Innebörden av Kalmarunionen som varade mellan 1397 och 1521 är omstridd. Enligt en uppfattning var det en faktisk union mellan Danmark, Norge och Sverige. Med konsekvensen att de bland annat skulle ha en gemensam utrikes- och försvarspolitik En annan tolkning är att det bara var en personalunion. Det vill säga att de skandinaviska rikena hade samma kung men utöver det formellt sett ingenting gemensamt. Troligen var Kalmarunionens karaktär omstridd även på 1400-talet.

Första halvan av 1400-talet kännetecknas av att kungamaktens ställning stärks kraftigt. Motståndet mot den starka kungamakten är en viktig förklaring varför unionsstriderna bröt ut på allvar 1448. Resten av Kalmarunionens historia präglas av ständiga inbördesstrider som efterhand får karaktären av krig mellan Danmark och Sverige. Efter 1448 var de tre skandinaviska länderna enade endast under åren 1457-64, 1497-1501 och 1520-21. Unionsstriderna ledde till att Kalmarunionen upplöstes slutgiltigt 1521. Men den starka kungamakten överlevde trots det, nu i form av Gustav Vasas svenska nationalstat.

Släktträd över de första unionskungarna

När Kristoffer av Bayern dog oväntat 1448 utan arvingar blev Kristian I av huset Oldenburg erbjuden Danmarks krona. Han blev sedan vald till norsk kung. Efter ett krig mot Karl Knutsson Bonde blev han även kung av Sverige, och förnyade därmed Kalmarunionen. Alla svenska kungar av den Oldenburgska ätten blev avsatta bara några år efter trontillträdet. Med undantag av Kristian II som blev avsatt efter bara några månader.

Släktträd över den Oldenburgska ätten

Margareta

1353-1412

Margareta var dotter till den danske kungen Valdemar Atterdag. Vid tio års ålder blev hon bortgift med den norske kungen Håkan Magnusson.1370 födde hon sitt enda barn Olof. När Valdemar Atterdag dog 1375 lyckades Margareta få det danska riksrådet att välja Olof till ny kung. Den verkliga regenten var dock Margareta. När maken Håkan dog 1380 styrde hon även Norge åt sin son. En svår motgång för henne kom när Olof dog 1387. Trots att den svenska kungen Albrekt av Mecklenburg var näste man i tronföljden i både Norge och Danmark lyckas hon med politiska manövrar att förklaras som Regent i båda rikena. 1389 fördrev hon Albrekt av Mecklenburg även från den svenska tronen med hjälp av upproriska svenska adelsmän. Trots snabba segrar dröjde det till 1395 innan fred slöts med Albrekt. Vitaliebröderna som var allierade med Albrekt fortsatte dock att bedriva sjöröveri mot Margaretas länder en tid till.

1397 Fick hon sin systerdotterson Erik av Pommern krönt till kung över Danmark, Norge och Sverige. Men Margareta förblev den verklige regenten fram tills sin död 1412. Som regent var hon en mycket skicklig politiker och genom olika åtgärder stärkte hon centralmakten avsevärt. Även i utrikespolitiken fortsatte framgångarna.1408 köptes Gotland tillbaka av Tyska orden som hade ockuperat ön 1398 för att stävja sjöröveriet. I det danska hertigdömet Slesvig som hade en mycket självständig ställning stärkte hon centralmakten genom att i hemlighet köpa hertigdömets jord. 1410 försöker dess hertig hindra detta genom att inleda ett flera decennier långt krig. 1412 dog Margareta av pesten i Flensburg där hon hade bedrivit förhandlingar med hertigen.

Margaretas eftermäle har växlat. Den kvinnosyn som rådde på hennes tid beskrev kvinnor som antingen som oskuldsfulla jungfrur eller intriganta ragator. Någon oskuldsfull jungfru var hon definitivt inte, utan hon kunde mycket väl använda hårdhänta metoder för att få igenom sin vilja. Av den anledningen beskrevs hon ofta negativt. En mer positiv syn framträdde under 1800-talet då hon sågs som en enande kraft som skyddade Skandinavien mot utländskt inflytande. Oavsett vilken av dessa förklaringar som ligger närmast sanningen så råder det ingen tvekan om hennes skicklighet som regent. Av alla regenter som styrt Sverige under medeltiden är hon den främste.

När Margareta dog 1412 blev Erik av Pommern ensam regent.

Erik av Pommern

1382-1459

Erik av Pommern hette egentligen Bogislav och föddes 1382 som son till hertig Vratislav av Pommern-Stolp. Men han var också systerdotterson till Margareta. När hennes son Olof dog 1387 valde hon Erik av Pommern till hennes efterträdare som regent över Danmark och Norge. Margareta såg till att namnet Bogislav ändrades till det mer skandinaviskt klingande Erik. Erik av Pommern valdes till svensk kung 1396 och året efter kröntes han till kung över hela Kalmarunionen. Margareta förblev dock den verklige regenten fram till hennes död 1412.

Som regerande kung fortsatte han Margaretas politik. Nästan hela hans regeringstid ägnades åt konflikten mot Slesvig-Holstein som hade brutit ut 1410. Den konflikten utvidgades till att även omfatta Hansan då Erik av Pommern hade motarbetat den till förmån för skandinaviska städer. Erik hade oftast övertaget men lyckades aldrig nå ett avgörande. Kriget avslutade med freden i Vordingborg 1435, mer eller mindre oavgjort. Då hade emellertid Erik redan fått nya bekymmer. Engelbrekt gjorde 1434 uppror mot kungens styre i Sverige. Erik av Pommern förklarades avsatt som kung över Sverige men fick senare tillbaka kronan mot löften om förbättringar. Detta löfte bröt han omedelbart och 1436 Gjorde Engelbrekt uppror igen och Erik blev avsatt för andra gången. Han fick tillbaka kronan ännu en gång på villkor att följa de tidigare löftena. Detta skedde inte och 1439 avsattes han för tredje och sista gången. Samma år avsattes han i Danmark och året efter i Norge. Hans välde var nu inskränkt till Gotland som han höll fram tills 1449. de sista åren av sitt liv tillbringade han i Pommern.

Erik av Pommern kämpade precis som Margareta för den starka centralmakten. Han hade dessutom stora kunskaper i juridik som han med stor envishet använde för att försvara sina maktanspråk. Tyvärr saknade han Margaretas politiska skicklighet. En stark ovilja till kompromisser samt det omfattande motståndet mot den starka kungamakten ledde därför att han avsattes från alla sina riken. Då det är segrarna som skriver historien har synen på Erik av Pommerns blivit mycket negativ.

Erik av Pommern dog 1459 och överlevde därmed sin efterträdare Kristoffer av Bayern.

Kristoffer av Bayern

1418-1448

När det danska riksrådet hade tappat förtroendet för Erik av Pommern erbjöd de hans systerson Kristoffer av Bayern kungakronan 1439. Åren 1440-42 blev han vald och krönt i Danmark, Sverige och Norge. Hans företrädare kontrollerade dock fortfarande Gotland och Kristoffer försökte återbörda Gotland till Sverige. Men när han dog oväntat 1448 härskade Erik av Pommern fortfarande över ön. För att bli svensk kung fick Kristoffer gå med på flera av den svenska adelns krav. Varav det viktigaste var att endast svenskar skulle utses till fogdar. Till skillnad från sina företrädare som hade behandlat det svenska riket styvmoderligt höll kristoffer sina löften och tillbringade mycket tid Sverige. En revidering av landslagen stadsfästes under Kristoffers tid och kom att vara giltig lag fram tills 1736.

Hans eftermäle blev trots detta negativt eftersom han utsattes för hämningslös propaganda av sin efterträdare Karl Knutsson Bonde. Kristoffer kallades till exempel för barkakung (barkbrödskung) på grund av att det rådde missväxt då han regerade.

En längre artikel om Kristoffer av Bayerns regeringstid finns bland fördjupningsartiklarna om Karl Knutsson Bonde:

Kristoffer av Bayern och Karl Knutssons kungaval

Kristian I

1426-1481

När hertig Adolf av Slesvig-Holstein avböjde ett erbjudande att bli dansk kung 1448 gick budet till hans brorson Kristian som accepterade. Året efter gifte Kristian sig med sin företrädares änka, Dorotea, för att förhindra att de län hon fick i hemgift skulle hamna utanför centralmaktens kontroll. 1450 hade Kristian I manövrerat ut sin rival Karl Knutsson och blivit erkänd som norsk kung. De följande åren ägnades åt krig mot Sverige för att få även den svenska kronan. Vilket skedde 1457. Kristian regerade kraftfullt och hävdade kungamaktens ställning framgångsrikt mot riksrådet. Men året 1460 innebar en vändpunk. Morbrorn Adolf dog och Kristian I ärvde hertigdömet Slesvig-Holstein. Ett villkor var dock att han betalade ut en kompensation till sina släktingar för att de skulle avstå från arvsanspråk. Summan översteg Kalmarunionens årliga intäkter. Hädanefter var Kristian I i akut pengabehov och försökte genom olika extraskatter stärka finanserna. I Sverige ledde missnöjet mot hans styre till att han fördrevs 1464. Kristian I försökte genom krig återerövra Sverige men slogs slutligt tillbaka i slaget vid Brunkeberg 1471. Hans skulder förhindrade honom från ytterligare försök att erövra Sverige. Han kom att regera över Danmark och Norge fram till sin död 1481. Ett besök i Rom ledde till att Köpenhamns universitet grundades fem år senare.

Läs även om Sten Sture den äldre.

Hans

1455-1513

Hans efterträdde sin far Kristian I som kung över Danmark och Norge 1481. För att bli vald till kung hade han tvingats gå med på eftergifter till rådsaristokratin. Hans makt inskränktes också av att hans bror Fredrik tilldelades halva Slesvig-Holstein som hertigdöme 1490. Det var först i mitten av 1490-talet hans ställning var så stark att han kunde koncentrera sig på att återupprätta Kalmarunionen. Genom en allians med Ryssland som anföll Finland 1495 kunde Hans manövrera bort riksföreståndaren Sten Sture den äldre och bli krönt till Sveriges kung 1497. Hans ställning försvagades dock 1501 då han led ett förödmjukande nederlag mot upproriska bönder i Ditmarsken. Samma år återtog Sten Sture den äldre makten över Sverige. Fram till sin död 1513 var Hans i krig mot Sverige för att återerövra kronan. Som dansk-norsk kung moderniserade Hans armén och var först i Europa med att skapa en örlogsflotta. Trots de dåliga förutsättningarna i början av hans regering lyckades han med hjälp av machiavelliska metoder hävda kungamakten.

Kristian II

1481-1559

Kristian II, även känd som Kristian Tyrann, föddes 1481. Han var ståthållare i Norge 1506-12 innan han 1513 efterträdde sin far Hans som dansk-norsk kung. Som sådan fortsatte han kriget mot Sverige vilket 1520 slutade med hans fullständiga seger. För att säkra greppen om Sverige lät Kristian II fängsla 82 ledande svenskar under sin kröningsfest i Stockholm, trots att de hade fått amnesti av Kristian II. Fångarna avrättades under Stockholms blodbad och fler utrensningar utfördes i resten av landet. Vreden mot blodbadet ledde till ett omfattande uppror och Kristian II fördrivs 1521 efter bara några månader som kung. De svenska upprorsmännen fick stöd av Hansan som ogillade Kristian II:s handelspolitik.

Även i Danmark fanns det ett missnöje mot Kristian II på grund av hans strävanden mot envälde. När Jyllands adel gjorde uppror 1523 blev Kristian II:s ställning ohållbar och han flydde till nederländerna. Därifrån försökte han återta Danmark och Norge från sin farbror Fredrik I. Under vistelsen i nederländerna blev Kristian II lutheran men återgick till katolicismen av politiska skäl. 1531 landsteg han i Norge för att ta tillbaka makten. Försöket misslyckades trots folkigt stöd och han blev svekfullt fängslad. Resten av sitt liv tillbringade han i fångenskap. Anhängare till Kristian II gjorde under grevefejden 1534-36 ytterligare ett försök att återinsätta honom, men även detta misslyckades.

Kristian II:s tillnamn "tyrann" var välförtjänt. Hans styre i främst Sverige men även i Danmark präglades av brutna löften och rättsövergrepp med många mördade som följd. I sin exil i Nederländerna försökte han med hjälp av propaganda framställa sig som "Kristian Bondekär", syftet var att vinna folkets stöd för att återta kronan. Däremot har han aldrig kallats för "Kristian den gode", det är sentida historiker som felaktigt har gett honom det tillnamnet.

Kristian II dog 1559 i sitt fängelse på Kalundborgs slott. Han efterträddes i Sverige av Gustav Vasa.