Fältslag Svenska armén Dansk-norska armén Övriga arméer Källor Tennsoldater
 

 



 

  
 

 





 
 

 


 



 



 

Örjan Martinsson

Inledning

Konung Karl XII är ovedersägligen att räkna bland dem, som fäktat vida mer och vida bättre med svärdet än med pennan. Hans håg låg afgjordt åt helt annat håll än författarskap; själf har han också om sig mångfaldigt betygat, att han var »en slät korrespondent»1 och »mycket lätt till att hindras från skrifvande».2

Icke desto mindre har Karl XII under ett långvarigt lägerlif funnit talrika anledningar att brefväxla, i synnerhet med sina anhöriga och med sina generaler. Ja, han har till och med understundom, vid viktigare tillfällen, tagit pennan ur kanslitjänstemannens hand för att själf gifva form åt utdelade befallningar.

Dessa konungens bref och skrifvelser bära nästan alla, för så vidt de kommit till eftervärldens kännedom, tydliga spår af att i stor hast ha blifvit nedkastade på papperet. De sakna därför i påfallande grad formell fulländning men präglas i stället af omedelbarhetens friska färg. Många af Karl XII:s bref ha emellertid genom dåvarande tiders osäkerhet och efterföljande tiders bristande omvårdnad gått förlorade; åtskilliga ha på spridda ställen3 med mer eller mindre omsorg blifvit offentliggjorda, somliga dock på ett sådant sätt, att man trott sig

Sidan I

  1. Jfr n:r 200, 64, 67, 83, 84, 147, 148 m. fl.
  2. Jfr n:r 223.
  3. Se förteckningen på tidigare publikationer, innehållande bref af Karl XII, i bokens slut.
kunna bestrida deras äkthet; åter andra ha fått hvila obeaktade i arkivens gömslen.

Öfvertygelsen om, att hvad som till våra dagar bevarats af Karl XII:s egenhändiga bref i mer än ett afseende kunde lämna bidrag till konungens karakteristik, har förmått utgifvaren att på ett ställe söka sammanföra och kritiskt behandla, hvad af sådana bref ännu finnes tillgängligt. Resultatet af detta arbete föreligger i efterföljande brefsamling, afsedd att tjäna dem, som ur första hand vilja skaffa sig tillförlitlig kännedom om Karl XII:s mångomtvistade personlighet, sådan denna en gång tedde sig i lefvande lifvet. Ty det vittnesbörd, som konungen lämnat om sig själf i sin förtroliga brefväxling, hör väl till dem, som minst af alla kunna jäfvas.

*

Insamlandet och ordnandet af Karl XII:s skriftliga kvarlåtenskap, hvilken här torde framträda mer omfångsrik än man i allmänhet föreställt sig densamma, ha varit förbundna med åtskilliga svärigheter. Ofta ha nämligen originalbrefven undergått mycket skiftande öden, och det har därför i flera fall ej varit lätt att återfinna dem; ej sällan förekomma konungens bref till samma person spridda i flera olika samlingar, t. ex. brefven till Ulrika Eleonora; en stor del af brefven sakna, tillkomna i hast som de äro, helt eller delvis datering, hvadan deras bestämmande stundom föranledt ganska vidlyftiga undersökningar o. s. v. Detta må gälla som ursäkt, då utgifvaren — trots fleråriga ansträngningar att göra den föreliggande samlingen af Karl XII:s bref så fullständig och öfverskådlig som möjligt — dock ingalunda vågar påstå, att icke framdeles ytterligare bidrag till densamma skulle kunna påträffas. Likväl torde med skäl kunna förutsättas, att det mesta och viktigaste af nämnda brefskatt här tillvaratagits och ordnats, så att möjligen blifvande tillägg med lätthet skola, låta sig i den redan befintliga samlingen infogas.

Sidan II
De offentliga och enskilda arkiv, där originalbref af Karl XII företrädesvis förvaras och som alltså i och för åstadkommande af den här framlagda samlingen af dylika bref anlitats, äro:

Riksarkivet, där de viktiga brefven till K. G. Rehnsköld, de flesta af brefven till A. B. Horn och en stor del af brefven till prinsessan Ulrika Eleonora, förutom andra spridda bref samt de i bihanget upptagna kansliskrifvelserna och anteckningarna i befästningskonst, förvaras;

Kungl. biblioteket i Stockholm, där en större del af den vidlyftiga samlingen bref till prinsessan Ulrika Eleonora, äfvensom några bref till änkedrottning Hedvig Eleonora och till arfprins Fredrik af Hessen-Kassel, några enstaka bref samt den s. k. »Carl XII:s dagbok» förvaras;

Upsala universitets bibliotek, där brefven till J. A. Meijerfelt, åtskilliga ungdomsbref till konung Karl XI, drottning Ulrika Eleonora d. ä., änkedrottning Hedvig Eleonora, hertiginnan Hedvig Sofia m. fl. förvaras;

Eriksbergs arkiv, där de allra flesta brefven till M. Stenbock finnas samlade;

Sjöholms arkiv, där flera spridda bref till A. B. Horn, N. Gyldenstolpe, K. G. Rehnsköld och K. G. Dücker m. fl. finnas bevarade;

Lübecks stadsarkiv, där en icke obetydlig del af brefven till prinsessan Ulrika Eleonora hamnat;1

Preussiska statsarkivet i Marburg, där de flesta brefven till arfprins Fredrik af Hessen-Kassel återfinnas;

Storhertigliga arkivet i Oldenburg, där några bref till hertig Fredrik af Holstein-Gottorp förvaras.

Dessutom ha enstaka bidrag hämtats ur Geheime statsarkivet i Berlin, Statsarkivet i Dresden m. fl. offentliga och enskilda samlingar, såsom närmare inhämtas genom

Sidan III

  1. Dessa 24 bref från Karl XII till Ulrika Eleonora hafva skänkts till Schaurbauiska biblioteket i Lübeck af generalsuperintendenten J. A. Schinmeier, som varit pastor vid Tyska kyrkan i Stockholm och en af Ulrika Eleonora särdeles omtyckt predikant. Jfr anteckningen å fältpredikanten L. Edvalls å Kungl. bibl. i Stockholm förvarade afskrifter af nämnda bref.
den under hvarje bref särskildt angifna fyndorten för originalet. Den skörd, som erhållits ur enskilda samlingar, har — oaktadt utgifvarens försök att genom offentligt hänvändande till innehafvarne af dylika samlingar vinna kunskap om möjligen där ännu förhandenvarande originalbref af Karl XII1 — dock varit påfallande liten.

Hvad som ur ofvan nämnda offentliga och enskilda samlingar för ändamålet varit att hämta, har med stort tillmötesgående ställts till utgifvarens fria begagnande, hvarför härmedelst hembäres vederbörande arkivchefer och arkivägare en uppriktig tacksägelse. Särskildt stannar utgifvaren i stor förbindelse till öfverstekammarherren m. m. herr baron C. J. Bonde på Eriksberg och öfverkammarherren m. m. grefve A. C. L. Lewenhaupt å Sjöholm för det välvilliga satt, hvarpå de lättat forskarens möda genom att låta honom på riksarkivet begagna hithörande i deras samlingar förvarade originalbref, samt till fabriksidkaren m. m. G. H. Stråle, som anskaffat officiellt vidimerade kopior af samtliga i Preussiska statsarkivet i Marburg förvarade originalbref af Karl XII.

*

Vid utgifvandet af Karl XII:s egenhändiga bref ha dessa, på grund af sin olika beskaffenhet, helt naturligt delats i två hufvudgrupper: »bref till kungliga och furstliga personer» samt »bref till enskilda». Inom hvardera hufvudgruppen ha brefven sedan ordnats efter korrespondenter och för hvarje korrespondent kronologiskt, en anordning, som torde vara bäst ägnad att underlätta öfverblicken af samlingen. Härtill ha i »bihanget» anslutits dels åtskilliga kansliskrifvelser, rättade af konungens hand och betecknande för hans uppfattning, dels ock några andra uppsatser af Karl XII, ägnade att belysa hans personliga utveckling.

Sidan IV

  1. Jfr Hist. Tidskr. 1890.
I afseende å redaktionen af brefven har genomgående den grundsats blifvit följd att, där originalbrefven ännu finnas att tillgå, dessa efter föregången undersökning af deras autentiska halt lagts till grund för återgifvandet i tryck, hvadan något tvifvel om de sålunda upptagna brefvens äkthet ej kan äga rum. Endast i några enstaka fall, där originalbrefven numera veterligen ej äro för handen, ha i samlingen upptagits vederhäftiga afskrifter1 eller förut i tryck tillgängliga redaktioner af bref, hvilkas trovärdighet, synts obestridlig.2

Originalbrefvens skrifsätt är med största möjliga trohet återgifvet. Dock har interpunktion och styckeindelning, hvilka i originalbrefven vanligen saknas eller åtminstone äro högst otillfredsställande, öfverallt tillagts för att underlätta läsningen. Däremot har Karl XII:s ganska inkonsekventa ortografi i regeln oförändrad bibehållits. Såsom undantag från det bokstafstrogna återgifvandet märkas endast, att dubbelt w öfverallt utbytts mot enkelt v, att pronomen I alltid tecknats med stor bokstaf, att haf., förblif. o. s. v. med förkortningssläng ha utförts fullständigt samt att i början af en sats det ofta återkommande »iagh» i allmänhet tecknats »Jagh». Då här och hvar en bokstaf eller ett ord för att underlätta uppfattningen tillagts i texten, har sådant alltid utmärkts genom klammer.

Med hänsyn till dateringen är att märka, att för åren 1700—1712 begagnas den i Sverige då följda s, k. »svenska stilen», som befann sig en dag före gamla stilen. Eljest följes vid dateringen, för så vidt ej annat är särskildt angifvet, gamla stilen. I originalbrefven förekommer datum stundom i slutet af brefvet men har i den tryckta redaktionen för ordningens skull alltid ställts i spetsen för detsamma. Där åter dateringen i ett originalbref

Sidan V

  1. N:r 124, 125 och 259.
  2. Nämligen tio bref till hertiginnan Hedvig Sofia (N:r 8—17), två till prinsessan Ulrika Eleonora (N:r 82 och 84, jfr sid. 360), ett till M. Stenbock (N:r 195), fyra till A. B. Horn (N:r 232, 235, 236, 238); inalles 17.
saknas, hvilket ofta är fallet, har den i det tryckta brefvet tillagda dateringen alltid omgifvits med klammer.

I noterna ha väsentligen anförts sådana fakta, som tjäna att belysa sakinnehållet i brefven eller vid felande datering bidraga att fastställa tiden för deras affattande.

Under arbetet med brefvens redigering och tryckning har utgifvaren från flera håll fått mottaga värdefulla råd och upplysningar och begagnar därför tillfället att för dessa frambära en liflig tacksägelse, framför allt till f. d. riksarkivarien m. m. C. G. Malmström, bibliotekarien H. Wieselgren, professor H. Hjärne, kaptenen i Generalstaben R. Torpadie samt amanuensen i Riksarkivet, d:r S. Bergh, hvilken sistnämnde med aldrig tröttnande välvilja biträdt vid korrekturet och i hög grad främjat arbetets utförande.

*

Hvad den yttre formen af Karl XII:s egenhändiga bref vidkommer, så ter sig denna rätt egendomlig.1

Det af konungen för brefven begagnade papperet är vanligen af ganska grof beskaffenhet och förekommer användt i alla möjliga format och storlekar, sammanviket eller enkelt, stort eller litet, aflängt eller fyrkantigt o. s. v., allt eftersom behof och lägenhet medfört. Ofta äro brefven till generalerna skrifna på lappar af mycket oregelbunden form; stundom har konungen för att vinna tid, medan första sidan af brefvet torkat, därnäst skrifvit på den tredje sidan och först därefter på den andra tvärs öfver; ett bref till Stenbock (n:r 198) är till och med hoprafsadt på baksidan och i kanterna af ett bref på franska, som blifvit konungen tillsändt. Man spörjer alltså redan i brefvens yttre skick fältlifvets inverkan. Det är uppenbart, att konungen under årens lopp blef allt mindre granntyckt i afseende å det material han använde och vanligen tillgrep, hvad som närmast låg till hands. Stundom kla-

Sidan VI

  1. Jfr vidfogade facsimile af ett Karl XII:s bref till Rehnsköld.
gar han, att »bläcket i bläckhornet är redan allt och vill intet flyta mera» (n:r 48) eller att »skrifvareredskapen här i fält äro hos mig uti så mycken stor oordning» (n:r 95). Ändtligen torde ock sättet för brefvens fortskaffande genom kurirer, hvilka ofta måste väl dölja dem, ha inverkat på den yttre formen; Meijerfelts bref afsändes t. ex. »i en penna stoppadt» (n:r :243).

Konungens handstil är i allmänhet ganska svårläst och mer ovårdad af ju senare datum ett bref är; han betygar också själf, att han »dagligen förvärras i skrifningen» (n:r 74). Bokstäfverna bli under årens lopp allt större, gröfre och oregelbundnare, så att raderna rätt mycket likna fallfärdiga gärdesgårdar. Ej sällan vanställas brefven af stora bläckplumpar, stundom orsakade däraf, att konungen företagit ändringar i det skrifna, innan bläcket hunnit torka, någon gång äfven däraf, att han kommit att slå ut bläckhornet öfver det skrifna och icke »iss» skrifva om det (n:r 195). Också torde få brefskrifvare ha framfört så många ursäkter för sin dåliga stil som Karl XII, särskildt i brefven till Ulrika Eleonora, där konungen än beklagar, att han »så ovuligt ramlar och kluddar till vägs» (n:r 37), än att han »i hast alltid skrifver så illa, att det är möda till att kunna läsat» (n:r 80), än att »skrifningen ofta förolyckats och blifvit så oläslig, att den måst skrifvas om den ena gången efter den andra» (n:r 83), än att han först begynt skrifva »rätt som posten skall gå bort» (n:r 90) o. s. v.

Brefven till kungliga och furstliga personer utmärka sig framför andra genom den ceremoniöst noggranna öfver- och underskriften. Ej blott i bref till främmande monarker (n:r 139—142) utan äfven till sina närmaste anhöriga använder konungen samvetsgrant de öfliga honnörspredikaten och titlarna. Så tillskrifver han sin farmoder alltid såsom »Stormäktigsta drottning», sina systrar såsom »Durchleuchtigsta förstinna» eller »prinsessa» samt undertecknar sig den förras »underdånigsta, hörsamste sonson och tjänare», de senares »underdånigsta, trognaste broder

Sidan VII
och tjänare»; äfven inuti brefven begagnar han inga mera förtroliga benämningar än att han kallar farmodern alltjämt »Eders majestät» och systrarna »Mon coeur». Däremot fordrade Karl XII ingalunda af sina närmaste ett dylikt strängt iakttagande af titulaturen. Tvärt om yttrar han i mildt förebrående ton till systern Ulrika Eleonora, att »jag måste besvära mig öfver Mon coeur, som intet kallar mig bror utan alltid gör andra komplimenter» (n:r 77). Rätt betecknande är ock i detta afseende den strid i titelfrågan konungen utkämpade med sin svåger, arfprinsen af Hessen, innan han kunde förmå denne att bortlägga de vanliga titlarna och — såsom Karl XII uttryckte det — »auf krigrisch correspondiren mit Auslassung aller Curialien» (n:r 126—128).

Med sina generaler och öfverstar åter tog konungen saken naturligen vida mindre ceremoniöst och möjligast kort. Dock underlät han aldrig att nämna hvar och en med hans rätta titel, lät vara att denna ofta förkortades till begynnelsebokstäfverna. Någon intimare benämning brukar han ej till sina krigare och gunstlingar, utom då han ibland i brefven till M. Stenbock på skämt kallar denne »Måns bock» eller »Måns lurifax» (n:r 195 —202).

Stafsättet i Karl XII:s bref företer flera egenheter; så tecknar konungen regelbundet v-ljudet äfven i slutet af ord med fw (»brefw», »sielfw» o. s. v.) och utmärker i allmänhet främmande ord genom stor begynnelsebokstaf. I många fall, t. ex. i bruket af stumt h och dubbel konsonant, är emellertid stafningen mycket vacklande, så att samma ord i samma bref ofta förekommer bokstafveradt på olika sätt, en inkonsekvens, som likväl den tiden var vanlig och sålunda icke bör läggas konungen till last. Tvärt om torde Karl XII:s ortografi kunna sägas vara väl så god som många samtida och äfven efterföljande monarkers, hvilka gjort anspråk på att äga större litterär bildning än han.

Sidan VIII
Språket i Karl XII:s bref kännetecknas i allmänhet af stor omedelbarhet och äkta svensk klang. Väl lider framställningen stundom af något tung satsbyggnad och af tröttande upprepningar, särskildt i brefven till systrarna, som ofta till stor del bestå af ursäkter för konungens uraktlåtenhet att skrifva eller konventionella artighetsbetygelser. Men eljest, särskildt i brefven till generalerna, går konungen rakt på sak; han skrifver i samtalston, lätt glidande från ett ämne till ett annat och i rikt mått användande kärnfriska uttryck och provinsialismer. Så händer ofta, att han — liksom rospiggarne — utlämnar ett h i början af ett ord, där det skall finnas, t. ex. »älsa» i st. f. hälsa (n:r 18), »os» i st. f. hos (n:r 20), »ärifrån» i st. f. härifrån (n:r 35), »är» i st. f. här (n:r 48, 80, 252), »anterade» i st. f. handterade (n:r 245), eller sätter till ett h i början af ett ord, där det ej skall finnas, t. ex. »Hengeländaren» i st. f. engländaren (n:r 30). Så använder konungen ock flitigt det västgötska »lell» (n:r 32, 46, 49, 51, 58, 60, 63, 72 o. s. v.) och det pleonastiska, tonlösa »man» (n:r 39, 42, 74 o. s. v.). Ymnigt förekomma ordformer och vändningar, hämtade direkt ur allmoge- och hvardagsspråket, såsom »flyssor» i st. f. fluss (n:r 40), »bruan» i st. f. bruden (n:r 33), »tåcke» i st. f. sådant och »somma» i st. f. somliga (n:r 34), »åcka» i st. f. hvilka (n:r 154, 224), »mei» i st. f. mig (n:r 33), »sku» i st. f. skall (n:r 33, 154), »fählas» i st. f. färdas (n:r 57), »bia» i st. f. bida (n:r 169), »långles» i st. f. ledes (n:r 186), »hötta» i st. f. hotade (n:r 189), »iss» i st. f. ides (n:r 195, 214), »the» i st. f. till (n:r 32, 34, 40), »rätnunes» i st. f. nyss (n:r 155, 243) o. s. v.1 Ej sällan ha konungens ur folkspråket hämtade uttryck en skämtsam anstrykning, såsom »lipla» i st. f. gråta och »taska af» i st. f. gå bort (n:r 33), »skåjta efter» i st. f. löpa efter (n:r 46), »tråppa af» i st. f. dö (n:r 68), »raka ihop» i st. f. stöta tillsammans om trupper (n:r 70), fienden blir »uppklappader» (n:r 157), »får klips» (n:r 173)

Sidan IX

  1. Ovanligt rikt på provinsialismer framstår konungens språk vid beskrifningen af ett livländskt bondbröllop (n:r 33).
eller »piskas opp» (n:r 189), Rehnsköld »kör kas» med de polska kompanierna (n:r 166), »oförhappandes göres ett husjande» i st. f. hastigt anfall (n:r 225) o. s. v. Någon gång äro de använda uttrycken ej lätta att härleda, såsom »kåplingasie» i st. f. bröllop (n:r 37), »rabus» i st. f. hast (n:r 178, 226).

Alltnog, få konungar torde i skrift ha brukat ett språk, så hvardagligt och så uppfylldt af allmogemålets vändningar som Karl XII, antingen detta nu härledde sig af smak eller af vanan att umgås med knektarne och upptaga deras uttryck. Sådant hindrar emellertid icke, att konungen i sina bref enligt tidens sed ofta använde främmande ord, både latinska och franska. Så talar Karl XII om, hur hans drabanter i Heilsberg »divertera sig ined assembléer» (n:r 55) och önskar, att svenska krigsfolket »soutinerar sin reputation» till sista man (n:r 162); han kallar konung August till kroppsbyggnaden »ramasserad» (n:r 64), yttrar sig om förslaget att göra hertigen af Holstein »majorennis» (n:r 83), förklarar, att Lubomirski måste »nolens volens» följa med oss (n:r 193), och att han, konungen, föga rättar sig efter polska »declarationer och persuasioner» (n:r 199) o. s. v. Ej sällan förekomma sådana ord som »grace», »complimenter», »malintentionerad», »mariage», »prosperité», »bruit», »spargament» (rykte), »vexaxie» (plundring) m. fl. Konungen hade dock själf en liflig känsla af att dylika ord voro främmande, ty han utmärker dem alltid, enligt bruket, genom att skrifva dem med latinsk stil och vanligen äfven med stor begynnelsebokstaf.

Karl XII har emellertid ej blott korresponderat på svenska utan äfven och ej sällan på tyska (n:r 118—142). Det är framför allt till sina svågrar, hertigen af Holstein-Gottorp och arfprinsen af Hessen-Kassel, samt till främmande monarker konungen använder detta språk; men äfven i de tyska kanslikoncepten finnas understundom ändringar och tillägg af Karl XII:s hand (n:r 291). Han uttrycker sig på tyska ganska obesväradt men med en mängd svenska vänd-

Sidan X
ningar. Att stafsättet i de tyska brefven (»su» i st. f. zu, »dhun» i st. f. thun, substantiven med liten begynnelsebokstaf o. s. v.) är ganska godtyckligt, förefaller mindre underligt, då man vet, hur äfven i senare tider konungar, som gällt såsom högt bildade, t. ex. Fredrik II af Preussen och Gustaf III af Sverige, i många fall satt sig öfver den vedertagna ortografiens regeltvång. Men äfven språkbehandlingen är tämligen vårdslösad, rik på ogrammatikaliska konstruktioner (»mit» och »zu» med ackusativ o. s. v.) samt starkt påverkad af den svenska ordföljden. Med alla formella ofullkomligheter torde emellertid tyskan i Karl XII:s bref, som tydligen skakats ur armen, medan pennan lupit öfver papperet, icke erbjuda nämnvärda svårigheter i fråga om rätta uppfattningen af innehållet. Dessa bref visa omotsägligt, att konungen var tillräckligt mäktig tyskan för att vid behof muntligen eller skriftligen göra sig på detta språk förstådd.

Äfven ett annat språk, nämligen det latinska, har Karl XII från barndomen erhållit öfning att skriftligen behandla, hvarom de båda brefven på latin till hans guvernör N. Gyldenstolpe (n:r 255, 256) lämna ett påtagligt vittnesbörd. Dessutom finnas åtskilliga latinska sentenser och andra stilprof af Karl XII: s hand som kronprins ännu i behåll.1 Andra ämnen, hvari konungen från unga år var väl förfaren, voro ritning och befästningskonst. Om hans framsteg i dessa för en krigare viktiga kunskapsgrenar vittna dels de »anteckningar i befästningskonst», som i bihanget meddelas (n:r 299—322), dels ock åtskilliga i Kungl. biblioteket och i Krigsarkivet bevarade ritningar af Karl XII:s egen hand.2 Så förtrogen var konungen med krigsväsendets detaljer, att han kunde gifva noggranna föreskrifter

Sidan XI

  1. Bland de kungliga autograferna i Riksarkivet.
  2. Jfr den här återgifna, af konungen i Turkiet uppgjorda skissen till två örlogsfartyg, som skulle nybyggas. Eljest är det mest för rnilitäriskt ändamål utkastade situationsplaner o. d., som bland ritningar af Karl XII:s hand finnas i behåll. I Kungl. arméförvaltningen förvaras äfven Karl XII:s ritöfningar som barn, utförda under ledning af Karl Magnus Stuart.
om ändringar af gevärlåsen och styckegjutningen (n:r 261, 295).1

Långt ifrån alltså, att Karl XII:s skriftliga kvarlåtenskap skulle förråda någon vårdslösad utbildning, lämnar den otvetydiga intyg om att konungen varit rätt väl bevandrad i de stycken, som hans samtid ansåg oumbärliga i en furstes uppfostran. Om icke dess mindre hans bref, så de svenska som tyska, i många afseenden lida af formella ofullkomligheter, så har detta — såsom redan antydt — utan tvifvel väsentligen sin grund i de ogynnsamma omständigheter, hvarunder de tillkommit. Därom vittna ej blott brefvens yttre habitus2 utan äfven konungens egna, tidt och ofta meddelade uppgifter, att brefvet blifvit skrifvet i största hast (n:r 66, 72. 103), att det författats sent en afton (n:r 80, 148, 210, 237) eller utan att konungen lagt papperet på bordet och medan han samtalat med annan person (n:r 221); någon gång har brådskan vid brefvets affärdande varit så stor, att dateringen blifvit oriktig (n:r 35, 187) eller namnunderskriften bortglömd (n:r 36).

Själf har konungen varit väl medveten om sina brister i detta afseende, såsom hans i synnerhet i brefven till systrarna ständigt upprepade och ofta tröttsamt långrandiga ursäkter nogsamt intyga. För eftervärlden åter, som ur brefven vill uppfånga glimtar af konungens personlighet, kunna den brådskande fart och den brist på formell omvårdnad, som utmärka dem, rent af betraktas som en vinst, då de väsentligen bidragit att göra brefven till uttryck för ögonblickets stämning och att stundom aflocka den mycket förbehållsamme brefskrifvaren ord, som måhända eljest ej blifvit uttalade.

Sidan XII

  1. Om Karl XII:s militära åskådning, som i flera fall var före sin tid, vittnar särskildt den prydligt renskrifna samling af förordningar rörande krigsväsendet, som under namn af »Karl XII:s fältbok» nu förvaras i Krigsarkivet och som enligt en däri gjord anteckning konungen »med sig fört utur Turkiet och städse hos sig haft».
  2. Jfr ofvan sid. VI—VII.
Se vi på innehållet af den föreliggande brefsamlingen, så torde lätteligen inses, att de nya faktiska upplysningar, som för forskaren därur äro att hämta, ej kunna vara särdeles många till antalet, äfven om vissa frågor, t. ex. konungens uppfattning af Poltavaslaget, hans politik under vistelsen i Turkiet, hans förhållande till rådet och vissa personer, såsom A. B. Horn, A. L. Lewenhaupt, A. Lagercrona m. fl., därigenom erhålla en klarare belysning än förr. Nej, de här offentliggjorda brefvens väsentliga betydelse är att söka inom ett helt annat område, nämligen i den djupare inblick de på flera punkter förunna oss i Karl XII:s märkliga, på grund af hans naturliga slutenhet svårtydda och ofta missuppfattade personlighet. Detta dock ej så till förståendes, som skulle hela konungens karakter för oss här ligga afslöjad, utan det är endast vissa sidor däraf som uppenbaras. Men dessa ådagaläggas i stället genom hans förtroliga brefväxling på ett sätt, som ej tål gensaga.

De resultat ett fördomsfritt studium af Karl XII:s egenhändiga bref i nämnda hänseende bjuder äro af så mycket större vikt och intresse, som flera af de skildringar, hvilka hittills väsentligen bidragit till att utbilda den allmänt gängse föreställningen om konungens person, mer eller mindre omedvetet dolt vissa och förskönat andra af bildens verkliga drag. Sålunda har småningom uppvuxit en formlig dyrkan af Karl XII såsom »den svenske nationalhjälten par préférence», såsom »en nordisk Alexander», såsom »en modern typ för det gamla vikingalynnet». Och denna åskådning har, om vi se närmare på saken, genomlupit flera olika utvecklingsfaser.

I vida kretsar har Voltaire med sin briljant skrifna men romantiskt utsmyckade skildring »Histoire de Charles XII», som utkom fullständigt 1731 och sedan dess upplefvat en oändlig rad af upplagor samt öfversatts på en mängd olika språk, bland dem äfven turkiska och arabiska,1 lagt grunden

Sidan XIII

  1. Voltaire: »Histoire de Charles XII» finnes på Kungl. biblioteket i Stockholm i upplagor, öfversatta på 11 olika språk: svenska. danska, tyska, engelska. holländska. latin, portugisiska, italienska, ryska, turkiska och arabiska.
till en ytlig och i hög grad öfverdrifven uppfattning af konungens egenskaper. Denna uppfattning har genom den stora spridning Voltaires skildring redan tidigt erhöll, genom det fängslande framställningssättet däri och författarens lysande litterära namn i länga tider utöfvat ett mycket starkt inflytande ej blott på den allmänt europeiska opinionen om Karl XII utan äfven på den specifikt svenska åskådningen af honom, då man här i Sverige helt naturligt fann sig tilltalad af den berömde utländingens smickrande omdömen. Voltaire envisades också själf att påstå, det hans skildring, som blef för allmänheten tillgänglig långt förr än Adlerfelds och Nordbergs viktiga arbeten,1 var grundad på goda historiska källor,2 ett påstående, som visserligen ej hindrade honom att sedermera, då han på ålderdomen skref tsar Peters historia, framställa sin forne hjälte i en helt annan och långt mindre fördelaktig dager än förr.3 Den lösa historiska halten af Voltaires skildring af Karl XII har i våra dagar blifvit tillräckligt ådagalagd.4 Men detta förringar naturligtvis i ingen man vikten af det stora opinionsbildande inflytande hans arbete en gång utöfvat, ja, på åtskilliga håll ännu torde utöfva.5

Sidan XIV

  1. Adlerfeld: «Histoire militaire de Charles XII« utgafs väl i sammandrag på tyska redan 1707 (anonymt) men fullständigt och på franska först 1740 i Amsterdam — Nordberg: «Konung Carl XII:s historia« utkom också först 1740 i Stockholm eller nio år efter det att Voltaires arbete publicerats.
  2. Jfr Voltaires apologi för trovärdigheten af  «Histoire de Charles XII« i företalen till de senare upplagorna däraf (1748 o. f.), hans bref till Nordberg — »le bon chapelain», såsom Voltaire kallade honom — och det i företalet till «Histoire de l'ernpire de Russie sous Pierre le Grand« (1759) införda brefvet från konung Stanislaus till Voltaire.
  3. Därom vittnar bland annat ett omdöme sådant som detta: «Le czar Pierre n'était qu'un sage extraordinaire et Charles XII un fou extraordinaire qui se battait, comme don Quichotte, contre des moulins à vent». Voltaire: Oeuvres complètes, Paris 1823, LXI, 25.
  4. Hage: »Über die Glaubwürdigkeit Voltaire's in seinem Charles XII», Fürstenwalde 1875, visar bland annat, att Voltaire, trots allt tal om själfständiga källor, dock till stor del följt Limiers: Histoire de Suède sous le regne de Charles XII, Amsterdam 1721.
  5. På många ställen i Tyskland och Frankrike begagnas Voltaire «Histoire de Charles XII» i följd af sin glänsande stil och sitt för ynglingasinnet tilltalande innehåll ännu som skolbok och upplefver såsom sådan alltjämt nya kommenterade upplagor.

Sidan XV

En stark ansats tog sträfvandet att upphöja Karl XII till svensk nationalheros på 1730—40-talet, då det unga hattpartiet, som ville väcka en krigisk stämning mot Ryssland, i chauvinistiskt syfte bemäktigade sig hans gestalt. De ur ryska fångenskapen återvända karolinerna gjorde sitt till att framkalla beundran för hjältekonungens minne, och vid polska tronföljdskrigets utbrott (1733) verkade deltagandet af hundratals svenskar i kampen för den af Karl XII så oaflåtligt omhuldade konung Stanislai återuppsättande på Polens tron i samma riktning. Nu skref Anders Odel den bekanta  »Sinclairsvisan» (1739), som i lifliga färger målade kung Karol och hans bussar; den flög land och rike omkring och bidrog mäktigt att upphetsa sinnena mot Ryssland. Nu diktade Olof von Dalin sitt stora fosterländska epos »Svenska friheten» (1742), som bragte en varm hyllning till Karl XII:s minne och af sin samtid sattes ej mindre högt än i en senare tid Tegnérs »Svea». Hågkomsten af de blodiga sår och svidande förluster Karl XII:s långvariga krig orsakat hade hunnit blekna hos folket; man frossade i en ideal hjältedyrkan, hvilken snarare stärktes än minskades, då hattledarnes försök att föra nationen till nya och ärofulla krigiska stordåd visade sig vanmäktiga. Sitt sista och högsta stadium nådde den sålunda efter hand uppammade Karl XII:s-kulten efter den stora nationalförlusten 1809, då den götiska skolan inom vår vitterhet i fosterländsk ifver sökte väcka beundran för den gamla nordmannakraften till nytt lif. De götiska skalderna och prosaförfattarne äflades att framställa Karl XII såsom urtypen för svenskhet och kraft, såsom en gengångare från vikingatiden. Under intrycket af en sådan stämning kunde Tegnér i sin »Karl XII» (1818) utbrista:

Böj, Svea, knä vid griffen!
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften!
Din hjältedikt den är.

Äfven Geijer hänfördes i sina yngre år af det höga hjälteidealet i sångerna: »Jag stod en yster pilt i höga Nor-
den» (1812) och »Viken, tidens flyktiga minnen» (1818). Slutligen lämnade en af den götiska skolans epigoner, B. von Beskow, som redan i sin tidigare diktning gifvit uttryck åt en oförställd beundran för hjältekonungen, i sin minnesbild: »Karl XII i Alt-Ranstadt» (1866), en utförlig och i många afseenden märklig apologi för denna uppfattning1 — många andra litterära företeelser af dylik art här onämnda.

Detta var i den svärmiska, poetiskt hänförda uppfattningens dagar. Sedermera har den historiska forskningen kommit med allvarliga inlägg i frågan; A. Fryxells, G. G. Malmströms och F. F. Carlsons undersökningar ha, förutom åtskilliga specialarbeten på hithörande områden, varit ägnade att ställa bilden af den blindt dyrkade »hjältekonungen» i ny belysning. Därvid ha flera djupa slagskuggor, hvilka af oväldiga granskare ej få undandöljas, trädt fram i dagen. Icke dess mindre torde intill den dag i dag en stor del af allmänheten, som ogärna uppgifver sekelgamla fördomar, i sin uppfattning af Karl XII:s personlighet hänga fast vid den traditionella, stärkt idealiserade framställningen däraf. Det kan därför vara på tiden att låta handlingarna själfva tala sitt ovederläggliga språk i den mångomtvistade frågan. Ty öfver alla andra intressen står dock i historien sanningens.

*

Hvad säga oss då Karl XII:s egenhändiga bref om hans personliga egenskaper, de goda så väl som de mindre tilltalande?

Brefven visa oss först och främst, att Karl XII i början af sin bana i viss mån var en annan, än han sedermera blef. Men de visa äfven, huru en ensidig uppfostran och ett oafbrutet lägerlif bidrogo att hos den tidigt

Sidan XVI

  1. Beskows framställning har skarpt nagelfarits af C. G. Malmström i Sv. litteraturtidskrift 1869 och A. Fryxell i Hist Bibl. 1877.
föräldralöse och vid femton års ålder enväldige monarken snart nog utveckla detta hårda och oböjliga sinne, som redan under de polska fälttågen träder oss till mötes och sedan alltjämt bildar grunddraget i hans skaplynne. En uppmärksam läsare skall icke undgå att iakttaga skillnaden mellan den lekfulle, sportälskande och godmodige yngling, som talar i de tidigare brefven till prinsessorna, samt den stränga och slutna, endast på kriget riktade soldatnatur, som ger sig till känna redan i brefven från Polen, framför allt i skrifvelserna till Rehnsköld och Stenbock.

Hvad konungens uppfostran beträffar, framgår till fullo af de i bihanget (n:r 323—338) meddelade utdragen ur kronprinsens förståndsöfningar för hans lärare Nordenhielm, hur man redan i barndomen ingifvit prinsen en farlig tro på hans öfverlägsna omdömesförmåga och, enligt det absolutistiska styrelsesystemets grundsatser, vant honom att se omgifningen i ödmjuk eftergifvenhet böja sig för hans upplysta förstånd. Nästan hvar och en af dessa tankeöfningar eller moraliska dialoger ledes så, att prinsen får öfverhand i meningsutbytet och hans motpart erkänner sig ömkligen besegrad, då Nordenhielm patetiskt förklarar: »alltså behåller herren victorien öfver mig efter sin gamla vane» o. s. v. — en uppfostringsmetod, hvars lämplighet torde starkt kunna dragas i tvifvelsmål, icke minst för en ung furste, hvilkens benägenhet att envist fasthålla en förutfattad mening och drifva den till sina yttersta konsekvenser redan vid dessa öfningar tydligt nog framsticker. Äfven andra karaktersdrag hos Karl XII, såsom hans böjelse för återhållsamhet (n:r 324), hans förkärlek för krigiska sysselsättningar (n:r 328, 329) och hans starka rättskänsla (n:r 331, 332, 338) kunna här tidigt spåras. Man finner ock, hur den uppfostran han erhöll — öfningarna äro rikt späckade med bibelspråk och latinska moralsentenser — var ägnad att hos honom inskärpa en strängt religiös lifsuppfattning.1

Sidan XVII

  1. Därom vittnar äfven en å Kungl. biblioteket i Stockholm förvarad handskrifven volym med titel: »Konung Carl XII:s anmärkningar utur predikningar vid Kongl. hofvet ifrån A:o 1688—1692». Den är affattad af flera händer och innehåller sammandrag af predikningar af Svedberg, Malmberg, Scheffer m. fl., hållna inför hofvet i »Stora fyrkanten» och »Långa salen».
Ett annat från ungdomen inplantadt drag, som fältlifvets enkla vanor ej förmått utplåna och som framträder påfallande starkt i många af Karl XII:s bref, är hans siratliga maner gent emot omgifningen, framför allt gent emot damerna. Såsom redan antydt, försummar konungen aldrig att i brefven till sin farmoder och till systrarna upprepa den långrandiga och honom säkerligen ganska besvärliga officiella titulaturen; han gör tröttsamt långa och oerhördt kruserliga ursäkter för sin »förseelse» att någon tid ha uraktlåtit att svara på bref; ja, ofta nog utgöres en större del af brefven till prinsessorna af uttalade farhågor, att han genom sin stora försumlighet lärer »förverkat mon coeurs grace» och dylika konventionella höflighetsfraser.1 Mycket ofta hälsar han i brefven till Ulrika Eleonora till »hoffruntimbret» och särskildt till vissa, prinsessan nära stående medlemmar däraf, såsom hofmästarinnan Märta Posse (»gamla moster Märta»), fröknarna Greta Wrangel och Emerentia von Düben m. fl.; han uttrycker sin saknad vid Greta Wrangels död (n:r 64) och ursäktar sig för att ej själf ha svarat på fröken Torstenssons supplik (n:r 101) o. s. v. Alltnog, ett mera korrekt iakttagande af artighetens fordringar kunde knappt väntas hos en kavaljer, uppfostrad i den franska etikettens skola. Och ej blott i förhållande till fruntimmer utan äfven vid diplomatiska förhandlingar med främmande makter var Karl XII särdeles angelägen om att det vedertagna ceremonielets former strängt följdes (n:r 76, 226).

Men ehuru Karl XII i det yttre samvetsgrant uppfyllde alla artighetens fordringar gent emot damerna, vittna hans bref till fyllest om hans allbekanta likgiltighet för det täcka könet. I lägret tåldes inga kvinnor, då hären var i marsch; vid uppbrottet från vinterkvarteren måste de fruar till officerare och tjänstemän, som där

Sidan XVIII

  1. Jfr n:r 13, 52, 57, 64, 70, 75, 88, 102, 104 m. fl.
gjort besök, lämna arméen och »lusten för de gifta mannen var snart all» (n:r 56). Vid ett utspridt rykte om att han själf skulle förmäla sig förklarar konungen i bref till sin syster från Sachsen 1706, att han »lärer blifva vigder vid soldathopen i lust och nöd att lefva och dö», så mycket mer som »mariage söka mest alla vi, som här vid denna arméen äro, att undvika» (n:r 64). Och då änkedrottningen och prinsessan i anledning af ett löfte, som konungen en gång skulle ha gifvit att förmäla sig, då han blefve 30 år gammal, under hans vistelse i Bender 1712 ansatte honom med böner om uppfyllande af detta löfte, slår han bort saken med skämt, begärande uppskof, tills han uppnått 40 års ålder eller åtminstone »så länge kriget påstår, hvilket synes vara det lagligaste förfall som kan finnas» — säger han — »ty när en person blir pålagd alltför mångahanda sysslor, så kan densamma ej hinna ut med någotdera» (n:r 4, 83). Till konungens belåtenhet undanröjdes nämnda hinder för äktenskap aldrig under hans lifstid, och äfven efter återkomsten till fäderneslandet undvek han, liksom förr, så mycket som möjligt beröring med fruntimmer (n:r 109).

Alltfrån barndomen yppar sig däremot i konungens bref hans kända förkärlek för starka kroppsöfningar, särskildt ridning och jakt. Tolfårig skrifver han till sin äldre syster och prisar sig lycklig att i dag ha fått »rida Brillant i springbänken» förutom två andra favorithästar (n:r 7). Sextonårig jagar han med hertigen af Holstein-Gottorp björnar i skogarna vid Kungsör och gör sig ett nöje af att skicka ramarna af de fällda djuren till hofvet i Stockholm (n:r 20, 21, 24). Med älgjakt roar sig konungen i vinterkvarteret i Lais (n:r 34), och ännu efter återkomsten till Sverige uttrycker han sin önskan att kunna deltaga i en af arfprinsen af Hessen-Kassel i januari 1717 på Kungsör föranstaltad björnjakt (n:r 134). I vinterlägret i Heilsberg yttrar konungen sitt missnöje öfver att han »på en tid ej fått rida stort» (n:r 168), och då han lyckönskar Rehnsköld till segern vid Fraustadt, vill han

Sidan XIX
särskildt få reda på, »hvad för hästar herr generalen ridit i slaget och hvilkendera som blifvit skjuten» (n:r 189). Stundom företog han under fälttågen i Polen våghalsiga sträckridter för att besöka aflägse stående härafdelningar, hvilket gaf upphof åt hvarjehanda ogrundade rykten (n:r 53). Sitt största kraftprof som ryttare aflade han dock, som bekant, i november 1714 genom snabbridten från turkiska gränsen till Stralsund, om hvilken han i bref till sin farmoder helt anspråkslöst yttrar, att han »gått med posten fort» (n:r 5). På hundar satte Karl XII äfven stort värde, såsom framgår af hans uttryck af saknad vid förlusten af den af samtida poeter flerfaldigt besjungna favorithunden »Pompe», som konungen kallar sin äldste reskamrat (n:r 9) och som redan tidigt stod så högt i gunst, att det väckte hoffolkets afund (n:r 340). Andra favoriter voro »Cæsar», hvars död kallas en stor olycka (n:r 46), »Snushane» och »Turk». Stundom roar det ock konungen att skicka skämtsamma hälsningar till prinsessan Ulrika Eleonoras älsklingsdjur af samma slag (n:r 23, 33).

Mycket ofta visar konungen i sina bref prof på ett skämtsamt lynne och — särdeles i de tidigare åren — håg för glada tidsfördrif. Under björnjakterna på Kungsör säger han sig »äta, dricka och sofva väl och regera lustigt» (n:r 24:), liksom han i Karlskrona firar underrättelsen om sin systerson Karl Fredriks af Holstein-Gottorp födelse med skålar, kanonsalut och »bal till klockan 2 i natt» (n:r 25). Ehuru frånvarande, intresserar sig konungen för de till Stockholm anlända nya franska komedianterna och vill veta Ulrika Eleonoras tankar om dem (n:r 29); i lägret vid Thorn lät han till och med skådespelare komma från Stockholm för att om aftnarna spela komedier (n:r 163). I vinterkvarteren, då krigsrörelserna för en längre tid upphörde, roade sig konungen ofta med hvarjehanda glada upptåg. I vinterlägret vid Lais (1701), där Magnus Stenbock och Axel Sparre höllo målron vid makt, fördref konungen tiden med jakt, stormande af en snöskans o. d. samt beskrifver själf, hur han en gång ställt till ett sådant

Sidan XX
allarm i lägret, att somliga trodde ryssen var kommen och begynte ropa efter pistolerna, medan prästen, herr Nils, tog till stekspettet; »här går allt lustigt the», tillägger konungen (n:r 34, 37). I Heilsberg (1704), då Karl XII mot sin vana tagit kvarter i en stad, talar han om, hur drabanterna och hofstaten »divertera sig med baler och assembléer med detta stadsens fruentimber, beståendes i fem personer» och huru där mest hvar dag hållits bröllop, sedan brudar kommit öfver från Sverige (n:r 55, 56). I vinterkvarteret i Rawicz (1705), där de svenska officerarne såsom vanligt, då hären stod stilla en längre tid, mottogo besök af sina fruar, förklarar konungen, att arméen är nu »försedder med mera svenskt fruentimber än hon varit i hela kriget»; där hade hållits baler och »det har också varit masker på balerna», anmärker han (n:r 60). Öfver sina egna missöden skämtar Karl XII på ett godmodigt satt, då han kallar sitt benbrott i lägret vid Krakow »en liten skavank i låret» (n:r 51) eller sitt sår vid Poltava »ett favör i foten, som hindrat honom på en tid att rida» (n:r 72). Af sin bittraste motståndare, konung August II af Sachsen-Polen, ger Karl XII efter freden i Altranstädt sin syster en rätt humoristisk skildring (n:r 67). Äfven tatarkan tecknas roligt (n:r 74), och beskrifningen af ett livländskt bondbröllop, som konungen åsett, vittnar om starkt sinne för det komiska (n:r 33). Vid Greta Wrangels och den gamle riksmarskalken J. G. Stenbocks död, hvilka båda voro kända för sina kvicka infall, klagar konungen, att med dem »många roligheter lära vara borta» (n:r 64).

Icke minst framträder Karl XII:s muntra lynne i de drastiska och ofta lustiga vändningar han begagnar om krigsrörelserna; framför allt öfverflöda brefven till Rehnsköld och Stenbock af äkta karolinska soldattermer. Så kallar konungen kriget betecknande nog »vårt handtverk» (n:r 40, 53) och uttrycker sin belåtenhet, då de svenska partierna »klappat opp» (n:r 46) eller »piskat opp» polackerna (n:r 189). Då trupperna en längre tid legat stilla, finner konungen, att de haft »lathundedagar» (n:r 57, 168),

Sidan XXI
men yttrar vid utsikt till strid sin glädje att, »om Vår Herre ger lycka, så tör vi kanske ändå få något till göra, fast fienden nu går undan» (n:r 177). Efter segern vid Fraustadt lyckönskar han Rehnsköld och dennes tappra regementen, att de ha haft »förnöjelsen till att hålla en så skarp och lustig lek» (n:r 188). Sin djupa ringaktning för polackernas mod och krigsduglighet ger Karl XII ofta nog till känna genom uttryck, sådana som »de lära intet gå på en eller töras nosa dit, där man är, så kan man väl tåla, att de svärma ikring en som andra myggor» (n:r 225) eller »de lära tillreda sig en sådan soppa därmed af oss, när en gång våra troppar åter kommer till dem» (n:r 237). Då och då antager väl konungens skämt en något grofkornig prägel, såsom när han gör sig lustig öfver de civilas ringa motståndskraft mot den i lägret grasserande fältsjukan (n:r 34) eller när han uttalar belåtenhet med Stenbocks våldsamma framfart mot polackarne, att han »braf huserar med dem som en liten gast» (n:r 194), och anbefaller honom »fästa Brandenburgaren», d. v. s. elden, i de motspänstigas gods (n:r 204). Man kan i sådana ordasätt spåra lägerlifvets slappande inflytande på mänsklighetskänslan. Men i allmänhet är konungens soldatskämt af mycket oförarglig art, såsom då han talar om att »divertera sig med den angenäma och vanliga fältpromenaden» (n:r 56), ett särdeles träffande uttryck om krigföringen i Polen, eller då han uppmanar »Måns bock» att »visa sitt stora skägg åt Lublinerna» (n:r 195) och att gå på Lubomirski för att »probera, huruvida hans Homme de guerre är hemma, när det rätt gäller» (n:r 198) o. s. v.

Vid sidan af det humoristiska draget framstår i konungens bref till systrarna och farmodern på ett vackert satt hans starka släktkärlek. Såsom en öm broder och sonson tröttnar han ej att oupphörligt göra sig underrättad om sina kära anförvanters befinnande och skrifver oftare, då han fått höra, att någon af dem drabbats af sjukdom (n:r 34—37, 58, 59). Ute i fält förgäter han ej att med välönskningar uppvakta sin syster Ulrika Eleonore till hennes

Sidan XXII
födelsedagar och första nattvardsgång (n:r 45, 51, 59, 66, 77, 91). Efter sin svåger hertig Fredrik IV: s af Holstein-Gottorp död i slaget vid Klissow söker Karl XII på allt sätt trösta sina sörjande systrar (n:r 8, 49, 50). Rörande är framför allt att iakttaga, hur djupt konungen smärtades vid underrättelsen om sin mest älskade syster Hedvig Sofias död, hvilken underrättelse nådde honom strax efter Poltavaslaget och grep honom vida mer än det stora nederlaget; han ville till och med i början ej sätta tro till det sorgliga budskapets sanning (n:r 72—76). Från Bender gifver han råd angående änkedrottningens och prinsessans vistelseort under pesten (n:r 77) och hastar, samma dag han från Turkiet anländt till Stralsund, att underrätta dem om sin återkomst (n:r 5, 84). Däremot kan Karl XII ej sägas ha visat något verksamt intresse för att främja Ulrika Eleonoras giftermål med arfprinsen af Hessen, då han i Bender så länge — öfver ett år — underlät att besvara hennes och änkedrottningens bref härom (n:r 83, 259). Ej heller kan konungen efter återkomsten till Sverige sägas ha visat någon synnerlig ifver att tillmötesgå systerns enträgna böner att personligen få sammanträffa med honom, därvid skyllande alltjämt på »tidsens beskaffenhet» och »krigsväsendets fordringar» (n:r 88, 91, 92, 97, 101, 106, 108).1 Emellertid mottager han synnerligen nådigt en älsklingspis, syltade pomeransskal, som systern sändt honom (n:r 106, 107). äfvensom en peruk, som han vill gömma till åminnelse af gifvarinnan men ej gärna kan bruka, emedan »hans hufvud nu på så lång tid blifvit så afvandt, att det svårligen kan komma till rätta med sådan hufvudbonad, ej häller kunde tåla så stadig värma kring öronen» (n:r 101).

En särskild sida af Karl XII:s ovanliga släktkärlek bildar hans lifliga och ofta verksamt ådagalagda benägenhet för medlemmarne af huset Holstein-Gottorp, en benä-

Sidan XXIII

  1. Karl XII och Ulrika Eleonora råkades efter konungens återkomst från Turkiet endast två gånger: i Vadstena den 30 aug. 1716 och i Kristinehamn den 21 mars—2 april 1718.
genhet, som hans farmoder, änkedrottning Hedvig Eleonora, otvifvelaktigt gjort allt för att nära och öka. Detta i början rent personliga intresse, som snart kom att utöfva ett starkt inflytande på Sveriges politik, visar sig framför allt i konungens förhållande till hans älsklingssyster Hedvig Sofia samt hennes gemål och son. Redan såsom yngling blef Karl XII under jakter och glada upptåg i nära vänskapsband förenad med sin svåger, hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp. Så angelägen var han om hertigens sällskap, att han till och med uppmanar denne att uppskjuta en beramad mönstringsresa till Pommern för att med sin gemål ju förr dess hellre komma öfver till Sverige (n:r 123), och vid de kära anförvanternas ankomst reser konungen dem till mötes ända till Skåne (n:r 22, 23). Kändt är, huru han gent emot det hertigliga paret utöfvade en slösande frikostighet och snart för hertigens skull kastade sig i krig med Danmark. De båda svågrarne följas sedan åt som stridskamrater, tills hertig Fredrik IV stupade vid Klissow. Karl XII visar sig emellertid allt framgent lika mån om Holsteins intressen som tillförne; han understöder änkehertiginnans anspråk på ett par amt inom Tyska riket (n:r 9, 10), sörjer för det holsteinska arflandets säkerhet genom att där hålla svenska trupper (n:r 11, 12) och yttrar högst nådigt, då Hedvig Sofia gjort påminnelse om en penningeförsträckning af 20- à 30,000 Rdr, att »min käraste syster måste intet vara så främmande med mig och komplimentera därom, ty iag kan intet häldre användat än Holstein till godo» (n:r 13). Särskildt visar sig konungen öm om systersonen, den unge hertig Karl Fredriks välbefinnande och förkofran; nästan i hvarje bref till systrarna hälsar han till »lille C. F.» eller »lilla hertigen», följer noga dennes framsteg och »gratulerar öfvermåttan» vid underrättelsen, att han börjat studera (n:r 10), uppdrager åt kungl. rådet A. B. Horn guvernörskapet för hertigen, ett ämbete, som ej fick försummas (n:r 83), samt sörjer för att hertigens ifrågasatta myndighetsförklaring ej måtte skada hans och Holsteins in-

Sidan XXIV
tressen (n:r 85). Alltsä, sin varma sympati för föräldrarna har konungen öfverflyttat på den unge, tidigt fader- och moderlöse hertigen, i hvilken han sannolikt såg sin eventuelle efterträdare på Sveriges tron. Upprepade gånger förklarar han, att »Sveriges intresse aldrig kan skiljas från Holstein» och att »han intet högre åstundur än hvad som kan lända till hertigens intresses befrämjande» (n:r 83, 85). Efter sin återkomst till fäderneslandet lät han den käre systersonen komma till sig i Skåne (n:r 90, 102) och ursäktar sig för att ej ha svarat på dennes bref med det välvilliga löftet, att »han en annan gång lärer se till att gripa sig så starkt an till att skrifva så väl, att hertigen lärer kunna läsat» (n:r 92) o. s. v.

Utom mot sina närmaste anhöriga visar Karl XII i sina bref äfven mot flera andra personer särskild bevågenhet. Bland dessa framstå under de tidigare åren kungl. rådet, grefve Karl Piper och den gamle riksmarskalken, grefve Johan Gabriel Stenbock, i hvilka konungen såg trotjänare från sin faders dagar och dem han i brefven till Ulrika Eleonora ej sällan nådigt omnämner (n:r 19, 20, 21, 63, 64). Vida närmare stodo honom dock flera af hans krigare, såsom Karl Gustaf Rehnsköld, med hvilken konungen redan före stora nordiska krigets utbrott förtroligt brefväxlat (n:r 143, 261) och som under de tidigare åren i högre grad än andra ägt konungens ynnest, Magnus Stenbock, som roade honom med sina muntra infall och hedrades med skämtsamma tillnamn (n:r 34, 195 —202), Arvid Horn, hvilken såsom chef för drabantkåren och svensk kommissarie i Warszawa stod högt i gunst (n:r 61, 222—236) samt Johan August Meijerfelt, som både under polska kriget och sedermera begagnades i hvarjehanda förtroendevärf (n:r 72, 78, 103, 239 o. f.). Äfven andra karoliner, såsom Daldorf (n:r 10), Axel Sparre (n:r 34), Grothusen (n:r 83), Lagercrona, hvilken konungen förgäfves sökte rädda från själfförvållad olycka (n:r 76), m. fl. omnämnas i brefven på ett sätt, som visar, att de i mer än vanlig grad åtnjutit konungens nåd. Bland ut-

Sidan XXV
ländingar, som särskildt vunnit hans förtroende, märkas under kriget i Polen bröderna Sapieha (n:r 68, 231, 249) och konung Stanislaus, hvilken Karl XII anbefaller Rehnsköld att visa »all den honnör som ske kan» (n:r 182), samt under de senare åren baron v. Goertz (n:r 85), mot hvilken konungen dock tidigare uttalat stark misstro (n:r 83), samt arfprins Fredrik af Hessen-Kassel, som efter konungens återkomst till Sverige hastigt tillvann sig dennes förtroende i militärsaker i långt högre grad än svågerskapet i och för sig betingade (n:r 126—138, 260).

Karl XII:s gunst var dock, liksom de flesta konungars, ingalunda oföränderlig. Äfven mot sådana män, som en gång stått honom nära, hade han lätt att fatta djupt rotade misstankar; därpå utgöra Arvid Horn, som de senare åren beskylles för bristande drift, i det han »allenast vinlägger sig till att någorlunda vara utan ansvar» (n:r 83), och Gustaf Cronhjelm, som anklagas att för mycket se på sitt eget bästa (n:r 83), framstående exempel, för att ej tala om Adam Ludvig Lewenhaupt, på hvilken konungen kastade skulden för kapitulationen efter Poltavaslaget (n:r 4, 82). Konungen lät ock, i synnerhet under vistelsen i Bender, ofta nog förleda sig att döma de hemmavarandes ansträngningar alltför hårdt. Så framkastar han i brefven till Ulrika Eleonora mot rådet skarpa beskyllningar för »slumrande och skadliga anstalter», ja, för egennytta och bristande nit att efterkomma gifna befallningar (n:r 77, 83), beskyllningar, dem eftervärlden liksom prinsessan, som såg händelserna på nära håll, måste betrakta såsom orättvisa och hvilande på otillräcklig sakkännedom hos den i fjärran dröjande konungen. Ett säkert satt att ådraga sig dennes onåd var framför allt att ej nog prompt utföra hans befallningar, äfven där mellankomna omständigheter gjort ett sådant utförande olämpligt eller rent af skadligt; det fingo, bland andra, Magnus Stenbock (n:r 275) och Jakob Burensköld (n:r 129) erfara. Karl XII ville, såsom en absolut härskare anstod, åtlydas genast och blindt, hvadan den, som ej förstod att i sådant afse-

Sidan XXVI
ende åtminstone rädda skenet, var ohjälpligt hemfallen åt hans misshag.

Hade Karl XII:s misstro mot en person en gång blifvit väckt, framträdde hans antipati mot denne — likasom hans välvilja mot andra — ofta mycket starkt. Detta visar sig särskildt i konungens redan omnämnda onåd mot Horn och Lewenhaupt under de senare åren samt icke minst i hans förhållande till konung August II af Sachsen-Polen, hvilken han aldrig kunde förlåta det trolösa fredsbrottet år 1700. Att Karl XII i sina bref på flera ställen om denne uttalar sig hätskt och oförsonligt (n:r 134, 214-216), torde förefalla mindre underligt. Däremot skulle det särdeles förbindliga bref, han efter ratifikationen af freden i Altranstädt skref till sin arffiende (n:r 139) synas nästan oförklarligt, för så vidt det ej finge betraktas mera såsom en ren etikettsak än som uttryck för konungens verkliga sinnesstämning. Detta bref visar sannolikt endast, huru äfven en så rättfram personlighet som Karl XII i segerglädjen, då han såg sin under åratal förfäktade plan att utestänga August II från polska tronen förverkligad, kunde skatta åt den konventionella frasen. Ty konungens hätskhet gent emot denne motståndare förblef, som bekant, alltjämt oförändrad; så äfven hans djupa missaktning för tsar Peters ordhållighet (n:r 76, 266, 270).

Fråga vi efter den allmänna lifsåskådning. som ger sig till känna i Karl XII:s bref, så visar sig denna hafva hvilat på en strängt religiös grundval, nedlagd i barndomen och sedan oryggligt vidhållen. Detta framgår flerstädes af de fromma uttryckssätten, såsom då konungen söker trösta sina systrar öfver hertig Fredrik IV:s af Holstein-Gottorp frånfälle (n:r 8, 49) eller då han uttalar sin förhoppning om Ulrika Eleonoras vederfående från en sjukdom (n:r 58). Men den fasta förtröstan till försynens ledning, som konungen sålunda tidigt vant sig att hysa och som understundom tog sig uttryck i sådana yttranden som att »Vår Herre lärer bistå Sverige ännu som tillförene, så att den skada, som på en tid är skedd, lärer lända alle-

Sidan XXVII
nast till Sveriges så mycket större förkofring och ära» (n:r 76), denna orubbliga förtröstan på en vis världsordning synes med åren ha urartat till en ganska långt drifven fatalism. Låt vara, att Karl XII:s framställning af Poltavaslaget afsåg att upprätthålla de hemmavarandes mod, det vittnar dock om en väl starkt optimistisk uppfattning och blind tro på sin lyckliga stjärna, då han fjorton dagar efter det förkrossande nederlaget i bref till rådet yttrar, att »tillståndet här har varit godt (!) och allt väl aflupit, så att man innan kort förmodat att hafva så stor öfverhand öfver fienden, så att han skulle nödgas ingå sådant slut, som man åstundade af honom; dock är händt, att den 28 förledne månad genom ett öde och olyckeligit tillfälle(!) de svenska trupper lidet afbräck uti ett fältslag» (n:r 263), eller då han något senare om samma tilldragelse i bref till sin syster förklarar, att »här har allt gått väl(!); allenast på slutet är, allenast utaf en särdeles händelse, händt en olycka, att armén haft förlust, hvilket jag hoppas inom kort blifva förbättradt» (n:r 72). Detta oryggliga hopp om en gynnsam vändning af »ödet» följde honom äfven under olycksåren i Turkiet; år 1711 tröstar han sin syster med den förklaringen att, »ehuru det kan understundom synas litet svårt, så lärer ändå allt gå efter önskan», och konungen »är försäkrad, att alla saker snart lära komma i fullkomligt godt stånd» (n:r 80); ja, ännu år 1714 framhåller han den ljusa framtidsutsikten att, »huru stora svårigheterna nu för Sverige synas vara, tillkommande är våra saker lära komma på bättre fot, sedan det nu i några år haft nog tid att storma ut» (n:r 83). »Ödet», som vid Poltava fått uppbära skulden för olyckan, anklagas ock att ha beröfvat konungen åtskilliga tappra officerare vid anfallet på Fredrikshall år 1716 (n:r 96). Under det ständiga inflytandet af krigarlifvets växlingar tyckes hos Karl XII småningom ha utbildat sig en fatalistisk teori om ödets kretslopp, den han själf uttrycker med de orden, att »i krigstid måste ibland ske olyckliga händelser till att få så mycket bättre fart

Sidan XXVIII
med lyckan» (n:r 74). En dylik uppfattning måste varit särdeles ägnad att stärka hans naturliga benägenhet ej blott att trotsa faran utan ock att i tålig förbidan på en lycklig utgång sätta allt på spel. Trots sin ovanliga tankeskärpa har Karl XII utan tvifvel mer än en gång förväxlat tankens och händelsernas logik. Den stora framgången i de tidigare åren och hågen att tillämpa abstrakta rättsgrundsatser ha förledt honom att alltför mycket lita på sitt goda svärd och på ödets, om ej genast, så dock på sistone gynnsamma domslut; »värjan måste», såsom konungen uttrycker det, »göra det bästa, ty den skämtar intet» (n:r 198), och en annan gång heter det: »Vår Herre gifver en alltid lyckan, när som man dristigt gör det, som man bör göra» (n:r 74). Med en sådan öfvertygelse visste han nedtysta alla invändningar om nödvändighetens kraf och gick att till sin och Sveriges olycka försöka det omöjliga. Bland egenskaper, utmärkande för Karl XII:s naturliga begåfning, framstår i brefven icke minst hans starka minne, särdeles i allt hvad som rörde siffror och matematiska förhållanden. På denna egenskap gaf konungen lysande prof, då han under kriget i Polen ej blott, sedan han förlagt klaven, ur minnet mäktade läsa chifferbref från Rehnsköld (n:r 157) utan ock själf »ur hufvudet» skref bref till denne med en chiffer, så korrekt, att den i våra dagar kunnat lösas (n:r 175).1 Men ej blott för siffror och matematik utan äfven för abstrakta tankeöfningar i allmänhet hade Karl XII afgjord fallenhet och roade sig ännu under de senare krigsåren med rent filosofiska diskurser (n:r 341).

En annan för Karl XII mycket utmärkande egenskap, som på flera ställen i hans bref framträder, är hans böjelse för tystlåtenhet och önskan att så mycket som möjligt hemlighålla sina mått och steg. Konungen ber, t. ex., Ulrika Eleonora ej låta någon läsa hans bref, »ty det är nödigt, att andra intet veta allt» (n:r 83); ja, i sin förbehåll-

Sidan XXIX

  1. De nio i Riksarkivet förvarade chifferbrefven från Karl XII till Rehnsköld ha nyligen af kapten R. Torpadie blifvit dechiffrerade och visat sig vara skrifna dels med tvåsiffrig bokstafschiffer, dels med tresiffrig tabellchiffer.
samhet lämnar han henne stundom i okunnighet om egentliga afsikten med sina företag (n:r 92). Han betygar för Rehnsköld angående det planerade anfallet på klostret Czenstochowa, om hvilket rykten kommit i svang, att han »för ingen menniska i världen någonsin öppnat sin mun därom ej häller låtit märka sig derom det allra ringaste» (n:r 165), en försäkran, som i en sådan stortigares mun som Karl XII:s förefaller skäligen öfverflödig. Hos Stenbock inskärpte han flera gånger nödvändigheten att iakttaga sträng tystnad i afseende på krigsföretagen (n:r 209, 219), likaså hos Liewen (n:r 283).

Äfven konungens anspråkslöshet i umgänget att aldrig vilja framhålla sin egen person framstår i hans bref på ett vackert sätt. Mera flärdlöst och objektivt kan ej en segrare skildra sina bragder än då Karl XII i bref till sina systrar beskrifver sin sträckmarsch genom Polen år 1704 (n:r 13) eller sin seger vid Holowczyn år 1708 (n:r 70). Ej ett tecken till skryt eller själfberöm! Sina egna missöden, då konungen blifvit sårad eller lupit öfverhängande fara, omnämner han endast i förbigående på skämtsamt sätt (n:r 51, 72) eller förtiger dem helt och hållet (n:r 96). Sina krigares förtjänster försummar konungen däremot ej att framhålla; han ej blott lyckönskar Rehnsköld till dennes segrar vid Pietrowin och Fraustadt (n:r 170, 188) utan gläder sig äfven åt rätt små framgångar svenska ströfpartier haft, då de tagit några fanor och pukor m. m. (n:r 46, 189).

*

Uppenbara alltså Karl XII:s bref åtskilliga älskvärda sidor af konungens personlighet, såsom hans muntra lynne, hans varma släktkärlek, hans anspråkslöshet i lefnadsvanor, så är däremot den krigargestalt, som där träder oss till mötes, icke i allo tilltalande. Under det ständiga fältlifvet hade hos konungen utbildat sig en beundransvärd kraft men äfven en skoningslös hårdhet och likgiltighet för andras

Sidan XXX
lidanden, som verka frånstötande. Redan under de första åren af kriget i Polen börja dessa drag framträda (n:r 239, 249). Karl XII, som vid landstigningen på Seeland 1700 visat sig angelägen att hålla sträng manstukt och skona landet, ger sommaren 1703 Rehnsköld befallning att skrifva ut »allt hvad som kan klås och fås» samt anskaffa magasinsförnödenheter för sex månader eller mer, »det må skaffas på hvad sätt det kan och landet lida så mycket det vill»; själf hade konungen utskickat kavalleri för att afstraffa de olydiga och med svärd och brand utdrifva kontributioner »så att förr en oskyldig skall lida än en skyldig skall slippa» (n:r 160). Rehnsköld bör bli stående i den trakt, där han står med sina trupper, så länge han kan och taga ut af folket »till dess det bittersta intet vore mera igen» (n:r 161). Och »de invånare i landet, som generalen kunde få fast och ringaste soupcon är på, att de hafva gjort något otroget, måste strax på halfva bevis hängas opp, så att fruktan kommer och att de måste veta, om man begynner med dem, så skonas intet barnet i vaggan»; vill fienden göra Rehnsköld omak, bör han »härja, sånga (= svedja) och bränna rundt ikring och göra landet i ett stort distrikt alldeles öde», allt medan konungen själf berömmer sig af att nyligen ha »bränt upp en hel stad och hängt borgarne» samt förklarar det litet göra till saken, att ett svenskt parti af polackarne blifvit nedgjordt, »allenast våra man hållit sig väl och soutinerat sin reputation till sista man» (n:r 162) o. s. v.

Det var det vaknande motståndet hos de till en början eftergifna polackarne, som framkallade dessa och andra lika barbariskt stränga påbud från Karl XII:s sida. De ha förefallit konungens hängifna beundrare, som ej velat tro sin hjälte i stånd till dylika våldsbragder, så rent af orimliga, att man helt enkelt sökt förklara ifrågavarande bref till Rehnsköld för oäkta,1 ett påstående, som möjliggjordes genom det ofullständiga och mindre kritiska sätt,

Sidan XXXI

  1. Jfr B. v. Beskow i Sv. Akad. handl. efter 1793. XL, 312 o. f.

Det aktuella brevet (n:r 162) är visserligen inte en förfalskning men modern forskning har visat att Karl XII:s kommentar "nyligen hafver iagh bränt up een hel stadh och hängt bårgarna" är överdriven. Den aktuella staden (Nieszawa) lär ha haft några hundra invånare och den brändes ned som straff för dess inblandning i ett överfall på en svensk patrull. Men antalet borgare som hängdes var bara tre stycken och dessa hade identifierats som deltagare i överfallet.
hvarpå några dylika bref publicerats af Loenbom.1 Nu, sedan originalbrefven från Karl XII till Rehnsköld, som nästan samtliga förvaras i Riksarkivet, blifvit närmare undersökta, till sin tidsföljd bestämda och i alla afseenden befunna vederhäftiga, visar sig ett dylikt påstående, som aldrig varit annat än en lös gissning, redan af yttre grunder alldeles ohållbart. Och se vi på innehållet af de ifrågavarande brefven till Rehnsköld, så tillkommer ännu ett starkt inre kriterium på deras äkthet, då de vittna om en tankegång och ett krigföringssystem, alldeles likartadt med det, som möter oss i brefven till Stenbock och Meijerfelt. Konungen uppmanar Stenbock vintern 1702—3 »att utpressa och klå och skrapa ihop skyndsamt det mesta han kan få till arméns bästa på den sidan» (n:r 195) samt att »dundra braf ikring, så att de blifva honom lydige vidt och bredt» (n:r 199); de uppstudsiga palatinaterna måste han »på allt sätt söka bry, ravagera och förderfva» samt se till, om han icke kan »bränna dem ledsna och devastera så ikring, att de intet kommet, att ströfva mera» (n:r 204). Meijerfelt har i uppdrag år 1703 att i Lublin »köra dem till att svetta ut brandskatten», och vilja invånarne ej betala, så skall han »effective begynna bränna» (n:r 201); vid ett annat tillfälle år 1705 anbefalles han att i Danzig taga ett par polska ädlingar för hufvudet, »om staden skulle pipa eller sjunga» och vill stadsfolket försvara dem, så böra utan vidare uppskof »förstäderna uppbrännas», men »skall det sedan intet där vid förblifva utan måste staden ock sedan angripas och raseras» (n:r 245).

Alltnog, att söka öfverskyla eller bortresonera en så onaturlig hårdhet hos den då föga mer än tjuguårige härföraren, det är fåfäng möda inför de vittnesbörd han lämnat om sig själf i sin förtroliga brefväxling. Rätta förklaringen till Karl XII:s våldsamma framfart i Polen torde däremot böra sökas dels i dåvarande tidsförhållanden,

Sidan XXXII

  1. Endast 10 af de i denna samling återgifna 50 brefven från Karl XII till Rehnsköld finnas upptagna och efter afskrifter, ej efter originalen. tryckta hos Loenbom: Upplysningar i Svenska historien II, 96 o. f.
under hvilka ett dylikt brukande af eld och svärd föreföll vida mindre omänskligt än i våra dagar, dels äfven i det ständiga fältlifvets på alla vekare känslor förslappande inverkan samt ej minst i Karl XII:s envisa retlighet gent emot allt och alla, som på något sätt vågade sätta sig upp emot hans härskarvilja, en retlighet, som ofta nog kom honom att ej blott mot fiender utan äfven mot forna vänner förhärda sitt sinne. Hufvudsyftet med kriget i Polen var nämligen, såsom bekant, att få konung August II, mot hvilken han fattat en oöfvervinnelig misstro, afsatt samt därpå dennes efterträdare erkänd öfver hela landet — och detta utan att Karl XII egentligen, medan han genomtågade landet från den ena änden till den andra, hade krig med polska kronan! Under så egendomliga förhållanden trodde sig konungen ha funnit bästa medlet att uppnå sitt syfte i de repressalier och tvångsåtgärder, genom hvilka han i olika orter sökte skrämma de motspänstiga af konung Augusts parti till eftergifvenhet, såsom tydligt framgår af brefven till Rehnsköld, Stenbock, Horn och Meijerfelt. Det var alltså icke blott för att föda sin här på det främmande landets bekostnad utan äfven och ännu mer af politiska skäl. som Karl XII i Polen satte i scen detta hårda utsugningssystem, som dock medförde en helt annan verkan än den åsyftade. Hos de till en början ganska likgiltiga polackerna, väcktes nämligen därigenom till lif en häftig förbittring och motståndslusta, som väsentligen bidrog att förlänga kriget i det oändliga, ruinera landet och underlätta ryska inflytandets grundläggande därstädes. Tsar Peter visste skörda, där Karl XII sått.

Krigföringen i Polen 1702—1706 har, tyvärr, i mer än ett afseende oförmånligt inverkat på utbildningen af den unge konungens uppfattning af militärväsendet. Under de långvariga och ofta tämligen planlösa marscherna af och an i det föga motståndskraftiga landet vande sig Karl XII att betrakta kriget såsom ett slags sport, bestående till god del däri, att han eller hans generaler »klappade

Sidan XXXIII
opp» fienden (n:r 46, 157), då tillfälle gafs. I allmänhet togs krigföringen mycket makligt, så att konungen än, såsom han själf uttrycker det, »spatserade vidare ikring i landet» (n:r 50) och »diverterade sig med den angenäma och vanliga fältpromenaden» (n:r 56), än i långa tider lät trupperna ligga stilla och »hafva latehundedagar, tills dess något friskt vankas igen» (n:r 57). Ofta låg svenska hären sålunda ett halft år eller mer overksam vid någon mindre ort på landsbygden, ty konungen undvek gärna att taga kvarter i en större stad (n:r 55).1 Efter en dylik längre overksamhetsperiod kunde konungen åter helt oförrnodadt bryta upp och företaga en sträckmarsch tvärs genom landet, såsom 1704 till Lemberg i Galizien och 1706 till Pinsk i Polesien.

Under denna mycket ojämna krigföring, hvartill det polska landets öppna natur och anarkiska tillstånd gaf tillfälle, lät Karl XII alltjämt sin här lefva på den omgifvande traktens bekostnad. På lämpliga ställen upprättades magasin, och dryga kontributioner indrefvos efter en bestämd taxa, hvarvid de, som vägrade betala, grufligen hemsöktes med eld och svärd (n:r 158—161, 191—205). »Jag marscherar allt ännu så sakta marsch och äter på en ort, så länge där finnes något, på det ingen ort måtte slippa föda oss» (n:r 149), skrifver konungen till Rehnsköld år 1703 och anger därmed en hufvudprincip för den svenska härens underhåll under polska fälttågen. Han säger sig en annan gång ej ännu vilja öfverge de goda kvarter han har, »förrän vi njutit dem rätt till godo» (n:r 1(51)), d. v. s. så länge där ännu fanns något att taga. Systemet belyses närmare, då konungen berättar, att han utsändt folk »på executionsparti att drifva in boskap och fourage och bränna byar» (n:r 168), eller då han befaller Rehnsköld att »klå hårdt till med alla dem, som understå sig hafva större kon-

Sidan XXXIV

  1. Så låg Karl XII med svenska hufvudhären 1702i i sex veckor vid Bielowice i Samogitien och två månader nära Krakow; 1703 sex veckor vid Jakobowice i Lillpolen och nära ett halft år utanför Thorn; 1704 nära ett halft år i Heilsberg i Ermeland och 1704-—5 öfver åtta månader vid Rawicz i Posen; 1705 nära fem månader vid Blonie i Storpolen; 1706 nära två månader vid Zaludek i Litauen: 1706—7 ett helt år vid Altranstädt i Sachsen o. s. v.
siderationer för något annat än för de svenska troppar», ty »de böra hafva fruktan och respekt för de svenska mera än för andra» (n:r 161). Den våldsamma framfarten afsåg alltså både att skaffa utvägar för truppernas förplägning och att samtidigt hos polackerna injaga en hälsosam skräck för svenska krigsmakten, hvars blotta annalkande borde vara tillräcklig att mana till obetingad lydnad. Invånarne i staden Elbing fingo, t. ex., hårdt umgälla den »stora motvillighet de bevisat de svenska och de befallningar de bekommit af de svenska troppar» (n:r 53), medan åter Danzig och Marienburg skulle »hanteras lindrigt, efter det dessa bägge städer alltid vist sig villiga och till allt lydiga som de bort» (n:r 214).

Med det tidsödande, ofta af långa pauser afbrutna krigföringsättet i Polen följde ock, att de olika härafdelningarnas rörelser blefvo starkt beroende af tillfälliga. på förhand alldeles oberäkneliga omständigheter. Så yttrar, t. ex., konungen ganska betecknande till Rehnsköld, att han lärer »kanske gå något litet längre bort än han nu är, allt som fienden vänder sig mer» och »marschera, allt som tillfälle gifves»; dock ville han ej gå alltför långt bort från Rehnsköld och dennes regementen, ty »han långleds rätt att vara länge ifrån de åtskilliga regementer, som han alltid varit van från begynnelsen att vara ihop med» (n:r 186), en ledsnad, som understundom dref konungen att oförmodadt företaga högst äfventyrliga ridter tvärs genom de fientliga linierna för att besöka aflägse stående härafdelningar, medan »ingen visste, hvart han tagit vägen» (n:r 53). Ett dylikt krigföringssystem, som öfverlämnade väl mycket åt slumpen och högste ledarens nyck, utbildade emellertid hos konungen ett starkt sinne för detaljen; han sörjer ifrigt för magasinens förseende med mjöl och bröd (n:r 160), för anskaffande af krut och fyrsaker äfvensom bakugnar (n:r 207, 208), för rätta användandet af taget byte, såsom saffian, kläde och boskap (n:r 219, 244); han mönstrar själf rekryter (n:r 162), drager försorg om broslagning (n:r 173) och nya munderingar (211, 212); han

Sidan XXXV
visar sig mån om, att trupperna och hästarna så mycket som möjligt »konserveras» (n:r 197, 198, 200, 202 m. fl.) samt ger befallningar om sjukvården (n:r 203, 240); han följer noga de olika småpartiernas företag och fröjdar sig rätt hjärtligt, hvar gång hans bussar »klappat opp» fienden och tagit några fångar (n:r 33, 46, 57, 158, 189) o. s. v. Alltnog, Karl XII ingrep personligen i en mängd administrativa och taktiska detaljer, som de flesta härförare lämna åt andra. Härvid blef ofta nog ledningen af det hela lidande, så att fälttåget stundom hotade att upplösas i en mängd småstrider och marscher fram och åter utan planmässigt inre sammanhang.

Så van hade Karl XII i själfva verket blifvit vid detta slags krigföring, att han efter årslångt vistande i Sachsen 1700!—7, hvarunder enligt hans egna ord »varit lata dagar och intet till göra, hvad soldatväsendet anbelangar» utan i stället hade varit »mest med skrifvaresaker till görandes» (n:r 64), med oförställd belåtenhet förklarade sig anträda »spatservägen hem åt Polen igen»(!) utur Sachsen. (n:r 69). Denna vana att långa tider ligga overksam och lefva på det omgifvande landets bekostnad, tills han en vacker dag plötsligen bröt upp och häftigt slog till, följde konungen äfven under fälttåget mot Ryssland, där han trodde sig kunna fortsätta samma system, som slutligen — om också sent och endast för kort tid — fört till seger i Polen. Först efter en sådan förskola som kriget i Polen och Sachsen 1702—1707 blifver Karl XII:s långa vistelse i Ukrajna och Bender förklarlig. Betecknande för hans uppfattning är skildringen i ett bref till Ulrika Eleonora af det fasansfullt förödande vinterfälttåget i Ukrajna 1708—9. Visserligen hade, skrifver konungen. »denna vinter varit mycket kall, så att åtskilliga af fiendens som ock af vårt folk understundom frusit till döds eller mist något af händer och fötter eller ock näsan. Men med allt detta, så har denna vinter ändå varit en rolig vinter (!). Ty ehuruväl några1 varit olyckliga, som olyckan

Sidan XXXVI

  1. D. v. s. flera tusental!
har råkat, så att de blifvit skadda af den skarpa kölden, så har man ändå haft den förnöjelsen (!), att tid efter annan funnits något tidsfördrif, i det de svenska partierna esomoftast hafva haft små aktioner med fienden och gjort fienden af bräck» (n:r 71). Klemig bör ju ej en fältherre vara, men i den anförda skildringen tyckes konungens känslolöshet för det honom omgifvande eländet, som var nästan obeskrifligt, ha gått väl långt.

Betydelsen af Poltavaslaget — liksom af Petersburgs grundläggning — synes Karl XII alltid ha underskattat. Därom vittna nogsamt de bref till Ulrika Eleonora och till defensionskommissionen, hvari han gifver de hemmavarande del af den inträffade olyckan (n:r 7 l, 263). Äfven om konungen ej velat säga för mycket för att ej framkalla modfälldhet, så visar sig dock af framställningen otvetydigt, att han i det lidna nederlaget ingalunda såg ett så förkrossande slag som den öfriga samtiden. Tvärt om torde konungen betraktat striden vid Poltava endast såsom en misslyckad anfallsrörelse och den därpå följande kapitulationen vid Perevolotjna såsom den egentliga katastrofen. Denna uppfattning har nog grundade skäl för sig men förbands hos Karl XII med en häftig ovilja mot den olycklige Lewenhaupt, hvilken han aldrig kunde förlåta den genom föregående militära missgrepp orsakade kapitulationen (n:r 4, 82). I alla händelser lofvade konungen betydligt mer än han kunde hålla, då han i brefvet till defensionskommissionen fjorton dagar efter slaget förklarade, att »man var betänkt att finna utvägar, att fienden härigenom ej skall vinna någon öfverhand, ej heller den ringaste förmån» (n:r 263).

Vid Bender — ty det var icke i utan i närheten af denna turkiska stad Karl XII, sin gamla vana trogen, tog kvarter — fortsatte han ungefär samma lägerlif som förut i Polen, Sachsen och Ukrajna. Hans afsikt var väl till en början att bryta upp därifrån redan sommaren 1710, såsom bland annat af brefven till Ulrika Eleonora framgår (n:r 74, 75). Men då konungen sedan dröjde kvar i lägret vid Bender, om-

Sidan XXXVII
gifven af en del svenska krigare, som undflytt ryska fångenskapen, äfvensom af kosackiska och tatariska trupper, så skedde öfvergången från hans föregående långa overksamhetsperioder under polska och ryska fälttågen till hans femåriga vistelse på turkiskt område för honom själf och för samtiden nästan omärkbart. Han talar fortfarande, liksom under vinterkvarteren i Polen och Sachsen, om att han hade »lathundsdagar» i Bender (n:r 74); han är road af att berätta om tatarkans och kosackernas strider med ryssarne vid turkiska gränsen, strider, hvilka han kallar »något att fördrifva tiden med» eller att »smågnabbas med fienden» (n:r 77—81). Under allt detta är konungen viss om framgång af sin turkiska politik och söker i brefven på allt sätt hålla sin systers mod uppe med försäkringar, att Sveriges läge trots olyckorna nog »med Guds hjälp» skall bättras, ja, att »alla saker snart lärer komma i ett fullkommeligit godt stånd» (n:r 80). Men på samma gång klandrar han skarpt det hemmavarande rådets försagdhet och senfärdiga åtgärder, då rådet i följd af fosterlandets genom krig och pest utblottade tillstånd ej mäktade utföra de stränga påbuden om ständigt nya uppoffringar; och denna böjelse att ge de hemmavarande skulden för misslyckandet af hans planer tilltager hos konungen under de senare åren (n:r 77, 80). Väl tänkte han understundom på det hårdt ansatta hemlandets försvar, såsom då han upprepade gånger anbefallde rådet att låta verkställa det egendomliga projektet att till Skånes skydd uppkasta »bröstvärn» utmed kusterna för att hindra en ny dansk landstigning (n:r 271). Förnämligast satte Karl XII dock, trots alla missräkningar, sin lit till den slutliga framgången af sin turkiska politik (n:r 267—270) och till den oryggligt fasthållna planen att i spetsen för en turkisk-tatarisk här återvända till Polen, där en svensk här från Pommern skulle möta honom (n:r 272, 274).

Efter sin återkomst till fosterlandet i slutet af år 1714 var Karl XII först ett helt år upptagen af det fåfänga försöket att försvara sista spillran af våra besittningar

Sidan XXXVIII
på andra sidan Östersjön (n:r 85—87). Sedan detta visat sig omöjligt och konungen som en flykting återvändt till det egentliga Sverige sista dagarna af år 1715, höll han sig alltjämt borta från hufvudstaden, för det mesta residerande i Skåne, då ej krigsföretagen kräfde hans närvaro vid norska gränsen. Såsom skäl för sitt långvariga vistande i denna del af riket uppgaf Karl XII i brefven till Ulrika Eleonora, att brefväxlingen med regementena och landsorten därifrån var bekvämare, men åberopade äfven andra »åtskilliga orsaker» (n:r 101, 104). Dessutom förehade Karl XII. vintern 1716, planer att öfver det tillfrusna Öresund gå öfver till Seland (n:r 126,. 127) och måste sedan söka hindra en af tsar Peter sommaren samma år tillämnad landstigning i Skåne. hvarvid konungen var betänkt på att låta uppbränna de öppna städerna Helsingborg och Landskrona, för att fienden ej skulle kunna af dem draga fördel (n:r 132). Till en god del torde dock konungens inrotade smak för fältlifvet och lika bestämda afsmak att åter låta binda sig af hoflifvets vanor ha bidragit till hans påfallande motvillighet att åter taga sitt säte i Stockholm, som han efter afresan till krigsskådeplatsen år 1700 aldrig återsåg.

Äfven efter hemkomsten till Sverige var emellertid konungens förnämsta sträfvan, liksom förr, oaflåtligt riktad på kriget och på att finna medel till dess fortsättande. Visserligen vidtog han därunder åtgärder för skyddande af rikets östra kust och Gotland gent emot ryssarne (n:r 129, 130, 138). Flottans rörelser och artilleriets förbättring voro föremål för konungens trägna omsorger; han gaf detaljerade order om sjömanövrer och anvisningar om kanongjutningen (n:r 282, 289, 295). Men nu, liksom förr, vändas Karl XII:s vapen icke direkt mot ryssarne, de farligaste af hans fiender, utan var konungens hufvudsyfte, såsom bekant, under de sista åren att, sedan alla Sveriges östersjöländer fallit i fiendehand, såsom ersättning intaga Norge. På detta enda företag samlar han då alla sina ansträngningar, liksom förut under kriget i Polen på planen att afsätta konung August, en plan, från hvilken han blott

Sidan XXXIX
för ett ögonblick och i allra största hemlighet velat medgifva en afvikelse (n:r 279). På genomförandet af företaget mot Norge tvekar han ej att sätta fosterlandets sista krafter på spel (n:r 298), medan han söker uppehålla sina andra fiender, särskildt Ryssland och England, med underhandlingar. Denna sista plan, käckt fattad och envist fasthållen såsom alla Karl XII:s projekter, kom visserligen efter konungens fall och misslyckandet af Armfelts tåg mot Trondhjem aldrig att genomföras. Den vittnar emellertid tydligt nog om, hur Karl XII in i det sista älskade att brottas med ödet, äfven dar framgången under landets dåvarande tillstånd syntes andra än honom själf hopplös.

*

Att Karl XII såsom regent ej saknat goda ansatser, framgår bland annat af den hur framlagda brefväxlingen. Om ett träget sysslande med regeringsgöromålen under de första åren vittnar särskildt hans bref till Rehnsköld af år 1698, där han förklarar sig ej förr haft tid att besvara generalens bref angående rustkammargevären, emedan han »förmiddagarna suttit i revision och eftermiddagarna haft till att göra med de vanliga saker» (n:r 261). Konungens starka sinne för konsekvens gjorde, att han ej lätt ändrade en förordning eller »för elakt exempels skull» därifrån medgaf undantag (n:r 10, 70). Farmoderns och systrarnas rekommendationer mottog han med stor hänsynsfullhet och gjorde sig gärna en förtjänst af att efterkomma desamma, när det öfverensstämde med hans afsikter (n:r 13, 57, 64, 76); men han visste äfven, då hans planer gingo i annan riktning, på det mest artiga sätt afböja dylika personliga hänvändningar (n:r 10, 11, 68, 76).

Konungens bestämda fasthållande af sin en gång intagna ståndpunkt urartade likväl ofta i regeringsärenden, såsom på andra områden, till halsstarrig envishet. Särskildt var detta fallet i fråga om utrikespolitiken och diplomatiska förhandlingar. Det vore ett stort misstag att tro, det Karl XII försmått användandet

Sidan XL
af dylika medel. Ehuru först och sist litande på sitt goda svärd, sökte han därjämte främja sina planer på underhandlingens väg. Härvid var det emellertid olyckligtvis ett utmärkande drag för Karl XII:s sätt att gå till väga, att han alltid strängt fasthöll ett hufvudsyfte i sänder, handlöst förkastande alla andra förslag eller utsikter, som kunde yppa sig men ej voro direkt lämpade just för den plan han för ögonblicket satt sig i sinnet att genomföra. Så uppställde konungen vid nordiska krigets utbrott såsom det närmaste målet att hjälpa sin svåger, hertigen af Holstein-Gottorp (n:r 121), och när detta mål väl var vunnet, att afsätta sin opålitlige kusin, konung August II, från polska tronen (n:r 224) för att sedan i förening med dennes efterträdare bekriga Ryssland. Därpå ville Karl XII fullfölja en dylik afsättningsplan äfven mot sin andre hufvudfiende, tsar Peter. Men då detta misslyckades och hoppet att hetsa Turkiet på Ryssland upprepade gånger visade sig fåfängt, fasthöll han orubbligt — i trots af alla de förmånliga utsikter till förbättring i Sveriges läge, som från andra håll i rikt mått erbjödo sig — vid planen att i spetsen för en turkisk här vända tillbaka till Polen, där återuppsätta Stanislaus på tronen och sedan med hans och Turkiets hjälp vända sig mot Ryssland (n:r 267—277). Äfven denna plan öfvergaf Karl XII först i yttersta nöd men blott för att sedermera lika envist fasthålla tanken på Norges eröfring såsom ersättning för lidna förluster. Ty det ofta upprepade påståendet, att Karl XII aldrig velat medgifva afträdandet af en tumsbredd af Sveriges besittningar, hvilar på en missuppfattning, motsagd af hans egna ord (n:r 292).

Alltnog, inom politiken — liksom i fråga om krigföringen — var det ofta ett grundfel hos Karl XII, att han utan aktgifvande på erfarna mäns råd och varningar så förstirrade sig på genomförandet af en viss plan, att han offrade allt för denna enda möjlighet, förbiseende de utvägar, som på andra håll kunde öppna sig och som, om de i tid begagnats, otvifvelaktigt skulle förebyggt många

Sidan XLI
olyckor. I detta afseende har konungens uppfostran i enväldets grundsatser och den undfallenhet man tidigt visade för hans skarpa omdöme1 uppenbarligen varit af skadlig inverkan, liksom äfven hans genom det tidiga segerloppet alstrade fatalistiska tro på framgången af sin rättvisa sak genom svärdet (n:r 74, 198). Men så försmådde ej heller Karl XII att för sina syftens genomdrifvande lita till penningens makt, såsom han gjorde vid underhandlingarna om konungavalet i Polen (n:r 226), eller att spinna intriger för att störta andra länders ministrar, såsom skedde gent emot storvisiren i Konstantinopel (n:r 267, 268, 273). I politiken tog konungen saken rent personligt och sökte framför allt undanrödja dem, som ställde sig i vägen för hans planer, och detta ofta på ett tämligen hårdhändt och hänsynslöst satt, så noga han än var att i det yttre iakttaga ceremonielets fordringar.

Efter Karl Pipers tillfångatagande vid Poltava — denne hade under de tidigare regeringsåren genom sin ovanliga ämbetsmannarutin på afgörandet af en mängd inrikes och utrikes ärenden utöfvat stort inflytande — och under den därpå följande långvariga vistelsen i Turkiet utbildade sig hos Karl XII en åskådning af den militära och politiska situationen, som det hemmavarande rådet, hvilket såg sakerna på närmare håll, icke kunde dela. Vid viktigare tillfällen grep konungen till pennan för att själf affatta eller rätta de från kansliet utgående skrifvelserna, t. ex. i fråga om regementenas återuppsättande efter Poltavaslaget (n:r 263). Ofta kan man, äfven där rättelserna af konungens band äro få eller inga, dock tydligt af uttryckssätten märka, att skrifvelsen varit dikterad (t, ex. n:r 266). När konungens befallningar, till följd af brist på medel eller emedan konungens bref, som vanligen voro flera månader på vägen, kommit rådet för sent till handa, icke alls eller endast ofullständigt kunde utföras, vredgas han starkt och utbrister i hårda beskyllningar mot rådet (n:r 77, 83). Genom kategoriska makt-

Sidan XLII

  1. Jfr ofvan sid. XVIII.
bud från Bender söker han framtvinga snar verkställighet af förut gifna befallningar (n:r 271) eller ock att genom nya order till vederbörande korsa de honom misshagliga. redan vidtagna åtgärderna (n:r 265, 275). Under sådana förhållanden uppväxer en allt starkare misstämning hos konungen mot rådet, hvilken stämning ingalunda minskas efter prinsessans inträde i rådet, då han skarpt skiljer mellan hennes mening och senatens (n:r 83). Dröjande i åratal fjärran från Sverige och till en stor del omgifven af utländska gunstlingar, Poniatowski, de Fabrice, Grothusen. v. Goertz m. fl., blef han alltmer främmande för fosterlandets förhållanden, så att han slutligen ej kunde eller ville fatta folkets nöd. Redan år 1711 förklarar konungen, uppbragt öfver de förnyade påminnelser rådet i afseende å landets utblottade tillstånd ansett sig böra göra, att »sådant är så ofta vordet upprepadt, att det vore nog, om man allenast korteligen förmälte, att det antingen ännu vore lika sådant eller ock slättare» (n:r 266), en tillrättavisning. som för visso icke gjorde rådets i och för sig tunga plikter lättare.

Konungens under en mångårig frånvaro från Sverige uppkomna obekantskap med landets verkliga tillstånd och hans under kriget i Polen alstrade vana att med största lugn afbida händelsernas utveckling för att ändtligen, då tillfälle bjöds, handla med kraft, bidraga väsentligen att förklara hans i åratal uttänjda vistelse i Turkiet. Att Karl XII flera gånger verkligen haft för afsikt att bryta upp därifrån, framgår otvetydigt af hans bref till farmodern och systern (n:r 4, 74), liksom äfven konungens utkast till brefvet till tatarkan kort före kalabaliken (n:r 276) utvisar, att hans stolthet upprest sig mot afresan, då man ville förmå honom därtill med våld, ett medel, som, användt mot Karl XII, naturligen måste medföra en verkan. alldeles tvärt motsatt den åsyftade. Ännu då uppbrottet från Turkiet verkligen förestod, afvisade konungen — äfven om han något sänkt den förut högt anslagna tonen mot turkarne — på det bestämdaste hvarje inblandning från Por-

Sidan XLIII
tens sida i fråga om vägen och tiden för återresan (n:r 280). Han sökte ock på förhand göra sig förvissad, att tyske kejsaren ej skulle begagna hans hemfärd genom Ungern för att på något sätt pålägga honom tvång, hvilket för Karl XII var det olidligaste af allt (n:r 281).

Efter återkomsten till fäderneslandet, där han med egna ögon kunde se folkets lidanden, fasthöll emellertid Karl XII med samma envishet, men med än mindre lycka än förr sina krigsplaner. Detta lät sig emellertid icke göra utan att maka åt sidan de institutioner, särskildt rådet och statskontoret, som genom sin betänksamhet ådragit sig konungens misshag, och ersätta dem med nyskapade, såsom kontributionsränteriet, upphandlingsdeputationen, ombudsråden m. fl., hvilka voro afsedda att blifva lydiga redskap i envåldshärskarens hand. Personligen ingrep konungen i administrationens detaljer, lika väl då fråga var om banken och myntväsendet (n:r 286, 293) som då det gällde flottans utrustning, värfningar eller magasins upprättande (n:r 283, 284, 296). Trots landets oerhördt utblottade tillstånd under de sista åren fann han likväl alldeles naturligt, att utomordentliga åtgärder måste vidtagas för att skaffa folk och förnödenheter till kriget (n:r 126, 129). Ett egendomligt intryck gör den förknappning, som måste drabba hofvets taffelpengar, medan likväl den onyttige konung Stanislaus midt i denna eländets tid allt fortfarande fick åtnjuta underhåll af svenska statskassan (n:r 85). Själf visar sig konungen genom förtydligande ändringar ha lagt hand vid flera af de förordningar, som gjort v. Goertz' namn så hatadt, t. ex. påbudet om sjette penningen af alla redbara kapital, utfärdadt endast tio dagar före katastrofen vid Fredrikshall (n:r 298).

Karl XII:s egenhändiga bref kunna emellertid — så föga meddelsam som konungen var och så fragmentarisk som den till våra dagar bevarade brefsamlingen föreligger — ingalunda sägas återspegla hela hans personlighet.

Sidan XLIV
Åtskilliga sidor däraf framstå dock, såsom ofvan antydt, genom dessa bref i klarare dager än förr.

Konungens karakter har ej, såsom man ofta framställt saken, från första stunden af hans offentliga uppträdande varit med ens fullfärdig och oföränderligen densamma. Det visar sig tvärt om, att Karl XII — liksom andra dödliga — rönt inflytande af omständigheternas makt och gradvis, om ock ganska hastigt, utvecklat sig till denna ovanliga gestalt, som hos samtid och eftervärld gifvit upphof till så vidt skilda uppfattningar.

Ett grunddrag i Karl XII:s väsen, ärfdt från fadern och stärkt genom hans af naturen inbundna lynne, var onekligen en orubblig fasthet och sinnesstyrka, hvilken blifvit högt beundrad såsom dödsförakt i faran och oböjlighet i motgången. Denna fasthet, som Tegnér träffande tecknat i de kända orden:

Han kunde icke vika,
blott falla kunde han,

urartade dock med åren till envist fullföljande af ett syfte i sänder med uppgifvande af alla andra. Den bidrog äfven att tidigt nog hos konungen alstra en påfallande hårdhet, hvilken lät honom kallblodigt åse sitt folks lidanden, ja, fosterlandets hotande undergång, medan han med obarmhärtig konsekvens riktade alla ansträngningar på hvad han själf ansåg rätt och ära kräfva.

Karl XII:s religiositet, hans sedliga stränghet och enkla vanor framstå dubbelt upphöjda mot bakgrunden af en fördärfvad samtid. Men de fördunklas af hans genom det ständiga fältlifvet hårda fatalistiska tro på svärdets förmåga att slita alla tvister, hans böjelse för isolering och alltmer framträdande håg att endast använda sådana man, som obetingadt lånade sig till verktyg för hans syften.

Sina regeringsplikter kan Karl XII icke egentligen sägas ha försummat; han ägnade dem tvärt om mycken tid och möda. Men han uppfattade sin konungsliga ställning

Sidan XLV
ytterst skeft och ensidigt, i det han ansåg sig ha rätt att hänsynslöst bruka folkets kraft för de ändamål, som han i sin maktfullkomlighet och högre regeringsvishet behagat uppställa såsom riktiga och eftersträfvansvärda. Undersåtens plikt var att lyda och betala; konungen allena kunde till fullo inse, hvad som var rätt och lände till landets bästa. Det var enväldet drifvet till sin spets, och — dess följder dröjde ej att framträda.

I krig visade Karl XII en makalös tapperhet, en vaken omtanke och stor förmåga att genom eget föredöme elda sina soldater till ansträngningar. Midt i eröfringspolitikens tidehvarf eftersträfvade han icke eröfringar men satte icke heller fosterlandets bästa såsom högsta mål utan fastmer ett ovillkorligt fyllande af vissa abstrakta rättskraf.

Om sålunda Karl XII:s bild, befriad från den mytiska omklädnad, hvarmed skalder och vitterlekare i snart två århundraden äflats att omgifva den, mister åtskilligt af sin diktade storhet och sympatiska dragningskraft, så betyder detta ur nationell synpunkt föga. I stället framstår bilden af det svenska folket och dess kamp mot försakelser och olyckor på Karl XII:s tid så mycket mer beundransvärd; ty ett mer storslaget bevis på seghet och kraft, på fosterländsk uppoffring och tålamod i motgången har historien näppeligen att uppvisa. Taflan är dyster och blodig. Men att hafva genomgått en så hård och allvarlig kris som den Sverige utstod under »den stora ofredens» dagar och att med oförkränkt nationell själfständighet ha kunnat resa sig ur sådana olyckor, det är för vårt folk ett äreminne, som — ju mer historiens ljus faller därpå — skall draga eftervärldens uppmärksamhet till sig och ställa Karl XII:s ovanliga gestalt i skuggan.

Sidan XLVI
Konung Karl XII:s egenhändiga bref till kungliga och furstliga personer.