, hvilka kommo i god ordning med den lilla styrka de lyckats hålla samlad. Antagligen var det äfven i Sölvesborg, som major Morman infann sig vid hufvudstyrkan med de 500 man,

Sidan 116

1. I Rantzaus bref till Lente från Ljungby dat. 25 januari 1710 finnes den egendomliga uppgiften, att borgare i Kristianstad berättade för danskarne, att öfverste von der Noths regemente natten till den 13 januari anländt till Nosaby, samt att de danska ryttarne under förföljandet efter träffningen sett detta regementes vakter på två berg, men trott, att det endast var bönder. Dessa oriktiga och förvirrade uppgifter torde kunna härledas dels ur något rykte angående det från Blekinge väntade Köhlerska infanteriregementet och dels af att man sett de af Stenbock anordnade vakteldarna. von der Noths regemente — Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningsregemente till fot — var ännu långt uppe i Sverige.

De svenska posteringarna vid Helgeå ofvanför Torsebro hade vid nyheten om danskarnes öfvergång öfver ån också dragit sig undan. Den trupp, som stått vid Broby, visade därvid större brådska än hvad som var nödigt. Den ref visserligen bron, men ganska slarfvigt, och ankom till Loshult med en sådan hast, »som om fienden varit dem i hälarne».¹ Påföljande dag marscherade den på Gyllenstiernas order till Karlshamn. Posteringen vid Loshultsmagasinet blef emellertid stående, och löjtnant Karl Otto Lagercrantz, som hade öfverinseendet öfver magasinets upprättande, rekognoscerade därifrån under de närmaste dagarna ända ned mot Torsebro och lyckades t. o. m. i viss mån oroa danskarne i deras arbete på brons reparerande. Magasinet i Loshult fördes genom landshöfding Faltzburgs försorg på Stenbocks befallning längre in åt Småland och först till Diö vid Möckeln, där ställningen var i viss mån skyddad. Magasinsvakten beordrades stöta till de från öfre Sverige kommande trupperna.²

Efter reträtten öfver Skräboån var Norje, öfvergången öfver det s. k. Norjesund, mellan sjön Vesan och hafvet, det närmaste ställe, där man kunde hoppas på att hålla stånd mot fienden. Hit ställdes också genast kosan, och trupperna hunno fram redan samma natt. Landshöfding Adlersten, som redan i Karlshamn gjort försvarssaken en stor tjänst genom att hindra de flyende att fortsätta österut och sprida paniken vidare i Blekinge, reste kl. 3 på natten till Hoby för att där påskynda det Köhlerska rege-

Sidan 117

1. Lagercrantz till Stenbock 18 jan. 1710. E.
2. Stenbock till G. Faltzburg, Mörrum 14 jan. 1710. E.

Träffningen vid Fjelkinge var i sig själf af föga betydenhet, om man tänker på antalet däri deltagande trupper eller på de däri lidna förlusterna. Men i andra afseenden var den ganska betydelsefull, och för svenskarne betydde den en afgjord försämring af situationen. Helgeålinjen var uppgifven, och så när som på Malmö och Landskrona fästningar hade den svenska hären utrymt Skåne. Stenbocks läge påminte om Karl XI:s i augusti 1676. Uppgiften för båda var ej längre att försvara utan att återeröfra Skåne. Stenbocks plan att bakom Helgeå samla den anryckande hären och från denna operationsbas börja fälttåget var nu outförbar, och till på köpet hade magasinsförråden förlorats. Hvar skulle man nu samla hären och på hvad skulle den, då den anländt, lefva? Man var med ens kommen i den situation, att hela fälttågsplanen måste göras om. Nästan ännu större bekymmer vållade truppernas oförsvarliga beteende vid Fjelkinge; skulle man öfver hufvud för framtiden kunna sätta lit till folk, som på detta sätt gripits af panik? Stenbocks klagomål öfver soldaterna ljödo bittra; de hade fegt öfvergifvit sin general, skref han till defensionskommissionen, och för Hans Wachtmeister beklagade han sig, att han blifvit satt i spetsen för en så feg armé och att »tappra och ärliga officerares reputation skulle utsättas att äfventyras af sådana pultroner». Skulle det öfverhufvud blifva möjligt att försvara vägen till Karlskrona, om Reventlow på allvar sökte tränga fram genom Blekinge?

Det blef nästan genast klart, att detta i hvarje fall icke kunde ske vid Norje. Ställningen här var af den beskaffenhet, att den för att kunna hållas måste stärkas med skanslinjer och andra jordarbeten, men att företaga sådana

Sidan 118

Förstärkning hade också inträffat här. Det Köhlerska regementet hade, då faran för danskarne blef öfverhängande, på Stenbocks anhållan fått uppbrottsorder af generalamiralen och den 11 januari under befäl af öfverstlöjtnanten Jakob Dreffensköld brutit upp från Karlskrona. Den 13 januari stod regementet vid Hoby, och då nyheten om striden vid Fjelkinge hunnit till Karlshamn, reste landshöfding Adlersten strax ut för att påskynda dess marsch. Det anlände till Mörrum samma dag, som Stenbock med sin styrka kom från Norje.¹ Dreffensköld hade med sig 6 sexpundiga kanoner, hvilka Wachtmeister likaledes på Stenbocks begäran sändt till Karlshamn för att användas vid armén; dessa kanoner voro Stenbock »så kära, som om han fått dem från himlen». Det var också det enda artilleri han ännu ägde.

Den plan generalen nu närmast uppgjorde var att af all makt söka hålla Mörrumspasset, till dess att flera trupper, åtminstone Östgöta infanteriregemente och Kronobergs regemente, hunno fram dit, hvarefter man med än mera allvar skulle kunna möta danskarne. Hvad beträffade de öfriga från det öfre Sverige kommande härafdelningarna, så sände Stenbock för det första order till generalmajor

Sidan 119

1. Köhler själf vistades på permission i Västergötland.

I fråga om den styrka, som enligt förut fattade bestämmelser af generallöjtnanten Burenskiöld skulle så småningom föras ned till Loshult, var det Stenbocks allra främsta omsorg, att den måtte samlas utom räckhåll för danska anfall från Kristianstad och framför allt ej »plocketals» skickas ned mot gränsen, hvarigenom den skulle utsättas för att trupp för trupp blifva upprifven. Därför gaf han order, att den nya armén skulle samlas i Växjö i stället för Loshult.² Burenskiöld själf beordrades att infinna sig i Mörrum för att där öfverlägga med Stenbock om hvilka mått och steg som af situationen kräfdes. Det synes vara svårt att afgöra, huruvida Stenbock haft för afsikt att draga hela den nya armén under Burenskiöld ned till Mörrum eller han redan nu tänkt med den tränga norrifrån in i Skåne. Sannolikt har väl ej planen i detta afseende varit klart och definitivt uppgjord. Ett allenast stod fast, att en yttersta kraftansträngning borde göras för att återtaga det förlorade Skåne, och Stenbock kom nu på allvar in på planen om »pospoliten», det allmänna folkuppbådet. På grund af defensionkommissionens skrifvelse af den 31 december 1709 ansåg han sig bemyndigad att när nöden så kräfde gripa till detta yttersta hjälpmedel, och nu, då »det ädla Skåne» var i fiendens väld, ansåg han, att tidpunkten var inne. Han ville samla ett allmänt uppbåd för att därigenom bidraga att hindra fiendens framträngande. Den 17 januari utfärdade han från högkvarteret i Mörrum ett manifest till »samtlige kungl. maj:ts och Sveriges rikes undersåter, mine medbröder och alle trogne compatrioter», om att den 14 februari samlas till häst eller fot med det vapen, som en hvar kunde skaffa och med underhåll för 6 veckor. Manifestet är ett lysande prof på Stenbocks vältalighet och hans manliga och på samma gång rörande språk. Det

Sidan 120

1. Stenbock till Ascheberg 15 och 16 januari 1710 E.
2. Stenbock till G. Faltzburg 16 jan. 1710 E.

Samtidigt affärdade Stenbock anmaningar till landshöfdingarne Gustaf Faltzburg i Kronobergs, De la Gardie i Kalmar, Adlersten i Blekinge, Lindhjelm i Jönköpings, Soop i Skaraborgs, Axel Faltzburg i Elfsborgs, Fersen i Hallands och Burenskiöld i Östergötlands län att låta publicera detta manifest från predikstolarna och själfva föra den uppbådade pospoliten i fält. Det var ej blott bönder, utan äfven medlemmar af andra stånd, som skulle komma.

Redan förut — den 14 januari — hade Kronobergs och Kalmar landshöfdingar fått anmaning att samla uppbådet. De skulle så fort som möjligt och det för durchmarschens skull låte sig göra med uppbådet komma till Stenbock. Östgöta- och Västgötalänens, Jönköpings och

Sidan 121

1. Manifestet är tryckt i Loenboms Magnus Stenbocks lefverne.

Planen är alltså nu att från två håll med landstorm söka uppehålla fienden, till dess man hinner få den reguljära armén samlad och framförd. Visserligen skulle denna landstorm i öfning och militärisk duglighet vara vida underlägsen den danska armén, men Stenbock hoppades tydligen, att öfverlägsenheten i antal skulle motväga denna brist »om så 5 svenske kommer att gå i skall mot en jute, hoppas jag med Guds hjälp, att hvart parti skall döda sin», skref han den 16 januari till defensionskommissionen.

Reventlow hade på aftonen den 13 januari tagit sitt högkvarter på Ljungby och stannade där ett par dagar. Hären hölls samlad här så när som på en bataljon af gardet, som stod i Kristianstad och där sysselsattes med att reparera Långebro. Äfven arbetades på Torsebro bryggas iståndsättande.

Framgången vid Fjelkinge hade ej gjort Reventlow öfvermodig. Han hade visserligen lyckats drifva den svenska ryttarstyrkan ur Skåne, tagit dess kanske viktigaste magasin och försvårat den nya svenska härens samlande, men han kände sig fortfarande oviss om utgången. Till krigssekreteraren Lente skref han två dagar efter striden, att alla rykten och rapporter stämde öfverens däri, att generalmajor Ascheberg med sin kår komme från Halland, och man kunde då väl lätt se, att hela den svenska armén från norska gränsen fölle öfver Skåne; den kunde göra detta endast och allenast därför, att den norska armen låge overksam. Tvingades den ej att röra på sig — så skref Reventlow —, kunde Lente bereda sig på att med det snaraste få se den reventlowska armén i Köpenhamn. Han anhöll enträget om förstärkning från Danmark och att man måtte sända åtminstone det holsteinska kavalleriet. Han bad Lente tänka på de frånvarande: »jag afstår violinerna åt Eder och nöjer mig med bataljonerna och skvadronerna», och han manade slutligen krigssekreteraren att ej dansa så

Sidan 122

1. Stenbock till D. K. 16 jan. 1710 E.

Det var ej minst genom den från Stockholm ankomne danske envoyen Grüner, som Reventlow fått underrättelser om de starka svenska rustningarna. Visserligen såg han öfverdrifterna i Grüners berättelser och tog t. ex. ej på allvar det fantastiska talet om de många tusen man svenskarne kunde få från Dalarne, men han hade dock en klar uppfattning af situationens allvar. Det verkade ej heller lugnande på honom att veta, att generalmajor Eickstedt var den, som skulle föra öfverinseendet öfver försvaret mot en från Halland hotande svensk kår. Eickstedt vore visserligen en ärlig och bra man, men toge alltför mycket intryck af bagatellsaker. Reventlow skref nu uppmuntrande bref till honom och bemyndigade honom att, om så behöfdes, låta prinsens af Hessen regemente rycka ut och förena sig med Eyndens; i nödfall kunde han äfven få draga till sig den ena bataljonen af det vid Landskrona stående Blücherska regementet. Sitt högkvarter borde Eickstedt förlägga antingen till Vegeholm eller Engelholm.¹

Reventlow anhöll vidare hos konungen, att generaladjutanten Klepping måtte sändas att biträda Eickstedt samt att dennes kår måtte förstärkas med Lepels infanteriregemente och två bataljoner landmilis. Men på alla dessa sina reklamationer fick Reventlow intet svar; någon resolution från Fredrik IV lät sig ej afhöra. Det är ej underligt, att Reventlow, intagen som han var af farhåga för Rönneålinjens säkerhet, ej var synnerligen entusiasmerad för marschens fortsättande österut. I hvarje fall stod det redan nu tydligt för honom, att mot Karlskrona kunde man för närvarande ej försöka något. Det kunde emellertid vara af vikt att i alla händelser rycka in i Blekinge och därigenom tvinga Stenbock att ännu mer aflägsna sig från Skåne och Helgeålinjen. Sedan man dels för den djupa snöns skull och dels för att unna någon hvila åt ryttare och hästar, som genom framryckandet och striden blifvit ganska medtagna, stannat ett par dagar vid Ljungby, skedde

Sidan 123

1. Reventlow till Eickstedt 26 januari 1710.

Den 17 januari kl. 8 på morgonen bröt armen upp från Ljungby. Vid middagstiden gjordes halt i Sölvesborg. Härefter delades armén på marschriktningar på båda sidor om Vesan. En del af infanteriet gick öfver Ysane rakt fram mot Norje, resten af hären gick väster om Vesan öfver Gammalstorp till Ryedal, och då den kommit dit, kunde den utan att uppehållas af Norjesund taga Norjeställningen i flanken; det framgick alltså strax, huru klokt Stenbock handlat, då han afstått från hvarje försök att hålla sig vid Norje. Då man fann Norje utrymdt, förstod man, att svenskarne nu stodo vid Mörrum. Armén blef hela den 18 januari stående vid Ryedal och Norje, sysselsatt med att reparera bron vid det senare stället och med andra förberedelser till flodöfvergången vid Mörrum, som man nu ansåg sig skola hafva att kämpa om. Den 19 januari anträdde den danska armen marschen mot Mörrum. Då den hann fram dit, fann den emellertid, att Mörrumsställningen lika väl som den vid Norje blifvit uppgifven; Stenbock hade med sin armé natten förut brutit upp och marscherat österut. Hans plan hade alltså helt och hållet ändrats.

På anmodan af Stenbock hade generalamiralen Hans Wachtmeister infunnit sig i Mörrum för att med generalen öfverlägga om försvarsåtgärderna. Till öfverläggningen, som hölls den 17 januari, tillkallades äfven Gyllenstierna och de öfriga regementsofficerarne. Resultatet blef, att man enhälligt fann för godt att utrymma Mörrumsställningen och öfver hufvud uppgifva Blekinge som operationsbas mot Reventlows armé. De skäl, som talade för detta beslut, voro verkligen synnerligen kraftiga.

Vid Mörrums bro var situationen föga gynnsam för den svenska försvarsstyrkan. Den högra flodbrädden, från hvilken danskarne skulle försöka öfvergången, låg nämligen vida högre än den vänstra, och särskildt midt för bron var en ansenlig höjd, från hvilken den svenska sidan kunde

Sidan 124

Det manskap Stenbock hade att disponera öfver för att lösa denna uppgift var därtill föga skickligt. Rytteriet var illa munderadt, tröttadt af strapatserna under efterhöstmarscherna i Skåne och nu dessutom demoraliseradt genom motgången vid Fjelkinge. Det Köhlerska infanteriregementet hade under sin vistelse ombord på flottan varit svårt angripet af skörbjugg; det hade endast 800 man i tjänstbart skick, och Stenbock fann äfven dessa fortfarande lida under följderna af sjukdomen. Visserligen hade nu den första kontingenten af de nya trupperna hunnit fram, i det att två kompanier af Östgöta infanteriregemente på kvällen den 17 januari inträffade i Asarum, men detta var en alltför liten styrka för att dess ankomst i någon väsentlig grad skulle kunna ändra situationen.

För öfrigt fanns hvarken till den gamla fältstyrkan eller till ankommande förstärkning någon proviant tillgänglig, sedan magasinen i Skåne blifvit tagna af danskarne. För att ta foder till kavalleriets hästar måste man gå åtminstone tre fjärdingsväg bort, och äfven där fanns ej tillräckligt. Hvad detta vill säga, inses lätt, då man erfar, att Stenbock själf ansåg kavalleriet redan vara så illa åtgånget, att om det ej finge tillfälle att hvila i fjorton dagars tid, skulle det försvagas till den grad, att ej mer än tusen hästar förblefvo i tjänstbart skick.¹

Sidan 125

1. Stenbock till defensionskommissionen, Växjö 4 januari 1710 E.

Men någon försvarbar position mellan Mörrum och Karlskrona fanns icke. Den enda man skulle hafva kunnat tänka på var Ronnebyålinjen, men denna ansågs med lätthet kunna forceras af fienden. Beslutet blef då, att infanteriet — det Köhlerska regementet och de två Östgötakompanierna — skulle gå till Karlskrona; vid Ronneby skulle 100 man af Köhlers regemente kvarlämnas för att, om fienden trängde på, rifva bron. Med kavalleriet skulle Gyllenstierna långsamt draga sig tillbaka österut genom Blekinge och därunder söka göra fienden all möjlig afbräck. Om han såge sig ingenting kunna uträtta, skulle han lämna Blekinge och gå in i Kalmar län. Här skulle trupperna läggas i kvarter för att därigenom nödtorftigt vederkvickas till det stundande nya fälttåget.

Sedan detta beslut fattats, affärdades strax en af Stenbocks adjutanter, ryttmästare Boije, med order till generallöjtnanten Burenskiöld att genast med alla de trupper af den nya armén, som voro i marsch till Blekinge, vända om till Växjö. Adjutanten mötte Burenskiöld vid gränsen till Småland, och generallöjtnanten vände då strax om.

Natten mellan den 17 och 18 januari utrymdes Mörrumsställningen, och återtåget anträddes. Infanteriet marscherade i enlighet med den uppgjorda planen utan vidare dröjsmål till Karlskrona.

Kavalleriet drog sig att börja med till Ronneby, sedan öfverstlöjtnant Cronberg med en afdelning lämnats i Hoby för att därifrån gifva närmare akt på fiendens rörelser. Stenbock följde själf med kavalleriet till Ronneby, dit han ankom den 19 januari. Under nuvarande förhållanden var

Sidan 126

1. I ofvannämnda bref till defensionskommissionen uppgifver Stenbock, att af den nya armen kunde till den 3 febr. ej mer än 6 à 7,000 man vara samlade och att återstoden kunde ej hinna fram förrän till den 20 febr. Det visade sig emellertid, att denna beräkning var alltför pessimistisk och att armén långt dessförinnan blef samlad.

Den 19 januari bröt Reventlow upp med den danska armen från Norje och Ryedal och ryckte fram till Mörrum. Då han fann ställningen utrymd af svenskarne, lät han slå en pontonbro öfver floden, gick öfver och fortsatte marschen till Karlshamn, dit han anlände samma kväll.² Hans styrka var dock redan minskad genom detacherande af afdelningar åt olika håll. Såsom nämnts, hade den ena bataljonen af prins Kristians regemente fått kvarstanna i Kristianstad; den andra lämnades nu i Mörrum. Öfverste Sprengel sändes tillbaka till Sissebäck på gränsen mellan Skåne och Lister; därifrån skulle han sända ett detachement till Kiaby med förpost vid Bäckaskog på näset mellan Ifösjön och Oppmannasjön. Meningen härmed var tydligen att trygga förbindelsen mellan hären och Kristianstad för eventuella angrepp norrifrån af de trupper, som kunde finnas i öfre delen af Helgeådalen. Kavalleriet med

Sidan 127

1. I Stockholm fruktade man vid nyheten om den danska framryckningen, att Stenbock skulle blifva »couperad» i Blekinge, och defensionskommissionen bestämde, att i sådant fall skulle Burenskiöld tills vidare föra befäl öfver de trupper, som samlades i Småland.
2. Reventlows uppgift i ett bref till Fredrik IV af den 31 januari 1710, att Stenbock vid de branta stränderna vid Mörrum skulle hafva kunnat göra den danska hären stort, afbräck, beror säkerligen på att han trott Stenbock hafva fått mera betydande förstärkningar i infanteri och artilleri från Karlskrona än hvad i verkligheten var fallet.

Den 20 januari utskickades major Schack med 100 man kavalleri för att hopsamla vagnar samt för att till Karlshamn införskaffa alla båtsmän i nejden, hvilka man utan vidare ville taga i den danske konungens tjänst. Schack kom på sin expedition ej längre än till Trensum, vid pass en mil öster om Karlshamn. Åt andra hållet trängde danska ströftrupper norrut så långt som till Humlemåla.

Schacks marsch till Trensum uppfattades af öfverstlöjtnant Cronberg såsom tecken till den danska hufvudstyrkans fortsatta framträngande österut, och Cronberg gick därför genast tillbaka från Hoby till Ronneby och ref den därvarande bron öfver Ronnebyå. Gyllenstierna, som dittills stått i den sistnämnda staden, gick i sin ordning ännu längre tillbaka och förlade sitt högkvarter till Lösens prästgård strax nordöst om Karlskrona. Mellan Ronneby och Lyckeby lämnades öfverstlöjtnant Gyllengahm med 200 man; han hade en förvakt vid Ronneby.¹

Alla dessa åtgärder voro emellertid ganska förhastade, då det endast varit en mindre dansk trupp, som visat sig öster om Karlshamn. Det förefaller, som om Gyllenstierna och Cronberg skulle kunnat skaffa sig säkrare underrättelser om fienden, i hvilket fall denna brådstörtade reträtt ej behöft göras. Den blef också af Stenbock klandrad.²

Sedan Stenbock efter hvartannat sett sig beröfvad möjligheterna att bakom Helgeå och Mörrumså samla den styrka, som skulle försvara eller återtaga Skåne, var han. nödsakad att uppgöra en helt ny fälttågsplan, och man var därmed kommen till en viktig vändpunkt i kriget.

Motgångarna vid Fjelkinge och i Blekinge och öfver hufvud taget det beklagliga skick, hvari den Gyllenstiernska kavalleristyrkan befann sig, hade tydligt visat, att hufvudvikten, för att icke säga den uteslutande vikten, måste läg-

Sidan 128

1. Gyllenstierna till Stenbock 22 jan. 1710. Cronberg till Gyllenstierna 21 jan. 1710. E.
2. Stenbock till Gyllenstierna 26 jan. 1710. E. Landshöfding Adlersten säger i en rapport till defensionskommissionen af samma dag, att det var förskräckligt, att man ref bron vid Ronneby, då fienden ännu var på mer än sex fjärdingsvägs afstånd.

Det var emellertid nu en fråga, åt hvilket håll denna armé skulle vända sig. Skulle den sändas till den skånsk-småländska gränsen för att direkt vända sig mot Skåne, eller skulle man med den först vända sig mot Blekinge och då genom att hota den framryckande danska armens flank söka att tvinga Reventlow tillbaka till Skåne.

Stenbock var på förhand synnerligen ovillig att välja det senare alternativet, redan därför att provianteringsmöjligheterna i Blekinge voro så små, i all synnerhet när det gällde en kavalleristyrka. Därtill kom, att terrängen var synnerligen olämplig för kavalleri. »Hade Blekinge varit mig så bekant som nu, aldrig skulle någon häst satt sin fot hit in i landet», så skref Stenbock den 20 januari till Gyllenstierna. Dessutom kände Stenbock bättre än någon annan, i hvilken fara Landskrona och, om än i något mindre grad, Malmö sväfvade, om den danska regeringen, under det att den svenska hären hade sysselsättning i Blekinge, grepe sig an med att enligt Reventlows önskan låta bombardera dessa fästningar. Danskarne skulle för öfrigt, om svenskarne först och främst vände sig mot Blekinge, sannolikt få tillfälle att öfver hufvud sätta sig bättre fast i Skåne och, hvad som kanske var det viktigaste, samla hop så stora proviantförråd från provinsen, att föga återstode för svenskarne, när de sent omsider hunne fram från Blekinge till Skåne. I beräkningen måste äfven tagas, att den svenska armén, om den komme från Blekinge, skulle hafva att forcera flera flodlinjer, vid hvilka man kunde förutsätta starkt motstånd, som i bästa fall åtminstone skulle förorsaka dröjsmål vid det svenska framryckandet. För Stenbock stod det som själfva hjärtpunkten i planerna för det kommande fälttåget, att det vore fara i dröjsmål. Skåne måste så fort som möjligt och helst före vårens inbrott återtagas. Stenbocks egen mening var då klar och bestämd. Hufvudstöten i det kommande fälttåget skulle riktas ome-

Sidan 129

Generalen hade emellertid blicken öppen för att kanhända en sådan situation kunde inträda, att det blefve en tvingande nödvändighet att vända sig mot Blekinge. Det kunde vara en möjlighet, att Reventlow från Karlshamn vände sig norrut för att på vägarna öster om Åsnen söka komma fram till Växjö för att därigenom förhindra eller oroa samlandet af de nya regementena, som nu väntades och så småningom kompanivis inträffade; i sådant fall måste svenskarne ju nödvändigt operera försvarsvis mot Blekingesidan.

Sannolikare än detta syntes det emellertid, att Reventlow skulle fortsätta marschen österut genom Blekinge i hopp om att genom något lyckligt grepp kunna bemäktiga sig Karlskrona. Och blefve det så, att Karlskrona och flottan verkligen sväfvade i fara att tagas, måste tydligen alla andra hänsyn vika och allt sättas in på att bringa den undsättning. Det beslut Stenbock definitivt skulle komma att taga rörande planen för det stundande nya fälttåget var alltså i väsentlig grad betingadt af hvad som skulle inträffa på krigsskådeplatsen i Blekinge.

Stenbocks egen mening i saken var såsom nyss nämnts klar och bestämd, men han ville i den förhandenvarande kritiska situationen ej gärna taga ensamt på sitt ansvar att fatta det afgörande beslutet. Han anhöll därför den 21 januari i skrifvelse till defensionskommissionen, att denna måtte gifva honom bestämd order om hvilken plan som skulle följas; på samma gång uttalade han dock öppet och tydligt sin mening, att man borde helst gå mot Skåne, »såsom det endaste medel, hvarigenom hären kunde conserveras, alldenstund den i Blekinge skulle gå under i brist på underhåll»; han sade sig dessutom ej tro, att flottan skulle sväfva i någon större fara, för så vidt som ej hafvet kring Karlskrona starkt tillfröse.

Dagen efter att detta bref afgått, skref Stenbock i samma ärende till generalamiralen Hans Wachtmeister och underställde honom saken. Han bad att få bestämd upplysning, om isförhållandena vid Karlskrona voro sådana,

Sidan 130

Till dess att defensionskommissionens resolution i saken hunne anlända, hade alltså afgörandet lagts i Hans Wachtmeisters händer.

Generalamiralen svarade redan den 24 januari efter hållen öfverläggning med generalmajor Gyllenstierna, och beslutet var sådant man kunde vänta af en man med Hans Wachtmeisters klara, praktiska sinne och lugna omtänksamhet. Han trodde ej, att faran var absolut öfverhängande, då den danska hären, hvilken han anslog till 5,000 man med 4 kanoner och 2 haubitzer, ej lämnat Karlshamn. Isen kring Karlskrona blefve visserligen allt starkare, och detta innebure nog en fara, men denna måste afvärjas genom direkta försvarsanstalter med den styrka man redan hade i Blekinge, ty om Stenbock komme dit med den nya hären från Växjö, skulle denna ofelbart gå sin undergång till mötes, då det vore alldeles omöjligt att skaffa underhåll åt den. Wachtmeister hade redan vidtagit försvarsanstalter. Han hade hos sig det Köhlerska regementet och de två kompanier östgötar, som kommit med detta. Kring Karlskrona lät han isa och förlade skeppen på för försvaret tjänliga platser; han lät vidare till stadens värn anlägga nya batterier och placerade äfven kanoner på lämpliga ställen vid vägarna. Han vidtog äfven i samråd med Gyllenstierna vissa anordningar i fråga om kavalleristyrkan. Hvad som af denna var i tjänstbart skick förlades dels mellan Ronneby och Karlskrona dels längre österut mellan Lyckeby och Ramdala för att stanna där, så länge något foder funnes, och man hoppades, att fienden äfven med hänsyn till detta rytteris närvaro ej skulle rycka fram så hastigt. De otjänstbara ryttarne och hästarna skulle förläggas in i Södermöre.

Hans Wachtmeister försäkrade alltså, att man i Karlskrona hoppades väl kunna reda sig på egen hand, och han rådde Stenbock att, sedan han fått till sig alla de väntade

Sidan 131

1. Stenbock till Hans Wachtmeister, Växjö 22 jan. 1710. E.

Då Wachtmeisters mening således öfverensstämde med Stenbocks, var det att vänta, att offensiven skulle riktas mot Skåne. Så mycket säkrare var detta, som generalamiralen i ett postskriptum till sitt bref kunde meddela den viktiga nyheten, att den danska armén redan afbrutit sitt framryckande och från Karlshamn anträdt återmarschen till Skåne. Öfverstlöjtnant Cronberg, som då var i Ronneby, hade just insändt rapport därom.

Wachtmeisters bref anlände den 25 januari. Defensionskommissionens resolution i saken gafs den 26 och anlände till högkvarteret i Växjö den 29 januari, då den situation, under och för hvilken den gifvits, redan upphört. Den innehöll, att kommissionen ej ansåge sig kunna på så långt afstånd gifva Stenbock några »decisiva och absoluta» order, utan han finge öfverlägga med de andra generalerna och så efter situationens kraf fatta sina beslut. Kommissionen hyste stora bekymmer för Karlskrona och flottans säkerhet, men då Stenbock själf sagt, att hären skulle i brist på lifsmedel gå under i Blekinge, så skulle ju en marsch dit endast hafva till följd, att man förlorade både här och flotta. Nu ville kommissionen hoppas, att åt hvilket håll Stenbock än vände sig, han skulle kunna hindra alla fientliga anslag mot flottan.

Stenbock hade nu fria händer att vända sig dit han ville.

Reventlow hade ej låtit sin hufvudstyrka fortsätta marschen på andra sidan Karlshamn. Han blef emellertid några dagar stående i staden. Högkvarteret var i hand-

Sidan 132

1. Landshöfding Adlersten var af annan mening än Wachtmeister. I ett bref af den 25 januari till Stenbock (E) miisströstar han om att Karlskrona skall kunna göra något motstånd och råder Stenbock att genast marschera mot Karlshamn. Adlersten var emellertid, såsom hans bref till Stenbock visa, allt för stor pessimist och böjd för att se allting i svart.

En del af magasinsförråden hade landshöfding Adlersten låtit på pråmar föra till kastellet, som fortfarande var i svenska händer.³

Af stor nytta för dansk stridsmakt blef det, att danskarne lyckades i sitt försök att bemäktiga sig de svenska båtsmännen i trakten. 347 sådana samlades i Karlshamn och trädde »godvilligt» i Fredrik IV:s tjänst, hvarpå de fördes till Helsingborg för att användas på den danska flottan.⁴

Den danska expeditionen hade hittills följts af framgång, och det resultat, som vunnits, var af stor betydelse. Så när som på Malmö och Landskrona var Skåne i danskarnes väld. Reventlow hade »tagit brödkorgen» från svenskarne. Ett svenskt försök att återtaga provinsen skulle blifva mycket svårt, kanske omöjligt. Man kunde på den danska sidan hoppas, att den svenska hären, utan tillgång till de skånska proviantförråden, skulle af brist på lifs-

Sidan 133

1. Deras namn voro Peter .lakobsson, Karl Aschenborn, Jakob Wildschütz och Göran Hegard. (Rådmännen i Karlshamn till Adlersten 26 jan.
   1710. S).
2. Rantzau uppskattade borgerskapets förlust härvid till 6,000 riksdaler och ansåg på den grund. att det kunde varit nog, om staden betalat 4,000 i brandskatt. (Rantzau till Lente 3 febr. 1710. D).
3. I Karlahamns kyrka påträffade danskarne 400 kyrasser, som svenskarne sökt undandölja där. (Huitfeldts journal).
4. Huitfeldts journal D. Om antalet båtsmän, se amiralitetskollegiets bref till Stenbock 23 mars 1710. E.

Den ängsliga klagan öfver magasinens förlust, hvilken genljuder i Stenbocks bref och rapporter från Växjö till defensionskommissionen, visar tillräekligt af huru stor betydelse Reventlows framgång i verkligheten var.

Men nu framställde sig för den danske öfverbefälhafvaren frågan, om man under nuvarande förhållanden kunde vinna mera än hvad man redan fått. För hof- och regeringskretsarna i Köpenhamn hägrade det glänsande bytet i Karlskrona, och i dessa kretsar räknade man med säkerhet på att Reventlow skulle fortsätta marschen och göra en rask kupp mot den svenska flottan; den lyckliga utgången däraf skulle väl fullborda Sveriges undergång. För Reventlow, som befann sig midt uppe i krigshändelserna och räknade med verkliga fakta, måste emellertid utsikterna te sig i mindre rosenfärgadt ljus.

Till att börja med var kastellet i Karlshamn ännu i svenskarnes händer. Befälhafvare var kaptenen Undéen; besättningen, egentligen endast bestående af 70 man, var förstärkt med de 145 trossdrängar, som kommit från Riga och af Stenbock kommenderats in i denna fästning. Reventlow, som ej hade med sig mera artilleri än 6 kanoner och 2 haubitzer, fann sig ur stånd att taga det lilla fästningsverket. Visserligen var detta af föga betydelse och kunde ej vålla Reventlows kår synnerligen stort afbräck, men om denna kår ej ens var nog stark att taga Karlshamn, var den ganska säkert ej heller stark nog att taga Karlskrona. På någon formlig belägring af den svenska flottans hufvudstation kunde Reventlows 5,000 soldater utan groft artilleri och belägringsverktyg tydligen icke inlåta sig, och utsikterna att genom en öfverrumpling eller annan lycklig kupp vinna staden voro nu försvunna, då svenskarne varnats och fått tid att vidtaga försvarsanstalter. Reventlow visste, att infanteri dragits in i Karlskrona, och

Sidan 134

Hvad som öfverhufvud för Reventlow framstod som det förnämsta felet i den danska krigföringen var den norska arméns overksamhet. Därför att den ej rör sig ur fläcken, så upprepade han åter och åter, blir det möjligt för den svenska regeringen att draga högst betydliga delar af sin »nordiska armé» ned till den södra krigsskådeplatsen och med den företaga diversioner. Faran framställde sig allt närmare och tydligare för hans ögon, att om han vågade sig för djupt in i Blekinge, en stark svensk här skulle, väl närmast från Halland, bryta fram mot Eickstedt. Framryckte då äfven de trupper, som man visste samlas i Växjö, kunde Reventlow med själfva hufvudstyrkan lätt blifva afskuren från Skåne och operationsbasen, och hans här skulle då utan någon fast punkt till stöd liksom sväfva i luften.

Föranledd af dessa bevekelsegrunder, beslöt Reventlow då att med afstående från alla planer mot Karlskrona inställa framryckandet och gå tillbaka till Skåne.¹ Han talade ånyo med all ifver för att man skulle från sjösidan bombardera Malmö.

Redan den 21 januari underrättade Reventlow konungen om sitt beslut att gå tillbaka, men återmarschen anträddes först efter några dagars förlopp. Artilleriet bröt upp den 24 januari; infanteriet och kavalleriet klockan 10 förmiddagen följande dag. Under den första dagsmarschen gick

Sidan 135

1. Reventlows bref till Fredrik IV 31 jan. 1710 och till Lente 3 febr. 1710. D.

Den svenska kår, som åsyftades, var den under generalmajor Aschebergs befäl från Nieroth detacherade styrkan. Nyheten var emellertid förhastad, ty Aschebergs trupper, som för öfrigt ej marscherade i en samlad kolonn, hade ännu ej hunnit fram till Halmstad, och generalmajoren själf var den 27 januari i Varberg; det var endast en trupp från Halmstads garnison, som visat sig ute och gifvit upphof till ryktet i fråga.²

Reventlow blef emellertid allvarsamt orolig och beordrade generalmajor Brockdorff, som stod vid Malmö, att sända sina fyra kompanier af lifregementets dragoner att förstärka Eickstedt, hvarjämte denne senare skulle koncentrera sina posteringar närmare Engelholm och särskildt lägga prinsens af Hessen-Philippsthal regemente vid Vegeholm; han kunde äfven, om så funnes nödigt, kalla till sig en bataljon af Blüchers infanteriregemente från Landskrona och den andra bataljonen af grenadjärerna från Helsingborg. Där-

Sidan 136

1. Eickstedt till Fredrik IV 7 febr. 1710. D.
2. von Eynden till Eickstedt 31 jan. 1710. D.

Det hela var denna gång ett falskt alarm, men den oro Reventlow visade och de försiktighetsmått han vidtog bära vittne om med hvilka bekymmer han motsåg svenska anfall norrifrån.

Hans bekymmer voro också lätt förklarliga. Hans uppgift var att förhindra den svenska återeröfringen af Skåne, och närmast gällde det då att hindra de norrifrån anryckande svenska afdelningarna att skaffa sig proviant i Skåne. Men den danska armén var ej stark nog att utan vidare tilltro sig lösandet af denna uppgift, allra minst då den som nu var splittrad med en afdelning vid Kristianstad och en vid Engelholm, och då generalens upprepade böner om förstärkning från Danmark ej syntes leda till
någon påföljd.

Det låg vidare en stor fara däruti, att man ej visste, från hvilket håll det svenska hufvudanfallet skulle komma: längs Helgeådalen, öfver Markaryd mot Helsingborg eller mot Blekemossa-Röstångahållet, öfver Hallandsås mot Engelholm. Att samtidigt sätta sig i beredskap till motvärn vid alla dessa vägar var ogörligt: därtill hade behöfts en betydligt större härsmakt. Ej heller kunde man koncentrera sig på endera af dem, ty därtill hade man allt för liten kännedom om den svenska arméledningens planer, och man hade ej heller någon utväg att få säker kännedom om dem.

Sidan 137

1. Reventlow till Fredrik IV 8 febr. 1710. D.

Hvad som i denna situation kunde göras var att söka förlägga hären så, att man kunde hafva ögat på hvar och en af de förnämsta infallsvägarna från Sverige och vid behof snabbt koncentrera regementena mot det håll, hvarifrån faran kom.

Den 29 januari hölls krigsråd i Kristianstad, i hvilket förutom öfverbefälhafvaren deltogo generallöjtnanten Rantzau, generalmajor Dewitz, generalkrigskommissarien Giese, artillerichefen brigadieron Wilster, generalkvartermästaren öfverstlöjnanten Scheel och generaladjutanten öfverstlöjtnant Mejer. I detta krigsråd uppgjordes nu ordning för härens förläggning enligt ofvannämnda synpunkt.

I Kristianstad skulle artilleriet och gardet till fots, det senare fördt af öfverstlöjtnant Danckwardt, förblifva. I byarna närmast norr om Kristianstad bort till den viktiga flodöfvergången vid Torsebro förlades prins Kristians regemente under öfverste Lattorf. I södra delen af Villands härad öster om Kristianstad fingo lifregementets dragoner under öfverste Holstein sina kvarter.

Väster om Helgeå lades det första sjælländska kavalleriregementet, som hittills stått under brigadieren von See, i byarne sydväst om staden längs landsvägen bort till Linderödsåsen. Norr därom låg tredje själländska kavalleriregementet under öfverste Leegel på sträckan Önnestad-Vinslöf, Lommarp.

Ännu längre norrut sträckte sig de åt de sjælländska dragonerna under öfverste Sprengel anvisade kvarteren i en vid halfcirkel från Ignaberga längs Almaån och Helgeå bort till Färlöf. Detta regemente hade alltså att handhafva den viktiga bevakningen längs de båda nämnda flodlinjerna; vid Torsebro hade det känning med prins Kristians regemente.

Kring det viktiga Möllerödpasset och alltså som bevakning vid broarna vid Mölleröd och Kärråkra lades marinregementet under öfverste Gaffron. Väster därom

Sidan 138

1. Reventlow till Fredrik IV 4 febr. 1710. D.

Den danska arméns kvarter lågo alltså utbredda på en linje, som sträckte sig ända från Engelholm till inemot Sölvesborg, men härigenom kunde man iakttaga och rekognoscera på alla de stora från Gammal-Sverige ledande härvägarna; de olika regementena hade lätt förbindelse med hvarandra, och hären borde utan större svårighet kunna fort sammandragas till den trakt, där det svenska anfallet skulle komma. Det förefaller, som om Reventlow vid denna tidpunkt tänkt sig, att detta sannolikt skulle riktas mot den västra kåren, kanhända på Blekemossavägen, och han red själf med Dewitz bort till denna nejd, då regementena intogo sina kvarter. Det befanns emellertid, att ännu ingen omedelbar fara var å färde åt detta håll, och Reventlow

Sidan 139

1. Reventlows protokoll 8 febr. 1710. Jfr med Huitfeldts journal, i hvilken dock flera af bynamnen äro starkt förvanskade.
2. Eickstedt till Lente l febr. 1710. D.

I Helsingborg stod grenadjärregementet. Utanför Landskrona stod fortfarande det jydska infanteriregementet under öfverste Blücher.

Generalmajor Brockdorff, som med Drottningens regemente och 4 kompanier af de sjælländska dragonerna skulle hålla Malmö inneslutet, stod själf i Lund och hade fördelat den egentliga blockadstyrkan på följande sätt: af infanteriet lågo på Alnarp 40 man, i Burlöf 60, i Nordanå och Sunnanå 80, i Husie och Kvarnby 100 man under befäl af öfverstlöjtnant Arnoldt, i Oxie 100, i Lockarp 100 och i Klagstorp 100 man. Af kavalleriet lågo 20 man i Akarp, 40 i Gördslöf, ett kompani i Sallerup, ett kompani i Lockarp och Hököpinge och ett i Tygelsjö, hvarjämte 20 kommenderade ryttare lågo i Oxie för att göra patrulltjänst framför infanteriet.

Genom de anordningar, för hvilka nu redogjorts hade Reventlow gjort allt hvad som under de rådande förhållandena kunde göras för att hålla sig färdig att mottaga det väntade svenska anfallet. Ställningen var dock visst ej betryggande, om svenskarne kommo i stort antal — och rykten gingo redan om den nya svenska arméns öfverlägsna antal — eller samtidigt från flera håll. Den stora svagheten på den danska sidan var, att man hade för litet folk för att lösa de uppgifter, som framställde sig. I hvarje bref upprepade därför Reventlow sin begäran om förstärkning. Han anhöll, att norskt infanteri måtte detacheras till Skåne, likasom svenskarne detacherat trupper från Bohuslän dit. Han hade anhållit om kavalleriet i Holstein, och då regeringen i Köpenhamn svarat, att detta ej kunde föras ur Holstein, förrän Holland garanterat neutralitet för detta

Sidan 140

Under intrycket af nyheterna om de svenska truppsamlingarna i Småland och Halland framhöll han, att det nu klart syntes, att han gjort rätt att i trots af den allmänna meningen i Köpenhamn ej fortsätta marschen till Karlskrona. »Hade jag gjort det», skref han till Karl von Plessen, »skulle jag nu hafva det just vackert ställdt för mig, och ehuru jag ej heller nu har det allt för väl ställdt, är det dock bättre än att med trupperna duka under i Karlskrona».¹ Samma dag slutar han ett bref till krigssekreteraren Lente, hvari han bl. a. beklagar sig öfver att ej få svar på sina reklamationer, med ord, som äro liktydiga med en allvarlig varning: »om kungen ville föra krig, är det alldeles nödvändigt, att hans majestät genast upptager till öfverläggning allt det, som jag skrifver om, och att jag får svar därpå, så att jag må veta hvad jag kan räkna på, ty jag skrifver ej till kungen annat än det som jag tror vara nödvändigt för hans tjänst, och om kungen ej understödjer mig och först och främst skickar mig hvad han kan för sin egen nyttas skull, så skall jag snart hafva den äran att göra honom min uppvaktning i Köpenhamn».²

Dessa kraftiga ord hafva utan tvifvel medverkat till att Fredrik IV verkligen företog Reventlows anhållanden till behandling. Han har nu också väl kunnat inse, att Reventlows mening om planen mot Blekinge och Karlskrona varit den rätta, och han har nu måst tro på de svenska truppsamlingarna. Den l februari beordrade han öfverste Biege att genast sända hälften af sin ena östsjælländska bataljon öfver från Kronborg till Helsingborg; den andra hälften skulle gå öfver, så fort öfverste Bippen med en bataljon af sitt västsjælländska regemente kommit till Kronborg. Äfven denna senare bataljon skulle föras öfver till Skåne, dock först sedan den blifvit i Kronborg aflöst af Bieges andra bataljon. Lepels infanteriregemente, om hvilket Reventlow anhållit, kunde däremot ej förrän om flera må-

Sidan 141

1. Reventlow till Plessen 8 febr. 1710. D.
2. Reventlow till Lente 8 febr. 1710. D.

Reventlows mening om bästa sättet för krigföringen i Skåne hade alltså börjat tränga igenom hos de styrande i Köpenhamn. Generalens älsklingsplan hade blifvit godkänd af konungen. Felet var emellertid nu, att det hunnit blifva för sent att sätta denna plan i verkställighet. Man hade kunnat bombardera Malmö utan att riskera att hindras af Stenbock eller Gyllenstiernas tre kavalleriregementen, men man kunde ganska säkert ej binda sig fast vid ett sådant företag nu. då en stor svensk här samlades norr om den skånska gränsen. Den Reventlowska hären var alldeles icke stor nog att på samma gång med kraft sköta en belägring med bombardement af Malmö och operera i fält mot den nya hären, hvilken under sådana förhållanden

Sidan 142

1. Reventlows protokoll 13 febr. D.

Fredrik IV:s beslut om bombarderingen af Malmö, förr så efterlängtadt af Reventlow, hade nu kommit »post festum».

Kapitel 6 - Den nya svenska härens uppsättande och frammarsch

Sidan 143