Örjan Martinsson

I likhet med de flesta västeuropeiska länder har regeringsmakten i de nordiska länderna växlat mellan borgerliga högerkoalitioner och vänsterkoalitioner dominerade av socialdemokrater partier. Vilket även framgår av kartorna ovan som visar vilken färg ländernas regeringar har haft vid olika tillfällen. Men de nordiska länderna uppvisar också en hel del inbördes likheter som skiljer dem från resten av Västeuropa.

Under större delen av 1900-talet hade de nordiska länderna ett fempartisystem. Detta bestod av ett vänstersocialistiskt och ett socialdemokratiskt parti inom ett socialistiskt block och ett (social-) liberalt, ett (liberal-) konservativt och ett bondeparti inom ett borgerligt block. Förekomsten av bondepartier är ett typiskt särdrag för just de nordiska ländernas partisystem. I mitten av 1900-talet började de kalla sig för centerpartier för att försöka bredda sin väljarbas. Ideologiskt brukar de bekänna sig till socialliberalismen men den danska motsvarigheten (Venstre) har av tradition varit klart mer högervridet än sina nordiska systerpartier.

Men något som framförallt är typiskt för nordisk politik är den starka ställning som de socialdemokratiska partierna har haft. I fallande ordning har de socialdemokratiska partierna dominerat 1900-talets historia i Sverige, Norge och Danmark. Den variant av välfärdstater som existerar i de skandinaviska länderna är därför i mycket hög grad präglad av den socialdemokratiska ideologin. I Finland och Island har dock socialdemokraterna varit betydligt svagare och blockindelningen har inte haft någon större betydelse när dessa länder bildar regeringar. Island skiljer sig också från övriga nordiska länder genom att ha ett ganska instabilt partisystem med många kortlivade partier och detta fenomen har eskalerat på senare tid.

Det nordiska fempartisystemets glansålder kan sägas vara 40-, 50- och 60-talen. Sedan dess har trenden gått mot en större partisplittring. De socialdemokratiska partierna har tappat mycket av sin forna styrka och nya typer av partier har blivit invalda i parlamenten, till exempel kristdemokrater, miljöpartier och högerpopulistiska partier. Framväxten av framförallt den sistnämnda partikategorin har under de senaste decennierna tvingat fram en omläggning av de traditionella partiblocken. Istället för ett socialistiskt och ett liberal-konservativt block ser vi numera konturerna av ett vänsterliberalt och ett konservativt block som står mot varandra

***

En uppfattning om de olika partikategoriernas styrkeförhållanden i de nordiska länderna kan fås genom att jämföra deras genomsnittliga valresultat under fem olika perioder. Notera dock att vissa av de nordiska länderna kan ha eller har haft flera olika partier som tillhört samma kategori. Vissa kategorier kan därför omfatta flera partier, men de inkluderar aldrig mer än ett parti per val (enda undantaget är kolumnen Övriga längst till höger). Till exempel så har Sveriges högerpopulistiska parti Sverigedemokraterna haft en föregångare i Ny demokrati. Likaså har deras danska systerparti Dansk Folkeparti (som redovisas i tabellen 1995-2021) haft en föregångare i Fremskridtspartiet (som redovisas i tabellen 1970-1994).

Eftersom Finland länge hade två liberala partier (ett för vardera språkgrupp) medan Danmark och Norge har haft flera långlivade vänsterpartier aktiva samtidigt så har jag valt att splittra de kategorierna i två kolumner. För vänsterpartikolumnerna anger mörkröd text partier som var öppet kommunistiska under nästan hela tidsperioden (rosa text anger Feministiskt initiativ). Färgerna blandas i kolumnerna eftersom jag vill inte att samma parti ska byta kolumn bara för att det upphör att vara kommunistiskt. För Danmarks del anger kolumnen "övrig mitten" följande partier: Moderate Venstre 1895-1909, Retsforbundet 1924-1971, Centrumdemokraterne 1973-2005 och därefter Liberal Alliance.

Demokratiseringen var en lång och utdragen process. Medan den pågick var rösträtten begränsad till män med hög inkomst eller förmögenhet. Dessutom hade Danmark, Sverige och Island tvåkammarparlament där rösträtten till den första kammaren var än mer begränsad än till den andra. Detta innebar att de socialdemokratiska partierna som representerade den fattiga arbetarklassen hade ett väljarstöd som var mycket svagare än det de hade bland folket i stort. Eftersom valsystemet i början utgjordes av majoritetsval i enmansvalkretsar hade de nordiska länderna i praktiken ett tvåpartisystem där liberaler och konservativa stod emot varandra.

I Sverige infördes allmän rösträtt och ett proportionellt valsystem samtidigt 1909 eftersom de konservativa befarade att de annars skulle bli helt marginaliserade ifall de endast blev tredje största parti. Vissa grupper var dock undantagna rösträtt (t. ex. värnpliktsvägrare fram till 1922 och socialbidragstagare till 1945). Parlamentarism, det vill säga principen att regeringen måste ha stöd av parlamentets majoritet (och inte kungen), infördes slutgiltigt 1917 i Sverige då en vänsterregering blev invald och genomförde demokratiska reformer som innebar att kvinnor fick rösträtt och att rösträtten till båda kamrarna i riksdagen blev likvärdig.

I Norge infördes parlamentarism 1884, allmän rösträtt för män 1898 samt för kvinnor 1913 (med de sista rösträttsundantagen borttagna 1919) och proportionellt valsystem 1921. Danmark fick parlamentarism 1901 och en helt likvärdig rösträtt 1915 samt proportionellt valsystem 1920. Finland fick likvärdig rösträtt och ett proportionellt valsystem 1906 men parlamentarism kom först med självständigheten 1917. Island fick också parlamentarism 1917 och som en del av Danmark hade deras rösträtt blivit nästan likvärdig 1915. Kvinnor under 40 år fick dock vänta tills 1920 och de sista undantagen försvann inte förrän 1934 då även ett proportionellt valsystem infördes delvis (fullt ut 1942).

Mellankrigstidens partisplittring
1920-1944

De proportionella valsystemen gjorde att antalet partier ökade och konturer av ett nordiskt fempartisystem började träda fram. De liberala partierna blev kraftigt försvagade som en följd av den allmänna rösträtten trots att de hade kämpat hårt för att införa just denna. De nya väljargrupperna var mer intresserade av socialdemokraterna och de särskilda bondepartier som nu hade etablerats i alla nordiska länder. I Danmark utgörs dock "bondepartiet" av det traditionella liberala partiet Venstre. Det socialliberala parti som stöttas av den urbana medelklassen (Radikale Venstre) bildades 1905 efter att dess medlemmar hade blivit uteslutna från Venstre.

Socialdemokratin som nu hade blivit den starkaste politiska kraften splittrades upprepade gånger genom att dess vänsterflyglar bröt sig ut och bildade egna småpartier (eller högerflygeln i Norge 1921). Vissa av dessa återförenades med socialdemokratin men de revolutionära socialisterna kom att bilda permanenta kommunistpartier (Sverige fick rent av två sådana även om det ena av dem imploderade i slutet av 30-talet). Allvarligaste konsekvenser fick denna splittring i Finland där socialdemokratins vänsterflygel gjorde ett kuppförsök 1918 som resulterade i ett blodigt inbördeskrig. Den förbittrade stämningen efter inbördeskriget gjorde att det nybildade kommunistpartiet blev starkare i Finland än i något annat nordiskt land. Tabellen är lite missvisande eftersom kommunistpartiet var förbjudet under 30-talet  vilket gav socialdemokraterna ett starkare väljarstöd än vad de annars skulle ha haft. Det som återstod av socialdemokraterna tappade många väljare till Agrarförbundet (nuvarande Centerpartiet) eftersom socialism sågs med större misstänksamhet efter inbördeskriget. Sammantaget innebär detta att Finland är det enda land där det socialistiska blocket var svagare under mellankrigstiden än vad det hade varit innan.

Den allmänna försvagningen av de liberala partierna underlättades inte heller av frågan om rusdrycksförbud som resulterade i att det svenska liberala partiet splittrades 1924. En fortsatt nedåtgående trend i riksdagsvalen för båda partierna gjorde dock att de återförenades 1935. På grund av språkmotsättningar i Finland var någon sammanslagning av deras liberala partier aldrig aktuell, utan de fortsatte som tidigare att ha ett svenskspråkigt och ett finskspråkigt liberalt parti.

En potentiell sjätte partikategori var de fascistiska partierna som efter kontinental förebild försökte etablera sig i Norden under 30-talet. Men med undantag för Finland vars fascistparti fick som mest 8,3 % av rösterna kämpade de i svår motvind. Norge kom på andra plats med 2,2 %. Danmark trea med 2,1 %. Sverige hade tre stycken fascistpartier men även om dessa räknas ihop så fick de inte mer än 1,6 % i ett riksdagsval. Andra världskriget resulterade sedan i att dessa självutnämnda patrioter kom att betraktas som landsförrädare.

Efter alla kriser under mellankrigstiden och andra världskriget kom efterkrigstidens långa högkonjunktur. Den nationella sammanhållningen var nu starkare i alla länder och en karakteristisk konsensuskultur hade etablerats inom nordisk politik. Socialdemokratin var som allra starkast under denna period och kunde utveckla den för Norden så typiska välfärdsstaten. Socialdemokratins starka ställning i Sverige, Norge och Danmark innebär dock att de tidigare så stora motsättningarna mellan liberala och konservativa partier började försvinna och att de nu ofta gjorde gemensam sak och bildade ett borgerligt block som ett regeringsalternativ till socialdemokratin.

De goda tiderna innebar att partisystemen var förhållandevis stabila under den här perioden. Norge var det enda land som hade ett större parti som föll utanför fempartisystemet (Kristelig Folkeparti som hade kommit in i stortinget redan 1933) medan Danmark var ensamt om att ha en undervegetation av småpartier i sitt partisystem. Mot slutet av perioden började dock partisplittringen sakteliga att öka. Finland fick då både ett högerpopulistiskt och ett kristdemokratiskt parti. Och tillsammans med Danmark och Norge fick Finland också nya utbrytarpartier från socialdemokraterna som sedan konkurrerade med kommunisterna om vänstersocialistiska väljare. Det enda nya partiet i Sverige var kristdemokraterna som bildades 1964 men som fick kämpa i över två decennier innan de kom in i riksdagen.

Övergångsperioden
1970-1994

70-talet förde med sig sämre ekonomiska tider och missnöje med de etablerade partierna. Detta resulterade 1973 i så kallade jordskredsval i Danmark och Norge där en mångfald av nya småpartier valdes in i parlamentet. De på lång sikt viktigaste av dessa nykomlingar var Norges och Danmarks Framstegspartier. Tillsammans med Finlands Landsbygdsparti som fick sitt stora genombrott 1970 etablerade de en ny högerpopulistisk partikategori. I Sverige där socialdemokraterna hade styrt oavbrutet sedan 1932 kunde missnöjda väljare istället rikta sina förhoppningar till de borgerliga partierna som fick majoritet 1976. Den uppluckring av fempartisystemet som skedde i grannländerna under tidigt 70-tal skulle därför i Sverige dröja ända tills 1988-91 då Sverige fick ytterligare tre partier i riksdagen. Men Sveriges nya högerpopulistiska parti visade sig vara så odisciplinerat att det med bred marginal åkte ut ur riksdagen i det följande valet. Det skulle bli ett helt annat högerpopulistisk parti som fyllde den nischen i Sverige och istället för ett jordskredsval kom det in i riksdagen först 2010 genom att mycket långsamt öka sitt väljarstöd val efter val.

Under övergångsperioden hade antalet partier ökat kraftigt men en viktig aspekt av det nordiska fempartisystemet var dock fortfarande intakt. Nämligen den blockpolitik som tillämpades i Sverige, Norge och Danmark. Ingendera av blocken ville till en början samarbeta med högerpopulisterna eftersom dessa flirtade med främlingsfientliga väljare. Men allt eftersom de högerpopulistiska partierna växte i styrka blev det allt svårare att ignorera dem och de började därför sakta men säkert integreras i de borgerliga blocken. Fast detta resulterade i sin tur att de borgerliga blocken splittrades genom att mittenpartier bytte sida och allierade sig med socialdemokraterna.

I Danmark har det socialliberala partiet Radikale Venstre varit allierade med socialdemokraterna ända sedan 1993 och de ingick inte i den borgerliga regering som bildades 2001 med aktivt stöd från högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Det norska Senterpartiet ingick i alla borgerliga regeringar fram till 2000 men bytte sedan sida och ingick inte i den borgerliga minoritetsregering som bildades 2001. I Sverige dröjde det bara fyra år efter Sverigedemokraternas debut i riksdagen innan Centerpartiet och Liberalerna 2014 gick med på att bli passiva stödpartier till socialdemokraterna. Efter ytterligare fyra år blev de aktiva stödpartier även om Liberalerna återigen bytte sida 2021. Detta efter att en ny partiledning bestämde sig för att ingå i ett borgerligt regeringsalternativ oavsett ifall det var beroende av Sverigedemokraterna eller ej.

Nordiska valresultat

Nedan följer ett antal diagram som ger en mer detaljerad bild av hur partierna har utvecklats. För att underlätta jämförelsen har jag valt att konsekvent använda de svenska partifärgerna istället för de "riktiga" färgerna. I Danmark har till exempel moderaterna (Konservative Folkparti) grön färg och centerpartiet (Venstre) blå färg medan de på denna sida har de omvända färgerna.

Svenska riksdagsval 1887-2022


Norska stortingsval 1888-2021
 


Danska folketingsval 1884-2022


Finska riksdagsval 1907-2023


Isländska alltingsval 1916-2021