Vikingatiden Medeltiden Nya Tiden Landskap Svensk politik


 



 












 
 

 



 

Örjan Martinsson

'

Sten Sture tillhörde en ätt som är känd från början av 1300-talet och som härstammade från de sydsvenska gränslandskapen, men den hade mot slutet av 1300-talet blivit bofast i mälartrakten. Eftersom det finns flera medeltida frälse-ätter som bar namnet Sture brukar Sten Stures ätt kallas för sjöbladsätten av historiker, detta på grund av de tre svarta sjöblad i ett fält av guld som utgjorde ättens vapenbild. Sten Stures farfars far Algot Magnusson var på 1380-talet hövitsman på borgarna Oppensten och Öresten i Västergötland. Genom giftermål var han knuten till drotsen Bo Jonsson Grips släktnätverk. Algot spelade en viktig roll i störtandet av Albrekt av Mecklenburg när han 1388 hyllade drottning Margareta som då fick kontroll över hans västgötska borgar. Även under de följande decennierna kom Algot att tjäna unionsmonarkerna, bland annat ledde han kriget mot Tyska orden på Gotland 1403-04 och han deltog i Erik av Pommerns slesvigska fälttåg 1416. Algot dog 1426 och hans närmaste ättlingar intog inga framskjutna positioner i den nordiska politiken. Sten Stures far Gustav Sture hade dock 1438 gift sig med Britta Stensdotter (Bielke) som var halvsyster till den dåvarande riksföreståndaren och senare kungen Karl Knutsson (Bonde). Detta innebär att ätten Sture knöts till det släktnätverk som under 1450- och 60-talet skulle bekämpa såväl danska unionskungar som det rivaliserande släktnätverket Oxenstierna-Vasa. Gustav Sture skulle emellertid inte få uppleva den tiden eftersom han dog redan 1444, endast 34 år gammal. Innan dess hade han hunnit bli riksråd och länsherre över Kalmar och Älvsborg slott samt få tre barn. Dessa barn var sönerna Sten och Anund (som dog 1463) samt dottern Birgitta som gifte sig med Johan Kristersson (Vasa) och blev farmor till ingen mindre än Gustav Vasa. Efter maken Gustav Stures död gifte Britta Stensdotter om sig med Gustav Karlsson (Gumsehuvud). Denne man var svåger till Karl Knutsson och den unge Sten Sture anknytning till sin morbrors släktnätverk blev därmed än starkare.

Även Gustav Karlsson var hövitsman på Kalmar slott och han var bland de sista som gav upp sin lojalitet till Karl Knutsson i samband med upproret 1457. Endast när kampen var helt hopplös gick han med på en förlikning med upprorsmännen varigenom han bytte Kalmar län mot Stegeholms. Sten Sture hade dock huvudsakligen tillbringat sin uppväxttid med styvfadern på godset Ekholmen i sydvästra Uppland. Det var troligen i samband med Kristian I:s kröning i Uppsala den 3 juli 1457 som den omkring sjutton år gamle Sten Sture blev dubbad till riddare och därmed fick rätt att tituleras "herr Sten". Riddardubbningen var en bekräftelse på att han tillhörde det allra högsta samhällsskiktet i Sverige. Men i övrigt är det lite vi känner till om Sten Stures tidigaste år, troligen har han gjort svennetjänst hos kung Kristian och han besökte möjligen sin morbror Karl Knutsson under dennes exil i Preussen 1457-1464. Senare medverkade han i den allians som knöts mellan Karl Knutsson och de mäktiga Axelssönerna genom att 1467 gifta sig med Åke Axelssons dotter Ingeborg. Han hade egentligen tänkt gifta sig med dennas syster Agneta men hon hade dött året innan. I vilket fall som helst innebar bröllopet att Sten Stures intressen kom att förenas med ätten Totts, som axelsönerna tillhörde. Äktenskapet med Ingeborg blev barnlöst men Sten Sture fick en utom äktenskaplig dotter vid namn -birgitta som blev nunna.

Den mäktigaste Axelssonen var på 1460-talet Erik som kontrollerade Nyköpings, Åbo, Tavastehus och Viborgs slottslän, han hade dessutom varit en av två riksföreståndare 1457. I allians med Karl Knutssons anhängare avsatte han ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och blev ensam riksföreståndare 1466, dessutom tog han även kontroll över Stockholm slott. Eriks bror Ivar var sedan 1464 hövitsman på Gotland men hade även gods i nordöstra Skåne med Sölvesborg som bas, dessutom gifte han sig med Karl Knutssons dotter Magdalena 1466. Sten Stures svärfar Åke var den äldste i brödraskaran som  innehade Varbergs län i norra Halland och flera gods på båda sidor om riksgränsen. Ännu en broder var Laurens som hade inlett sin bana som själländsk godsägare för att sedan skaffa sig stora jordegendomar i Södermanland. Bröderna Olof och Filip hade båda avlidit 1464 och var Ivars företrädare som hövitsmän på Gotland. De framgångar som Erik Axelsson hade i Sverige och hans släkts förbindelser med Karl Knutsson gjorde dock den dansk-norske kungen Kristian misstänksam och under våren 1467 konfiskerade han besittningar som tillhörde Filip Axelssons söner. Ivar Axelsson svarade på detta genom att säga upp sin trohet och lydnad till Kristian I. Händelseutvecklingen ledde till alla egendomar i Danmark som tillhörde Axelssönerna, inklusive Sten Stures svärfars, konfiskerades av Kristian I. Axelssönernas allians med Karl Knutssons släktnätverk blev därmed kanske starkare än vad som ursprungligen hade varit avsikten. Att få tillbaka de förlorade danska besittningarna blev ett högt prioriterad mål för Axelssönerna, vilket efter Åke Axelssons död 1477 var något som skulle gynna Sten Sture personligen. Ivar Axelssons ställning som härskare över ett i praktiken självständigt Gotland och svärson till den 1467 återinsatte kung Karl Knutsson gjorde honom till den trolige kandidaten att efterträda Karl Knutsson, på ett möte i Örebro 1468 korades han dessutom officiellt som efterträdare.

Medan det komplicerade maktspelet pågick i Sverige under slutet av 1460-talet  gjorde Sten Sture sig känd som en duglig militär ledare. Sentida uppgifter gör gällande att han redan 1464 deltog i Kettil Karlsson (Vasa):s uppror mot Kristian och gjorde en insats i slaget vid Haraker. Några säkra belägg för detta finns dock inte och det är först år 1469 som Sten Sture gör entré i storpolitiken när han fick ansvaret att försvara Västergötland mot danska attacker. För detta ändamål återuppförde Sten Sture då slottet Öresten som hans farfarsfar hade innehaft nästan hundra år tidigare. Men i oktober samma år bröt ett uppror mot Karl Knutsson ut i Östergötland som spred sig till Mälardalen. Detta leddes av Erik Karlsson (Vasa) och Sten Sture tvingades lämna Västsverige för att möta det nya hotet. Med hjälp av ett bondeuppbåd från Södermanland undsatte han Västerås, men när Sten Sture konfronterades mot Erik Karlsson tvingades han fly till Dalarna. Erik Karlsson som var fast besluten att krossa de kungatrognas stridskrafter följde efter i början av januari. Eriks viktigaste motståndare var emellertid inte Sten Sture utan Nils Sture som tillhörde en annan Sture-ätt och som vid denna tid var en betydligt mer namnkunnig ledare. Nils Sture tog befälet över de uppbådade dalkarlarna och delade upp dem i två styrkor, Sten Sture fick befälet över den mindre styrkan som skulle skära av Erik Karlssons reträttväg. Erik Karlsson överraskade dock Nils Sture med att välja en annan väg än han hade förväntat. Detta resulterade i att det blev Sten Stures styrka som mötte Erik Karlsson först. Men Sten Sture lyckades försvara sig väl och slog tillbaka attacken. Erik Karlsson försökte då retirera men blev upphunnen av Nils Stures folk vid Uppbo där upprorsmännen led ett förkrossande nederlag. De kungatrogna tog därefter snabbt tillbaka kontrollen över Mälardalen men Erik Karlsson skulle med bistånd av den danska flottan fortsätta bekämpa Karl Knutsson från sin baser i Stegeborgs och Stegeholms slott. Sten Sture återvände till Västergötland där han i slutet av februari 1470 befäste sitt rykte som en skicklig härförare genom att besegra Kristian I:s danska invasionsarmé i vad som troligen var ett bakhåll i närheten av Öresten.

Efter segern vid Öresten tillbringade Sten Sture mars månad på sin gård Rävsnäs i Södermanland innan han begav sig till Stockholm slott där Karl Knutsson låg för döden. Kungen dog sedan den 15 maj men hann innan dess genomföra en sista kupp. Eftersom han saknade legitima manliga arvingar hade han tidigare gjort svärsonen Ivar Axelsson till sin politiske efterträdare. Men med sin älskarinna Kristina Abrahamsdotter hade han en son vid namn Karl och genom att gifta sig med henne på dödsbädden legitimerade han sin förmodligen omkring fyra år gamle son. Utöver att den lille Karl Karlsson därmed blev berättigad till halva Karl Knutssons arv, vilket de två döttrarna säkert inte uppskattade, var den legitimerade sonen också ett kungaämne och därmed ett hinder för Ivar Axelsson och dem som önskade en återupprättad Kalmarunion. Karl Knutsson hade förmodligen förutsett att sonens arv skulle bestridas och därför utsett Sten Sture till testamentsexekutor och anförtrott kontrollen över de kungliga slotten till honom (Stockholm, Örebro och Åbo). Men Sten Sture valde att ogiltigförklara kungens testamente och med stöd av Axelssönerna utse sig själv till riksföreståndare. Detta politiska svek har förklarats på olika sätt. Den traditionella tolkningen har varit att Sten Sture ansåg sig oförmögen att genomföra testamentet eftersom Sverige befann sig i krig mot Kristian I samtidigt som släktnätverket Oxenstierna-Vasas uppror fortfarande pågick. Att i detta läge försöka få den minderårige Karl Karlsson vald till kung skulle vara dömt att misslyckas eftersom det skulle orsaka en brytning med de mäktiga Axelssönerna vars stöd var helt avgörande i kampen mot de övriga fienderna. Slutresultatet blev därför en kompromiss, Axelssönerna accepterade Sten Sture som riksföreståndare samtidigt som ogiltigförklarandet av testamentet innebar att Ivar Axelsson och den andre svärsonen, Erik Eriksson (Gyllenstierna), slapp dela Karl Knutssons arv med frillobarnet Karl Karlsson.

En mer kritisk syn på Sten Sture ger däremot en annan förklaring. Enligt denna skulle Sten Sture aldrig ha haft för avsikt att verkställa Karl Knutssons testamente utan han tänkte bara använda det som en språngbräda för att bli riksföreståndare. Det har rent av föreslagits att det var Sten Sture som tog initiativet till testamentet, vilket i så fall skulle förklara varför inte den mer erfarne Nils Sture utsågs till testamentsexekutor. Den här cyniska beskrivningen av Sten Sture motsägs dock delvis av uppgifter som tyder på att han faktiskt lyckades gömma undan flera värdefulla föremål åt den rättmätige arvingen Karl Karlsson. Dessutom kan förklaringen till att Sten Sture blev vald till riksföreståndare mer bero på att Ivar Axelsson var impopulär bland allmogen på grund av sin danska börd. Omedelbart efter nyheten om Karl Knutssons död hade också upprorsmännen agiterat bland folket  mot "dansken" Ivar Axelsson. Sten Sture var däremot en god svensk och dessutom ingift i familjen. Axelssönerna kan därför ha gjort bedömningen att det bästa för ättens Totts intressen var att Sten Sture blev vald till riksföreståndare. Men oavsett hur det egentligen gick till med Karl Knutssons testamente så var läget fortfarande kritiskt sommaren 1470. Bara för att Sten Sture hade stöd från Axelssönerna och Karl Knutssons anhängare var det ingen garanti att han skulle få behålla makten. Efter att Karl Knutsson hade dött fanns det starka krafter som verkade för att ta tillbaka Kristian I som kung och därmed avsluta den politiska anarki som hade rått i Sverige sedan 1464.

Fortsättning följer på denna sida

Tillbaka till Sten Stures förstasida eller läs faktasidan om Sten Sture den äldre