Upplands regemente var det indelta infanteriregemente som hade högst rang och det deltog under stora nordiska kriget i de flesta av de stora slagen. Upplänningarna landsteg tillsammans med Karl XII vid Humlebæk 1700 och grävde löpgravar vid Halden samma kväll som Karl XII stupade 1718. Däremellan hann det segra vid Düna, Kliszow, Praga, Holowczyn och Helsingborg. Regementet blev helt utplånat vid Poltava där det stod kvar på slagfältet när andra flydde. Den andra halvan av kriget blev dessvärre mindre ärofull. Det återuppsatta regementet utmärkte sig genom sin bristfälliga utrustning och en stor del av soldaterna var tvungna att gå barfota. Men i tid till det norska fälttåget 1718 var bristerna åtgärdade och Uppland räknades bland de bästa regementena i den svenska armén.

Upplands organisatoriska historia

I likhet med de andra landskapsregementena kan Upplands regemente söka sitt ursprung i fänikor från 1500-talet som rekryterades genom utskrivning. En fänika bestod ursprungligen av ca 500 man, men deras storlek krympte med tiden och de bytte i början av 1600-talet namn till kompanier och kom att sammanföras till större enheter som kallades för regementen. Gustav II Adolf organiserade armén i "landsregementen" som rekryterades från varsitt geografiskt område. Dessa landsregementen bildade i sin tur vanligen tre "fältregementen" som skickades ut på fälttågen. Fältregementena kom dock snabbt att ersätta landsregementena helt och hållet.

Fast för Upplands del gick utvecklingen långsammare än för de flesta andra landskapsregementen. Visserligen fanns det redan 1613 ett Upplandsregemente som 1617 bildade stommen till Upplands landsregemente (som även inkluderade Västmanland och Dalarna). Men något fast organiserat uppländskt landskapsregemente skulle inte bli verklighet förrän på 1630-talet. Landsregementets territorium var i praktiken bara ett rekryteringsområde och det fanns under andra halvan av 1620-talet två uppländska fältförband som levde sina egna liv i likhet med den föregående periodens fänikor. Egentligen är det först 1630 som det går att tala om ett samlat Upplands regemente, vilket enligt regeringsformen från 1634 skulle bestå av åtta kompanier och ha högst rang av alla landskapsregementen. Antalet kompanier och deras styrka varierade dock under 1600-talets beroende på behovet av manskap. Och det var även i fortsättningen vanligt att delar av regementet befann sig på olika platser. Med undantag för Kristinas kröning år 1650 var aldrig hela regementet hemma i Uppland under en period på 60 år som sträckte sig fram till slutet av skånska kriget.

Vid Kristinas kröning hade Upplands regemente en fredstida styrka på tio kompanier. Fler kompanier sattes upp under Karl X Gustavs krig men efter freden 1660 omorganiserades regementet återigen till tio kompanier varav fyra blev förlagda som garnisonstrupp i Pommern och sex stannade i Uppland.. Ytterligare förflyttningar av kompanier ägde rum under fredsperioden 1660-1674 men regementet var huvudsakligen uppdelat i en tysk och en uppländsk del. Kompanier i Tyskland blev efterhand sammanslagna och övertaliga officerare skickades då hem för att ta över nyuppsatta kompanier i Uppland.

När skånska kriget bröt ut hade hela regementet samlats i Wismar, enda undantaget var 41 soldater som bemannade olika uppländska slott. Detta fältregemente försvarade de tyska besittningarna fram till 1678 då det tvingades kapitulera i utbyte mot fritt återtåg till Sverige. Men en storm gjorde att transportflottan gick i grund vid Bornholm och de som inte drunknade togs tillfånga av danskarna. Innan dess hade dock den del av regementet som stannade i Sverige utökats kraftigt och stridit såväl i Skåne, Jämtland och som marininfanteri. Till slut blev den hemmavarande delen av regementet åtta kompanier starkt och ersatte därmed fältregementet i Tyskland helt och hållet.

Det tog tid innan regementet kom upp upp till den önskade fredstida styrkan på åtta kompanier med vardera 150 man (1200 man totalt). Vid mönstringen i augusti 1682 bestod regementet bara av 875 man. Riksdagen beslutade dock samma år att reformera den svenska krigsorganisationen. Istället för oregelbundet återkommande utskrivningar med osäkra resultat skulle bönderna i varje landskap själva stå för rekryteringen och upprätthålla ett bestämt antal soldater (det yngre indelningsverket eller "det ständiga knektehållet" som det egentligen hette). Upplands bönder slöt kontrakt med kronan den 27 oktober 1682 (bekräftad av kungen den 5 december) om att dela in landskapet i rotar som ansvarade för varsin soldat. Arbetet med att rotera landskapet blev klart våren 1684. Men eftersom även Livregementet till häst organiserade större delen av sina rusthåll i landskapet blev en korrigering av rotarna för Upplands regemente nödvändig för att fördela bördan rättvist.. Denna slutfördes 1692 även om en del arbete återstod med de indelningar som skulle försörja befälen. Från och med 1696 fick kompanierna häradsnamn istället för som tidigare vara uppkallade efter sina chefer. Därmed hade Upplands regemente fått den nedanstående organisationen med 1200 man fördelade på åtta kompanier som skulle gälla under hela 1700-talet.

Kompani	Härader/städer (rotar)	Kartan ger en grov bild av Upplands regementes geografiska fördelning samt vilka delar av landskapet som rekryterade åt Västmanlands regemente (vitt) och flottan (mörkgrått). Det ljusgrå Färentuna härad (Ekerö kommun) stod helt utanför indelningsverket. Siffrorna för båtsmän anger fredstid. I krigstid blev de fördubblade.
Livkompaniet	Örbyhus (114), Norunda (36)
Majorens (Olands)	Oland (146), Frösåker (4)
Rasbo	Rasbo (52), Vaksala (47), Närdinghundra (42), Norunda (6), Långhundra (3)
Hundra härads	Seminghundra (54), Långhundra (53), Ärlinghundra (24), Sjuhundra (19)
Sigtuna	Håbo (46), Ärlinghundra (44), Lagunda (27), Bro (23), Trögd (10)
Överstelöjtnantens (Enköpings)	Åsunda (80), Trögd (70)
Hagunda	Hagunda (62), Trögd (47), Lagunda (41)
Uppsala	Bälinge (67), Ulleråker (43), Norunda (37), Hagunda (2), Rasbo (1)
Väsby och Salbergs (Västmanlands regemente)	Torstuna (86),  Våla (61), Simtuna (97).
Norra Roslagens båtsmanskompani (280 man)	Örbyhus (28), Oland (33), Frösåker (74), Öregrund (4), Östhammar (9),  Häverö (20), Närdinghundra (11), Sjuhundra (19), Väddö (36), Lyhundra (45), Frötuna (1),
Södra Roslagens båtsmanskompani (269 man)	Frötuna (59), Bro (20), Vätö (18), Åker (33), Vallentuna (23), Långhundra (17), Sollentuna (27), Danderyd (26), Värmdö (39).
Stockholm stads båtsmanskompani (134 man)	Stockholm (100), Södertälje (10), Mariefred (4), Strängnäs (8), Torshälla (7), Eskilstuna (5)
De uppländska städerna bidrog också med båtsmän, men förutom Öregrund och Östhammar framgår det inte av min källa vilka kompanier de fördelades på (men om inte Roslagskompanierna så ingick de i "Uppstädernas kompani"): Uppsala (25), Enköping (10), Sigtuna (3), Norrtälje (10).

Förstärkningsmanskap under stora nordiska kriget

Samma del av indelningsverket som rekryterade Upplands regemente fick år 1700 i uppgift att sätta upp ytterligare 400 man. Detta gick till på så sätt att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra soldat, en så kallad tremänning. Dessa sammanfördes sedan med tremänningarna från Västmanland och Dalregementet för att bilda det 1 200 man starka Upplands tremänningsregemente vars överste var den sedermera kända generalen Adam Ludvig Lewenhaupt. Rekryteringen skedde i strid mot indelningsverkets kontrakt men rotebönderna blev lovande att tremänningarna inte skulle lämna hemlandet. Fast även detta löfte bröts när tremänningsregementet överfördes till Baltikum samtidigt med Upplands regemente i april 1701. Väl där kom regementet att splittras när en bataljon följde med huvudarmén till Polen 1702 medan den andra stannade kvar i Baltikum. En omorganisation ägde sedan rum 1703 när bataljonen i huvudarmén införlivades med Livgardet medan Upplands tremänningsregemente kompenserades med att få en bataljon från det upplösta Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente. Under Lewenhaupts befäl deltog det senare i slagen vid Jakobstadt, Gemäuerthof och Ljesna. Det sistnämnda slaget resulterade dock i en så stor förlust av utrustning att regementet upplöstes och manskapet överfördes till Livgardet 1708.

Tremänningarna var dock inte tillräckliga för arméns behov och 1703 beordrades rotebönderna att sätta upp femmänningar genom att rotarna slogs ihop i grupper av fem för att sätta ytterligare en ny soldat. Upplands 240 femmänningar sammanfördes med femmänningarna från Västmanland, Dalarna och Södermanland för att bilda det 960 man starka Upplands femmänningsregemente. Detta regemente fick stanna kvar i hemlandet och deltog i slaget vid Helsingborg 1710 tillsammans med sitt moderregemente. Det omvandlades 1720 till Stralsunds garnisonsregemente.

Tre- och femmänningarna var en engångsrekrytering och rotebönderna behövde inte ersätta deras förluster. Detta förhindrade dock inte att de 1712 tvingades sätta upp ett nytt tremänningsregemente på samma sätt som förra gången. Fast denna gång fick regementet stanna kvar i hemlandet fram till dess att det upplöstes 1719. Manskapet överfördes då till Livgardet, Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente med flera.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag och grå bakgrund en pyrrhusseger)

Upplands regemente har även Varberg 1565 och Narva 1581 som officiella segernamn.

Stora nordiska kriget

När kriget bröt ut skickades Upplands regemente till Karlskrona där det den 14 juni gick ombord på flottans skepp. Upplänningarna ingick i den styrka som landsteg vid Humlebæk den 25 juli och tvingade danskarna att sluta fred. Den 19 augusti lämnade upplänningarna Danmark och skeppades över till Landskrona varifrån de marscherade hem igen. Den långa vistelsen till sjöss hade resulterat i hög sjuklighet som gjorde att regementet inte kunde delta i det följande fälttåget mot Narva. Omfattningen av sjukligheten illustreras av ett kompani som den 22 september rapporterade att dess förluster var 3 döda och 41 sjuka.

Upplands regemente återvände till huvudarmén när det överfördes till Baltikum våren 1701 och mönstrades av Karl XII i Dorpat den 16 juni. Därefter följde regementet kungens marscher kors och tvärs i Polen och deltog i slagen vid Düna och Kliszow samt belägringen av Thorn. I slaget vid Düna stupade en major, två underofficerare, en trumslagare och 33 av manskapet (tre av de sistnämnda var spårlöst försvunna på slagfältet). De sårade utgjordes av två fänrikar, 6 underofficerare samt 86 korpraler och meniga. Några förlustsiffror för slaget vid Kliszow redovisas dessvärre inte i Upplands regementshistoriska verk som till skillnad från dem för andra regementen inte är särskilt omfattande. Detta illustreras av hur antalet rekryter som anlände till regementet redovisas i den inkompletta tabellen nedan som är baserad på Otto Bergströms bok.

Otto Bergström skriver (sid 88) att sammanlagt 239 rekryter hade fyllt vakanser mellan april 1701 och mars 1704. Enligt indelningsverket skulle vakanser fyllas med nya rekryter minst en gång om året. När regementet skulle återuppsättas 1709 fanns det 91 rekryter i Riga som inte hade kunnat ansluta sig till huvudarmén (1708 års kontingent), detta enligt Holm (sid 121).

I juli 1705 lämnade Upplands regemente huvudarmén för att ingå i garnisonen i Warszawa dit det anlände vid månadsskiftet. Den 14 oktober deltog upplänningarna i slaget vid Praga utanför Warszawa. Det var i synnerhet en styrka på 100 man under kapten Axel Bures befäl som utmärkte sig genom att avvärja fiendens angrepp tills de undsattes. Bure sårades och de flesta i hans styrka stupade. I slaget sårades även Valentin Daldorff i huvudet (han blev en månad senare ny regementschef) och en fänrik blev dödligt sårad.

På nyårsafton 1705 återförenades regementet med huvudarmén som marscherade mot ryssarna i Grodno. Efter att hotet från den ryska armén hade undanröjts marscherade armén långsamt mot Sachsen som invaderades i slutet av augusti. Där kom armén att stanna i ett år och Upplands regemente blev förlagt i Martin Luthers hemstad Wittenberg fram till 23 augusti 1707.

Under det ryska fälttåget deltog regementet i slaget vid Holowczyn där en löjtnant blev sårad i huvudet och "flera av regementet stupade" enligt Bergström. Anders Pihlströms dagbok har mer detaljerade uppgifter och nämner att 5 gemena stupade samt att de sårade utgjordes av 5 officerare, 4 underofficerare och 44 gemena.

Nästa krigshändelse var stormningen av fästningen Veprik i Ukraina den 7 januari 1709. Denna leddes av Upplands överste De Frietzcky som dock stupade tillsammans med sin överstelöjtnant varmed befälet gick över till Skaraborgs regementschef. Veprik föll men regementets förluster var höga. Utöver de två regementsofficerarna stupade ytterligare två officerare, sex underofficerare och 99 man. De sårade utgjordes av 11 officerare (varav en dödligt) och 202 man.

Än värre var förlusterna i slaget vid Poltava den 28 juni 1709 där regementet stod kvar när andra flydde och därför utplånades. Av de 600 man som deltog i slaget var det ingen som kom tillbaka och de enda som kapitulerade vid Perevolotjna var 70 man som hade befunnit sig i trossen. Av regementets 52 officerare stupade 32 stycken (62 % av det totala antalet och med god marginal det högsta procentuella dödstalet). Tolv sårade och tre oskadda officerare togs tillfånga på slagfältet medan två saknades efter slaget. En löjtnant och en fänrik som hade stannat vid trossen lyckades ta sig till Osmanska riket med Karl XII och deltog sedan i kalabaliken i Bender. Men de två var det enda som återstod av det regemente som hade segrat vid Humlebæk, Düna, Kliszow, Praga och Holowczyn.

Det återuppsatta regementet 1709-1721

När armén återuppsattes efter Poltava stack Uppland ut genom att ta längre tid på sig att bli färdigt. Ordern om att rekrytera regementena skickades den 7 september 1709 och den 13 oktober fick överstarna order om att börja öva manskapet. Men för Upplands del var detta inte möjligt eftersom endast 300 man hade rekryterats då. När det fick order om att marschera mot Skåne den 17 januari 1710 hade 1036 man rekryterats men det var fortfarande mycket av utrustningen som saknades. I slaget vid Helsingborg stred det till exempel utan fanor och nästan inga soldater hade värjor. Bristen på utrustning, framförallt skor, skulle bli en lång följetong för regementet som var i så dåligt skick att det inte kunde ingå i den fältarmé som fördes över till Pommern 1712. Magnus Stenbock konstaterade nämligen att "manskapet liknar mer tiggare än soldater".

Orsaken till senfärdigheten och misären tycks i första hand ha varit Upplands landshövding Johan Hoghusen som visade alltför stor hänsyn till roteböndernas klagomål om hur deras fattigdom förhindrade dem från att fullfölja sina skyldigheter. Ingenting tyder emellertid på att upplänningarna hade det sämre ställt än övriga landsdelar och ändå lyckades de andra landshövdingarna genomföra återuppsättningen mycket snabbare och smidigare än Hoghusen.

I slaget vid Helsingborg deltog regementet med 976 man (inklusive befäl).  Majoren och regementskvartermästaren stupade medan översten och en kapten blev dödligt sårade. Ytterligare 5 officerare och 5 underofficerare sårades. Av manskapet stupade 35 och 101 sårades. Vården av de sårade försvårades av att regementet ännu inte hade några fältskärer eller fältskärsgesäller.

Enligt en avgångsrulla som gällde fram till 25 maj 1710 rapporterade regementet att det hade 275 vakanser. Dessa berodde på att 197 soldater hade dött, 16 var saknade efter slaget vid Helsingborg, 6 hade deserterat och 56 rotar hade varit vakanta redan vid avmarschen från Uppland. Vid generalmönstringen i Ystad den 25 augusti 1710 listas 411 man som närvarande. 97 man som kommenderade till Riga (som hade erövrats av ryssarna den 4 juli!) och 108 man kommenderade i närheten av Ystad, 35 frånvarande, 129 sjuka i Ystad och 326 sjuka på andra platser. 94 rotar var vakanta.  Vakanserna steg under hösten 1710 till 428 man, men endast 230 man blev rekryterade vid samma tid. Ett år senare i början av 1712 var 192 rotar vakanta och den 5 februari 1713 var det 217 vakanser.

Under 1713 skickades 100 man till Stralsund för ingå i dess garnison som från och med september inkluderade en hel uppländsk bataljon som var fortfarande kvar där i november. Men bortsett från detta och återkommande kommenderingar till flottan så förblev Upplands regemente hemma i Sverige. Låt vara att tiden från november 1716 och hela 1717 är okänd eftersom regementets journaler saknas helt för den perioden. Troligen har dokument i regementets arkiv återanvänts till något annat ändamål vid något tillfälle.

Perioden av misär tycks dock ha passerat när en generalmönstring genomfördes den 4 maj 1715 och översten hyllades för sitt välövade manskap som "nu för tiden är ett ibland de bästa regementen, som stå färdiga till H. K. Majt:s höga tjänst".  Vakanserna var då bara 68 man och vid generalmönstringen 1718 var regementet 1182 man starkt så det var nästan fulltaligt när det norska fälttåget inleddes (74 man var dock kommenderade till Åland april-oktober där fredsförhandlingar med Ryssland pågick). Kvällen den 30 november var 279 upplänningar kommenderade till att gräva löpgravar vid Fredrikstens fästning så det var kanske deras arbete som Karl XII övervakade när han stupade. Återtåget till Sverige mitt i vintern blev mödosamt och den 24 mars 1719 var endast 619 man tjänstdugliga, 457 man sjuka och 177 vakanser (summan blir 1253 eftersom extra värvade furirskyttar hade införts i krigsorganisationen). Vid generalmönstringen den 14 september samma år var 836 man närvarande, 16 sjuka, 8 på Vaxholm, 1 befordrad, 1 kvar i Värmland, 37 avskedade, 3 hade deserterat och 298 rotar var vakanta.

Efter det norska fälttåget var regementet förlagt i närheten av Stockholm fram till den 8 september 1721 då de marscherade tillbaka till hemorten. Därmed var stora nordiska kriget över för Upplands regemente

Kommenderingar på flottan

Hösten 1710 var ett kompani under kapten Ulfs befäl vid flottan. Den 20 augusti 1711 kommenderades 150 till Halmstad för att gå ombord på  flottan, men de var ännu kvar i Halmstad i oktober då de beordrades att marschera till Karlskona. De avseglade därifrån den 24 november som besättning på en transportflotta som landsatte flera regementen i Pommern. Ännu en kommendering lämnade Karlskrona den 23 augusti 1712 som besättning på den transportflotta som överförde 10 000 man till Pommern. Dessa illa klädda kommenderade soldater drabbades hårt av en pestepidemi som bröt ut på flottan. Eventuellt var hela regementet därefter kommenderat till flottan.

I februari 1713 var 87 man kommenderade till flottan och förblev där fram till den 5 december och stred mot ryssarna i de finska skären. April 1714 blev 358 man kommenderade till flottan och dessa deltog i slaget vid Hangöudd den 27 juli där 68 upplänningar antingen stupade eller togs tillfånga.

Även år 1715 hade Uppland en sjökommendering eftersom 222 man befanns sig till sjöss den 20 maj och deltog i ett slag mot danskarna. 

Den 24 mars 1720 fick regementet order att marschera till Stockholm och i april var 800 man ombord på flottan. Detta tycks dock ha varit en tillfällig kommendering eftersom den 3 maj deltog regementet i en parad under Fredrik I:s kröning i Stockholm.

Upplands karolinska uniformer

Uppland fick sina första karolinska uniformer sommaren 1691 som då ersatte de tidigare röda rockarna med gula uppslag som regementet fick 1683/1684. De röda rockarna skulle dock fortfarande brukas vid kommenderingar samt kompani- och bataljonsmöten. Den nya karolinska uniformen användes därmed under fredstid endast vid regementsmöten och var fortfarande i bruk när stora nordiska kriget bröt ut. Vissa plagg blev utbytta i april 1701 men de tio år gamla rockarna behölls. Karl XII skrev ett brev till Magnus Stenbock i november 1702 där han nämnde att Uppland var ett av fem regementen i huvudarmén som var "illa försedda medh kläder" och ville att Stenbock skulle skaffa fram medel (kontributioner från polackerna) för att kunna åtgärda de värsta bristerna. Nya rockar bör därför ha delats ut 1703 eftersom regementet i juni 1704 fick nya västar och byxor som ersatte dem som hade delats ut 1701. Förmodligen blev regementet nymunderat under vistelsen i Sachsen 1706-1707 men vi saknar belägg för det. Beskrivningarna av rekryternas uniformer 1707 och 1708 är dock en ledtråd till hur uniformerna såg ut under ryska fälttåget.

I slaget vid Poltava blev Upplands regemente utplånat och allting behövdes därför införskaffas på nytt när det skulle återuppsättas hösten 1709-1710. Men dessvärre stack Uppland ut genom att ta väldigt lång tid på sig för att bli färdigt och det deltog i skånska fälttåget 1710 med mycket bristfällig utrustning. Det skulle ta flera år innan alla brister blev åtgärdade och även om uniformerna var i relativt gott skick under norska fälttåget 1718 så blev tillståndet allt sämre under de sista åren av stora nordiska kriget.

Tabellen nedan ger en uppfattning om hur Upplands ständiga brist på materiel såg ut och hur leveranser av materiel kom pö om pö under 1710-talet.

Rapporterade brister och levererad materiel

Frihetstidens uniformer

De sista åren av stora nordiska kriget var munderingen återigen sliten. 1718 var det framförallt kapporna som det klagades på. Vid generalmönstringen 1719 fanns det endast 312 kappor kvar och munderingen ansågs allmänt som försliten. Släpkläder (inklusive två par "svenska skor") som skulle delas ut varje år hade inte levererats detta år. 1720 var munderingarna i ett mycket dåligt skick. Nästan alla hattar och mer än hälften av rockarna var utslitna. De 231 skinnvästarna var halvslitna medan de 870 gula klädesvästarna var i ett sämre skick. En mindre del av skinnbyxorna var "mest förslitna" medan ungefär hälften var odugliga. Fem av sex strumpor var utslitna, vilket i något mindre grad även gällde de "tyska" skorna. Även vid denna mönstring hade inga släpkläder delats ut sedan 1718, men detta skedde innan året var slut. 1721 var tillståndet ännu sämre, förutom gula strumpor och ett mindre antal handskar som var nya. Soldaterna hade tidigare för egna pengar köpt ett par grå och ett par gula strumpor vardera samt damasker av svart läder vilket nu var utslitet.

Nästa gång som Upplands uniformer beskrivs är år 1736 (Bergström sid 312). Då bestod manskapets uniform av en blå livrock med gult foder, gula västar och byxor av kläde, gula strumpor, skor med spännen samt hattar med vita snören. På 1730-talet omtalas även ”nattmössor” som användes vid vakttjänstgörning på nätterna. Januari 1740 beviljades regementet byxor av renskinn. Alla soldater skulle då ha hårpiskor i nacken samt ha mustascher, de som hade dålig skäggväxt fick göra mustascher av skäggvax. Bellander skriver (sid 316) att Uppland var 1747 ett av fem regementen som hade brukat sina uniformer under längst tid.

Regementet fick 1748 grenadjärmössor genom att kungen skänkte dem plåtarna medan kompanicheferna fick bekosta resten av grenadjärmössorna. Plåtarna var i bruk fram till 1795 och en av dem är bevarad (se bild nedan). Motivet utgörs av en brinnande granat längst upp. I mitten lilla riksvapnet i en krönt sköld omgiven av drakvingar, fanor och trumpeter. Längst ned Upplands vapen.

Uniformen för Upplands underofficerare förenklades 1721 så att de endast skulle ha silvergalon på hatten. Tidigare hade de även haft dem kring ärmar, krage och fickor enligt Bergström (sid 312). Från och med 1735 ändrades den blå färgen på krage, uppslag och foder samt väst och byxor till chamois-gul för infanteriets underofficerare (Bellander sid 297). Bergström beskriver på sidan 313 hur uniformen för en fältväbel såg ut 1758 (den underofficer som hade högst rang):  hatt med silvergalon, blå rock med uppslag, foder och krage i chamois samt försilvrade knappar med Upplands vapen broderat med guld och snören på bröstet och ryggen samt rock och väst prydd med gula, vita och röda kamelgarnsnören. Väst och byxor av chamois. Profosserna som skulle se "hiskeliga" hade då björnskinnsmössor med försilvrade plåtar och inget broderat vapen, men var i övrigt likt fältväbelns uniform.

De uniformer som bars när pommerska kriget (1757-1762) avslutades ansågs då vara så utslitna att de borde kasseras. Men trots det blev de lagade och kompletterade så att nästa uniformer inte delades ut förrän 1771. Då hade uniformsförordningen från 1765 (se bild nedan) trätt i kraft och den hade ersatt den klassiska karolinska uniformsmodellen. Upplands uniformsfärger förblev blått och gult, men en nyhet var att rocken fick gula bröstrevärer. Dessa m/1765-uniformer syddes sedan om till gustavianska m/1779-uniformer år 1780.

Upplands fanor under 1700-talet

Olof Hoffmans modellritningar av Upplands liv- och kompanifana m/1686

Enligt förordningen från 1686 skulle 7 av 8 kompanier i Upplands regemente ha röda fanor med Upplands vapen (ett riksäpple i guld) omgivet av en grön lagerkrans. Livkompaniet skulle ha en vit fana med Sveriges riksvapen i mitten och Upplands vapen i det övre inre hörnet.

Den första sviten m/1686-fanor kvitterades ut den 30 december 1694 av regementschefen och var tillverkade av Helana Kräll i intarsia. Dessa fanor ska sedan ha burits ända fram till slaget vid Poltava varefter de förlorades till ryssarna. Eventuellt kan de dock innan dess ha blivit delvis ersatta. Ryssarna noterade nämligen att kompanifanorna hade olika färg och trodde därför att de tillhörde två separata regementen. Tre kompanifanor var fortfarande röda medan de övriga fyra hade blivit så pass blekta att de var sandfärgade. Inga källor nämner något om nya fanor mellan 1694 och 1709, men detta gäller även för Skaraborgs regemente som bevisligen måste ha fått en ny uppsättning fanor under den perioden. Hur som helst fördes fanorna som förlorades i Ukraina till Moskva där de sedan förstördes när Kreml brann ned 1737. De fanor som fortfarande var röda hade vita stänger av furu..

Nästa uppsättning m/1686-fanor målades vintern 1709-1710 av antingen Daniel Stawert eller Johan Wikman. Denna svit delades ut först i mars 1710 vilket innebar att regementet stred i slaget vid Helsingborg utan fanor. Väl utlämnade bars fanorna under resten av kriget och 1720 bedömdes de vara "uthblekta och försletne". Det skulle dock dröja till 1727 innan de fick en ny uppsättning fanor (målade av Johan Wikman). Till skillnad från sviten från 1710 ska det finnas en bevarad fana från 1727 men jag har tyvärr ingen bild på den.

Liv- och kompanifana som var i bruk 1741-1771

En modifierad version av m/1686 delades troligen ut före årsskiftet 1742 då regementet befann sig i Finland under hattarnas ryska krig. Istället för målad dekor var fanorna broderade av Christoffer Sergel vilket innebar att motivet hade blivit mindre för att inte göra duken alltför tung. Antalet fanor hade dessutom begränsats till en livfana och tre kompanifanor (det vill säga två fanor per bataljon), vilket hade blivit den nya standarden i den svenska armén.

Inför Gustav III:s kröning 1771 broderades en ny uppsättning fanor av Tobias Leij den yngre. Denna följde förordningen från 1766 som hade ersatt lagerkransen med en inramning bestående av palmblad och krona i guld. Dessa fanor blev kasserade vid generalmönstringen 1793 och ersattes av en ny svit från 1796 (troligen broderade av Frans Oldenburg). Den sista m/1766-sviten broderades 1814 av Anne-Marie Fellborg. Den var delvis ersättning av sviten från 1796 och bestod av en livfana och två kompanifanor. En kompanifana från Fellborgs svit är bevarad och i gott skick.

Övrig utrustning

Bajonetter levererades 1696 från Vira bruk och skiljde sig från övriga regementen genom att de var tveeggade och försedda med tång. De var avsedda att förses med träskaft och springfjädrar men blev 1701 modifierade och försedda med hylsor så att de skulle passa regementets musköter.

Ett förslag till tross från den 8 februari 1701 anger att antalet rustvagnar skulle vara 15 för staben (varav 2 markenterivagnar) och 20 för kompanierna (jämte 8 marketenterivagnar). "Pagaget" på vagnarna skulle innehålla 21 officerstält, 258 manskapstält (sex man per tält), 32 musköttält, 100 kittlar, 10 handkvarnar, 32 krutsäckar och 40 bagagsadlar (Nordensvan sid 127).

När Upplands regemente återuppsattes 1709 fick översten tillstånd från defensionskommissionen att utrusta allt manskap med flintlåsmusköter och bajonetter. Det är oklart när en tredjedel av manskapet återigen fick pikar, men förmodligen skedde det 1716 efter Karl XII:s återkomst till Sverige. Under det norska fälttåget 1718 var också endast 800 man utrustade som musketerare. Efter Karl XII:s död verkar piken ha avvecklats igen. I ett brev till krigskollegium den 5 juli 1719 begär Upplands regementschef att få 102 nya musköter eftersom andelen pikenerare skulle sänkas från en tredjedel till en fjärdedel. I ett nytt brev den 1 augusti begär han att få ytterligare 213 musköter så att även resterande pikenerare kan ombeväpnas. Men redan den 24 november 1719 kom en kunglig resolution som bestämde att en fjärdedel av manskapet i varje infanteriregemente skulle ha pikar.

Intressant nog skulle regementet bara ha kulor så det räckte till 30 stycken per soldat och endast två granater per grenadjär inför det skånska fälttåget. Detta behov kan ha förändrats år 1718 när granat- och patronväskorna från 1709 skulle bytas ut eftersom de dels var för gamla och dels var för små.

Samtliga soldater skulle även ha fått värjor 1709, men leveransen av dessa dröjde så att 1061 man saknade värja under fälttåget i Skåne. I mars 1710 delades nya värjor ut så att endast tre stycken saknade dem i maj. Dessa kan dock inte ha varit reglementsenliga värjor eftersom det konstaterades vid generalmönstringen i augusti samma år att nästan ingen hade kommissvärjor.

Den 10 mars 1711 delades 200 danska tält ut till regementet. Dessa hade blivit svenskt krigsbyte efter slaget vid Helsingborg.

Regementets 16 trummor var 1717 "egalt målade och Upplands vapnet förgyllt påsatt". Trumslagarna var 1719 beväpnade med hirschfängare och hade 1721 överklädda trumremmar.

Officerare var 1718 beväpnade med halvpikar och studsare samt hade även halskrage. Grenadjärunderofficerarna hade 8 "kurzgevär".

1721 fanns det i Uppsala slott 8 rustvagnslock ”som äro med blå oljefärg anstrukne. Dito 8 st. rustvagnskorgar av brädor, svarta anstrukna”.

Anders Pihlströms dagbok 1708–1723. Stockholm (1903).

Asker, Björn. Upplands regemente och Karl XI:s uniformsreformer (artikel i MAM 39). Stockholm (1981).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Bergström, Otto. Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia. Stockholm (1882).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900).
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. (Faksimilutgåva 1988).
Holm, Torsten – Nilsson, Sven A. med flera. Kungl. Upplands regementes historia. Uppsala (1958).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022).
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020).
Nordensvan, Otto. Svenska armén åren 1700–1709. (artikel i KFÅ 1916). Lund (1917).
Stille, Arthur. Kriget i Skåne 1709-1710. Stockholm (1903).
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686 (artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).