Under Karl XII:s fälttåg 1700-1709 räknades Dalregementet som ett elitregemente som endast stod efter Livgardet i anseende bland infanteriet. Med den berömde Magnus Stenbock som regementschef segrade regementet i Narva. Düna, Kliszow och under hans efterträdare i Holowczyn. Efter katastrofen vid Poltava behövde hela regementet nyrekryteras från grunden och dess glansdagar var över. Det nya regementen skulle visserligen segra vid Gadebusch men kort efter tvingades även det kapitulera i Tönningen . Den tredje upplagan av Dalregementet deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718 som försvaret mot de ryska härjningarna i Stockholmstrakten 1719.

Dalregementets organisatoriska historia

I likhet med de andra svenska landskapsregementena kan Dalregementet räkna sitt ursprung till de fänikor som sattes upp genom utskrivning på 1500-talet. Men till skillnad från de övriga skulle Dalregementet bli indelt redan 1621, drygt sextio år innan detta genomfördes fullt ut i resten av a landet. I utbyte mot att slippa utskrivningar åtog sig dalkarlarna att på egen hand rekrytera en permanent styrka på 1400 man. Det var bönderna i Dalarna som själva lade fram förslaget och orsaken var att utskrivningarna slog hårdare i Dalarna än i andra landskap. Bönder som brukade frälsejord blev inte utskrivna i lika hög utsträckning som övriga bönder, men i Dalarna fanns knappt någon frälsejord. Dessutom var utskrivningarna sedan 1591 inte baserade på folkmängden utan på antalet gårdar, vilket missgynnade Dalarna med sina många små och fattiga gårdar. Kungen gick med på att låta Dalarna få en speciallösning eftersom allmogens missnöje med utskrivningarna hade gjort dem allt mer besvärliga att genomföra där. Den grundläggande orättvisan skulle dock inte lösas med denna åtgärd, men bönderna fick nu friheten att själva välja vem som skulle bli soldat och ett fastställt tak på hur många soldater som kronan kunde kräva av dem.

Sedan 1617 hade Dalarnas fänikor ingått i Upplands landsregemente som även inkluderade manskap från Västmanland, Sammanlagt var det sex fänikor i regementet, två från Uppland, en från Västmanland och tre från Dalarna. År 1621 hade de tre dalafänikorna en effektiv styrka på 345, 485 respektive 535 man. Dessa ombildades sedan till sex kompanier samma år. 1623 bildades två nya kompanier och följande år 1624 tillkom ytterligare två kompanier så att det nu fanns 10 dalakompanier i ett regemente med en total styrka på 24 kompanier. Kompanierna i det stora Upplands landsregemente fördelades på tre fältregementen men vardera åtta kompanier. Från och med 1628 var fältregementena helt självständiga förband. Dalakompanierna ingick i två regementen, två i Västmanlands regemente och åtta i Österdalarnas regemente som senare blev omdöpt till Dalregementet. Dessutom tillkom en självständig skvadron (bataljon) bestående av fyra kompanier med förstärkningsmanskap som sattes upp 1629 men som kort efter upplöstes och fick sitt manskap överfört till Dalregementet när det polska kriget avslutades. Därefter var regements- och kompaniindelningen stabil.

När det "ständiga knektehållet" infördes 1621 omfattade det till en början inte Västerbergsslagen (dagens Ludvika och Smedjebackens kommuner) som uppenbarligen inte räknades till Dalarna då. Men 1623 slöt även denna del avtal med kronan om ett ständigt knektehåll bestående av 74 man. En omförhandling av Dalarnas indelningsverk år 1633 resulterade i att Västerbergsslagens bidrag skulle ingå i den tidigare avtalade styrkan på 1400 man. För att göra fördelningen av rotarna i landskapet mer rättvis genomfördes en omorganisation år 1635 som innebar att Västerbergslagen och Västerdalarna fick 260 rotar som skulle tillhöra Västmanlands regemente. Dalregementets rotar blev nu 1108 stycken eftersom 32 rotar skulle leverera arbetskraft till bergsbruken istället för soldater. Manskapsstyrkan hade dessutom minskats genom att de 1400 rotarna nu även inkluderade underofficerare, korpraler samt trumslagare och pipare (15 rotar per kompani).

Trots omorganisationen hade de små och fattiga gårdarna i övre Dalarna fortfarande en oproportionerlig stor börda jämfört med sina bättre bemedlade grannar i söder. Även landshövdingen reagerade på detta när han år 1662 konstaterade att Kopparbergs, Säters och Näsgårds fögderier i söder betalade sammanlagt 16 541 daler och 10 öre silvermynt i skatt men rekryterade bara 401 soldater. Österdalarnas fögderi å andra sidan betalade 14 991 daler och 10 öre silvermynt i skatt men rekryterade nästan dubbelt så många soldater (707 soldater).

När riksdagen beslutade om att införa det ständiga knektehållet i hela landet 1682  passade man på att även genomföra förändringar i Dalarna. Kronan ville nämligen att det 1108 man starka Dalregementet skulle bli ett fulltaligt regemente med 1200 man. I ett möte i Falun den 2 oktober 1682 slöts överenskommelse med allmogen om att utöka antalet rotar med 88 stycken (alla utom 6 i nedre Dalarna). Först året därpå upptäckte man att summan inte blev 1200, men detta löstes genom att även Västmanlands rotar i Dalarna omorganiserades detta år. Det totala antalet rotar i Dalarna blev nu 1405 varav 205 rotar skulle tillhöra Västmanlands regemente. Gränsdragningen mellan regementena förändrades så att Västerdalarnas rotar överfördes till Dalregementet medan Västmanland kompenserades med rotar i sydöstra Dalarna. Underofficerare och spel skulle nu försörjas med indelningar och inte inkluderas i rotarna. Med dessa förändringar fick Dalregementets den organisation som redovisas nedan och som skulle gälla under hela 1700-talet.

Kompani	Socknar (rotar)	Kartan över Dalarna (med 1800-talets tingslagsgränser) ger en grov uppfattning om Dalregementets geografiska spridning. De grå områdena stod utanför indelningsverket (Orsa finnmark, Falu socken och Garpenbergs socken). De vita områdena ingick i Västmanlands upptagningsområde
Livkompaniet	Husby (63), Hedemora (36), Stora Skedvi (51)
Överstelöjtnantens (Tuna, Gustafs)	Stora Tuna (66), Gustaf (31), Torsång (18), Vika (11), Stora Skedvi (10), Säter (11), ? (3)
Gagnefs	Stora Tuna (72), Gagnef (64), Ål (14)
Västerdals	Floda (15), Säfsnäs (3), Nås (14), Järna (23), Äppelbo (12), Malung (43), Lima (40)
Mora	Mora (93), Rättvik (23), Venjan (12), Sollerön (22)
Orsa	Ore (11), Orsa (84), Mora (20), Älvdal (32), Särna (3)
Rättviks	Rättvik (72), Svärdsjö (45), Sundborn (5), Leksand (7), Bjursås (21)
Majorens (Leksands)	Leksand (144), Ål (5), ? (1)
Folkare & Bergslags (Västmanlands reg.)	Folkare: Hedemora (57), Grytnäs (22), Folkärna (39), By (32). Bergslags: Söderbärke (17), Norrbärke (22), Grangärde (16)
Städerna Hedemora och Säter rekryterade 11 respektive 6 båtsmän åt flottan under fredstid och det dubbla antalet i krigstid.

Krigsorganisation under stora nordiska kriget

I september 1700 genomfördes en tillfällig omorganisation så att manskapet fördelades på tolv kompanier á 100 man och att antalet officerare utökades så att varje kompani skulle få full bemanning. I november samma år togs dessutom ett beslut om att stabskompanierna (Livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens kompani) skulle få varsin kapten och ytterligare en kapten skulle utses för att leda regementets grenadjärer.

I januari 1701 gick man tillbaka till den gamla organisationen med åtta kompanier á 150 man. Antalet officerare minskade dock inte, utan varje kompani skulle nu ha en extra kapten, löjtnant och fänrik (så kallade fördubblings- eller sekundofficerare). Under våren infördes även fördubblingsunderofficerare genom att varje kompani skulle få en extra fältväbel, sergeant och förare. Därmed skulle varje kompani ha åtta underofficerare istället för det normala fem. Denna organisation behölls ända fram till slaget vid Poltava 1709. Det återuppsatta Dalregementet anställde fördubblingsbefäl först 1712 inför det stundande fälttåget i Tyskland.

När regementet återuppsattes för andra gången 1714 infördes bara en extra kapten vid stabskompanierna. När Karl XII återvände till Sverige beslutade han dock 1716 att samtliga fördubblingsbefäl enligt 1701 års organisation skulle återinföras. Dessutom infördes en sekundöverste och en sekundmajor, den senare skulle dock även vara kompanischef. 1717 skulle sex furirskyttar vid varje kompani väljas ut ur manskapet (48 stycken sammanlagt). Kostnaden för att ersätta de rotar som blev vakanta skulle kronan stå för. 1718 infördes även en extra kapten för de 96 grenadjärerna. Övriga befäl för detta tillfälliga grenadjärkompani lånades från de övriga kompanierna. Efter Karl XII:s död togs 22 maj 1719 ett beslut om att återgå till organisationen från 1714 med enbart extra kaptener vid stabskompanierna.

Notera att indelningsverket aldrig förändrades så alla extra befäl under kriget var värvade och fick inga nya indelningar.

Förstärkningsmanskap under stora nordiska kriget

Samma del av indelningsverket som rekryterade Dalregementet fick år 1700 i uppgift att sätta upp ytterligare 400 man. Detta gick till på så sätt att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra soldat, en så kallad tremänning. Dessa sammanfördes sedan med tremänningarna från Västmanland och Uppland för att bilda det 1 200 man starka Upplands tremänningsregemente vars överste var den sedermera kända generalen Adam Ludvig Lewenhaupt. Rekryteringen skedde i strid mot indelningsverkets kontrakt men rotebönderna blev lovande att tremänningarna inte skulle lämna hemlandet. Fast även detta löfte bröts när tremänningsregementet överfördes till Baltikum våren 1701. Väl där kom regementet att splittras när en bataljon följde med huvudarmén till Polen 1702 medan den andra stannade kvar i Baltikum. En omorganisation ägde sedan rum 1703 när bataljonen i huvudarmén införlivades med Livgardet medan Upplands tremänningsregemente kompenserades med att få en bataljon från det upplösta Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente. Under Lewenhaupts befäl deltog det senare i slagen vid Jakobstadt, Gemäuerthof och Ljesna. Det sistnämnda slaget resulterade dock i en så stor förlust av utrustning att regementet upplöstes och manskapet överfördes till Livgardet 1708.

Tremänningarna var dock inte tillräckliga för arméns behov och 1703 beordrades rotebönderna att sätta upp femmänningar genom att rotarna slogs ihop i grupper av fem för att sätta ytterligare en ny soldat. Dalregementets 240 femmänningar sammanfördes med femmänningarna från Västmanland, Uppland och Södermanland för att bilda det 960 man starka Upplands femmänningsregemente. Detta regemente fick stanna kvar i hemlandet och deltog i slaget vid Helsingborg 1710 tillsammans med sitt moderregemente. När Dalregementet skulle återuppsättas efter kapitulationen i Tönningen överfördes 275 femmänningar i mars 1714 (denna kontingent bör ha inkluderat de ursprungliga 41 femmänningar som rekryterades av Västmanlands rotar i Dalarna). Redan i februari 1715 återbördades femmänningarna till Upplands femmänningsregemente som 1720 omvandlades till Stralsunds garnisonsregemente.

Tre- och femmänningarna var en engångsrekrytering och rotebönderna behövde inte ersätta deras förluster. Detta förhindrade dock inte att de 1712 tvingades sätta upp ett nytt tremänningsregemente på samma sätt som förra gången. Fast denna gång fick regementet stanna kvar i hemlandet fram till dess att det upplöstes 1719. Manskapet överfördes då till Livgardet, Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente med flera. En uppgift från Otto Nordensvan (KFÅ 1920) som har förts vidare av Lars-Eric Höglund gör gällande att manskapet i tremänningsregementet var tillfälligt delat mellan Dalregementet och Hälsinge 1714. Men detta nämns inte av Pihlström och kan vara en förväxling med de ovan nämnda femmänningarna.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag)

* = Lützen är ett officiellt segernamn (till skillnad från Breitenfeld) men de dalkarlar som deltog i slaget utgjorde en dryg tredjedel av ett sammanslaget regemente under Erik Hands befäl, vilket även inkluderade manskap från Östergötland, Jönköping, Uppland och Närke-Värmland.

Stora nordiska kriget

När kriget bröt ut fick Dalregementet order att marschera till Skåne för att ingå i huvudarmén dit det anlände i slutet av maj. Väl där fick det vänta två månader på olika orter i Skåne innan det överfördes till Humlebæk som en del av den andra omgången av trupper vilka på grund av dåligt väder anlände först en vecka efter Karl XII:s landstigning. Dalkarlarna var därför inte inblandade i några strider på Själland och när fred slöts fördes de över till Karlshamn för vidare transport till Pernau i Baltikum där de anlände den 6 oktober.

Till skillnad från fälttåget på Själland var fälttåget i Estland mer besvärligt med dåligt väder och brist på mat. Det var ett nästan fulltaligt regemente som hade skeppats över, men regementet räknade 200–300 sjuka redan i början av november under ett uppehåll i Reval. Under detta fälttåg var regementet tillfälligt indelat i tolv kompanier men endast nio av dem deltag slaget vid Narva den 20 november. Rättviks kompani marscherade mellan Reval och Wesenberg den 21 november medan lokaliseringen av Gagnefs och Västerdals kompanier är okänd. De nio kompanierna som deltog i slaget hade den 7 november en effektiv styrka på 594 korpraler och meniga. Av dessa stupade 2 korpraler och 51 meniga i slaget (tillsammans med majoren, en kapten och en furir). De sårade utgjordes av 9 officerare (inklusive Magnus Stenbock) samt 121 underofficerare, spel och manskap. En sårad kapten avled senare. Förlusterna hade förvärrats av att Dalregementet av misstag hade stridit mot Livgardet i tron att de var ryssar. Innan regementet gick i vinterkvarter i Laisholm utanför Dorpat hann de även med ett strövtåg på ryskt territorium i så sträng kyla att tre man frös ihjäl natten till den 30 december.

Efter att ha vilat i Laisholm under ett halvår deltog regementet i slaget vid Düna den 9 juli där åtminstone en korpral stupade. Efter slaget deltog befann sig regementet i Kurland under resten av året och sjukligheten blev återigen hög när endast 740 man var friska den 30 augusti. Något bättre var läget den 28 december då 885 man var friska (152 sjuka och 163 vakanser).

I början av 1702 inleddes det polska fälttåget och Dalregementet ingick från den 18 februari till den 8 juli i en separat häravdelning under Mörners befäl. Den intog Vilnius där de senare höll stånd mot en polsk motattack den 6 april. Av Dalregementets personal stupade i den striden. 2 officerare, 5 underofficerare, 2 korpraler, 15 meniga och en profoss. En korpral och tre meniga sårades. Strax efter återföreningen med huvudarmén deltog dalkarlarna i slaget vid Kliszow den 9 juli under vilket inte en enda dalkarl stupade eller sårades..

En mindre grupp dalkarlar deltog i slaget vid Hummelshof den 19 juli 1702 och drabbades av svåra förluster. Dessa var tillfrisknade sjuklingar som hade lämnats kvar i Livland.

300 man under Stenbocks befäl (troligen dalkarlar) intog Krakow den 31 juli där stannade i två månader. Från och med den 19 oktober ingick den ena bataljonen i en häravdelning under Stenbocks befäl som fram till februari 1703 utkrävde krigskontributioner från ovilliga polacker i Rödryssland. Häravdelningen återförenades med huvudarmén och den andra dalabataljonen i mars i Warszawa.

Som en del av huvudarmén deltog Dalregementet i belägringen av Thorn 1703 och de långa marscherna genom Polen fram till augusti 1705 då det återigen avskiljdes från huvudarmén och placerades i Warszawa under resten av 1705. Strax utanför Warszawa  deltog dalkarlarna i slaget vid Praga den 14 oktober där de svenska trupperna framgångsrikt avvärjde ett angrepp. Dalregementets stupade utgjordes av 3 officerare, 2 underofficerare samt 17 korpraler och meniga. De sårade var 4 officerare (två dödligt), 5 underofficerare (1 dödligt) och 53 av manskapet.

De rekryter som årligen tillfördes Dalregementet för att ersätta förluster från strider som slaget vid Praga samt sjukdomar och naturlig avgång redovisas i tabellen nedan. Alla siffror kommer från Anton Philströms verk, men de röda siffrorna, som redovisas i en fotnot på sidan 147,  kommer från en förteckning från Falu länsstyrelsens arkiv som redovisar "Dahlregementets recrutering" för varje år. De avviker från de siffror på anlända rekryter som redovisas i Pihlströms brödtext. En förklaring till skillnaderna skulle kunna vara att inte alla rekryter blev godkända vid ankomst till regementet alternativt att de försvann på vägen eller fick sin ankomst fördröjd.

För att belysa osäkerheten kring dessa siffror kan vi titta närmare på år 1705 då Dalregementets rekryter uppgick till 137 man enligt länsstyrelsens siffror. I brödtexten i Pihlströms bok nämns det att det fanns 140 vakanser efter 1704 års fälttåg. 130 man (och 18 trossdrängar) rekryterades under våren 1705 och skickades till Polen (sid 147). De anlände till regementet den 13 augusti "nu uppgående till 120 man" och vid samma tid ökades regementets styrka genom värvning av 15 trumslagare, 1 underofficer, 3 mönsterskrivare, 1 pipare och 1 menig (sid 149).

1706 års kontingent av rekryter lämnade Dalarna i augusti och Pihlström tror att de anlände till regementet senare under hösten. Men troligen stannade de i Pommern i ett helt år innan de anslöt sig till Dalregementet som alltsedan nyåret 1706 återigen hade tillhört huvudarmén. Denna hade bekämpat den ryska armén i Grodno under vintern för att sedan långsamt bege sig västerut igen och invadera Sachsen i augusti 1706. Men trots att armén i lugn och ro tillbringade ett helt år i Sachsen var det först efter att den hade lämnat Sachsen och marscherat in i Polen som 1706 och 1707 års rekrytkontingenter anslöt sig till huvudarmén. 

Under det ryska fälttåget deltog Dalregementet i slaget vid Holowczyn där en underofficer och nio meniga stupade. De sårade uppgick till 8 officerare, 13 underofficerare och 48 av manskapet. I slaget vid Malatitze två månader senare stupade två officerare medan tre officerare sårades varav en dödligt. Förlusterna för övriga kategorier är okända.

Den 19 oktober 1708 blev Hälsinge regemente i praktiken upplöst när det insattes i Dalregementet. Orsaken var att det hade lämnat kvar all tung utrustning när det flydde efter slaget vid Ljesna och kunde därför inte längre fungera som ett självständigt förband. Dalregementets åtta kompanier fick därmed ett tillskott på drygt 50 hälsingar vardera.

Det ryska fälttåget avslutades i juni 1709 med det katastrofala nederlaget i slaget vid Poltava. Dalregementet kom bort från huvudstyrkan redan i samband med striderna mot de ryska redutter som blockerade den svenska arméns väg. Reduttstriden resulterade i att alla tre regementsofficerare stupade tillsammans med tolv kompaniofficerare. Dessutom togs åtta officerare tillfånga under återtåget till gardeskansen där resterna av Dalregementet kapitulerade (15 officerare, varav en dödligt sårad). Åtta officerare hade av olika anledningar lyckats förena sig med den retirerande svenska huvudstyrkan och kapitulerade istället vid Perevolotjna. Förlusterna för underofficerare och manskap är okända men borde likna officerarnas fördelning. Hela regementet blev utplånat i Ukraina och behövde nu återuppsättas från grunden.

Det andra Dalregementet 1710-1713

Det nya Dalregementet fick inledningsvis stanna hemma för att försvara Dalarna mot ett eventuellt norskt angrepp. När det inte blev verklighet skickades Livbataljonen till Stockholm i juli 1710. Nästa månad splittrades denna bataljon så att 100 man vardera avdelades till Vaxholm och Dalarö. Dessutom skulle 200 man skickas till Reval. De sistnämnda soldaterna var dock ovilliga till det och gjorde myteri eftersom de ville ha hela regementet samlat. 75 man dömdes till döden men straffet nedsattes till fem gatlopp för sju soldater som utsågs genom lottning bland de dömda. Den 23 augusti avseglade de 200 dalakarlarna till Reval men fästningen hann falla till ryssarna innan de anlände. Istället blev de kommenderade till flottan som opererade i Finland.

På grund av en pestepidemi hade 225 man dött när livbataljonen mönstrades den 30 januari 1711 och när de återvände hem i juli 1711 återstod endast 164 man av de 400 man som hade varit stationerade i Stockholm, Dalarö och Vaxholm. Av dem som var kommenderade på flottan överlevde bara ca 30 man när de kom tillbaka till Sverige i början av 1712. För att ersätta förlusterna rekryterades 390 man våren 1711.

I början av juni 1712 lämnade Dalregementet hemorten och efter ett längre uppehåll i Kalmar anlände det i augusti till Karlshamn. Där anslöt de sig till den fältarmé som under Magnus Stenbocks befäl överfördes till Tyskland följande månad. Under fälttåget i Tyskland deltog de i slaget vid Gadebusch. Dalregementets stupade i slaget utgjordes av 5 officerare, 3 underofficerare och 80 av manskapet. Omkring 150 – 160 av manskapet sårades.

Istället för att marschera till Polen som var den ursprungliga planen ryckte Stenbocks armé in i Holstein i slutet av december. Den 7 februari 1713 tågade Dalregementet in i Tönningens fästning där de senare blev belägrade och tvingades kapitulera. Vid uttåget ur Tönningen den 11 maj räknade det svårt medtagna Dalregementet bara 145 friska män som marscherade in i fångenskap. Antalet sjuka som var kvar i fästningen och som också togs tillfånga är okänt. Många krigsfångar rymde tillbaka till Sverige och våren 1714 var endast 168 man kvar i fångenskap. En förteckning från november 1713 som inte inkluderar krigsfångar anger att regementet hade förlorat 694 man sedan avmarschen 1712.

172 dalkarlar hade undkommit kapitulationen i Tönningen eftersom de var sårade eller sjuka när armén tågade in i Holstein och därför lämnades kvar i Wismar. När de tillfrisknade kom de sedan att ingå i ett sammansatt regemente som inkluderade liknande kontingenter från andra regementen. De blev kvar i Tyskland fram till Stralsunds fall 1715 då även de blev krigsfångar. Enligt mönsterrullan från 1718 blev 83 man tillfångatagna i Stralsund.

Det tredje Dalregementet 1714-1721

Rotebönderna skulle nu för andra gången på bara fyra års tid återuppsätta hela regementet. För att lindra bördan beslutade regeringen i Stockholm mars 1714 att 275 man skulle överföras till Dalregementet från Upplands femmänningsregemente (som delvis hade rekryterats från Dalarna). Med detta tillskott återstod endast 114 vakanser i slutet av april 1714. Men femmänningarna blev inte långvariga eftersom de på Karl XII order återvände femmänningarna till sitt ursprungliga regemente i februari 1715 och rotebönderna fick ersätta även dessa soldater.

Den 16 juni 1714, medan femmänningarna fortfarande var kvar i Dalregementet, hade antalet vakanser sjunkit till 85 och då var även 80 man kommenderade till flottan och 166 man kvar i Wismar. Under sensommaren överfördes resten av regementet till Uppland där de blev kvar under hela 1715.Kommenderingen till flottan fick däremot återvända hem till Dalarna under vintern då regementet annars var fördelat på fem kompanier i Stockholm, två utanför Uppsala och ett utanför Enköping. Manskapet bedömdes vara ”godt och duchtigt folck” men mycket illa beklätt.

Kommenderingen på flottan återvände till sina rotar i Dalarna under vintern, men dalkarlar var återigen kommenderade till flottan följande sommar då de deltog i slaget vid Rügen den 28 juli 1715. Ett av skeppen som innehöll dalkarlar ("Gottland") blev illa åtgånget och manskapet från Dalarna fick återvända till sitt regemente i Uppsala strax efter slaget. Enligt rullan från 1718 avled 35 man under denna sjökommendering.

1716 inleddes med några månaders vila hemma i rotarna innan det var dags för denna upplaga av Dalregementet att delta i sitt första fälttåg. De korsade gränsen till Norge den 30 mars och ankom till Kristiania (dagens Oslo) den 7 april. De lämnade denna stad natten till den 19 april och ankom till Frederikshald i slutet av april. Där blev de förlagda i närheten av Sponvika skans som den 23 maj intogs och raserades. Ett försök att genom överrumpling inta Fredrikstens fästning misslyckades natten till den 23 juni. Av en förtrupp bestående av 58 dalkarlar stupade alla utom sju man. Sammanlagt stupade 2 officerare, 4 underofficerare, 7 korpraler och 55 meniga vid Dalregementet. De sårade utgjordes av 5 officerare, 3 underofficerare samt ca 80 korpraler och meniga. 2 officerare och ett 70-tal av manskapet togs tillfånga varav de flesta var sårade.

Den 28 juni lämnade armén Norge och Dalregementet förlades i norra Bohuslän (Nordby). Förflyttades till trakten av Uddevalla i slutet av september. I början av november flyttades regementet till Älvsborgs län längs Göta älv på grund av hög sjuklighet i den bohuslänska kåren som medförde att trupperna behövde spridas ut. I mitten av december inledde de en marsch tillbaka till Dalarna. Sammanlagt avled 104 korpraler och manskap under perioden juli-december 1716. Vid en mönstring i Vänersborg den 22 december 1716 hade regementet en styrka på 823 man.

Dalregementet deltog även i 1718 års fälttåg, men den gången ingick de inte i huvudstyrkan som belägrade Fredrikstens fästning. Istället ingick det i en avdelning som ägnade det månadslånga fälttåget åt att blockera Blaker skans 12 mil norr om Fredrikshald. Endast några få dalkarlar dog under själva fälttåget, men efter Karl XII:s död genomfördes en oplanerad reträtt i dåligt väder i december som gjorde många sjuka och åtskilliga av dem dog i januari 1719.

Under resten av stora nordiska kriget var Dalregementet omväxlande hemma i Dalerna eller förlagt på östkusten för att försvara Sverige mot rysshärjningarna. Den mest minnesvärda händelsen under denna period var slaget vid Stäket den 13 augusti 1719.  Dalregementet skickades dit som förstärkning men anlände först efter att den egentliga striden var utkämpad. Den 30 september 1721 avslutades Dalregementets insats i stora nordiska kriget när en generalmönstring genomfördes i Gävle innan de skickades hem till Dalarna. Omdömet av mönsterherren blev:  ”Att regementet warit wälh disciplinerat samt manskapet gott och duchtigt och med giewer försedt, men munderingen alldeles försliten och odugelig”.

Dalregementets karolinska uniformer

Dalregementets första karolinska uniform mönstrades den 18 juli 1690. Den var fortfarande i bruk enligt ett kungligt brev från den 24 juli 1701 Troligen ersattes denna uniform hösten 1702 och ytterligare en nymundering ägde rum under vistelsen i Sachsen 1706-1707. Vid återuppsättningarna 1710 och 1714 skulle nya uniformer delas ut men brist på pengar innebar att dessa uniformer blev kompletta först inför fälttågen 1712 och 1716. Ytterligare kompletteringar skedde inför det norska fälttåget 1718 men när stora nordiska kriget var uniformerna väldigt slitna.

Första karolinska uniformen 1690-1702

Den första karolinska uniformen från 1690 skiljde ut sig från övriga regementen genom att Dalregementets rockar hade fyra dussin knappar istället för normala tre. Den hade även krage vilken kan ha varit ovanligt vid denna tid. Denna upplaga av uniformer har också det äldsta belägget (1691) på grenadjärmössor i den svenska armén  Från samma år har Dalregementet dessutom det enda belägget på ett svenskt regemente som försedde sina pikar med flaggor.

Beskrivningen av löjtnanternas och kaptenernas uniformer följer ett kostnadsförslag från 1688 samt reglementet från 1697. Officerare skulle dock själva köpa sina uniformer och det verkar som dessa var för dyra under de svåra ekonomiska förhållanden som rådde på 1690-talet. De fick därför 1698 tillstånd att tills vidare ha mindre påkostade uniformer. Detta innebar att officersrockarna kunde vara utan guldgaloner samt att löjtnanter & fänrikar inte heller behövde ha guldknappar utan fick ha blå (silkes-) knappar. Hatt, gehäng och handskragar skulle dock fortsatt ha guldgaloner. Underofficerarnas uniform angavs samtidigt som blå rock med silverknapphål och silvergalon på hatten så troligen blev även de undantagna 1697 års reglementes krav på galoner på rocken.

I början av 1697 beordrades underofficerare och manskap att låta mustascherna växa fram till maj då en fältskärsgesäll skulle resa runt för att raka och klippa dem. De officerare som hade skäggväxt uppmanades att göra likadant.

Uniformer 1702-1713

I början av 1701 fick officerarna nya munderingar på kronans bekostnad, vilket troligen innebar att de nu uppfyllde kraven i reglementet från 1697. I vilket fall som helst hade alla nu guldknappar på sina rockar och officerarna skulle även själva skaffa förgyllda värjor

Manskapets uniformer var slitna efter slaget vid Narva, i synnerhet strumporna och skorna. De 270 rekryter som anlände våren 1701 var dessutom klädda i grå vadmalsrockar. Nya munderingar beställdes som tillverkades i hemorten under 1701 och skickades över till Baltikum våren 1702 tillsammans med det årets rekryter. Munderingarna nådde dock aldrig regementet utan lämnades kvar i Riga där de senare delades ut till andra regementen. Med stor sannolikhet fick Dalregementet istället nya uniformer tillverkade i Polen under hösten 1702. Regementschefen Magnus Stenbock blev nämligen utnämnd till direktör för generalkrigskommissariatet i augusti samma år. Som sådan var han ansvarig för att driva in kontributioner från polackerna och den 25 december skickade han ett parti kläde till Karl XII med önskemål om att prioritera "dalkarlarnas couisiner, östgötarna till häst" (östgötar och dalkarlar hade tidigare under året stridit tillsammans som en del av en styrka under Mörners befäl). Rimligen hade Stenbock bytt ut sitt eget regementes tolv år gamla uniformer innan han skickade iväg kläde till andra regementen. Dessa okända uniformer hade troligen samma utseende som dem Stenbock hade beställt 1701.

Efter 1704 års fälttåg lades Dalregementet i vinterkvarter i Oloboch söder om Kalisz den 15 november. Sliten utrustning (skjortor, byxor, strumpor och skor) byttes då ut med medel som drevs in av invånarna. Senare fick Dalregementet helt nya munderingar under vistelsen i Sachsen 1706-1707. Dessa uniformer är helt okända, men en ledtråd till deras utseende är de uniformer som bars av 1707 års rekryter.

Efter slaget vid Poltava återuppsattes regementet i sin helhet. Men ännu 1712 hade inte all utrustning som beställts 1710 blivit betald och ingenting gick att få på kredit. Dessutom hade livbataljonen råkat ut för så stora förluster under sin årslånga tjänstgörning utanför Dalarna 1710-1711 att den behövde i praktiken återuppsättas igen. I sista stund inför fälttåget 1712 beviljades Dalregementet medel så att det kunde göras redo inför det stundande fälttåget i Tyskland där det dessvärre gick under ännu en gång.

Uniformer 1714-1727

När regementet 1714 ännu en gång återuppsattes skulle pengabrist göra att dröjde två år innan det fick ordentliga uniformer. De 275 femmäningar som fram till februari 1715 ingick i regementet hade visserligen nya blågula uniformer (även hattarna hade blågul galon). Men det nyrekryterade manskapet behövde enligt regeringen inte vara "så nett och propert beklädda, som för warit wanligt" utan de fick nöja sig med goda vadmalsrockar och pajrockar av vadmal så att de var skyddade mot köld. Det var först inför det norska fälttåget 1716 som de sedan länge färdiga munderingarna kunde lösas ut från tillverkarna. Denna uniform skulle sedan bäras under resten av kriget även om kompletteringar ägde rum mellan de norska fälttågen så att uniformerna var fortfarande i gott skick 1718. Mot slutet av kriget blev emellertid uniformerna allt mer slitna och omdömet vid mönstringen den 30 september 1721 var "munderingen alldeles försliten och odugelig”. Det skulle dock dröja ytterligare sex år innan de blev ersatta.

Officerarna skaffade nya uniformer 1717 som egentligen skulle ha haft silvergaloner och massiva silverknappar. Men eftersom dessa skulle bli alltför dyra och dessutom likna Livgardets underofficerare ändrades det till guldgaloner och förgyllda mässingsknappar. Tanken var även att de skulle ha gult tyg ("chamoij") till foder, uppslag och underkläder (väst och byxor). Men brist på sådant tyg gjorde att uniformerna blev helt blå.

Höglund nämner även beskrivningar på tre förrymda rekryter i maj 1718: 1) Svart hatt, ljusgrå vadmalsrock med tennknappar, röd väst, skinnbyxor och vita ullstrumpor. 2) Svart hatt, ljusgrå vadmalsrock med tennknappar, randigt livstycke, skinnbyxor och vita ullstrumpor. 3) Svart hatt med mässingsknapp, svart vadmalsrock med häktor, skinnbyxor och grå vadmalsstrumpor.

Frihetstidens uniformer

Med undantag för kapporna blev uniformen från 1716-1718 ersatt med en ny mundering 1727-1728. Nästa nymundering skedde 1740-1741 inför hattarnas ryska krig (återigen inga nya kappor). Dessa munderingar var trånga och av dålig kvalitet så de slets ut fort. Redan 1743 blev ett stort antal av dem kasserade och vadmalsrockar, västar och skinnbyxor delades ut som ersättning tillsammans med nya kappor. 1749 togs ett beslut om att korpralernas skulle se likadana som de meniga och inte längre ha dekorativa knapphål. De pengar som därmed sparades skulle istället användas till bättre hattgaloner "med litet silfver uti desamma".

Officerarnas uniform var under denna tid fortfarande den som hade fastställts 1717. Enligt en beskrivning från 1733 bestod den av "hatt med gullgalon, helt skuret elghudz gehäng ok fär till hörige handskar, blå råk, cammissol ok böxor af gådt fint kläde ok en färgz, samt förgülte mässingz knappar uti råk och wäst, med blådt foder, alt på wårt swänska maner giorde; twänne par utaf wackert fint witt lärft gjorde damaskor, un uniform wäria med förgült mässingz fäste och förgült silfwerhandkafle, stutzare efter modellet, näml. twänne för hwar regementz officerare ok capitain, ok en för hwar lieut. ok fendrich."

Officerarna begärde 1754 att få uniformsfärger som liknade manskapet (gult eller vitt) och 1755 beslutade Kungl. Maj:t att all personal vid regementet skulle ha vita västar och byxor. Krage och uppslag på rocken skulle dock ha den traditionella gula färgen. De vita västarna och byxorna delades ut till manskapet redan samma år eftersom deras munderingar hade slitits ut under fästningsarbete i Finland. Det var denna uniform som sedan användes under pommerska kriget 1756-1762 trots att m/1756 stadgade att alla infanteriregementen skulle ha samma blågula uniform. Vid en mönstring 1759 konstaterades det dock att västar saknades och att de flesta soldater saknade värjor.

Utvecklingen mot vit distinktionsfärg fullbordades när m/1765 infördes och även krage, uppslag och foder på rocken blev vit på Dalregementets uniform (se bild nedan). De gamla uniformerna kasserades vid generalmönstringen 1767 (grenadjärmössorna var dock i gott skick) men de ersattes inte förrän 1774 när den första (och enda) m/1765-uniformen delades ut till Dalregementet. Då var de gamla grenadjärmössorna obrukbara.

Underofficer och menig soldat med uniform m/1765

Dalregementets fanor under 1700-talet

Olof Hoffmans modellritningar av Dalregementets liv- och kompanifana m/1686

Enligt förordningen från 1686 skulle 7 av 8 kompanier i Dalregementet ha blå fanor med Dalarnas vapen (två korslagda pilar och en krona i guld) omgivet av en grön lagerkrans. Livkompaniet skulle ha en vit fana med Sveriges riksvapen i mitten och Dalarnas vapen i det övre inre hörnet.

De första m/1686-fanorna delades ut 1690 och var målade av samme Olof Hoffman som hade gjort modellritningarna ovan. Dessa fanor ska sedan ha burits ända fram till slaget vid Poltava då fyra eller möjligen fem av dem togs av ryssarna. Vad som hände med de övriga fanorna är oklart. Men en fänrik vid Dalregementet, Isac Pommerijn, har berättat att han rev av sin fana och gömde den under rocken vid kapitulationen. Förmodligen var han inte ensam om att göra så eftersom det skulle förklara varför bara hälften av Dalregementets fanor redovisades som troféer av ryssarna. Ett år senare brände Pommerijn upp sin fana eftersom han var rädd för att bli avslöjad. Samma öde skulle drabba de fanor som ryssarna hade tagit när Kreml brann ned 1737. I de ryska beskrivningarna hade fanorna en stång av gran och en förgylld järnspets.

Livfana som var i bruk 1710-1713

Vid återuppsättningen av den svenska armén 1709-1710 fick Daniel Stawert och Johan Wikman uppdraget att måla fanorna. Arbetsfördelningen mellan dem är inte känd, men åtminstone Dalregementets livfana var målad av Wikman eftersom kronorna har röda konturer som var karakteristiskt för just honom. Denna fansvit blev hur som helst inte långlivad eftersom kapitulationen i Tönningen innebar att ryssarna återigen erövrade fyra av Dalregementets fanor. Livfanan och två kompanifanor föll på danskarnas lott. Den sista fanan bör ha tilldelats sachsarna, men ingen av de fanor som de tog är bevarad idag.

Kompanifana som var i bruk 1714-1728

När Dalregementet skulle återuppsättas för andra gången 1713 rådde det stor brist på pengar till nya fanor. Antalet fanor per regemente sänktes därför från åtta till fyra och man gick igenom förråden för att hitta äldre fanor som gick att använda. För Dalregementet fanns det fyra kompanifanor i förråd som Olof Hoffman hade tillverkat 1700-1701. Dessa hade varit avsedda för en planerad omorganisation av Dalregementet från åtta till tolv kompanier som inte blev av. Men 1714 delades tre av dessa ut till Dalregementet tillsammans med en av Johan Wikman nytillverkad livfana som egentligen hade varit avsedd för Upplands tremänningsregemente. Livfanan för detta tremänningsregemente, som även rekryterades i Dalarna och Västmanland, bör ha varit vit med Karl XII:s krönta spegelmonogram som centralt motiv och små landskapsvapenbilder i hörnen.

Hoffmans fanor verkar ha haft en ursprunglig höjd på ca 196 cm och bredd på 220 cm. Stängerna var 356 cm långa av blågrå-målad furu.

Kompanifana som var i bruk 1728-1741

Det dröjde tills 1728 innan Dalregementet återigen fick en full uppsättning av åtta fanor. Denna gång målade av Johan Wikman. Men det skulle också bli sista gången varje kompani fick sin egen fana eftersom det från och med 1733 bara delades ut fyra fanor per regemente. De bevarade kompanifanornas stänger är av brunmålad furu och dukarna hade i ursprungligt skick en höjd på 170 cm och en bredd på 216 cm.

Livfana som var i bruk 1741 och kompanifana som var i bruk 1741-1766

Nästa svit bestående av endast fyra fanor broderades av Tobias Leij den äldre 1741. Bytet av tillverkningsteknik från målning till broderi resulterade i att motivet gjordes mindre för att duken inte skulle bli för tung. Den helt nytillverkade livfanan förlorades till ryssarna redan i slaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741.Tobias Leij fick därför brodera en ny livfana 1742. Detta blev den sista m/1686-sviten för Dalregementet eftersom nästa svit som delades ut 1766 var av den kortlivade m/1761. Livfanan i ryskt förvar ska ha vitmålad stång medan kompanifanornas stänger är brunmålade.

Modellritning av Dalregementets m/1761-fanor som var i bruk 1766-1814

1761 förändrades utseendet på svenska kompanifanorna så att lagerkransen ersattes med en ram bestående av snäckskal och krona i guld. Förändringen blev dock inte populär och ramen beskrevs som "träaktig", så redan 1766 ersattes snäckskalen med palmblad istället. Men även om m/1761 blev kortvarig så var Dalregementets fanor av denna typ långlivade. Christoffer Sergel broderade 1766 fyra fanor som ännu år 1808 ansågs vara i tillräckligt gott skick för att kunna repareras. Fast till slut fick även Dalregementet m/1766-fanor år 1814.

Övrig utrustning

1696 bestämdes det att rotarna skulle förvara uniformerna i lädersäckar istället för kistor.

Enligt reglementet från 1697 skulle alla officerare ha fem alnar långa halvpikar med bruna skaft. De skulle dessutom ha en "glatt bössa" för fältbruk med samma kaliber som musketerarnas. Underofficerarna skulle ha 3 ½ långa korsgevär (bardisaner) med omålade skaft.

Vid krigsutbrottet var manskapets beväpning gammal och dålig. Musköterna som hade delats ut 1683 var till två tredjedelar luntlåsmusköter (endast över- och underrotmästaren i varje rote hade flintlåsmusköt) och muskötpiporna var så dåliga att de inte tålde full laddning. Men under marschen till Skåne byttes de gamla musköterna ut i Örebro så att alla musketerare hade flintlåsmusköt och bajonett.

Pikarna försågs med flaggor 1691 vilket kan ha varit unikt för Dalregementet. Dessa flaggor var i bruk fram till åtminstone 1699.

När regementet återuppsattes 1709-10 blev som brukligt en tredjedel av manskapet beväpnat med pikar. Men eftersom det skulle stanna i Dalarna och försvara Falu gruva mot eventuella norska angrepp begärde översten Magnus Julius De la Gardie att byta ut pikarna mot musköter med följande motivering:

"alldenstund defensionen will synes der med mycket bättre än med piquer i desse bergige orter samt elliest kunna giöras, särdehles att regementet då har en tredjedel mer skått och äfwen wähl bajonetter i stället för piquar till motvärn, hvilken bättre effect och wärckan är wed åthskillige occasioner med stor förmåhn ehrfaren."

Krigskollegium beviljade detta och Dalregementet fick först 400 dragonmusköter år 1710 innan de samma år bytte ut dem mot vanliga flintlåsmusköter. Denna beväpning behölls under Stenbocks fälttåg 1712-13 och delades även ut när regementet återuppsattes 1714. Karl XII var dock en anhängare av piken och efter hans återkomst till Sverige bestämde han att en tredjedel av manskapet vid varje regemente skulle återigen vara beväpnat med pikar. Det hjälpte föga att De la Gardie framhöll hur effektiva musköter med bajonetter hade varit i slaget vid Gadebusch. När Dalregementet deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718 var det därför beväpnat med pikar.

Efter Karl XII:s död byttes dock pikarna ut mot musköter igen när regementet passerade Stockholm i juli 1719. Fast redan den 24 november 1719 kom en kunglig resolution som bestämde att alla infanteriregementen skulle ha pikar. Men nu skulle andelen pikenerare bara vara en fjärdedel. Trots resolutionen dröjde det tills i början av 1722 innan Dalregementet återigen försågs med pikar. För att kunna öva manskapet tills de fick riktiga pikar hade kompanicheferna 1720 beordrats att anskaffa pikar av trä (endast skaften?).

Till det norska fälttåget 1716 medfördes inga tält eftersom dessa hade 1712 lämnats kvar i Wismar. I stället fick de sova i ”hyttläger”. Nya tält levererades 1717. Överhuvudtaget var regementets utrustning i gott skick inför det norska fälttåget 1718 tack vare nödmynten. Ny tross hade införskaffats våren 1718.

En inventering av livkompaniets utrustning från 1699 nämner att varje soldat hade en dryckesflaska av koppar. 1709 omtalas kopparflaskor med tre halvstops rum (1,95 liter) vardera. 1714 nämns kopparflaska med rem. 1718 fanns det i samma kompani träflaskor (33), kopparflaskor (27) och flaskor av förtent bleck (90).

Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad (artikel i MAM 40). Stockholm (1983).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900).
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. (Faksimilutgåva 1988).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022).
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020).
Pihlström, Anton. Kungl. Dalregementets historia. Stockholm (1902-1911).
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686 (artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).