De mest värdefulla ägodelar ett regemente hade var dess fälttecken som bars under varje slag och markerade var varje enhet var placerad. Fälttecknen var tillverkade av dyrbart materiel och konstfullt dekorerade för att signalera ett regementes status. Att förlora sina fälttecken var en stor skam och att erövra fiendens var ärofyllt. Av den anledningen var det vanligen vid just fälttecknen som de hårdaste striderna utkämpades och soldaterna fick svära en ed att aldrig överge dem

Beroende på truppslag hade fälttecknen olika namn. Infanteriets kallades för fanor och var mycket stora (i genomsnitt var en fanduk 184 cm hög och 216 cm bred). Kavalleriet bar på kvadratiska standar som var betydligt mindre med sidor som bara var drygt 50 cm långa. De hade också oftast två olika motiv på vardera sida, det vill säga ett landskapsvapen på ena sidan och kungens namnchiffer på den andra. Detta gällde även för dragonerna som formellt sett var beridet infanteri men som i praktiken fungerade som kavalleri. De hade en egen variant av fälttecken som kunde kallas för både fanor eller standar. Dragonfanorna var tvåtungade och hade en höjd på omkring 1 meter och en något längre bredd.

Oavsett truppslag hade varje kompani under stormaktstiden varsitt fälttecken vilket innebär att ett typiskt regemente hade åtta fanor eller standar. Sju av dessa kallades för kompanifanor respektive kompanistandar och hade ett identiskt utseende. Överstens kompani, livkompani, förde däremot en livfana (eller livstandar) som alltid var vit. Under frihetstiden minskade antalet infanterifanor till två per bataljon (det vill säga en halvering) medan kavalleriet och dragonerna hade oförändrat antal. Sedan under 1800-talet skulle antalet infanterifanor halveras igen så att det blev bara en fana per bataljon. Än senare skulle alla regementen bara ha ett fälttecken var, men då hade de sedan länge bara haft en symbolisk betydelse

Under stormaktstidens krig hade dock fälttecknen fortfarande en mycket central betydelse. Och i en tid när det var svårt att få tag på pålitliga uppgifter om utgången av ett slag var antalet erövrade fanor och standar ett mycket övertygande bevis om att man hade segrat när de presenterades för folket och ambassadörer. På motsvarande sätt var det svårt att dölja en dålig insats om man hade förlorat många fälttecken.

Under den äldre delen av stormaktstiden hade regementscheferna ett stort inflytande över utseendet på sina fälttecken men med början på 1670-talet blev detta reglerat på central nivå, varmed landskapsvapnen kom att pryda den svenska arméns fanor och standar. Den mest kända av dessa förordningar är den från 1686 som i stort sett kom att gälla ända fram till 1766. I samband med detta målades modellritningar av fanor och standar som sedan skulle följas när nya fälttecken tillverkades. De bevarade modellritningarna ingår i krigsarkivets samling "fanritningar" som jag har fotograferat och publicerat på den här hemsidan (se länkarna på vänsterkanten).

Det var dock inte alltid som man följde modellritningarna till punkt och pricka så man bör även studera de bevarade fanor och standar som finns kvar idag. Fullständiga listor på bevarade fanor och standar finns också på vänsterkanten och i de fall som de ingår i Armémuseums samlingar finns det även en länk där det går att se hur de ser ut. Det är min förhoppning att även andra museum ska digitalisera sina samlingar så att jag kan lägga till länkar till dem också.

Bilderna ovan är de modellritningar som visar hur Nylands kavalleriregementes standar skulle se ut enligt m/1686. De två röda till vänster visar utseendet på kompanistandaren med vapensida och chiffersida. Det vita standaret till höger är livstandaret som i likhet med alla fanor och standar enligt m/1686 innehåller det stora riksvapnet samt i det övre inre hörnet ett litet landskapsvapen som signalerar vilket regemente det tillhör.