Dalregementet är ett av de äldsta regementena i den svenska armén och det deltog i stormaktstidens alla långvariga krig. Under skånska kriget stred det både i Tyskland och i Skåneland där det deltog i alla stora fältslag. Men det hade sin storhetstid under Karl XII:s fälttåg 1700-1709 då Dalregementet räknades som ett elitregemente som endast stod efter Livgardet i anseende bland infanteriet. Med den berömde Magnus Stenbock som regementschef segrade regementet i Narva. Düna, Kliszow och under hans efterträdare i Holowczyn. Efter katastrofen vid Poltava behövde hela regementet nyrekryteras från grunden och dess glansdagar var över. Det nya regementen skulle visserligen segra vid Gadebusch men kort efter tvingades även det kapitulera i Tönningen. Den tredje upplagan av Dalregementet deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718 som försvaret mot de ryska härjningarna i Stockholmstrakten 1719.

Organisationshistoria

I likhet med de andra svenska landskapsregementena kan Dalregementet räkna sitt ursprung till de fänikor som sattes upp genom utskrivning på 1500-talet. Men till skillnad från de övriga skulle Dalregementet bli indelt redan 1621, drygt sextio år innan detta genomfördes fullt ut i resten av a landet. I utbyte mot att slippa utskrivningar åtog sig dalkarlarna att på egen hand rekrytera en permanent styrka på 1400 man. Det var bönderna i Dalarna som själva lade fram förslaget och orsaken var att utskrivningarna slog hårdare i Dalarna än i andra landskap. Bönder som brukade frälsejord blev inte utskrivna i lika hög utsträckning som övriga bönder, men i Dalarna fanns knappt någon frälsejord. Dessutom var utskrivningarna sedan 1591 inte baserade på folkmängden utan på antalet gårdar, vilket missgynnade Dalarna med sina många små och fattiga gårdar. Kungen gick med på att låta Dalarna få en speciallösning eftersom allmogens missnöje med utskrivningarna hade gjort dem allt mer besvärliga att genomföra där. Den grundläggande orättvisan skulle dock inte lösas med denna åtgärd, men bönderna fick nu friheten att själva välja vem som skulle bli soldat och ett fastställt tak på hur många soldater som kronan kunde kräva av dem.

Sedan 1617 hade Dalarnas fänikor ingått i Upplands landsregemente som även inkluderade manskap från Västmanland, Sammanlagt var det sex fänikor i regementet, två från Uppland, en från Västmanland och tre från Dalarna. År 1621 hade de tre dalafänikorna en effektiv styrka på 345, 485 respektive 535 man. Dessa ombildades sedan till sex kompanier samma år. 1623 bildades två nya kompanier och följande år 1624 tillkom ytterligare två kompanier så att det nu fanns 10 dalakompanier i ett regemente med en total styrka på 24 kompanier. Kompanierna i det stora Upplands landsregemente fördelades på tre fältregementen men vardera åtta kompanier. Från och med 1628 var fältregementena helt självständiga förband. Dalakompanierna ingick i två regementen, två i Västmanlands regemente och åtta i Österdalarnas regemente som senare blev omdöpt till Dalregementet. Dessutom tillkom en självständig skvadron (bataljon) bestående av fyra kompanier med förstärkningsmanskap som sattes upp 1629 men som kort efter upplöstes och fick sitt manskap överfört till Dalregementet när det polska kriget avslutades. Därefter var regements- och kompaniindelningen stabil.

När det "ständiga knektehållet" infördes 1621 omfattade det till en början inte Västerbergsslagen (dagens Ludvika och Smedjebackens kommuner) som uppenbarligen inte räknades till Dalarna då. Men 1623 slöt även denna del avtal med kronan om ett ständigt knektehåll bestående av 74 man. En omförhandling av Dalarnas indelningsverk år 1633 resulterade i att Västerbergsslagens bidrag skulle ingå i den tidigare avtalade styrkan på 1400 man. För att göra fördelningen av rotarna i landskapet mer rättvis genomfördes en omorganisation år 1635 som innebar att Västerbergslagen och Västerdalarna fick 260 rotar som skulle tillhöra Västmanlands regemente. Dalregementets rotar blev nu 1108 stycken eftersom 32 rotar skulle leverera arbetskraft till bergsbruken istället för soldater. Manskapsstyrkan hade dessutom minskats genom att de 1400 rotarna nu även inkluderade underofficerare, korpraler samt trumslagare och pipare (15 rotar per kompani).

Trots omorganisationen hade de små och fattiga gårdarna i övre Dalarna fortfarande en oproportionerlig stor börda jämfört med sina bättre bemedlade grannar i söder. Även landshövdingen reagerade på detta när han år 1662 konstaterade att Kopparbergs, Säters och Näsgårds fögderier i söder betalade sammanlagt 16 541 daler och 10 öre silvermynt i skatt men rekryterade bara 401 soldater. Österdalarnas fögderi å andra sidan betalade 14 991 daler och 10 öre silvermynt i skatt men rekryterade nästan dubbelt så många soldater (707 soldater).

När riksdagen beslutade om att införa det ständiga knektehållet i hela landet 1682  passade man på att även genomföra förändringar i Dalarna. Kronan ville nämligen att det 1108 man starka Dalregementet skulle bli ett fulltaligt regemente med 1200 man. I ett möte i Falun den 2 oktober 1682 slöts överenskommelse med allmogen om att utöka antalet rotar med 88 stycken (alla utom 6 i nedre Dalarna). Först året därpå upptäckte man att summan inte blev 1200, men detta löstes genom att även Västmanlands rotar i Dalarna omorganiserades detta år. Det totala antalet rotar i Dalarna blev nu 1405 varav 205 rotar skulle tillhöra Västmanlands regemente. Gränsdragningen mellan regementena förändrades så att Västerdalarnas rotar överfördes till Dalregementet medan Västmanland kompenserades med rotar i sydöstra Dalarna. Underofficerare och spel skulle nu försörjas med indelningar och inte inkluderas i rotarna. Med dessa förändringar fick Dalregementets den organisation som redovisas nedan och som skulle gälla under hela 1700-talet.

Kompani	Socknar (rotar)	Kartan över Dalarna (med 1800-talets tingslagsgränser) ger en grov uppfattning om Dalregementets geografiska spridning. De grå områdena stod utanför indelningsverket (Orsa finnmark, Falu socken och Garpenbergs socken). De vita områdena ingick i Västmanlands upptagningsområde
Livkompaniet	Husby (63), Hedemora (36), Stora Skedvi (51)
Överstelöjtnantens (Tuna, Gustafs)	Stora Tuna (66), Gustaf (31), Torsång (18), Vika (11), Stora Skedvi (10), Säter (11), ? (3)
Gagnefs	Stora Tuna (72), Gagnef (64), Ål (14)
Västerdals	Floda (15), Säfsnäs (3), Nås (14), Järna (23), Äppelbo (12), Malung (43), Lima (40)
Mora	Mora (93), Rättvik (23), Venjan (12), Sollerön (22)
Orsa	Ore (11), Orsa (84), Mora (20), Älvdal (32), Särna (3)
Rättviks	Rättvik (72), Svärdsjö (45), Sundborn (5), Leksand (7), Bjursås (21)
Majorens (Leksands)	Leksand (144), Ål (5), ? (1)
Folkare & Bergslags (Västmanlands reg.)	Folkare: Hedemora (57), Grytnäs (22), Folkärna (39), By (32). Bergslags: Söderbärke (17), Norrbärke (22), Grangärde (16)
Städerna Hedemora och Säter rekryterade 11 respektive 6 båtsmän åt flottan under fredstid och det dubbla antalet i krigstid.

Förstärkningsmanskap under skånska kriget

Roteböndernas avtal med kronan satte ett tak på hur många soldater de skulle bidra med. Men trots det fick varje rote rekrytera en extra soldat sommaren 1675 då krig mot Danmark-Norge var nära förestående. Dessa extra soldater kallades för "utskottsfolk" och räknades egentligen inte som en del av den militära organisationen utan de stod under landshövdingens befäl som ett slags bondeuppbåd. Tanken var att allmogen skulle bidra med så mycket manskap som möjligt utan att gå "man ur huse". På så sätt skulle de kunna tjänstgöra under en längre period utan att ekonomin tog skada. Sammanlagt 1400 man blev uttagna som utskottsfolk och de samlades i ett regemente som först indelades i tolv kompanier och 1677 i fjorton kompanier. Beväpningen utgjordes av musköter och yxor. Utskottsfolkets disciplin lämnade mycket att önska och dess militära värde var starkt begränsat.

Utskottsfolket blev till en början förlagt med en bataljon ("brigad") i Älvdalen och en i Lima. Redan i februari 1676 var det meningen att att de skulle delta i ett fälttåg mot Norge via Jämtland. Men de försenades och hann inte längre än till Hälsingland innan de återvände till förläggningsorterna. I slutet av 1676 förflyttades regementet först till Värmland och sedan till Dalsland för att sedan återvända hem till Dalarna i februari 1677. Sommaren 1677 befann de sig i Bohuslän och var där inblandade i strider, men det var sista gången de lämnade Dalarna. När fred slöts 1679 blev regementet upplöst.

Förstärkningsmanskap under stora nordiska kriget

Samma del av indelningsverket som rekryterade Dalregementet fick år 1700 i uppgift att sätta upp ytterligare 400 man. Detta gick till på så sätt att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra soldat, en så kallad tremänning. Dessa sammanfördes sedan med tremänningarna från Västmanland och Uppland för att bilda det 1 200 man starka Upplands tremänningsregemente vars överste var den sedermera kända generalen Adam Ludvig Lewenhaupt. Rekryteringen skedde i strid mot indelningsverkets kontrakt men rotebönderna blev lovande att tremänningarna inte skulle lämna hemlandet. Fast även detta löfte bröts när tremänningsregementet överfördes till Baltikum våren 1701. Väl där kom regementet att splittras när en bataljon följde med huvudarmén till Polen 1702 medan den andra stannade kvar i Baltikum. En omorganisation ägde sedan rum 1703 när bataljonen i huvudarmén införlivades med Livgardet medan Upplands tremänningsregemente kompenserades med att få en bataljon från det upplösta Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente. Under Lewenhaupts befäl deltog det senare i slagen vid Jakobstadt, Gemäuerthof och Ljesna. Det sistnämnda slaget resulterade dock i en så stor förlust av utrustning att regementet upplöstes och manskapet överfördes till Livgardet 1708.

Tremänningarna var dock inte tillräckliga för arméns behov och 1703 beordrades rotebönderna att sätta upp femmänningar genom att rotarna slogs ihop i grupper av fem för att sätta ytterligare en ny soldat. Dalregementets 240 femmänningar sammanfördes med femmänningarna från Västmanland, Uppland och Södermanland för att bilda det 960 man starka Upplands femmänningsregemente. Detta regemente fick stanna kvar i hemlandet och deltog i slaget vid Helsingborg 1710 tillsammans med sitt moderregemente. När Dalregementet skulle återuppsättas efter kapitulationen i Tönningen överfördes 275 femmänningar i mars 1714 (denna kontingent bör ha inkluderat de ursprungliga 41 femmänningar som rekryterades av Västmanlands rotar i Dalarna). Redan i februari 1715 återbördades femmänningarna till Upplands femmänningsregemente som 1720 omvandlades till Stralsunds garnisonsregemente.

Tre- och femmänningarna var en engångsrekrytering och rotebönderna behövde inte ersätta deras förluster. Detta förhindrade dock inte att de 1712 tvingades sätta upp ett nytt tremänningsregemente på samma sätt som förra gången. Fast denna gång fick regementet stanna kvar i hemlandet fram till dess att det upplöstes 1719. Manskapet överfördes då till Livgardet, Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente med flera. En uppgift från Otto Nordensvan (KFÅ 1920) som har förts vidare av Lars-Eric Höglund gör gällande att manskapet i tremänningsregementet var tillfälligt delat mellan Dalregementet och Hälsinge 1714. Men detta nämns inte av Pihlström och kan vara en förväxling med de ovan nämnda femmänningarna.

Krigsorganisation under stora nordiska kriget

I september 1700 genomfördes en tillfällig omorganisation så att manskapet fördelades på tolv kompanier á 100 man och att antalet officerare utökades så att varje kompani skulle få full bemanning. I november samma år togs dessutom ett beslut om att stabskompanierna (Livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens kompani) skulle få varsin kapten och ytterligare en kapten skulle utses för att leda regementets grenadjärer.

I januari 1701 gick man tillbaka till den gamla organisationen med åtta kompanier á 150 man. Antalet officerare minskade dock inte, utan varje kompani skulle nu ha en extra kapten, löjtnant och fänrik (så kallade fördubblings- eller sekundofficerare). Under våren infördes även fördubblingsunderofficerare genom att varje kompani skulle få en extra fältväbel, sergeant och förare. Därmed skulle varje kompani ha åtta underofficerare istället för det normala fem. Denna organisation behölls ända fram till slaget vid Poltava 1709. Det återuppsatta Dalregementet anställde fördubblingsbefäl först 1712 inför det stundande fälttåget i Tyskland.

När regementet återuppsattes för andra gången 1714 infördes bara en extra kapten vid stabskompanierna. När Karl XII återvände till Sverige beslutade han dock 1716 att samtliga fördubblingsbefäl enligt 1701 års organisation skulle återinföras. Dessutom infördes en sekundöverste och en sekundmajor, den senare skulle dock även vara kompanischef. 1717 skulle sex furirskyttar vid varje kompani väljas ut ur manskapet (48 stycken sammanlagt). Kostnaden för att ersätta de rotar som blev vakanta skulle kronan stå för. 1718 infördes även en extra kapten för de 96 grenadjärerna. Övriga befäl för detta tillfälliga grenadjärkompani lånades från de övriga kompanierna. Efter Karl XII:s död togs 22 maj 1719 ett beslut om att återgå till organisationen från 1714 med enbart extra kaptener vid stabskompanierna.

Notera att indelningsverket aldrig förändrades så alla extra befäl under kriget var värvade och fick inga nya indelningar.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag)

Dalregementet lades ner år 2000 men återuppstod 2021.

* = Lützen är ett officiellt segernamn (till skillnad från Breitenfeld) men de dalkarlar som deltog i slaget utgjorde en dryg tredjedel av ett sammanslaget regemente under Erik Hands befäl, vilket även inkluderade manskap från Östergötland, Jönköping, Uppland och Närke-Värmland.

Skånska kriget

När skånska kriget inleddes 1675 var Dalregementets livbataljon i hemorten medan den andra bataljonen hade varit förlagd i Stettin sedan 1670. Redan julen 1674 korsade Stettin-bataljonen gränsen till Brandenburg som en del av en armé under Wrangels befäl. Intrånget skedde på fransk begäran och Sverige gjorde det för att kunna behålla franska subsidier. Den svenska armén gick dock genast i vinterkvarter i östra Brandenburg och påstod sig inte vara en krigförande part utan bara var där för att garantera Westfaliska fredens bestämmelser. Det egentliga kriget inleddes först i maj 1675 när brandenburgiska trupper återvände från kriget mot Frankrike. Under denna tid hade tre dalkarlar dött på brandenburgsk mark.

När det egentliga fälttåget inleddes i början av maj 1675 hade Dalabataljonen en styrka på 74 befäl och 516 meniga. Dalkarlarna deltog inte i det olyckliga slaget vid Fehrbellin den 18 juni, men som en konsekvens av detta tvingades de med resten av armén genomföra en oförberedd reträtt till Demmin i svenska Pommern där de led brist på proviant. Trots att dalkarlarna inte hade varit i strid utgjordes dess förluster av: 45 döda, 19 desertörer, 2 kvarlämnade under marschen och 15 sårade eller sjuka. Den 19 juli var hade bataljonen en styrka på 62 befäl och 451 meniga. Rekryterna som skulle ersätta dessa förluster (79 man) hamnade i Wismar som kapitulerade till danskarna 14 december, de beviljades dock återtåg till Pommern och förenades troligen med Dalabataljonen som sedan oktober var förlagd i Greifswald. I början av december och fram till mitten av januari ingick 185 dalkarlar i en belägringskår som försökte återta Wolgast. En misslyckad stormning den 5 januari resulterade för dalkarlarna att 4 befäl och 12 meniga stupade. Den 21 februari  var bataljonens styrka 69 officerare och 346 gemena.

Under sommaren 1676 ingick dalkarlarna i en styrka som slog tillbaka ett försök till landstigning på Usedom av brandenburgska trupper. Därefter försvarade de Anklam under sex veckor innan de tvingades kapitulera. Under belägringens gång hade de 413 stridande minskat sin manskapsstyrka med 47 man. Överlevarna fick efter en tids fångenskap skeppas över till Kalmar där de anlände i oktober, men då återstod bara ca 300 man. Ett kompani med lite mer än 100 man lämnades kvar som garnison i Kalmar. Resten anslöt sig till huvudarmén strax efter slaget vid Lund efter att ha genomfört en besvärlig marsch under ständiga strider mot snapphanar.

Inga rekryter för att ersätta förluster hade skickade till Tyskland under år 1676 utan de hade istället använts till att förstärka Skaraborgs regemente i oktober 1676 innan de kvarvarande 60-70 man kunde förenas med sin rätta bataljon i december.

Den hemmavarande livbataljonen hade den 15 februari 1675 en styrka på 72 officerare och 466 gemena. Den 13 augusti bestod bataljonen av 66 befäl & trumslagare och 365 gemena. Minskningen berodde på att en del av manskapet hade avdelats för att tjänstgöra som underofficerare för det uppbådade "utskottsfolket" som skulle agera hemvärn i Dalarna. Tanken var att livbataljonen skulle föras över till Tyskland men flottexpeditionen tvingades återvända till Stockholm i oktober på grund av dåligt väder och sjukdomar.

Kort före julen återvände livbataljonen till hemorten men redan i slutet av januari 1676 marscherade den mot Vänersborg där den låg kvar i två månader. Planen var att huvudarmén skulle försvara den västra gränsen mot norska angrepp, men hotet om en dansk landstigning i Skåne innebar förflyttning till Malmö. När väl landstigningen genomfördes den 29 juni var dock den svenska armén alltför underlägsen och en reträtt norrut via Kristianstad genomfördes under förhållanden som närmast liknade vild flykt. Men när den danska armén delade på sig kunde en lyckad svensk motoffensiv genomföras som resulterade i slaget vid Halmstad den 17 augusti. Dalabataljonens förluster i slaget blev inte mer än 5 sårade eftersom den stod i andra linjen som inte såg mycket av striden. Bataljonen låg därefter garnison i Halmstad. Den krympande huvudarmén behövde dock förstärkningar och i slutet av november anlände ena halvan av bataljonen som med 225 man deltog i slaget vid Lund den 4 december (ca 200 man lämnades kvar i Halmstad). Nu stred dalkarlarna i första linjen och deras förluster blev högre även om det är oklart exakt hur höga de var. En förteckning från 31 december visar att 27 man hade dött under december.

Efter slaget vid Lund tågade armén till Helsingborg som sedan belägrades. Livbataljonen skickades dock omgående tillbaka till Halmstad medan den andra bataljonen blev förlagd i Malmö efter att Helsingborg kapitulerade den 30 december. Dock förblev 54 man från den andra bataljonen i huvudarmén och blev sannolikt instuckna i ett annat regemente.

1676 års rekryter bildade ett eget kompani som tjänstgjorde på flottan från april 1676 till november. Det deltog sannolikt i sjöslagen vid Rügen och Öland som utkämpades i maj  Av den ursprungliga styrkan på 12 befäl och 98 meniga återstod den 29 november endast 2 officerare, 1 korpral, 1 trumslagare och 13 meniga.

"Nya" Dalregementet

Den 27 januari 1677 uppgav Dalregementet att dess sammanlagda styrka i Skåne och Halland var inte mer än 425 befäl och meniga. Rekryteringen för att komplettera regementet blev besvärlig på grund av brist på tjänstdugligt manskap och den genomfördes i april genom att delvis använda manskap från det så kallade "utskottsfolket" som fungerade som hemvärn. Rekryterna utgjorde i praktiken ett nyuppsatt regemente vars sammanlagda personalstyrka den 30 april var 814 man. I Malmö och Halmstad fanns det då bara 59 respektive 265 dalkarlar. Detta enligt Pihlström som dock på en annan sida anger att Malmögarnisonen hade 75 dalkarlar den 1 juni. I vilket fall som helst slog den tillbaka en dansk stormning den 25 juni.

Det nyrekryterade Dalregementet anslöt sig till huvudarmén i juli och deltog omgående i slaget vid Landskrona med en effektiv styrka på 576 meniga som fördelades på tre bataljoner. Svenskarna segrade efter en hård strid och danskarna drog sig tillbaka till Landskrona fästning som under en månad bevakades av den svenska armén. Vid Dalregementet stupade 20 man under slaget.

I augusti förföljde den svenska armén det danska kavalleriet som hade tågat till Kristianstad. Dalregementet fick den 16 augusti i uppgift att storma ett brohuvud som danskarna hade anlagt för att skydda bron över Helgeån. Bron brändes och förföljandet av kavalleriet fortsatte fram tills det återvände till Landskrona. Den svenska armén  marscherade därefter tillbaka till Kristianstad och inledde en belägring som ett år senare resulterade i att fästningen återigen blev svensk. Efter slaget vid Landskrona anslöt de flesta dalkarlarna i Malmögarnisonen till moderregementet och i september anlände även Halmstadgarnisonen till Kristianstad. Vid en mönstring den 25 oktober 1677 hade regementet en styrka på 144 befäl och 1003 meniga. Trots det uppgavs behovet av nya rekryter vara 530 man den 29 december. Dessa rekryter anlände till Kristianstad den 10 maj 1678 och åtta dagar senare mönstrades regementet som då hade en styrka på 1038 man varav 891 meniga.

Medan belägringen av Kristianstad pågick ingick dalkarlar även i den straffexpedition som skulle avrätta alla män mellan 15 och 60 år i Örkeneds socken. De allra flesta hann fly men byarna brändes ned.

Efter ett kort avbrott under sommaren för att försöka undsätta Helsingborg som föll till danskarna så återupptogs belägringen av Kristianstad som kapitulerade den 4 augusti. Dalregementet lades därefter i vinterkvarter i Österslöv nordost om Kristianstad där det mönstrades den 6 november 1678. Befäl och trumslagare var då fulltaliga men endast 529 meniga var friska, 119 var sjuka. 346 hade dött och 27 hade deserterat. För att fylla vakanserna rekryterades 410 man under vintern som inledde marschen till Kristianstad i mitten av mars. När regementet mönstrades den 2 juni 1679 hade det en styrka på 23 överofficerare, 42 underofficerare, 48 korpraler, 23 trumslagare och 899 meniga. 70 meniga var sjuka, 11 hade deserterat och 25 hade dött.

1679 års fälttåg inleddes först i mitten av juli då armén lämnade Kristianstad för att återerövra Helsingborg där det det den 28 juli hade en styrka på 25 överofficerare, 45 underofficerare, 48 korpraler, 24 trumslagare och 957 meniga (varav 47 var sjuka). Men hot om en norsk invasion innebar fortsatt marsch till Halland och inget kunde uträttas innan vapenstillestånd slöts den 1 september följt av ett fredsavtal den 26 september. Efter att hela armén samlades på det gamla slagfältet Ylleshed norr om Landskrona för avtackning skeppades Dalregementet över till Pommern där det gjorde garnisonstjänst i Stettin. Först hösten 1681 återvände det till Dalarna.

Stora nordiska kriget

När kriget bröt ut fick Dalregementet order att marschera till Skåne för att ingå i huvudarmén dit det anlände i slutet av maj. Väl där fick det vänta två månader på olika orter i Skåne innan det överfördes till Humlebæk som en del av den andra omgången av trupper vilka på grund av dåligt väder anlände först en vecka efter Karl XII:s landstigning. Dalkarlarna var därför inte inblandade i några strider på Själland och när fred slöts fördes de över till Karlshamn för vidare transport till Pernau i Baltikum där de anlände den 6 oktober.

Till skillnad från fälttåget på Själland var fälttåget i Estland mer besvärligt med dåligt väder och brist på mat. Det var ett nästan fulltaligt regemente som hade skeppats över, men regementet räknade 200–300 sjuka redan i början av november under ett uppehåll i Reval. Under detta fälttåg var regementet tillfälligt indelat i tolv kompanier men endast nio av dem deltag slaget vid Narva den 20 november. Rättviks kompani marscherade mellan Reval och Wesenberg den 21 november medan lokaliseringen av Gagnefs och Västerdals kompanier är okänd. De nio kompanierna som deltog i slaget hade den 7 november en effektiv styrka på 594 korpraler och meniga. Av dessa stupade 2 korpraler och 51 meniga i slaget (tillsammans med majoren, en kapten och en furir). De sårade utgjordes av 9 officerare (inklusive Magnus Stenbock) samt 121 underofficerare, spel och manskap. En sårad kapten avled senare. Förlusterna hade förvärrats av att Dalregementet av misstag hade stridit mot Livgardet i tron att de var ryssar. Innan regementet gick i vinterkvarter i Laisholm utanför Dorpat hann de även med ett strövtåg på ryskt territorium i så sträng kyla att tre man frös ihjäl natten till den 30 december.

Efter att ha vilat i Laisholm under ett halvår deltog regementet i slaget vid Düna den 9 juli där åtminstone en korpral stupade. Efter slaget deltog befann sig regementet i Kurland under resten av året och sjukligheten blev återigen hög när endast 740 man var friska den 30 augusti. Något bättre var läget den 28 december då 885 man var friska (152 sjuka och 163 vakanser).

I början av 1702 inleddes det polska fälttåget och Dalregementet ingick från den 18 februari till den 8 juli i en separat häravdelning under Mörners befäl. Den intog Vilnius där de senare höll stånd mot en polsk motattack den 6 april. Av Dalregementets personal stupade i den striden. 2 officerare, 5 underofficerare, 2 korpraler, 15 meniga och en profoss. En korpral och tre meniga sårades. Strax efter återföreningen med huvudarmén deltog dalkarlarna i slaget vid Kliszow den 9 juli under vilket inte en enda dalkarl stupade eller sårades..

En mindre grupp dalkarlar deltog i slaget vid Hummelshof den 19 juli 1702 och drabbades av svåra förluster. Dessa var tillfrisknade sjuklingar som hade lämnats kvar i Livland.

300 man under Stenbocks befäl (troligen dalkarlar) intog Krakow den 31 juli där stannade i två månader. Från och med den 19 oktober ingick den ena bataljonen i en häravdelning under Stenbocks befäl som fram till februari 1703 utkrävde krigskontributioner från ovilliga polacker i Rödryssland. Häravdelningen återförenades med huvudarmén och den andra dalabataljonen i mars i Warszawa.

Som en del av huvudarmén deltog Dalregementet i belägringen av Thorn 1703 och de långa marscherna genom Polen fram till augusti 1705 då det återigen avskiljdes från huvudarmén och placerades i Warszawa under resten av 1705. Strax utanför Warszawa  deltog dalkarlarna i slaget vid Praga den 14 oktober där de svenska trupperna framgångsrikt avvärjde ett angrepp. Dalregementets stupade utgjordes av 3 officerare, 2 underofficerare samt 17 korpraler och meniga. De sårade var 4 officerare (två dödligt), 5 underofficerare (1 dödligt) och 53 av manskapet.

De rekryter som årligen tillfördes Dalregementet för att ersätta förluster från strider som slaget vid Praga samt sjukdomar och naturlig avgång redovisas i tabellen nedan. Alla siffror kommer från Anton Philströms verk, men de röda siffrorna, som redovisas i en fotnot på sidan 147,  kommer från en förteckning från Falu länsstyrelsens arkiv som redovisar "Dahlregementets recrutering" för varje år. De avviker från de siffror på anlända rekryter som redovisas i Pihlströms brödtext. En förklaring till skillnaderna skulle kunna vara att inte alla rekryter blev godkända vid ankomst till regementet alternativt att de försvann på vägen eller fick sin ankomst fördröjd.

För att belysa osäkerheten kring dessa siffror kan vi titta närmare på år 1705 då Dalregementets rekryter uppgick till 137 man enligt länsstyrelsens siffror. I brödtexten i Pihlströms bok nämns det att det fanns 140 vakanser efter 1704 års fälttåg. 130 man (och 18 trossdrängar) rekryterades under våren 1705 och skickades till Polen (sid 147). De anlände till regementet den 13 augusti "nu uppgående till 120 man" och vid samma tid ökades regementets styrka genom värvning av 15 trumslagare, 1 underofficer, 3 mönsterskrivare, 1 pipare och 1 menig (sid 149).

1706 års kontingent av rekryter lämnade Dalarna i augusti och Pihlström tror att de anlände till regementet senare under hösten. Men troligen stannade de i Pommern i ett helt år innan de anslöt sig till Dalregementet som alltsedan nyåret 1706 återigen hade tillhört huvudarmén. Denna hade bekämpat den ryska armén i Grodno under vintern för att sedan långsamt bege sig västerut igen och invadera Sachsen i augusti 1706. Men trots att armén i lugn och ro tillbringade ett helt år i Sachsen var det först efter att den hade lämnat Sachsen och marscherat in i Polen som 1706 och 1707 års rekrytkontingenter anslöt sig till huvudarmén. 

Under det ryska fälttåget deltog Dalregementet i slaget vid Holowczyn där en underofficer och nio meniga stupade. De sårade uppgick till 8 officerare, 13 underofficerare och 48 av manskapet. I slaget vid Malatitze två månader senare stupade två officerare medan tre officerare sårades varav en dödligt. Förlusterna för övriga kategorier är okända.

Den 19 oktober 1708 blev Hälsinge regemente i praktiken upplöst när det insattes i Dalregementet. Orsaken var att det hade lämnat kvar all tung utrustning när det flydde efter slaget vid Ljesna och kunde därför inte längre fungera som ett självständigt förband. Dalregementets åtta kompanier fick därmed ett tillskott på drygt 50 hälsingar vardera.

Det ryska fälttåget avslutades i juni 1709 med det katastrofala nederlaget i slaget vid Poltava. Dalregementet kom bort från huvudstyrkan redan i samband med striderna mot de ryska redutter som blockerade den svenska arméns väg. Reduttstriden resulterade i att alla tre regementsofficerare stupade tillsammans med tolv kompaniofficerare. Dessutom togs åtta officerare tillfånga under återtåget till gardeskansen där resterna av Dalregementet kapitulerade (15 officerare, varav en dödligt sårad). Åtta officerare hade av olika anledningar lyckats förena sig med den retirerande svenska huvudstyrkan och kapitulerade istället vid Perevolotjna. Förlusterna för underofficerare och manskap är okända men borde likna officerarnas fördelning. Hela regementet blev utplånat i Ukraina och behövde nu återuppsättas från grunden.

Det andra Dalregementet 1710-1713

Det nya Dalregementet fick inledningsvis stanna hemma för att försvara Dalarna mot ett eventuellt norskt angrepp. När det inte blev verklighet skickades Livbataljonen till Stockholm i juli 1710. Nästa månad splittrades denna bataljon så att 100 man vardera avdelades till Vaxholm och Dalarö. Dessutom skulle 200 man skickas till Reval. De sistnämnda soldaterna var dock ovilliga till det och gjorde myteri eftersom de ville ha hela regementet samlat. 75 man dömdes till döden men straffet nedsattes till fem gatlopp för sju soldater som utsågs genom lottning bland de dömda. Den 23 augusti avseglade de 200 dalakarlarna till Reval men fästningen hann falla till ryssarna innan de anlände. Istället blev de kommenderade till flottan som opererade i Finland.

På grund av en pestepidemi hade 225 man dött när livbataljonen mönstrades den 30 januari 1711 och när de återvände hem i juli 1711 återstod endast 164 man av de 400 man som hade varit stationerade i Stockholm, Dalarö och Vaxholm. Av dem som var kommenderade på flottan överlevde bara ca 30 man när de kom tillbaka till Sverige i början av 1712. För att ersätta förlusterna rekryterades 390 man våren 1711.

I början av juni 1712 lämnade Dalregementet hemorten och efter ett längre uppehåll i Kalmar anlände det i augusti till Karlshamn. Där anslöt de sig till den fältarmé som under Magnus Stenbocks befäl överfördes till Tyskland följande månad. Under fälttåget i Tyskland deltog de i slaget vid Gadebusch. Dalregementets stupade i slaget utgjordes av 5 officerare, 3 underofficerare och 80 av manskapet. Omkring 150 – 160 av manskapet sårades.

Istället för att marschera till Polen som var den ursprungliga planen ryckte Stenbocks armé in i Holstein i slutet av december. Den 7 februari 1713 tågade Dalregementet in i Tönningens fästning där de senare blev belägrade och tvingades kapitulera. Vid uttåget ur Tönningen den 11 maj räknade det svårt medtagna Dalregementet bara 145 friska män som marscherade in i fångenskap. Antalet sjuka som var kvar i fästningen och som också togs tillfånga är okänt. Många krigsfångar rymde tillbaka till Sverige och våren 1714 var endast 168 man kvar i fångenskap. En förteckning från november 1713 som inte inkluderar krigsfångar anger att regementet hade förlorat 694 man sedan avmarschen 1712.

172 dalkarlar hade undkommit kapitulationen i Tönningen eftersom de var sårade eller sjuka när armén tågade in i Holstein och därför lämnades kvar i Wismar. När de tillfrisknade kom de sedan att ingå i ett sammansatt regemente som inkluderade liknande kontingenter från andra regementen. De blev kvar i Tyskland fram till Stralsunds fall 1715 då även de blev krigsfångar. Enligt mönsterrullan från 1718 blev 83 man tillfångatagna i Stralsund.

Det tredje Dalregementet 1714-1721

Rotebönderna skulle nu för andra gången på bara fyra års tid återuppsätta hela regementet. För att lindra bördan beslutade regeringen i Stockholm mars 1714 att 275 man skulle överföras till Dalregementet från Upplands femmänningsregemente (som delvis hade rekryterats från Dalarna). Med detta tillskott återstod endast 114 vakanser i slutet av april 1714. Men femmänningarna blev inte långvariga eftersom de på Karl XII order återvände femmänningarna till sitt ursprungliga regemente i februari 1715 och rotebönderna fick ersätta även dessa soldater.

Den 16 juni 1714, medan femmänningarna fortfarande var kvar i Dalregementet, hade antalet vakanser sjunkit till 85 och då var även 80 man kommenderade till flottan och 166 man kvar i Wismar. Under sensommaren överfördes resten av regementet till Uppland där de blev kvar under hela 1715.Kommenderingen till flottan fick däremot återvända hem till Dalarna under vintern då regementet annars var fördelat på fem kompanier i Stockholm, två utanför Uppsala och ett utanför Enköping. Manskapet bedömdes vara ”godt och duchtigt folck” men mycket illa beklätt.

Sommaren 1715 var dalkarlar återigen kommenderade till flottan och de deltog i slaget vid Rügen den 28 juli 1715. Ett av skeppen som innehöll dalkarlar ("Gottland") blev illa åtgånget och manskapet från Dalarna fick återvända till sitt regemente i Uppsala strax efter slaget. Enligt rullan från 1718 avled 35 man under denna sjökommendering.

1716 inleddes med några månaders vila hemma i rotarna innan det var dags för denna upplaga av Dalregementet att delta i sitt första fälttåg. De korsade gränsen till Norge den 30 mars och ankom till Kristiania (dagens Oslo) den 7 april. De lämnade denna stad natten till den 19 april och ankom till Frederikshald i slutet av april. Där blev de förlagda i närheten av Sponvika skans som den 23 maj intogs och raserades. Ett försök att genom överrumpling inta Fredrikstens fästning misslyckades natten till den 23 juni. Av en förtrupp bestående av 58 dalkarlar stupade alla utom sju man. Sammanlagt stupade 2 officerare, 4 underofficerare, 7 korpraler och 55 meniga vid Dalregementet. De sårade utgjordes av 5 officerare, 3 underofficerare samt ca 80 korpraler och meniga. 2 officerare och ett 70-tal av manskapet togs tillfånga varav de flesta var sårade.

Den 28 juni lämnade armén Norge och Dalregementet förlades i norra Bohuslän (Nordby). Förflyttades till trakten av Uddevalla i slutet av september. I början av november flyttades regementet till Älvsborgs län längs Göta älv på grund av hög sjuklighet i den bohuslänska kåren som medförde att trupperna behövde spridas ut. I mitten av december inledde de en marsch tillbaka till Dalarna. Sammanlagt avled 104 korpraler och manskap under perioden juli-december 1716. Vid en mönstring i Vänersborg den 22 december 1716 hade regementet en styrka på 823 man.

Dalregementet deltog även i 1718 års fälttåg, men den gången ingick de inte i huvudstyrkan som belägrade Fredrikstens fästning. Istället ingick det i en avdelning som ägnade det månadslånga fälttåget åt att blockera Blaker skans 12 mil norr om Fredrikshald. Endast några få dalkarlar dog under själva fälttåget, men efter Karl XII:s död genomfördes en oplanerad reträtt i dåligt väder i december som gjorde många sjuka och åtskilliga av dem dog i januari 1719.

Under resten av stora nordiska kriget var Dalregementet omväxlande hemma i Dalerna eller förlagt på östkusten för att försvara Sverige mot rysshärjningarna. Den mest minnesvärda händelsen under denna period var slaget vid Stäket den 13 augusti 1719.  Dalregementet skickades dit som förstärkning men anlände först efter att den egentliga striden var utkämpad. Den 30 september 1721 avslutades Dalregementets insats i stora nordiska kriget när en generalmönstring genomfördes i Gävle innan de skickades hem till Dalarna. Omdömet av mönsterherren blev:  ”Att regementet warit wälh disciplinerat samt manskapet gott och duchtigt och med giewer försedt, men munderingen alldeles försliten och odugelig”.

Dalregementets uniformer

Karl X Gustavs krig

Skånska kriget

Stora nordiska kriget

Sjuårskriget

Utseendet på Dalregementets uniformer är kända sedan 1655 då den allra äldsta svenska uniformsförordningen utfärdades. Förordningen gällde dock bara för rustningarna inför Karl X Gustavs invasion av Polen och den rödgröna färgkombinationen omnämns bara vid detta tillfälle. Dalregementets traditionella färger är blått och gult vilket är den färgkombination som deras landskapsvapen har. Den första blågula uniformen delades ut 1670 men under skånska kriget bytte de tillfälligt till en blåröd uniform innan de mot slutet av kriget tog tillbaka den blågula färgkombinationen. Dalregementet fortsatte sedan att ha blågula uniformer fram till mitten av 1700-talet då en övergång från gult till vitt inleddes och som genomfördes fullt ut 1774.

Dalregementets äldsta uniformer

1655

1666

1670-1676

1675-1677

1679-1690

Enligt förordningen från 16 mars 1655 skulle Dalregementet ha röda jackor och gröna byxor. Manskapet bar under Karl X Gustavs tid stormhattar (hjälmar), vilka efter år 1660 föll ur bruk och ersattes helt av de även förekommande grå filthattarna.

Nästa uniformsnotis kommer från en specifikation från 1666 då fyra av Dalregementets kompanier tilldelades blått kläde till manskapet och grått kläde till officerarna. Inga andra färger nämns i den specifikationen vilket tyder på att manskapsuniformen då var helblå. Jag förmodar att dessa kompanier utgjorde den bataljon som 1666-1667 var förlagd som garnison först i Riga och sedan i Reval.

År 1670 fick återigen en bataljon lämna hemorten för att förläggas som garnison, denna gång i Stettin där den förblev fram till skånska krigets utbrott. Den bataljonen förseddes med blå rockar med gula uppslag samt hattar med gula band och sannolikt skinnbyxor. Deras uniform var i ett dåligt skick under hela den tid de stred i Tyskland. Höglund nämner en begäran från 1674 om att få enhetliga blå rockar med gula uppslag eftersom soldaterna nu gick i svart, brunt och grått.  Nya rekryter till denna bataljon hade i september 1676 inte fått ut uniformer och var klädda i sina egna vita "krussjackor" på grund av roteböndernas fattigdom. De anslöt sig dock till sin bataljon först i december då den anlände till Skåne.

Den 17 december 1674 bestämde kungen att Dalregementet skulle ha blå rockar med röda uppslag, vilket bekräftades i en uniformsförordning från 15 mars 1675 då även röda kanter på uniformen nämndes. I en odaterad förteckning från denna tid nämns dock gul färg på uppslag och kanter. Det är oklart ifall det var ett arbetsutkast till förordningen eller ett senare ändringsförslag. Hur som helst fick den hemmavarande bataljonen under försommaren 1675 blå rockar med röda uppslag & kanter och tennknappar samt skinnbyxor, skinnväst och svart hatt med gula kanter (enligt förordningen skulle de egentligen ha haft karpus). Dessutom fick de yllestrumpor, skor och en rundskuren kappa av vadmal med okända färger.

Höglund nämner, utan att ange sammanhanget, att uniformen 1675 bestod av en blå rock med gula uppslag. Och på samma sätt anger han för 1676: "hatt, blå rock med röda uppslag, blå byxor". Troligen är detta frågan om två olika bataljoner och inte en ändring av uniformsfärgerna.

En kontingent rekryter som nästan utgjorde ett helt nyuppsatt Dalregemente (725 meniga) fick ut sina uniformer under vistelsen i Örebro maj-juni 1677. För detta år anger Höglund att Dalregementets uniformer bestod av: hatt, blå rock med röda uppslag & kanter samt blå byxor.

1678 års rekryter anlände till regementet i Kristianstad den 10 maj och förde även med sig nya kläder åt det gamla manskapet. Höglund har för detta år en notis om att 3933 alnar kläde av "diverse couleurer" levererades. Även år 1679 anlände rekryter under våren och medförde kläder åt moderregementet. Höglund anger för detta år: "blå rock med gult uppslag och foder, grå och vita strumpor".

Dalregementet fick en ny mundering 1681 som skulle bäras fram till dess att den första karolinska uniformen delades ut 1690. En förteckning över regementenas uniformsfärger från 1683 anger att Dalregementet hade blå kläder med gula uppslag.

Inför en generalmönstring 1687 beordrade översten att officerarna skulle ha blå rockar med aurorafärgade uppslag samt svart hatt med silvergalon och blå- & aurorafärgade band (värjband?). Underofficerarna skulle ha grå rockar med blå uppslag och blått foder. Underofficersuniformen följer en standard i den svenska armén som tycks ha gällt sedan åtminstone 1666. Det var först med den karolinska uniformen som de och officerarnas uniformer blev helblå. Även officersuniformen var grå 1666 och och grå rockar användes av dem i vanlig tjänst under resten av 1600-talet. Den blå rock som nämns här var paradrocken. Uppslagsfärgen aurora har Björn Asker tolkat som att den följde manskapsuniformen eftersom han uppfattar aurora som en guldgul färg. Enligt Svenska akademins ordbok är dock aurora en rödgul färg som liknar färgen på himlen vid soluppgång. Och när färgen aurora förekommer i danska uniformer på 1700-talet är det uppenbart att den används som en synonym till orange. Officersuniformens färger tycks därmed avvika från manskapet. Dock går det inte att helt utesluta att gul, röd och aurora på Dalregementets uniformer kanske syftar på samma orangea färg. Orange var nämligen inte en grundfärg på 1600-talet och det som vi idag kallar för orange skulle då kunna betraktas som en gul eller en röd nyans.

Dalregementets karolinska uniformer

Dalregementets första karolinska uniform mönstrades den 18 juli 1690. Den var fortfarande i bruk enligt ett kungligt brev från den 24 juli 1701 Troligen ersattes denna uniform hösten 1702 och ytterligare en nymundering ägde rum under vistelsen i Sachsen 1706-1707. Vid återuppsättningarna 1710 och 1714 skulle nya uniformer delas ut men brist på pengar innebar att dessa uniformer blev kompletta först inför fälttågen 1712 och 1716. Ytterligare kompletteringar skedde inför det norska fälttåget 1718, men när stora nordiska kriget avslutades var uniformerna väldigt slitna.

Första karolinska uniformen 1690-1702

Den första karolinska uniformen från 1690 skiljde ut sig från övriga regementen genom att Dalregementets rockar hade fyra dussin knappar istället för normala tre. Den hade även krage vilken kan ha varit ovanligt vid denna tid. Denna upplaga av uniformer har också det äldsta belägget (1691) på grenadjärmössor i den svenska armén  Från samma år har Dalregementet dessutom det enda belägget på ett svenskt regemente som försedde sina pikar med flaggor.

Beskrivningen av löjtnanternas och kaptenernas uniformer följer ett kostnadsförslag från 1688 samt reglementet från 1697. Officerare skulle dock själva köpa sina uniformer och det verkar som dessa var för dyra under de svåra ekonomiska förhållanden som rådde på 1690-talet. De fick därför 1698 tillstånd att tills vidare ha mindre påkostade uniformer. Detta innebar att officersrockarna kunde vara utan guldgaloner samt att löjtnanter & fänrikar inte heller behövde ha guldknappar utan fick ha blå (silkes-) knappar. Hatt, gehäng och handskragar skulle dock fortsatt ha guldgaloner. Underofficerarnas uniform angavs samtidigt som blå rock med silverknapphål och silvergalon på hatten så troligen blev även de undantagna 1697 års reglementes krav på galoner på rocken.

I början av 1697 beordrades underofficerare och manskap att låta mustascherna växa fram till maj då en fältskärsgesäll skulle resa runt för att raka och klippa dem. De officerare som hade skäggväxt uppmanades göra likadant.

Uniformer 1702-1713

I början av 1701 fick officerarna nya munderingar på kronans bekostnad, vilket troligen innebar att de nu uppfyllde kraven i reglementet från 1697. I vilket fall som helst hade alla nu guldknappar på sina rockar och officerarna skulle även själva skaffa förgyllda värjor

Manskapets uniformer var slitna efter slaget vid Narva, i synnerhet strumporna och skorna. De 270 rekryter som anlände våren 1701 var dessutom klädda i grå vadmalsrockar. Nya munderingar beställdes som tillverkades i hemorten under 1701 och skickades över till Baltikum våren 1702 tillsammans med det årets rekryter. Munderingarna nådde dock aldrig regementet utan lämnades kvar i Riga där de senare delades ut till andra regementen. Med stor sannolikhet fick Dalregementet istället nya uniformer tillverkade i Polen under hösten 1702. Regementschefen Magnus Stenbock blev nämligen utnämnd till direktör för generalkrigskommissariatet i augusti samma år. Som sådan var han ansvarig för att driva in kontributioner från polackerna och den 25 december skickade han ett parti kläde till Karl XII med önskemål om att prioritera "dalkarlarnas couisiner, östgötarna till häst" (östgötar och dalkarlar hade tidigare under året stridit tillsammans som en del av en styrka under Mörners befäl). Rimligen hade Stenbock bytt ut sitt eget regementes tolv år gamla uniformer innan han skickade iväg kläde till andra regementen. Dessa okända uniformer hade troligen samma utseende som dem Stenbock hade beställt 1701.

Efter 1704 års fälttåg lades Dalregementet i vinterkvarter i Oloboch söder om Kalisz den 15 november. Sliten utrustning (skjortor, byxor, strumpor och skor) byttes då ut med medel som drevs in av invånarna. Senare fick Dalregementet helt nya munderingar under vistelsen i Sachsen 1706-1707. Dessa uniformer är helt okända, men en ledtråd till deras utseende är de uniformer som bars av 1707 års rekryter.

Efter slaget vid Poltava återuppsattes regementet i sin helhet. Men ännu 1712 hade inte all utrustning som beställts 1710 blivit betald och ingenting gick att få på kredit. Dessutom hade livbataljonen råkat ut för så stora förluster under sin årslånga tjänstgörning utanför Dalarna 1710-1711 att den behövde i praktiken återuppsättas igen. I sista stund beviljades Dalregementet medel så att det kunde göras redo inför det stundande fälttåget i Tyskland 1712 där det dessvärre gick under ännu en gång.

Uniformer 1714-1727

När regementet ännu en gång återuppsattes 1714 skulle pengabrist göra att det dröjde två år innan det fick ordentliga uniformer. De 275 femmäningar som fram till februari 1715 ingick i regementet hade visserligen nya blågula uniformer (även hattarna hade blågul galon). Men det nyrekryterade manskapet behövde enligt regeringen inte vara "så nett och propert beklädda, som för warit wanligt" utan de fick nöja sig med goda vadmalsrockar och pajrockar av vadmal så att de var skyddade mot köld. Det var först inför det norska fälttåget 1716 som de sedan länge färdiga munderingarna kunde lösas ut från tillverkarna. Denna uniform skulle sedan bäras under resten av kriget även om kompletteringar ägde rum mellan de norska fälttågen så att uniformerna fortfarande var i gott skick 1718. Mot slutet av kriget blev emellertid uniformerna allt mer slitna och omdömet vid mönstringen den 30 september 1721 var "munderingen alldeles försliten och odugelig”. Det skulle dock dröja ytterligare sex år innan de blev ersatta.

Officerarna skaffade nya uniformer 1717 som egentligen skulle ha haft silvergaloner och massiva silverknappar. Men eftersom dessa skulle bli alltför dyra och dessutom likna Livgardets underofficerare ändrades det till guldgaloner och förgyllda mässingsknappar. Tanken var även att de skulle ha gult tyg ("chamoij") till foder, uppslag och underkläder (väst och byxor). Men brist på sådant tyg gjorde att uniformerna blev helt blå.

Höglund nämner även beskrivningar på tre förrymda rekryter i maj 1718: 1) Svart hatt, ljusgrå vadmalsrock med tennknappar, röd väst, skinnbyxor och vita ullstrumpor. 2) Svart hatt, ljusgrå vadmalsrock med tennknappar, randigt livstycke, skinnbyxor och vita ullstrumpor. 3) Svart hatt med mässingsknapp, svart vadmalsrock med häktor, skinnbyxor och grå vadmalsstrumpor.

Frihetstidens uniformer

Med undantag för kapporna blev uniformen från 1716-1718 ersatt med en ny mundering 1727-1728. Nästa nymundering skedde 1740-1741 inför hattarnas ryska krig (återigen inga nya kappor). Dessa munderingar var trånga och av dålig kvalitet så de slets ut fort. Redan 1743 blev ett stort antal av dem kasserade. Vadmalsrockar, västar och skinnbyxor delades därför ut som ersättning tillsammans med nya kappor. 1749 togs ett beslut om att korpralernas rockar skulle se likadana som de meniga och inte längre ha dekorativa knapphål. De pengar som därmed sparades skulle istället användas till bättre hattgaloner "med litet silfver uti desamma".

Officerarnas uniform var under denna tid fortfarande den som hade fastställts 1717. Enligt en beskrivning från 1733 bestod den av "hatt med gullgalon, helt skuret elghudz gehäng ok fär till hörige handskar, blå råk, cammissol ok böxor af gådt fint kläde ok en färgz, samt förgülte mässingz knappar uti råk och wäst, med blådt foder, alt på wårt swänska maner giorde; twänne par utaf wackert fint witt lärft gjorde damaskor, en uniform wäria med förgült mässingz fäste och förgült silfwerhandkafle, stutzare efter modellet, näml. twänne för hwar regementz officerare ok capitain, ok en för hwar lieut. ok fendrich."

Officerarna begärde 1754 att få uniformsfärger som liknade manskapet (gult eller vitt) och 1755 beslutade Kungl. Maj:t att all personal vid regementet skulle ha vita västar och byxor. Krage och uppslag på rocken skulle dock ha den traditionella gula färgen. De vita västarna och byxorna delades ut till manskapet redan samma år eftersom deras munderingar hade slitits ut under fästningsarbete i Finland. Det var denna uniform som sedan användes under pommerska kriget 1756-1762 trots att m/1756 stadgade att alla infanteriregementen skulle ha samma blågula uniform. Vid en mönstring 1759 konstaterades det dock att västar saknades och att de flesta soldater saknade värjor.

Utvecklingen mot vit distinktionsfärg för Dalregementet fullbordades när m/1765 infördes och även krage, uppslag och foder på rocken blev vit (se bild nedan). De gamla uniformerna kasserades vid generalmönstringen 1767 (grenadjärmössorna var dock i gott skick) men de ersattes inte förrän 1774 när den första (och enda) m/1765-uniformen delades ut till Dalregementet. Då var de gamla grenadjärmössorna obrukbara.

Underofficer och menig soldat med uniform m/1765

Dalregementets fanor

Olof Hoffmans modellritningar av Dalregementets liv- och kompanifana m/1686

Dalregementets äldsta kända fanor delades ut den 14 maj 1622. Utseendet på dessa åtta fanor är enligt Pihlström okänt och vi känner bara till hur mycket material som gick åt till att tillverka dem. Nämligen vit och blå taft (värt 16 daler vardera) samt gul taft (värt 10 daler) och 8 lod silke. Höglund har dock i sin bok från 2012 (sid 71) en avbildning av denna fana som består av ett gult Andreaskors på en duk med sex horisontella vit-blå ränder. Höglund har även uppgifter om blåvita fanor för en Dalafänika år 1617 och för "Västmanlänningar-Dalkarlar" år 1621 (sid 78). I en skildring av svenska arméns marschordning den 3 september 1631 beskrivs ej namngivna regementens fanor, och Höglund har identifierat en svit på en vit och sju blå fanor som tillhöriga Dalregementet (sid 79 & 108).

Därefter dröjer det krigsrustningarna år 1655 innan vi har fler upplysningar om Dalregementets fanor. Då tillverkades åtta fanor åt Dalregementet och Pihlström tror att en av dessa skulle kunna var en fana som år 1740 förvarades i Stora Tuna kyrka. Den var då nästan förmultnad och var "af blandat rödt och hwitt siden tyg i fyra afdelningar med oljoqwistar och en förgylt nyckel midt uppå, beprydd, tillika med en på begge sidor gående ofullkomlig Latinsk Tenckeskrift: Stationen in qvo ... suam qva Miles locatus est armatus, omgifven".  Fanan uppgavs också vara försedd med Dalarnas landskapsvapen och vara hemförd från Stettin "för en rund tid tillbakars". Ett nyuppsatt kompani fick den 24 juni 1656 en blå fana och ytterligare tre nyuppsatta kompanier som skulle tjänstgöra på flottan fick år 1657 blågula fanor.

Efter att fred slöts 1660 dröjde det tills 1670 innan nya fanor utdelades. Då fick bataljonen som skickades till Stettin fyra karmosinröda fanor. Även denna uppgift kommer från Pihlström som uppenbarligen inte tror att fanan i Stora Tuna tillhör denna svit.

Osäkerheten kring utseendet på Dalregementets fanor försvann år 1673 när Sverige fick sin första fanförordning som fastställde hur varje regementes fanor skulle se ut. Enligt denna skulle de vanliga kompanifanorna ha samma utseende som landskapsvapnet, vilket för Dalarna var ett blått fält med två korslagda pilar och en krona i guld. Livkompaniets fana (livfanan) skulle vara vit med samma symbol omgivet av palmblad eller en lagerkrans.

1674 fick hela Dalregementet en svit på åtta m/1673-fanor. De sju kompanifanorna var då bleumeranta (blekblå) och samtliga fanor hade enbart Dalarnas landskapsvapen som motiv, men huruvida livfanan hade palmblad eller lagerkrans runt landskapsvapnet framgår inte i målaren Baltzar Friedrichs likvidation. Ännu en blå fana tillverkades av honom våren 1676 åt ett nyuppsatt kompani som skulle tjänstgöra vid flottan. Några detaljer om motivet nämns inte, men om den följde den nya förordningen från 1675 skulle landskapsvapnet vara omgivet av en lagerkrans och varje hörn skulle ha en fyrkula. Under slaget vid Lund förlorades tre fanor, men två av dem återtogs under samma slag och endast en blev permanent förlorad till danskarna.

Den 12 maj 1677 utlämnades en svit på åtta m/1675-fanor som hade målats av Baltzar Friedrich. Fanspetsarna var av försilvrat järn. Kompanifanorna bör ha haft såväl lagerkrans runt vapnet som fyrkulor i hörnen, men endast lagerkransen nämns i likvidationen.

Förordningen från 1675 ersattes med en ny förordning 1686. Enligt denna skulle de sju kompanifanorna inte längre ha fyrkulor i hörnen och motivet skulle nu bara bestå av landskapsvapnet omgivet av en grön lagerkrans. Livfanan skulle ha Sveriges riksvapen i mitten och Dalarnas vapen i det övre inre hörnet. Som hjälpmedel till anskaffning av nya fanor utfördes en serie modellritningar (se bilder ovan).

De första m/1686-fanorna delades ut 1690 och var målade av samme Olof Hoffman som hade gjort modellritningarna till m/1686. Dessa fanor ska sedan ha burits ända fram till slaget vid Poltava då fyra eller möjligen fem av dem togs av ryssarna. Vad som hände med de övriga fanorna är oklart. Men en fänrik vid Dalregementet, Isac Pommerijn, har berättat att han rev av sin fana och gömde den under rocken vid kapitulationen. Förmodligen var han inte ensam om att göra så eftersom det skulle förklara varför bara hälften av Dalregementets fanor redovisades som troféer av ryssarna. Ett år senare brände Pommerijn upp sin fana eftersom han var rädd för att bli avslöjad. Samma öde skulle drabba de fanor som ryssarna hade tagit när Kreml brann ned 1737. I de ryska beskrivningarna hade fanorna en stång av gran och en förgylld järnspets.

Livfana som var i bruk 1710-1713

Vid återuppsättningen av den svenska armén 1709-1710 fick Daniel Stawert och Johan Wikman uppdraget att måla fanorna. Arbetsfördelningen mellan dem är inte känd, men åtminstone Dalregementets livfana var målad av Wikman eftersom kronorna har röda konturer som var karakteristiskt för just honom. Denna fansvit blev hur som helst inte långlivad eftersom kapitulationen i Tönningen innebar att ryssarna återigen erövrade fyra av Dalregementets fanor. Livfanan och två kompanifanor föll på danskarnas lott. Den sista fanan bör ha tilldelats sachsarna, men inga fanor som de tog är bevarade idag.

Kompanifana som var i bruk 1714-1728

När Dalregementet skulle återuppsättas för andra gången 1713 rådde det stor brist på pengar till nya fanor. Antalet fanor per regemente sänktes därför från åtta till fyra och man gick igenom förråden för att hitta äldre fanor som gick att använda. För Dalregementet fanns det fyra kompanifanor i förråd som Olof Hoffman hade tillverkat 1700-1701. Dessa hade varit avsedda för en omorganisation av Dalregementet från åtta till tolv kompanier som blev mycket kortlivad. Men 1714 delades tre av dessa ut till Dalregementet tillsammans med en av Johan Wikman nytillverkad livfana som egentligen hade varit avsedd för Upplands tremänningsregemente. Livfanan för detta tremänningsregemente, som även rekryterades i Dalarna och Västmanland, bör ha varit vit med Karl XII:s krönta spegelmonogram som centralt motiv och små landskapsvapenbilder i hörnen.

Hoffmans fanor verkar ha haft en ursprunglig höjd på ca 196 cm och bredd på 220 cm. Stängerna var 356 cm långa av blågrå-målad furu.

Kompanifana som var i bruk 1728-1741

Det dröjde tills 1728 innan Dalregementet återigen fick en full uppsättning av åtta fanor. Denna gång målade av Johan Wikman. Men det skulle också bli sista gången varje kompani fick sin egen fana eftersom det från och med 1733 bara delades ut fyra fanor per regemente. De bevarade kompanifanornas stänger är av brunmålad furu och dukarna hade i ursprungligt skick en höjd på 170 cm och en bredd på 216 cm.

Livfana som var i bruk 1741 och kompanifana som var i bruk 1741-1766

Nästa svit bestående av endast fyra fanor broderades av Tobias Leij den äldre 1741. Bytet av tillverkningsteknik från målning till broderi resulterade i att motivet gjordes mindre för att duken inte skulle bli för tung. Den helt nytillverkade livfanan förlorades till ryssarna redan i slaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741.Tobias Leij fick därför brodera en ny livfana 1742. Detta blev den sista m/1686-sviten för Dalregementet eftersom nästa svit som delades ut 1766 var av den kortlivade m/1761. Livfanan i ryskt förvar ska ha vitmålad stång medan kompanifanornas stänger är brunmålade.

Modellritning av Dalregementets m/1761-fanor som var i bruk 1766-1814

1761 förändrades utseendet på svenska kompanifanorna så att lagerkransen ersattes med en ram bestående av snäckskal och krona i guld. Förändringen blev dock inte populär och ramen beskrevs som "träaktig", så redan 1766 ersattes snäckskalen med palmblad istället. Men även om m/1761 blev kortvarig så var Dalregementets fanor av denna typ långlivade. Christoffer Sergel broderade 1766 fyra fanor som ännu år 1808 ansågs vara i tillräckligt gott skick för att kunna repareras. Fast till slut fick även Dalregementet m/1766-fanor år 1814. Dessa ersattes i sin tur av m/1819-fanor år 1820.

Övrig utrustning

1696 bestämdes det att rotarna skulle förvara uniformerna i lädersäckar istället för kistor.

Enligt reglementet från 1697 skulle alla officerare ha fem alnar långa halvpikar med bruna skaft. De skulle dessutom ha en "glatt bössa" för fältbruk med samma kaliber som musketerarnas. Underofficerarna skulle ha 3 ½ aln långa korsgevär (bardisaner) med omålade skaft.

Vid krigsutbrottet var manskapets beväpning gammal och dålig. Musköterna som hade delats ut 1683 var till två tredjedelar luntlåsmusköter (endast över- och underrotmästaren i varje rote hade flintlåsmusköt) och muskötpiporna var så dåliga att de inte tålde full laddning. Men under marschen till Skåne byttes de gamla musköterna ut i Örebro så att alla musketerare hade flintlåsmusköt och bajonett.

Pikarna försågs med flaggor 1691 vilket kan ha varit unikt för Dalregementet. Dessa flaggor var i bruk fram till åtminstone 1699.

När regementet återuppsattes 1709-10 blev som brukligt en tredjedel av manskapet beväpnat med pikar. Men eftersom det skulle stanna i Dalarna och försvara Falu gruva mot eventuella norska angrepp begärde översten Magnus Julius De la Gardie att byta ut pikarna mot musköter med följande motivering:

"alldenstund defensionen will synes der med mycket bättre än med piquer i desse bergige orter samt elliest kunna giöras, särdehles att regementet då har en tredjedel mer skått och äfwen wähl bajonetter i stället för piquar till motvärn, hvilken bättre effect och wärckan är wed åthskillige occasioner med stor förmåhn ehrfaren."

Krigskollegium beviljade detta och Dalregementet fick först 400 dragonmusköter år 1710 innan de samma år bytte ut dem mot vanliga flintlåsmusköter. Denna beväpning behölls under Stenbocks fälttåg 1712-13 och delades även ut när regementet återuppsattes 1714. Karl XII var dock en anhängare av piken och efter hans återkomst till Sverige bestämde han att en tredjedel av manskapet vid varje regemente skulle återigen vara beväpnat med pikar. Det hjälpte föga att De la Gardie framhöll hur effektiva musköter med bajonetter hade varit i slaget vid Gadebusch. När Dalregementet deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718 var det därför beväpnat med pikar.

Efter Karl XII:s död byttes dock pikarna ut mot musköter igen när regementet passerade Stockholm i juli 1719. Fast redan den 24 november 1719 kom en kunglig resolution som bestämde att alla infanteriregementen skulle ha pikar. Men nu skulle andelen pikenerare bara vara en fjärdedel. Trots resolutionen dröjde det tills i början av 1722 innan Dalregementet återigen försågs med pikar. För att kunna öva manskapet tills de fick riktiga pikar hade kompanicheferna 1720 beordrats att anskaffa pikar av trä (endast skaften?).

Till det norska fälttåget 1716 medfördes inga tält eftersom dessa hade 1712 lämnats kvar i Wismar. I stället fick de sova i ”hyttläger”. Nya tält levererades 1717. Överhuvudtaget var regementets utrustning i gott skick inför det norska fälttåget 1718 tack vare nödmynten. Ny tross hade införskaffats våren 1718.

En inventering av livkompaniets utrustning från 1699 nämner att varje soldat hade en dryckesflaska av koppar. 1709 omtalas kopparflaskor med tre halvstops rum (1,95 liter) vardera. 1714 nämns kopparflaska med rem. 1718 fanns det i samma kompani träflaskor (33), kopparflaskor (27) och flaskor av förtent bleck (90).

Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad (artikel i MAM 40). Stockholm (1983).
Asker, Björn. Svenska uniformsförteckningar 1655-1683 (artikel i MAM 37). Stockholm (1978).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900).
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. (Faksimilutgåva 1988).
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012).
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022).
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020).
Pihlström, Anton. Kungl. Dalregementets historia. Stockholm (1902-1911).
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686 (artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).
Wernstedt, Folke. Svenska standar och fanor 1654-1686 (artikel i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet X). Malmö (1945)