|
Fredrik IV av Danmark-Norge, August den starke av Sachsen och Peter den
store av Ryssland
Stora nordiska kriget inleddes natten till den 12 februari 1700 när en
sachsisk armé genomförde en överraskningsattack mot den svenska staden Riga.
Omedelbart efter att nyheten om attacken nådde Köpenhamn attackerade den
danska armén Sveriges bundsförvant Holstein-Gottorp. I augusti samma år
förklarade Ryssland krig mot Sverige. Inledningen av ett krig på tre fronter
mot Sverige var resultatet av flera år av hemliga förhandlingar mellan dessa
stater. Men medan Sverige hade bedömt risken för ett krig mot Danmark som
hög och Ryssland som en trolig dansk bundsförvant så var sachsarnas
deltagande en stor överraskning. För Sverige innebar detta att en perfekt
storm hade bildats som skulle leda till att Sverige förlorade sin ställning
som stormakt.
Det är
vanligt i historieskrivningen om kriget att peka på det faktum att Sverige
hade alldeles för begränsade resurser för att på lång sikt kunna
upprätthålla sin stormaktsställning. Och eftersom Sveriges expansion under
1600-talet hade skett på bekostnad av sina grannar Danmark, Ryssland och
Polen (den senare staten var i personalunion med Sachsen sedan 1697) var det
bara logiskt att dessa stater skulle utkräva sin hämnd förr eller senare.
Men detta är också ett exempel på hur man skriver historia med facit i hand
eftersom den tar alldeles för lite hänsyn till de speciella omständigheter
som resulterade i att den antisvenska koalitionen bildades. Stora nordiska
kriget och förlusten av Sveriges besittningarna på andra sidan Östersjön var
inte resultatet av en oundviklig jordbävning. Det är därför viktigt att ta
en närmare titt på varje deltagande stats orsaker till att starta ett
anfallskrig.
Danmark
Den stat som
var mest villig att göra upp räkningen med Sverige var Danmark. Det enda som
höll dem tillbaka var det faktum att Sverige var militärt starkare och att
Danmark därför behövde bundsförvanter om de skulle starta ett krig.
Danmark och
Sverige var arvfiender som hade utkämpat krig efter krig så långt bak i
tiden som vi har källor. I dessa konflikter hade Sverige alltid varit den
svagare parten alltsedan andra halvan av 1300-talet till Kalmarkriget
1613–15. En återkommande orsak till dessa krig var danska anspråk på den
svenska tronen. Den snabba utvecklingen av den svenska krigsmakten under
1600-talet skulle dock leda till en dramatisk förändring av maktbalansen.
1643 fick Danmark uppleva att Sverige inte längre tolererade danska
provokationer. Inte ens när den svenska armén hade händerna fulla i
trettioåriga kriget. Till danskarnas stora överraskning gjorde den svenska
armén helt om och invaderade Jylland från söder och tvingade Danmark att
avträda Jämtland, Härjedalen, Ösel, Gotland och Halland till Sverige. 1657
såg Danmark ett tillfälle att ta tillbaka de förlorade landskapen när den
svenska armén tycktes ha problem i Polen. Men återigen gjorde den svenska
armén helt om och invaderade först Jylland och sedan resten av Danmark så
att de tvingades avträda Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims
län till Sverige. I nästa krig (1658–1660) var det Danmark som var tvunget
att kämpa för sin överlevnad som självständig stat mot svensk aggression.
Danmark
överlevde dock och fick tillbaka Bornholm och Trondheims län. Sedan i det
skånska kriget 1675–79 lyckades de tillsammans med Brandenburg förstöra
mycket av den svenska arméns stora anseende. Men på grund av fransk
inblandning förhindrades Danmark att göra några landvinningar. Sverige
kontrollerade därför fortfarande flera landskap som hade varit danska sedan
urminnes tid. Men även om Danmark väldigt gärna ville ta tillbaka dessa
territorier så var det ett helt annat tvistemål som skulle ge bränsle till
kommande konflikter och det var hertigdömet Holstein-Gottorp.
Den holstein-gottorpska frågan
Holstein-Gottorp var formellt sett inte ett hertigdöme men kallas så för
enkelhetens skull. I själva verket var det en sidogren till det danska
kungahuset som styrde de två hertigdömena Slesvig och Holstein som medregent
till den danske kungen. Holstein var en del av det Tyskromerska riket och
både hertigen av Holstein-Gottorp och den danske kungen var vasaller till
den tyskromerske kejsaren i egenskap av hertigar av Holstein. Slesvig å
andra sidan var en del av kungadömet Danmark och där var hertigen av
Holstein-Gottorp inte bara medregent till den danske kungen utan även
ursprungligen hans vasall. De två hertigdömena var administrativt delade i
hertigliga, kungliga och gemensamma områden.
Hertigdömet
Holstein-Gottorps landområden var strategiskt viktiga och under båda svenska
invasionerna av Jylland under 1600-talet hade dess hertig förrått den danska
kungen genom att alliera sig med Sverige i utbyte mot suveränitet, vilket
uppnåddes 1658. Alliansen mellan Sverige och Holstein-Gottorp hade dessutom
stärkts genom ett äktenskap mellan Sveriges kung Karl X Gustav och den
holsteinska prinsessan Hedvig Eleonora 1654. Deras son Karl XI skulle som
kung av Sverige (1660–1697) vara mycket lojal till sina holsteinska
släktingar. Danskarna hade därmed sett Holstein-Gottorp förvandlas från ett
danskt län till ett bihang till det svenska riket som infiltrerade Danmarks
utsatta gräns i söder. Att neutralisera detta hot hade högsta prioritet i
dansk utrikespolitik under andra halvan av 1600-talet
I inledningen
av det skånska kriget blev hertigen av Holstein-Gottorp avsatt av Danmarks
kung Christian V och de hertigliga delarna av Slesvig drogs in till den
danska kronan. Men även detta återställdes av Frankrike vid fredsslutet.
Karl XI kände sig dock förödmjukad av hur Frankrike hade slutit fred på
Sveriges vägnar utan svenskt deltagande vid förhandlingsbordet, så han bröt
med Frankrike och slöt istället en allians med Nederländerna 1681. Men
tidpunkten för alliansbytet var dessvärre inte den bästa eftersom Frankrikes
kung Ludvig XIV då stod på höjden av sin makt. Sveriges tidigare fiender,
Danmark och Brandenburg, ersatte omedelbart Sverige som Frankrikes nordliga
bundsförvanter och började uppträda hotfullt mot Sverige. Det var endast på
grund av att Frankrike var fokuserat på att annektera tyskt territorium och
inte ville ha sina bundsförvanter sysselsatta på annat håll som Sverige
undvek ett nytt krig. Men 1684 invaderade Danmark Holstein-Gottorp och tog
kontroll över hela Slesvig i strid mot fredsavtalet från 1679. Sverige var
oförmöget att göra något åt saken och den nederländska alliansen var inte
till någon nytta när även England var allierat med Frankrike och den
tyskromerske kejsaren var upptagen med ett krig mot turkarna. I detta läge
var danskarna så orädda att de även inledde en belägring av den fria
riksstaden Hamburg 1686.
Efter år av
fruktlösa förhandlingar om den holstein-gottorpska frågan skedde en politisk
jordbävning i England som förändrade allting. Den nederländske ståthållaren
Vilhelm av Oranien tog makten i England 1688 och lyckades skapa en ny stor
koalition mot Frankrike (som inkluderade före detta franska bundsförvanten
Brandenburg). Karl XI lovade att bistå Nederländerna med hjälptrupper om de
hjälpte honom med Holstein-Gottorp. Plötsligt var Danmark politiskt isolerat
och ställt inför ett ultimatum att acceptera Sveriges krav senast den 20
juni 1689 eller bli attackerat av en koalition bestående av Sverige,
Hannover och Sjömakterna (= England och Nederländerna). På den allra sista
dagen valde Danmark att acceptera kraven i fördraget i Altona och återställa
hertigdömet Holstein-Gottorp. För Karl XI innebar detta att förödmjukelsen
från fredsavtalet 1679 och de följande händelserna nu var borta och han
kunde uppleva triumfen av att ha tvingat sin fiende till underkastelse utan
att avfyra ett enda skott. För danskarna innebar detta att de nu var
tillbaka på ruta ett. Situationen var fortfarande oacceptabel men de var
tvungna att vänta på ett mer gynnsamt diplomatiskt läge innan de återigen
kunde försöka vingklippa hertigen av Holstein-Gottorp.
Trots att
hertigen av Holstein-Gottorp hade fått suveränitet över sina delar av
Slesvig 1658, och bekräftelsen av detta 1679 och 1689, var de faktiska
hertigdömena Slesvig och Holstein fortfarande intakta och med det var även alla
gamla avtal om hur de skulle administreras av de två medregenterna
fortfarande giltiga. Det fanns därför en inbyggd motsättning i detta
arrangemang som gav upphov till skilda tolkningar om hur omfattande
hertigens suveränitet egentligen var. Den danska uppfattningen var att den
var väldigt begränsad och Christian V hade rättfärdigat sina ockupationer
1675–79 och 1684–89 med att påstå att hertigen hade brutit mot villkoren i
gamla avtal från 1500-talet.
När Fredrik
IV blev hertig av Holstein-Gottorp i slutet av 1694 började den gamla
konflikten hetta upp igen. Han ville få ett slut på den tvetydiga statusen
på sitt hertigdöme genom att kräva en fullständig delning av
Slesvig-Holstein och ett slut på medregentskapet. Men det som verkligen
oroade danskarna var hans åtgärder att värva soldater och bygga befästningar
i hans delar av Slesvig-Holstein, det senare med hjälp av svenska soldater.
Danskarna noterade att befästningarna var alldeles för stora för att
bemannas av den lilla holstein-gottorpska armén och att de uppenbart var
avsedda för den svenska armén i händelse av krig. Återigen hävdade den
danske kungen att hertigen hade överskridit sina befogenheter medan hertigen
(och Sverige) hävdade att han hade full rätt som suverän hertig att bygga
befästningar på sitt eget territorium.
De
motstridiga uppfattningarna trappades upp till en fullskalig kris efter Karl
XI:s död april 1697. Hans son Karl XII var fortfarande minderårig och skulle
inte bli myndigförklarad förrän sju månader senare. I hopp om att den nya
regimen inte skulle vara lika fast besluten att stötta Holstein-Gottorp,
invaderade danska trupper hertigdömet i maj och raserade befästningarna.
Sverige accepterade dock inte detta och långvariga förhandlingar med medlare
inleddes för att försöka hitta en lösning på krisen. Dessa blev emellertid
inte framgångsrika och Sverige svarade till slut med en militär upprustning
i de tyska besittningarna som kulminerade med att två regementen sändes till
Holstein hösten 1699 för att återuppbygga befästningarna.
Dessförinnan
hade alliansen mellan Sverige och Holstein-Gottorp stärkts 1698 med
äktenskapet mellan hertigen och Karl XII:s äldre syster som samma år tog med
sig en svensk bataljon till Holstein som hennes personliga garde. Danskarna
hade försökt vinna över Sverige på sin sida genom att erbjuda
äktenskapsallianser mellan deras kungahus och även föreslå en
dansk-svensk-fransk allians i utbyte mot eftergifter i den
holstein-gottorpska frågan. Men Karl XII ansåg att både han och hans yngre
syster var för unga för att gifta sig och hans äldre syster hade redan
blivit bortlovad till hertigen av Holstein-Gottorp. Med tiden kom den
svenska hållningen att bli allt mer Holstein-vänlig och Karl XII gjorde
klart att han skulle försvara hertigens rättigheter med militärmakt om saken
ställdes till sin spets. Men danskarna skulle inte heller vackla och vid
slutet av 1699 verkade ett krig allt mer troligt med huvuddelen av den
danska armén redan förlagd i Slesvig-Holstein.
Stormakterna
Danmarks
största problem var dock att fördraget i Altona från 1689 fortfarande
gällde. Enligt detta var inte bara Sverige utan även Sjömakterna och
Hannover förpliktade att försvara Holstein-Gottorps suveränitet ifall
Danmark startade ett krig. Danmark hade försökt förbättra sina relationer
med stormakterna genom att erbjuda hjälptrupper och allianser under
1690-talet. Dessa försök hade varit så pass framgångsrika att Danmark nu
hade bra relationer med såväl Frankrike som Sjömakterna. Och eftersom ett
europeiskt storkrig om den spanska tronföljden verkade troligt inom en snar
framtid, var stormakterna på jakt efter bundsförvanter och agerade därför
inte kraftfullt mot Danmark i Holstein-Gottorp-krisen. Danmark hoppades att
Sjömakterna inte skulle respektera Altona-fördraget eftersom det svenska
bidraget i det nyligen avslutade pfalziska tronföljdskriget hade varit något
av en besvikelse. Sverige hade dessutom fortsatt att göra dem besvikna genom
att under 1690-talet upprätthålla en utrikespolitik som gick ut på att vara
fri från allianser och förpliktelser gentemot stormakterna.
Men när
krisen utvecklade sig efter maj 1697 stod det klart att varken Sjömakterna
eller Frankrike ville ha ett krig mellan Danmark och Sverige. Det stod också
klart att båda sidor föredrog Sverige som bundsförvant istället för Danmark.
Danskarna försökte förgäves övertyga stormakterna att det var i deras bästa
intresse att återupprätta maktbalansen i Skandinavien genom att sätta stopp
för den svenska dominansen. Sveriges ovilja att binda sig för hårt till
Sjömakterna var dock det som upprätthöll hoppet för Danmark att de skulle
förbli neutrala eller rent av alliera sig med Danmark i utbyte mot
fördelaktiga handelsavtal ifall krig bröt ut.
Hannover
Men även om
Sverige och Holstein-Gottorp inte fick hjälp från Sjömakterna skulle Danmark
ändå behöva bundsförvanter om de skulle ha någon realistisk chans att vinna
ett krig. Man skulle kunna tycka att de mest uppenbara kandidaterna till
detta var de tidigare bundsförvanterna under skånska kriget, nämligen
Brandenburg och den stat som nu kallades för Hannover. Men den sistnämnda
staten var en av garantimakterna i fördraget i Altona och om de var
Holstein-vänliga redan 1689 så var de ännu mer vänligt sinnade nu. De
dansk-hannoverska relationerna hade kraftigt försämrats under 1690-talet som
ett resultat av tvister om land och titlar mellan den danske kungen och den
hannoverske kurfursten. Danska och hannoverska trupper hade rent av drabbat
samman 1693. Med Hannover som en trolig fiende hade Danmark istället slutit
allianser med fem av Hannovers mindre grannar som lovade att anfalla
Hannover ifall denna stat bröt freden med Danmark. Dessa allianser skulle
dock inte aktiveras eftersom det var Danmark som inledde krigshandlingarna
1700.
Brandenburg
Kurfursten av
Brandenburg var å andra sidan upptagen med ambitiösa planer på annat håll.
Han försökte både få stormakternas stöd (i synnerhet den tyskromerske
kejsaren) för hans önskan att utropa sig till kung av Preussen, och även
efterträda Vilhelm av Oranien som ståthållare i Nederländerna (han var
dennes närmaste manlige släkting). På grund av detta ville han inte reta upp
stormakterna genom att framstå som en orosstiftare. Istället retade han upp
Danmark genom att vara vänligt inställd till hertigen av Holstein-Gottorps
krav under den pågående krisen. Senare nekade han en sachsisk hjälpkår att
1699 passera genom Brandenburg på väg till Holstein med motiveringen att han
inte ville hota freden i Europa. Kurfursten var vid den tiden under hårt
tryck från kejsaren som hade fått nys om bildandet av den antisvenska
koalitionen och såg den som ett hot eftersom han fruktade att den skulle
kunna alliera sig med Frankrike. Därför hade österrikiska trupper samlats i
Schlesien, vilket förmådde Brandenburg att hålla en låg profil och inte
mobilisera sina egna trupper.
Kurfursten
lät dock vid samma tid meddela att han var villig att stödja Danmark ifall
de blev anfallna. Och den 6 april 1700, när kriget redan hade börjat, gick
han ännu längre och lovade att inte stödja Danmarks fiender samt att den här
gången tillåta en sachsisk hjälpkår att passera Brandenburg. I utbyte krävde
han att den svenska staden Wismar skulle säljas till Brandenburg ifall
danskarna erövrade den. Så även om Brandenburg inte var en del av den
antisvenska koalitionen när den bildades, är det troligt att de skulle ha
anslutit sig till den inte långt efter krigsutbrottet ifall Sveriges fiender
hade varit mer framgångsrika.
Ryssland
Den kanske
allra mest uppenbara danska bundsförvanten i ett krig mot Sverige var
Ryssland. Detta eftersom en återerövring av före detta ryskt territorium
skulle ge dem tillträde till Östersjön och därmed stora strategiska
fördelar. Ryssarna hade dock under 1670-talet avböjt danska erbjudanden att
delta i skånska kriget. Men vid den tidpunkten var de mer intresserade av
Ukraina som de i konkurrens med Polen och Osmanska riket försökte ta kontroll
över.
Endast fem
dagar efter Karl XI:s död 1697 skickades ett danskt sändebud till Ryssland
för att förhandla om en offensiv allians mot Sverige. Oturligt nog för
danskarna hade den ryske tsaren Peter I några veckor innan påbörjat sin så
kallade ”stora ambassad”, en resa genom Västeuropa. Det fanns därför ingen
i Moskva som kunde förhandla med det danska sändebudet. Och eftersom tsaren
reste inkognito och hävdade att han fortfarande var kvar i Moskva hade
danskarna i över ett år stora svårigheter med att komma i kontakt med honom.
Ryssland var
vid denna tidpunkt i krig mot det Osmanska riket och Peter I hade 1696
avslutat ett framgångsrikt fälttåg mot den turkiska fästningen Azov och
byggt en örlogsbas där. Det stora turkiska kriget gick dock mot sitt slut
och den tyskromerske kejsaren och den turkiske sultanen slöt fred i
Karlowitz i början av 1699. Huvudsyftet med Peter I:s stora ambassad var att
förhindra detta fredsavtal och även försöka utöka alliansen (heliga ligan)
som stred mot turkarna. Misslyckandet att uppnå detta, och hans ambitioner
inte mättade med erövringen av Azov, ledde till att Peter I riktade blicken
mot Sverige.
Ett uppror i
Moskva tvingade honom att återvända tidigare än planerat, men under resan
tillbaka mötte han i slutet av sommaren 1698 den sachsiske kurfursten
tillika polske kungen August den starke i Rawa i Polen. August var också en
medlem i den heliga ligan och lika missnöjd med att kriget skulle sluta
eftersom han hade hoppats på att erövra Moldavien. Personkemin mellan dem
var mycket god och de tillbringade fyra dagar tillsammans. Under dessa dagar
var det med stor sannolikhet Peter I som föreslog att de skulle attackera
Sverige istället och August som gick med på det. Ingen formell allians slöts
dock vid detta tillfälle.
Åter i Moskva
inledde tsaren samtal med det danska sändebudet och föreslog en allians
mellan Ryssland, Danmark och Sachsen. Förhandlingarna skulle dock ta tid,
dels på grund av de stora avstånden mellan de olika huvudstäderna, men också
på grund av att Peter I var en vankelmodig man som kunde vänta månader med
att skriva under de olika dokumenten. Han var väldigt mån om att Danmark skulle
bekräfta allianser och stöd från andra stater såsom Sachsen och Brandenburg
innan han förpliktade sig att gå i krig. Även Christian V:s död i augusti
1699 resulterade i en försening eftersom den nye danske kungen Fredrik IV
var tvungen att bekräfta det danska sändebudets fullmakt att förhandla en
allians. Det dröjde därför till november 1699 innan den slutgiltiga
överenskommelsen ratificerades av tsaren i Moskva.
Ett annat
problem var att Ryssland fortfarande var i krig mot Osmanska riket och Peter
I ville inte starta ett nytt krig förrän han hade avslutat det turkiska
kriget, som skedde när ett vapenstillestånd slöts i juli 1700. Danmark och
Sachsen var därför tvungna att starta kriget utan att veta exakt när
Ryssland skulle ansluta sig.
Sachsen
Sachsen var
en osannolik fiende till Sverige eftersom det inte gränsade till svenskt
territorium eller hade några anspråk som var i konflikt med Sverige.
Dessutom hade båda länderna Brandenburg som granne och rival, vilket gjorde
en svensk-sachsisk allians till ett mer logiskt alternativ. Detta
förändrades dock när Sachsens kurfurste August den starke blev kung av Polen
september 1697 (och chockade den protestantiska världen genom att konvertera
till katolicismen för att uppnå detta). Polen och Sverige hade utkämpat
flera krig mellan 1563 och 1660, och Sverige hade erövrat Livland från Polen
samt annekterat Estland som polackerna hade betraktat som deras rättmätiga
territorium. Men Polen hade även efter dessa händelser förlorat stora
landområden till Ryssland, och från svensk synvinkel var Polen en naturlig
bundsförvant mot Ryssland. Valet av August som polsk kung hade därmed inte
setts som något bekymmersamt för Sverige (utöver religiösa betänkligheter
över att Martin Luthers hemland nu styrdes av en katolsk konvertit). Den svaga kungamakten i Polen innebar också att det var högst
osannolikt att August kunde använda polska trupper i ett krig om det inte
bedömdes vara absolut nödvändigt av Polens riksdag.
Augusts
legitimitet som polsk kung var också tveksam eftersom hans motkandidat
François Louis, prinsen av Conti, hade faktiskt fått flest röster i
kungavalet. Men innan prinsen av Conti lämnade Frankrike för sitt tilltänkta
kungadöme hade August invaderat Polen med en sachsisk armé och blivit krönt
till kung av sina polska anhängare. Augusts kupp hade starkt stöd av
Österrike och Ryssland som inte ville att Polen skulle lämna den heliga
ligan. Men det diskutabla sätt som han hade tillträtt sin tron på innebar
att han fick ägna de följande åren åt att pacificera sitt nya kungadöme med
hjälp av den sachsiska armén, samtidigt som han fortsatte att delta i kriget
mot turkarna.
I det här
läget var August väldigt intresserad av att sluta allianser som kunde stärka
hans grepp om Polen. Så när danskarna sökte upp honom gick han med på att
sluta ett fördrag i mars 1698 i vilket de lovade att stödja varandra med
hjälptrupper ifall någon av dem blev attackerad. Den omedelbara konsekvensen
av fördraget var att August tog emot två danska hjälpkårer med en sammanlagd
styrka på 4000 man som skulle placeras i Polen och Sachsen. Dessutom lovade
danskarna att förhindra en eventuell fransk flotta att segla in i Östersjön
för att stödja prinsen av Contis anspråk på Polens tron. I utbyte mot denna
värdefulla hjälp lovade August i en hemlig artikel av fördraget att stödja
Danmark ifall hertigen av Holstein-Gottorp inte respekterade den danske
kungens rättigheter och i händelse av krig fick stöd av en tredje part.
August var
dock ingen pålitlig bundsförvant och varken fördraget med Danmark i mars
1698 eller det muntliga löftet till tsaren i Rawa hade på något sätt bundit
honom till ett krig mot Sverige. Under hans långa regeringstid skulle den
impulsive August bli ökänd för sin machiavelliska vana att inte hedra avtal
eller löften som han hade givit. Efter fördraget i mars 1698 var det väldigt
lite diplomatisk aktivitet i över ett år, vilket fick danskarna att tvivla
på att de kunde förvänta sig någon hjälp från August. Den händelse som
skulle bli avgörande för hans deltagande i den antisvenska koalitionen var
inte de tidigare överenskommelserna utan istället anställningen av den
livländske adelsmannen Johann Reinhold Patkul i hans tjänst.
När Karl XI
ville utsträcka det kungliga enväldet till Livland mötte han kraftigt
motstånd från den livländska adeln som i Patkul hade en mycket frispråkig
representant. Adeln var dock inte framgångsrik med att bevara sina
privilegier och Patkul blev åtalad för förräderi och dömd till döden 1694.
Men innan domen föll hade han redan flytt landet och han skulle ägna de
följande åren åt att konspirera mot Sverige. Han kom till Sachsen efter
Rawa-mötet och skulle sedan övertyga August om att det fanns ett djupt missnöje
mot det svenska styret i Livland. Patkul lovade att om en sachsisk armé
invaderade Livland skulle hela den livländska adeln göra uppror. Han lade
fram en invasionsplan som gick ut på att genomföra en överraskningsattack
mot Riga utan föregående krigsförklaring, och han lovade att det usla
tillståndet på befästningarna och den höga andelen livländska officerare i
garnisonen skulle garantera framgång.
Patkul gjorde
anspråk på att tala för den livländska adeln och förhandlade fram villkoren
för en livländsk kapitulation till August under augusti 1699. Livland skulle
bli ett polskt län med fullständig autonomi och religionsfrihet. Adelns
privilegier skulle inte bara återställas utan även utökas. I utbyte skulle
Livland styras av August och hans ättlingar även om de inte satt på den
polska tronen. Adeln skulle även gå med på att upprätthålla en 24 000 man
stark armé. För August var detta erbjudande alldeles oemotståndligt och han
hoppades även kunna stärka sin makt i Polen i utbyte mot att återbörda
Livland till det Polsk-litauiska samväldet.
Vilseledandet av Sverige
Svenskarna var
inte helt omedvetna om vad som hände runt omkring dem. Under hela den här
perioden hade de försökt att vinna över August som en bundsförvant. Hans
goda relationer med Hannover, som han 1697 hade slutit en allians med som
liknade den danska från mars 1698, hade gett Sverige gott hopp om att han
var en trolig bundsförvant och det blev ett mål för svensk diplomati få till
stånd en allians. Dessa förhandlingar ledde dock ingenvart och i juni 1698
fick svenskarna upplysningar om att det dansk-sachsiska fördraget var mer
omfattande än vad som sagts officiellt. Sverige var nu mycket bekymrat och
skickade Mauritz Vellingk som deras sändebud till Augusts hov för att utröna
hans verkliga avsikter. August använde dock all sin personliga charm och
övertygade Vellingk om hans stora vänskap till Sverige och förnekade rent av
att alliansen med Danmark existerade. Vellingk började därefter verka för
att få till stånd en svensk-sachsisk allians, men återigen drog
förhandlingarna bara ut på tiden utan att leda till något resultat, trots
Augusts ideliga försäkringar om att han var vänligt sinnad till Sverige.
Medan detta pågick fick den svenska regeringen oroväckande information från
andra källor och var 1699 övertygad om att August inte var en pålitlig
person. August slutade efterhand att förneka existensen av alliansen med
Danmark och bekräftade därmed att han hade ljugit. Men han framhärdade med
att påstå att Sverige inte hade någon anledning att frukta honom. Vid slutet
av 1699 trodde dock den svenska regeringen att August trots allt var vänligt
sinnad och att en allians fortfarande var möjlig. Vellingks ständiga ström
av positiva rapporter och den hjälp som sachsiska diplomater gav till sina
svenska kollegor i Moskva ledde till att de drog den slutsatsen.
Sverige hade
också noterat de danska diplomaternas närvaro i Moskva och var oroade över
möjligheten till en dansk-rysk allians. Det blev därför ett mål för de
svenska diplomaterna att få till stånd ett fördrag med Ryssland där Peter I
bekräftade alla tidigare fredsavtal med Sverige. Peter I uppträdde mycket
vänligt gentemot de svenska diplomaterna och arbetet med att bekräfta
avtalen genomfördes under hösten 1699. Men när han gjorde detta valde han
att inte kyssa korset, vilket var sedvänjan i Ryssland när fördrag skrevs
under. Peter I förklarade att detta inte var nödvändigt eftersom han hade
kysst korset när han hade bekräftat samma avtal under Karl XI:s
regeringstid. Den svenska delegationen var tvungen att acceptera denna
förklaring och lämnade Moskva i november med ett fördrag som Peter I senare
skulle hävda var ogiltigt eftersom han inte hade kysst korset. När
svenskarna hade begett sig därifrån var deras danska och sachsiska kollegor kvar och
förhandlade fram mer hållfasta avtal
Den antisvenska koalitionen blir verklighet
Efter många
turer så föll alla delar av koalitionen på plats i slutet av 1699. Danmark
och Sachsen slöt en ny och mer omfattande allians i september medan Ryssland
i sin tur slöt allianser med Danmark och Sachsen i november.
September-fördraget
konstaterade att en varaktig fred i Norden kunde endast uppnås ifall Sverige
återlämnade allt territorium som det hade erövrat från Danmark, Polen och
Ryssland, även om deras omedelbara mål var bara att ta tillbaka några av
dessa territorier. Samma fördrag lade upp en plan som gick ut på att kriget
inte skulle starta senare än februari 1700 med en sachsisk invasion i
Livland. Ryssland skulle följa upp med en attack mot Ingermanland och
Karelen. Danmark skulle agera kraftfullt i Holstein och längs norska gränsen
för att binda upp svensk trupp medan den danska flottan skulle förhindra
Sverige från att skicka förstärkningar till östersjöprovinserna och även
attackera livländska hamnar. Dessutom skulle Danmark verka för att inkludera
Brandenburg och Sjömakterna i koalitionen eller åtminstone förmå dem att
lova neutralitet. Sachsen fick i uppgift att se till att Ryssland anslöt sig
till koalitionen och även attackera Hannover och Brandenburg ifall de
attackerade Danmark.
Det följande
händelseförloppet skulle dock visa att denna plan var väldigt optimistisk.
Patkuls storslagna vision om ett omfattande adelsuppror var bara en fantasi.
Den livländska adelns lojalitet till Sverige visade sig bara ha några
enstaka sprickor i fasaden när den sachsiska armén invaderade i februari.
Invasionen i sig var inte ens en överraskning eftersom den svenske
generalguvernören i Livland, Erik Dahlberg, var misstänksam från första
början när sachsiska trupper anlände nära gränsen under hösten 1699. Och som
Sveriges främste expert på belägringskrig vidtog han alla
försiktighetsåtgärder. Även en sämre förmåga än Dahlberg skulle inte ha
blivit överraskad eftersom sachsiska desertörer avslöjande anfallsplanen i
mitten av januari.
Den man som
verkligen blev överraskad av den sachsiska invasionen var Vellingk. När han
hörde talas om den konfronterade han August som förnekade detta rakt i hans
ansikte och försäkrade att det bara var ett illasinnat rykte. Vellingk
trodde honom denna gång också, och efter att ingående ha förklarat hur
löjligt ryktet var, lade han fram ett nytt förslag till en svensk-sachsisk
allians. August svarade inte på detta utan bytte istället ämne. Dagen efter
skickade August ett bud till Vellingk som förklarade att ett krig mellan
deras länder verkligen hade startat och att han inte längre var välkommen
att stanna i hans hov.
På den andra
fronten gick det inte bättre. Danmark lyckades inte att rekrytera nya
medlemmar till koalitionen. Den brandenburgske kurfursten var inte imponerad
av sachsarnas invasion. Och än värre var det faktum att Sjömakterna,
istället för att hjälpa koalitionen eller förbli neutrala, valde att
respektera Altona-fördraget. De hade förhandlat fram ett nytt fördrag med
Sverige i januari 1700 där de lovade att stödja Holstein-Gottorp i utbyte
mot svenskt stöd mot Frankrike ifall detta land attackerade Spanska
Nederländerna eller hjälpte huset Stuart. Karl XII gillade inte dessa
villkor och det var inte förrän Danmark attackerade Holstein-Gottorp som han
ratificerade fördraget. Men den signaturen resulterade i att Sjömakterna
skickade en flotta som hjälpte Sverige att landsätta en armé på Själland så
att Danmark tvingades ut ur kriget innan Ryssland kunde ansluta sig.
Tänk om?
Händelserna
år 1700 utgjorde ett stort fiasko för den antisvenska koalitionen. Men de
inledde ett krig som till slut skulle leda till att Sverige förlorade sin
status som stormakt eftersom det inte hade tillräckliga resurser för att
besegra en stor koalition på egen hand. Detta innebär dock inte att det
stora nordiska kriget eller en liknande konflikt var oundviklig. Danmark
hade gynnats av det faktum att både Peter den store och August den starke
var ambitiösa och hänsynslösa män som inte hade några betänkligheter med att
starta ett anfallskrig utan någonting som liknade ett rättfärdigt skäl. Och
hade Sverige slutit fördraget med Sjömakterna tidigare skulle Danmark
troligen inte ha vågat starta ett krig och därmed hade det inte blivit någon
antisvensk koalition. August å andra sidan skulle förmodligen inte begett
sig in på detta äventyr om han inte hade träffat Patkul och blivit lurad av
hans drömmar, och Peter I skulle troligen inte ha gått med på krig med bara
Danmark som bundsförvant. Hade det turkiska kriget inte slutat 1699 skulle
varken Ryssland eller Sachsen varit tillgängliga som bundsförvanter i ett
nordiskt krig. Hade Sverige varit villig att dämpa sin holsteinska
bundsförvants ambitioner och agerat mer försonligt mot Danmark hade
danskarna kanske inte försökt bilda en antisvensk koalition.
Läs även om återupprättandet av den antisvenska
koalitionen |
