Västmanland var ett regemente som användes flitigt under stormaktstidens fälttåg. Eftersom dess rekryteringsområde inte var en gränsbygd behövdes det inte lämnas kvar i hemlandet och var istället ett givet bidrag till de fältarméer som stred på andra sidan Östersjön. Under stora nordiska kriget räknades Västmanland rent av som ett av de bästa regementena. Det utmärkte sig då som det enda regemente som deltog i samtliga större fältslag.

Organisationshistoria

Västmanlands regemente kan leda sitt ursprung till den fänika som sattes upp i Västmanland i mitten av 1500-talet och som rekryterades genom utskrivning. Länge fanns det bara en Västmanlandsfänika men i början av 1600-talet tillkom flera stycken. Samtidigt minskade storleken på dem och de kom att byta namn till kompanier. Från och med 1613 samlades kompanierna i ett större regemente som även inkluderade kompanier från Uppland och Dalarna. Detta regemente kallades från 1617 för Upplands landsregemente och blev sedan indelat i tre fältregementen. 1628 blev fältregementet från Västmanland ett självständigt regemente bestående av åtta kompanier (av dessa bidrog dock Dalarna och Uppland med två kompanier vardera). 1641 togs ett beslut om att utöka regementet till tolv kompanier men troligen kom det aldrig upp i mer än tio kompanier innan det återgick till den gamla organisationen 1645.

Västmanlands regemente rekryterades i likhet med de tidigare fänikorna huvudsakligen genom utskrivning fram till 1682. Undantaget var den del som rekryterades i Dalarna eftersom detta landskap hade slutit avtal med kronan om att införa ett "ständigt knektehåll". Detta innebar att bönderna slapp utskrivning i utbyte mot att de själva genom värvning upprätthöll ett bestämt antal soldater. Från och med 1635 utgjorde Dalarnas bidrag till Västmanlands regemente 260 man och detta förblev oförändrat fram till den 27 oktober 1682 då även Upplands och Västmanlands bönder gick med på att införa det ständiga knektehållet (eller indelningsverket som det oftast kallas för). Den omorganisation som följde året efter när kontrakten med bönderna skulle verkställas innebar att Dalarnas bidrag till Västmanlands regemente minskade till 205 rotar (varje rote ansvarade för varsin soldat). Även den geografiska fördelningen av Dalarnas bidrag förändrades från att ha utgjort västra Dalarna till att istället komma från södra Dalarna. I själva Västmanland bildades 733 rotar och i de delar av Uppland och Södermanland som tillhörde Västmanlands län bildades ytterligare 244 respektive 5 rotar så att summan blev ett 1200 man starkt Västmanlands regemente fördelade på 8 kompanier à 150 man.

Från och med 1690 fick kompanierna geografiska namn istället för att som tidigare vara uppkallade efter kompanicheferna. Därmed hade regementet fått den nedanstående organisationen som det skulle behålla under hela 1700-talet.

Kompani	Härader, tingslag (rotar)	Kartan ovan har landskapet Västmanlands gränser i rött medan gränserna för de härader som ingick i Västmanlands län är svarta. Den ger en grov uppfattning om regementets geografiska spridning. Det grå området var befriat från att rekrytera soldater i fredstid.
Livkompaniet	Yttertjurbo (29), Siende (57), Norrbo (54), Vagnsbro (10)
Västerås	Norrbo (9), Tuhundra (61), Snevringe (80)
Strömsholms	Snevringe (80), Åkerbo (70)
Kungsörs	Åkerbo (95), Fellingsbro (55)
Bergslags	Vagnsbro (32), Norberg (37), Skinnskatteberg (26), Söderbärke (17), Norrbärke (22), Grangärde (16)
Överstelöjtnantens (Folkares)	Folkare (93), Hedemora (57)
Majorens (Väsby)	Simtuna (88), Övertjurbo (51), Torstuna (6), Yttertjurbo (5)
Salbergs	Simtuna (9), Våla (61), Torstuna (80)

Städerna i Västmanland rekryterade manskap åt flottan. Dessa så kallade båtsmän fördelade sig i fredstid på följande sätt: Västerås (24), Arboga, (16), Köping (13), Lindesberg (6). Nora (8). I krigstid blev antalet båtsmän fördubblade.

Förstärkningsmanskap 1675-1679

Under krigstid ökade behovet av manskap och regeringen försökte på olika sätt öka storleken på armén. För den del av Västmanlands regemente som rekryterades genom utskrivning var detta inte något större problem eftersom det inte fanns någon begränsning för hur många som fick skrivas ut. Under skånska kriget tillkom därför genom en extra utskrivning så kallade sexmänningar eller sjättingar. Namnet fick de genom att Västmanland delades in i rotar bestående av sex man vardera och en av dessa blev utskriven. Sammanlagt två kompanier med vardera 150 man sattes upp och de mönstrades i Västerås januari 1677. De ingick samma år i en styrka som återerövrade Blekinge februari-mars och sedan bekämpade snapphanar i norra Skåne. 1678 användes de som garnisonstrupp i Karlshamn, Kristianopel och Kalmar.

Västmanlands sexmänningar kallades även för utskottsfolk, vilket dock var en benämning på det extra manskap som sattes upp i Dalarna. Eftersom Dalarna hade infört det "ständiga knektehållet" hade kronan inte rätt att kräva mer än dess ordinarie 1400 man (varav 260 tillhörde Västmanlands regemente). Detta avtal rundades dock genom att varje rote fick bidra med en person till ett slags bondeuppbåd under landshövdingens befäl som sattes upp 1675. Detta "utskottsfolk" bildade sedan ett regemente som även inkluderade rotarna från Västmanlands rekryteringsområde. Läs mer om dem i artikeln om Dalregementet.

Förstärkningsmanskap 1700-1721

Samma del av indelningsverket som rekryterade Västmanlands regemente fick år 1700 i uppgift att sätta upp ytterligare 400 man. Detta gick till på så sätt att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra soldat, en så kallad tremänning. Dessa sammanfördes sedan med tremänningarna från Uppland och Dalregementet för att bilda det 1 200 man starka Upplands tremänningsregemente vars överste var den sedermera kända generalen Adam Ludvig Lewenhaupt. Rekryteringen skedde i strid mot indelningsverkets kontrakt men rotebönderna blev lovande att tremänningarna inte skulle lämna hemlandet. Fast även detta löfte bröts när tremänningsregementet överfördes till Baltikum i april 1701. Väl där kom regementet att splittras när en bataljon följde med huvudarmén till Polen 1702 medan den andra stannade kvar i Baltikum. En omorganisation ägde sedan rum 1703 när bataljonen i huvudarmén införlivades med Livgardet medan Upplands tremänningsregemente kompenserades med att få en bataljon från det upplösta Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente. Under Lewenhaupts befäl deltog det senare i slagen vid Jakobstadt, Gemäuerthof och Ljesna. Det sistnämnda slaget resulterade dock i en så stor förlust av utrustning att regementet upplöstes och manskapet överfördes till Livgardet 1708.

Tremänningarna var dock inte tillräckliga för arméns behov och 1703 beordrades rotebönderna att sätta upp femmänningar genom att rotarna slogs ihop i grupper av fem för att sätta ytterligare en ny soldat. Upplands 240 femmänningar sammanfördes med femmänningarna från Västmanland, Dalarna och Södermanland för att bilda det 960 man starka Upplands femmänningsregemente. Detta regemente fick stanna kvar i hemlandet och deltog i slaget vid Helsingborg 1710 tillsammans med sitt moderregemente. Det omvandlades 1720 till Stralsunds garnisonsregemente.

Tre- och femmänningarna var en engångsrekrytering och rotebönderna behövde inte ersätta deras förluster. Detta förhindrade dock inte att de 1712 tvingades sätta upp ett nytt tremänningsregemente på samma sätt som förra gången. Fast denna gång fick regementet stanna kvar i hemlandet fram till dess att det upplöstes 1719. Manskapet överfördes då till Livgardet, Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente med flera.

Krigsorganisation under stora nordiska kriget

Tillfälliga avvikelser från indelningsverkets standardorganisation ägde rum under stora nordiska kriget genom att extra personal anställdes genom värvning. När regementet gick ut i fält 1700 genomfördes en omorganisation så att manskapet fördelades på tolv kompanier á 100 man och att antalet officerare utökades så att varje kompani skulle få full bemanning. I november samma år togs dessutom ett beslut om att stabskompanierna (Livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens kompani) skulle få varsin kapten och ytterligare en kapten skulle utses för att leda regementets grenadjärer.

Den 18 januari 1701 gick man tillbaka till den gamla organisationen med åtta kompanier á 150 man. Antalet officerare minskade dock inte, utan varje kompani skulle nu ha en extra kapten, löjtnant och fänrik (så kallade fördubblings- eller sekundofficerare). Under våren infördes även fördubblingsunderofficerare genom att varje kompani skulle få en extra fältväbel, sergeant och förare. Därmed skulle varje kompani ha åtta underofficerare istället för det normala fem. År 1708 fanns det dock som regel nio underofficerare i varje kompani.

Regementsstaben var åtminstone tidvis utökad med en regementsadjutant, en regementsauditör och en regementskommissarie. 1718 fanns det dessutom en fältskärsgesäll vid varje kompani.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön färg anger segrar, röd färg nederlag)

Västmanlands regemente lades ned år 1927

Skånska kriget

Under skånska kriget var regementet aldrig samlat utan en del stred i Tyskland medan en annan del var huvudsakligen kommenderat till flottan. Trupperna i Tyskland blev tidigt avskurna från hemlandet eftersom den danska flottan uppnådde sjöherravälde. Utan hopp om förstärkningar fick de försvara ett krympande territorium i Pommern mot en övermäktig fientlig koalition. Hösten 1678 tvingades de ge upp sitt sista fäste i Tyskland (Stralsund) i utbyte mot fritt återtåg till Sverige. Men transportflottan strandade vid Bornholm och västmanlänningarna blev danska krigsfångar.

Egentligen var det meningen att hela regementet skulle föras till Pommern 1674, men brist på manskap innebar att endast sex kompanier skickades dit. Förmyndarregeringens bristfälliga förvaltning 1660-1672 innebar att det var vanligt med uteblivna löner och att soldaterna svalt i lägren. Resultatet var utbredd desertering och många frånvarande i regementets rullor. Vid mönstringen i Västerås den 18 juni 1674 hade regementets åtta kompanier endast 550 meniga. När regementet avreste den 13 juli hade dock styrkan utökats till 711 man som hade fördelats till bara sex kompanier. Befälen till de övriga två kompanierna stannade kvar i Sverige för att fortsätta rekrytera mer manskap. Den hemmavarande styrkan ökade med tiden eftersom inga rekryter kunde skickas till Tyskland. Men de utgjorde aldrig ett fältförband och utöver kommenderingar till flottan användes de som garnisonstrupp.

Fälttåget i Tyskland

Västmanlands regemente överfördes till Pommern 1674 där tre kompanier förlades i Demmin och åtminstone två i Greifswald (augusti-oktober). I slutet av året korsade regementet gränsen till Brandenburg varefter det omgående lades i vinterkvarter. Först i maj 1675 inleddes det egentliga fälttåget. Västmanlänningarna deltog inte i slaget vid Fehrbellin den 18 juni, men konsekvensen av nederlaget blev att de och resten av armén återvände till svenska Pommern redan i slutet av juni. Västmanlands regemente hade den 30 april mönstrat en styrka bestående av 107 befäl och 679 meniga. I juli redovisades en styrka bestående av 106 befäl och 608 meniga. Förlusterna utgjordes av 16 desertörer, 14 döda, 16 sårade & sjuka, 23 kvarlämnade under marschen hem och 3 tillfångatagna.

I september invaderades svenska Pommern och de svenska trupperna drog sig tillbaka till fästningarna. Västmanlands regemente hamnade troligen i Stralsund. Västmanlänningar deltog nämligen i en undsättningskår till Wismar som skickades från Stralsund. Denna blev dock inte framgångsrik och på tillbakavägen lämnades 16 rotar av regementet kvar som garnison i Ribnitz. Danskt kavalleri attackerade Ribnitz den 13 december och tvingade garnisonen att kapitulera varmed 90 västmanlänningar togs tillfånga.

I början av 1676 var Västmanlands regemente förlagt i Demmin och den fientliga koalitionen inledde en belägring av denna fästning i augusti. Eftersom garnisonen till slut bara hade 480 stridsdugliga män valde de att kapitulera i utbyte mot fritt avtåg till Stralsund den 10 oktober. Vid ankomsten till Stralsund hade Västmanlands regemente en styrka på omkring 400 man. Västmanlänningarna stannade kvar i Stralsund medan deras överste, som var skicklig på fästningskrig, blev utlånad till Stettins garnison som belägrades under andra halvan av 1677. Han stupade dock redan i augusti.

I september 1677 erövrade fiendekoalitionen hela Rügen sånär som skansen vid Neue Fähre som försvarades av 550 man varav ca 100 var västmanlänningar. När den svenske fältherren Königsmarck gick till motattack efter årsskiftet ingick Västmanlands regemente i hans fältarmé och den 8 januari 1678 segrade de i slaget på Rügen, varefter hela ön återerövrades. Västmanlänningarnas förluster i slaget utgjordes endast av 1 fänrik och 5 meniga som sårades. Framgången i Rügen följdes upp i mars med en månadslång räd in i Mecklenburg som 2 kaptener och 208 man från Västmanlands regemente deltog i. Under samma månad var regementets totala styrka 507 stridande och 61 sjuka. Men sommaren 1678 hade den sjunkit till 370 man. Några västmanlänningar hade blivit tillfångatagna i en strid vid Löcknitz den 4 juni.

I september 1678 redovisade regementet 170 man som låg i fält på Rügen och 25 man som var förlagda i skansen vid Neue Fähr, medan 276 man var kvar i Stralsund. Dessa kunde inte förhindra fiendekoalitionen från att återigen erövra Rügen denna månad. Den svenska styrkan på Rügen genomförde en evakuering till Stralsund men mer än hälften av infanteriet gick förlorat. En garnison på 250 man hade lämnats kvar i Neue Fähr, där dock majoriteten utgjordes av före detta krigsfångar som hade värvats av svenskarna. De var ovilliga att fortsätta strida och gjorde myteri mot officerarna som barrikaderade sig i en av bastionerna tillsammans 25 lojala västmanlänningar. Till slut insåg officerarna att det var meningslöst att fortsätta striden och de gick med på att kapitulera den 16 september.

Vid månadsskiftet september-oktober rapporterades det att 128 västmanlänningar med befäl hade återvänt från Rügen, vilket innebar att 76 man hade förlorats under striderna på Rügen. I samma rapport angavs 27 man vara kommenderade till Damgarten, 32 vara sjuka och återstående 210 stridande var kvar i Stralsund.

I slutet av september inledde Brandenburg en belägring av Stralsund och situationen blev snabbt ohållbar för den fåtaliga garnisonen som även mötte motstånd från civilbefolkningen som ville att staden skulle kapitulera. Den 15 oktober kapitulerade garnisonen som då hade en styrka på 2543 man, varav 234 västmanlänningar. De beviljades fritt återtåg till Sverige med all utrustning i behåll (fanor, kanoner och hästar med mera). Danmark ogillade dessa villkor och förhalade transporten till Sverige så att den inleddes först den 4 december. När större delen av transportflottan gick på grund vid Bornholm valde danskarna dessutom att ta den svenska styrkan (som inkluderade västmanlänningarna) till fånga.

Av 6 standar och 22 fanor som togs vid Bornholm kan möjligen fyra identifieras med Västmanland. Det tillfångatagna manskapet (inklusive befäl 301 man) återvände inte till Sverige förrän sommaren 1680. Marschen hem gick via det återlämnande Bremen och embarkeringen till skeppen mot Sverige skedde i Lübeck.

Kompanierna i Sverige

I hemlandet lämnades en kader till två kompanier kvar 1674 för att fullborda rekryteringen av regementet. I juli 1675 hade dock endast 59 man rekryterats till dessa kompanier och planen var att de skulle överföras till Tyskland i oktober. Sjötransporten kom dock inte längre än till Gotland och tvingades vända tillbaka på grund av dåligt väder och mycket hög sjuklighet.

I april 1676 hade den hemmavarande delen av Västmanlands regemente uppnått en styrka på 213 meniga och dessa blev kommenderade till flottan. De deltog sedan i det olyckliga slaget vid Ölands södra udde den 1 juni. Det är oklart hur många västmanlänningar som omkom. Men den 27 juni återstod endast 185 man av regementet, vilket innebar att styrkan hade reducerats med ett 60-tal.

Även under 1677 var västmanlänningarna kommenderade till flottan och i juni bestod deras kontingent av 6 officerare och 277 man som var fördelade på tre kompanier. Men även detta år led svenskarna nederlag mot den danska flottan. Denna gång vid Köge bukt den 1 juli.

Under 1678 användes västmanlänningarna som garnisonstrupp och efter en mönstring i Asarum i oktober förlades de på olika orter. 140 man placerades i Karlshamn, 75 man i Varberg och ett 70-tal förlades i Mörrum och Nymölle skans med flera orter. 171 man var sjuka och dessa inkvarterades i Kalmar, Ronneby, Lyckeby och
Asarum. Sammanlagt bestod den hemmavarande delen då av 439 korpraler och meniga.

Stora nordiska kriget

Västmanland utmärker sig som det regemente som deltog i flest fältslag under stora nordiska kriget (Narva, Düna, Kliszow, Fraustadt, Holowczyn, Poltava, Helsingborg och Gadebusch). Under krigets gång återuppsattes hela regementet två gånger efter att ha kapitulerat vid Perevolotjna 1709 och Tönningen 1713. Halva regementet återuppsattes en tredje gång efter att livbataljonen blev omringad av en överlägsen norsk styrka i Moss 1716. Det återvände till Norge 1718 och deltog i belägringen av Fredrikstens fästning när Karl XII stupade. Västmanlänningarna avslutade sedan kriget med att försvara Stockholm mot ryska härjningar 1719-1721.

1700-1709

Omedelbart efter krigsutbrottet fick Västmanlands två bataljoner order om att bege sig till Kalmar respektive Karlskrona där de sedan stannade i två månader. Fyra dagar efter Karl XII:s landstigning vid Humlebæk fick regementet order om att snabbt bege sig till Landskrona. Tanken var väl att västmanlänningarna också skulle skeppas över till Själland, men detta hann inte ske förrän freden blev slutet. I vissa böcker står det dock felaktigt att Västmanland var med huvudarmén i Danmark år 1700. Istället för Danmark blev det återmarsch till Blekinge varifrån de i slutet av oktober skeppades över till Pernau och deltog i fälttåget mot ryssarna.

I slaget vid Narva den 20 november hade Västmanland en effektiv styrka på endast 556 man som dock ändå var formerade i tre små bataljoner. En fänrik och 92 underofficerare & manskap stupade i slaget. Två av bataljonscheferna (Feilitzen och Kurck) sårades tillsammans med två andra officerare sant 197 underofficerare & manskap.

I slutet av december deltog 200 västmanlänningar i ett strövtåg på ryskt territorium under Magnus Stenbocks befäl. Men under de följande åren ingick Västmanlands regemente i huvudarmén och följde dess rörelser.

Några rekryter som skulle täcka förlusterna under föregående fälttåg tycks inte ha anlänt våren 1701. Den 24 augusti hade regementet 165 vakanser, vilket hade ökats till 194 en månad senare och till 198 den 10 januari 1702. Den första omgången rekryter (160 man) sändes iväg våren 1702 och bör ha förenats med regementet på hösten. I oktober 1703 rapporterades en avgång på 177 man sedan januari. I början av juni 1704 var antalet vakanser 206 men de reducerades då till 20 när rekryter anlände till regementet. I slutet av år 1704 var det 58 vakanser men 27 av dem fylldes då genom rekrytering bland trossdrängarna. Vid dessa tillfällen var även ett varierande antal soldater sjuka och dessa är uppenbarligen inte inkluderade i de nedanstående styrkebeskeden (till och med 1704), vilka kommer från Torsten Holms bok. Uppgifterna från detta stycke kommer från Nordensvan sid 132.

I slaget vid Düna den 9 juli 1701 var regementet 859 man starkt. Den svenska armén räknade omkring 100 döda efter slaget men Västmanland bör ha kommit lindrigt undan. Dess överstelöjtnant sårades dock svårt och blev hemskickad.

När 1702 års fälttåg inleddes i januari hade Västmanlands regemente 825 man. Ett halvår senare deltog regementet i slaget vid Kliszow där det inte drabbades av några förluster överhuvudtaget. Efter slaget lämnades en bataljon tillfälligt kvar i Pinczov för att skydda kvarlämnade sårade från mindre lyckligt lottade regementen.

Under belägringen av Thorn 1703 var Västmanlands regemente förlagt 6 mil nordost om fästningen i staden Strassburg för att trygga försörjningsleden. Efter Thorns fall lades regementet i vinterkvarter i Schöneck (4 mil sydost om Danzig). Efter att ha deltagit i huvudarméns långa marscher under 1704 så lämnades Västmanland kvar i Storpolen under 1705 års fälttågssäsong och ingick från den 27 juli 1705 till 6 augusti 1706 i Rehnskölds häravdelning.

Under Rehnskölds befäl deltog Västmanland i slaget vid Fraustadt den 3 februari 1706 där en av deras bataljonschefer stupade (major von Snoilsky). 34 man stupade under slaget medan ytterligare 15 sårade avled innan februari månad var över.

När västmanlänningarna återförenades med huvudarmén korsade de gränsen till Sachsen 26 augusti och inledde en ockupation av detta land som skulle vara i ett helt år. De var då förlagda i Annaberg nära gränsen till Böhmen fram till Karl XII:s avmarsch den 22 augusti 1707. Tillsammans med huvudarmén marscherade västmanlänningarna till dagens Belarus där de 1708 gjorde ett fyra månaders (februari-maj) långt uppehåll. Västmanlands regemente var då förlagt i Volozin (mellan Smorgon och Minsk) varifrån de senare marscherade mot Holowczyn.

I slaget vid Holowczyn den 4 juli 1708 var manskapets förluster två stupade och 13 sårade. Befälets förluster utgjordes av endast två sårade, överstelöjtnant Wrangel och en löjtnant (enligt Pihlströms dagbok). Västmanland deltog inte i slaget vid Ljesna den 29 september men som en följd av detta slag förstärktes regementet med finskt manskap vars tidigare regementen hade förlorat all sin tyngre utrustning och därför inte kunde fungera som självständiga förband. Finnarna kom från Åbo regemente (140 man) och Björneborgs regemente (420 man). Eventuellt ingick även 311 man från Nylands regemente (detta enligt Petres dagbok medan von Weihes dagbok anger att de istället överfördes till Närke-Värmlands regemente). Det förstärkta Västmanlands regemente genomförde sedan en övergång av floden Desna vid Mezyn den 1 november med en styrka bestående av 200 västmanlänningar och en bataljon av björneborgare. 200 västerbottningar och 400 dalkarlar ingick också i den svenska styrkan som drabbades av förluster på ca 50 stupade och 100 sårade. Västmanlänningarna och västerbottningarna lär ha tagit merparten av dessa förluster.

I slutet av april 1709 anlände Västmanlands regemente till Poltava och västmanlänningar ingick i styrkan som grävde de första löpgravarna när belägringen inleddes den 1 maj. Två månader senare utkämpades slaget vid Poltava där sju officerare (inklusive överstelöjtnanten), nio underofficerare och 17 korpraler stupade. Torsten Holm skriver att "antalet stupade underofficerare och manskap uppgick till omkring 200", men till skillnad från de föregående uppgifterna anger han ingen källa till detta påstående. En åbolänsk kapten som tjänstgjorde vid regementet stupade också i slaget.

Återstoden av regementet kapitulerade tre dagar senare vid Perevolotjna den 1 juli. Regementschefen Axel Sparre och en underofficer lyckades dock ta sig till Bender med kungen. Den som ansvarade för regementets personal under fångenskapen var därför major Gustav Reuter som i ett brev hem till Sverige skickade en lista på de krigsfångar som var vid liv i mars 1710 och bad om ekonomisk hjälp till dem.

Krigsfångar 22 mars 1710

Vakanser bland befälen fylldes vanligen snabbt genom befordringar under pågående fälttåg och den 12 juni 1709 fanns det bara 4 eller 5 officersvakanser i Västmanlands regemente. Att det tillfångatagna befälet utgjorde två tredjedelar av full styrka tyder på att de drabbades av förhållandevis lindriga förluster jämfört med resten av armén. Det berodde troligen på att Västmanlands regemente hade hamnat på efterkälken och inte hann ta sin plats i första linjen i tid för huvudstriden. Men det är underligt att manskapet i rysk fångenskap 1710 endast utgjorde 210 man enligt majorens rapport. Den totala manskapsstyrkan vid slaget, som visserligen inkluderade finskt manskap, var minst 1100 man (Bertil Wennerholm har uppskattat den till 1246 man). Om antalet korpraler vid tiden för slaget var fulltaligt bör även deras stupade (17 stycken) ha utgjort en tredjedel av totalen. Det bör väl noteras att ryssarna höll officerare och manskap separerade under fångenskapen.

1710-1721

Det återuppsatta regementet var så gott som fulltaligt oktober 1709 och inledde marschen till det av danskarna ockuperade Skåne den 14 januari 1710. Dess två bataljoner anlände till Osby den 3 respektive 4 februari. Det deltog i slaget vid Helsingborg den 28 februari med en effektiv styrka på 937 man (inklusive befäl). Under slaget stupade översten och 9 av manskapet. De sårade utgjordes av överstlöjtnanten och två löjtnanterna samt 13 av manskapet. Vården av de sårade försvårades av att regementet ännu inte hade några fältskärer eller fältskärsgesäller. Efter att det skånska fälttåget hade avslutats blev regementet förlagt i Ljunits och Herrestads härader (trakten kring Ystad).

Hösten 1711 ingick Västmanlands regemente i en styrka som överfördes till Pommern för att undsätta Stralsund som belägrades av en dansk-sachsisk armé. Fienden drog sig tillbaka men västmanlänningarna stannade i Pommern ett helt år. 57 rekryter anlände den 14 september 1712 på Rügen och vid samma tid låg  688 man i garnison i Stralsund. Hela det 904 man starka Västmanlands regementet deltog i Magnus Stenbocks fälttåg i Mecklenburg som inleddes den 21 oktober 1712. Efter en månads långt uppehåll vid floden Warnow från och med 4 november utkämpades slaget vid Gadebusch den 9 december. Där stupade 2 västmanlänningar och 6 sårades. I slutet av december ryckte den svenska armén in i Slesvig-Holstein. Den 18 januari var regementet 800 man starkt och den 8 februari tågade det in i Tönningens fästning som senare belägrades av fiendekoalitionen. I maj kapitulerade fästningen och även den andra upplagan av Västmanlands regemente blev därmed krigsfångar.

Det för andra gången nyuppsatta Västmanlands regemente deltog i det norska fälttåget våren 1716 med sin 600 man starka livbataljon. Den andra bataljonen lämnades kvar i hemorten eftersom den blev inte färdigrekryterad förrän i september. Livbataljonen ingick i styrkan som under kungens befäl korsade gränsen till Norge från Holmedal i Värmland den 26 februari och tågade in i Kristiania den 12 mars. Den 19 mars intog Västmanlandsbataljonen staden Moss där det förblev fram till den 13 april då norrmännen gick till motattack. Trots ett hårdnackat försvar där dess överste blev dödligt sårad tvingades de omringade västmanlänningarna att kapitulera. 510 man tillsammans med överstelöjtnanten och ytterligare tio officerare blev krigsfångar. Ungefär 100 svenskar stupade (500 ryttare deltog också i striden).

Den återstående bataljonen beordrades i juli 1716 att marschera till småländska gränsen och befann sig i Skåne den 23 september med en styrka på 586 man jämte befäl. I november återvände delar av denna styrka till hemorten.

Återigen två bataljoner starkt deltog Västmanlands regemente i 1718 års norska fälttåg. Även denna gång ingick de i den styrka som leddes av kungen, men nu samlades de i Västra Ed i Dalsland. I slutet av oktober korsades gränsen. Västmanlänningarna deltog sedan i belägringen av av Fredrikstens fästning som dock avbröts av kungens död den 30 november. Det oplanerade återtåget till hemorten blev besvärligt som resulterade i många sjuka. Västmanlands regemente rapporterade redan den 3 december att det hade 301 sjuka, 43 sårade och 47 vakanser.

Under resten av kriget fick Västmanlänningarna i uppgift att försvara ostkusten mot ryska härjningar. De anlände till Stockholm den 1 juni 1719 och skickades som förstärkning till slaget vid Stäket den 13 augusti som dock var över när de anlände. Den 15 december var det tillbaka i hemorten med en styrka på 961 man. Följande år var det återigen i Stockholmstrakten från den 7 april till 11 november. 1721 befann regementet i Stockholm (Södermalm) från 29 april fram till freden slöts med Ryssland den 30 augusti varefter västmanlänningarna återvände hem.

Västmanlands uniformer

Karl X Gustavs krig

Skånska kriget

Stora nordiska kriget

Sjuårskriget

Under 1600-talet verkar Västmanland ofta ha haft gröna uniformer. Denna färg bars både före och efter skånska kriget även om det är osäkert ifall den bars under detta krig då västmanlänningarna tycks ha haft en blåröd uniform istället. När den karolinska uniformen infördes 1690 fick de i likhet med de allra flesta svenska regementen en blågul uniform. Den blågula färgkombinationen behölls sedan av Västmanlands regemente under hela 1700-talet.

Västmanlands äldsta uniformer

1654

1666

m/1675

1676

1683

Den första notisen om västmanländska uniformer är från Karl X Gustavs bröllop den 24-26 oktober 1654 då fyra kompanier från Västmanlands regemente paraderade. Dessa hade precis fått ut nya uniformer bestående av grönt kläde för just detta ändamål. De ska även ha haft en avvikande färg på uppslag, kanter och foder men den är okänd (röd?). Några månader senare utfärdas Sveriges första uniformsförordning och i denna bekräftas den gröna färgen för Västmanlands regemente. Närmare bestämt anges det att västmanlänningarna ska ha sjögröna jackor och byxor.

Nästa gång Västmanlands uniformer nämns är när livbataljonen skulle utrustas för garnisonstjänst i Riga 1666-1667. Då fick officerare och underofficerare grått kläde till uniformer medan korpraler, spel, mönsterdrängar och meniga fick blått kläde. Typen av kläde som användes till uniformerna varierade för varje kategori. Officerarna fick engelsk kläde, underofficerarnas kläde kallades för "packlaken", de meniga fick "gement piuk" och de övriga fick "kiör piuk".

Den blå färgen 1666 tycks dock bara ha varit tillfällig för i samband med övningar sommaren 1672 uppges Västmanlands uniformer bestå av grönt kläde och ljusgrön boj. Att Västmanlands regementsfärg skulle vara grön anges även i en odaterad skrivelse från krigskollegium (tillkommen 1672 eller 1673). Mer detaljerade uppgifter får vi från den uniformsförordning som utfärdades den 15 mars 1675 då Västmanland skulle ha gröna kläder med röda uppslag och kanter.

Höglund bekräftar den gröna färgen för Västmanland år 1674. Men för år 1676 anger han blå rock med röda uppslag och kanter samt hatt och blå byxor. Även 1678 hade fältregementet blå rockar (underofficerarnas uniform var dock grå). De kompanier som var kommenderade till flottan fick samma år grått kläde samt nya livgehäng och skor.

Färgen på strumporna nämns inte vid något tillfälle. Dock nämner Höglund att Västmanlands sexmänningar hade blå strumpor år 1676. Uniformen i övrigt var identisk med moderregementets från samma år.

I en förteckning av de befintliga uniformsfärgerna från 1683 uppges Västmanland ha gröna kläder med röda uppslag. Men när denna uniform delades ut är okänt. Inköp av kyller till underofficerarna gjordes dock 1686.

Västmanlands karolinska uniformer

Västmanlands första karolinska uniform mönstrades den 20 maj 1690. Denna ersattes senast i augusti 1705 men troligen fick de ut nya uniformer redan 1702 tack vare de kontributioner som krävdes ut från polackerna efter slaget vid Kliszow. Det saknas dock helt och hållet källor om detta och den enda indikationen på att det kan ha skett är att Västmanlands regemente inte är inkluderat bland de regementen som Karl XII nämnde som dåligt klädda i ett brev till Magnus Stenbock i november 1702. Även omfattningen av nymunderingen år 1705 är okänd då detaljer om denna saknas förutom att alla fick ny undermundering av skinn. Ännu en nymundering ska ha skett under vistelsen i Sachsen 1706-1707 men även där saknas detaljer förutom att undermunderingen nu tycks ha varit av kläde. En ledtråd till hur uniformerna kan ha sett ut vid den tiden är beskrivningen av rekryternas uniformer från 1707 (som dock hade en undermundering av skinn).

När regementet återuppsattes efter Poltava tillverkades nya uniformer i Göteborg. Dessa levererades dock först när regementet befann sig strax norr om skånska gränsen. Under marschen dit i januari 1710 var de därför klädda i bondekläder. Uniformerna från 1710 bars sedan fram till kapitulationen vid Tönningen 1713 och delar av regementet som undgick fångenskapen bar dem ännu längre trots att de då var utslitna. Det nyuppsatta manskapet bar 1714/1715 grå vadmalsrockar. Nya uniformer bör ha delats ut inför de norska fälttågen 1716 och 1718 men detaljer om dem är kända först från krigets sista år.

Manskapets uniformer 1690-1721

Ett kungligt brev från den 27 februari 1704 beordrade landshövdingen i Västerås att snarast införskaffa 1200 par byxor och 1200 skinntröjor. Dessa skulle överföras till Polen tillsammans med det årets rekryter. Men endast hälften levererades i Stockholm den 23 maj och den andra hälften först året därpå. Både Carl Gustaf Rehnskölds och Joachim Lyths dagböcker nämner leverans av munderingar till regementet i augusti 1705.

1706 beställdes karpuser bestående av svart hattfilt med uppslag av blått kläde och gult foder (Bellander sid 206). Höglund uppger dock gul galon istället för gult foder. I vilket fall som helst blev dessa karpuser inte utdelade. Enligt en kunglig order från maj 1707 skickades nämligen en leverans på 1200 karpuser, 1200 par strumpor och 1241 rockar tillbaka till Stockholm. En representant från Västmanlands regemente ville dessutom inte ta emot skinntröjor och skinnbyxor eftersom kungen i Sachsen hade "låtit förfärdiga klädesbyxor och wästar för hela regementet" (uppgifterna förmedlade till mig av Bengt Nilsson).

Vid generalmönstringen augusti 1710 saknade manskapet 100 skinntröjor, 137 skinnbyxor, 734 skjortor, 445 par skor, och 235 par handskar (Bellander sid 235).

Övriga uniformer 1690-1721

Karl XI uttryckte sitt välbehag över underofficerarnas uniformer 1690. Men samma uniformer fick 1694 klagomål från honom över att ha för stora ärmuppslag: "dock haven I på dem , de därtill brukade stora och vida uppslag borta att lämna; efter som Wi dem helt besvärliga för en Soldat befinne". Kungen konstaterade också att rockarna inte var lika då en del hade de "förra" och en del andra hade blå knappar. Han befallde därför att samtliga skulle bli "lika munderade och klädda" (citaten från Bellander sid 193). I övrigt är dock underofficerarnas första karolinska uniformer okända enligt Björn Asker. Fast Höglund nämner att de år 1700 hade karpuser med silvergalon.

Vid återuppsättningen 1709/1710 ska underofficerarnas uniformer enligt Höglund ha bestått av hatt med silvergalon, blå pajrock, blå rock med blått foder och uppslag samt mässingsknappar, skinnväst, skinnbyxor och blå strumpor. Anders Larsson nämner även att premiärunderofficerarna år 1712 hade polerade järnfästen på värjorna medan sekundofficerarna hade vanliga komissvärjor. Handskarna bestod vid samma tid läder (älghudskrage och handgrepp av bockläder). För 1721 nämner Larsson att de hade blå stickade strumpor. I generalmönsterrullan för 1721 beskrivs underofficerarnas plagg i flera fall som helt utslitna.

Trumslagarnas och piparnas uniformer beskrivs första gången vid återuppsättningen 1709/1710 då de enligt Höglund skulle ha hatt med kamelhårsgalon, blå pajrock, blå rock med gult foder, uppslag, krage och gul knapphål sömmade med gul tråd samt mässingsknappar, blå väst, blå byxor och gula strumpor. Larsson nämner att 1712 var halsduken av svart lärft, handskarna av bockskinn med oxläderskragar och trumremmen av gul buffelhud. 1721 var deras uniformer i gott skick eftersom nya plagg hade delats ut åren 1719-1721. Bland annat hattar med vitt snöre (1719), blå rockar och västar, gula byxor och strumpor (knäremmar av oxläder med spännen) samt handskar.

Trossmanskapet hade 1709/1710 blå karpus, buldanspajrock, grå vadmalsrock med blå uppslag, svart halsduk, skinntröja, skinnbyxor och stövlar. Detta enligt Höglund. Anders Larsson anger för år 1712 att livrocken var av blå vadmal Han uppger även att de hade ett par svenska skor och "Ett par stövlar, men i stället ett par klädes snösockar och ett par tyska skor".

Frihetstidens uniformer

Eftersom Torsten Holm, som skrev Västmanlands regementshistoriska verk, inte var särskilt intresserad av att berätta om uniformer har jag få upplysningar om dess frihetstida uniformer. Han nämner dock att grenadjärmössor infördes under von Rosens tid som regementschef (1728-1739).

Enligt uniformsförordningen från 1756 skulle alla infanteriregementen ha identiska blågula uniformer och Västmanlands regemente fick nya uniformer samma år. Denna uniform bedömdes vara helt utsliten när regementet mönstrades 1768. Nya uniformer behövdes och sedan 1765 hade en ny uniformsförordning trätt i kraft. Västmanland skulle även i fortsättningen ha blågula uniformer, men till skillnad från den klassiska karolinska uniformen skulle denna ha en oknäppt rock med gula bröstrevärer och en upprätt ståndskrage. Dessutom hade det under frihetstiden varit standard med damasker som enligt m/1765 skulle vara svarta.

Materialet till Västmanlands första och enda m/1765-uniformer levererades i december 1770 och regementet mönstrades för första gången med de nya uniformerna 1773. Kapporna saknades dock och hade fortfarande inte levererats fyra år senare. 1780 ersattes m/1765-uniformerna av nya m/1779-uniformer. Den gamla uniformen fortsattes dock att användas som släpmundering.

Underofficer, menig soldat och trumslagare med uniform m/1765

Västmanlands fanor

Olof Hoffmans modellritningar av Västmanlands liv- och kompanifana m/1686

De äldsta kända fanorna för Västmanlands regemente kan var de som den 14 maj 1622 delades ut till Åke Oxenstiernas regemente. Hans regemente var ett fältregemente som hämtade manskap från hela Upplands landsregementes rekryteringsområde, nämligen sex kompanier från Dalarna och två vardera från Västmanland och Uppland. Men det var tydligen bara kompanierna från Dalarna och Västmanland som fick fanor vid detta tillfälle. Endast färgerna på deras åtta fanor är kända eftersom vi bara känner till hur mycket material som gick åt till att tillverka dem. Nämligen vit och blå taft (värt 16 daler vardera) samt gul taft (värt 10 daler) och 8 lod silke. Höglund har dock i sin bok från 2012 (sid 71) en avbildning av denna fana som består av ett gult Andreaskors på en duk med sex horisontella vit-blå ränder. Höglund har även uppgifter om blåvita fanor för "Västmanlänningar-Dalkarlar" år 1621 (sid 78).

Under trettioåriga kriget ska regementets fanor ha innehållit texter på latin såsom "Gustavus Adolphus rex Sueciae defensor fidei" (Gustav Adolf, Sveriges konung, trons försvarare).

Den bataljon som deltog i det första bremiska kriget 1654 fick inför detta fyra fanor av "Couleur Tafft" utlämnade av krigskollegium. Färgen på fanorna nämns inte, men bestämdes tydligen av krigskollegium medan regementet fick på egen hand förse dem med dekor. Samma år paraderade livbataljonen vid Karl X Gustavs bröllop och även de fick ut fyra fanor varav livfanan hade "H. K. Maij:tz och Rijxenss vapen på". 1655 delades ytterligare fyra fanor ut till regementet och eftersom det nyligen hade fått ut sjögröna uniformer är det möjligt att även fanorna hade denna färg. Men det är kanske mer troligt att de var blå. Ett nyuppsatt kompani fick nämligen en blå fana den 11 juli 1656 som senare hamnade i ett förråd. När ännu mer manskap blev utskrivet 1657 bad landshövdingen att få använda denna blå fana samt erhålla ytterligare tre fanor. Krigskollegium svarade att de skulle sända tre fanor samt ytterligare en fana från annat håll. Landshövdingen instruerades att välja de fanor som bäst matchade varandra i färgen och sända tillbaka den överflödiga fanan.

Taft till tio nya fanor delades ut till den truppstyrka som paraderade vid Karl X Gustavs begravning 1660. Fyra kompanier från Västmanland ingick i denna tillsammans med kontingenter från Uppland, Södermanland och Östergötland. De olika regementenas fanor beskrivs inte separat, men sammanlagt gick det åt 7 alnar bleumorant (blekblå) , 21 alnar blå, 7 alnar grön, 14 alnar vit och 21 alnar gul taft. Holm, men inte Wernstedt, nämner att de övriga fyra västmanländska kompanierna möjligen fick nya fanor 1661.

Livbataljonen gjorde 1666-1667 garnisonstjänst i Riga och fick i samband med detta en vit livfana och tre blå (bleumoranta) kompanifanor. Fanspetsarna var av försilvrat järn. Ytterligare en vit livfana och tre blå kompanifanor delades ut i samband med Karl XI:s trontillträde 1672.

Motivet på de västmanländska fanorna är stort sett helt okänt fram till och med 1673 då en fanförordning fastställde att de skulle innehålla Västmanlands landskapsvapen (tre brinnande berg). Livfanan skulle även i fortsättningen vara vit medan kompanifanans färg nu skulle vara gräsgrön. I praktiken fortsatte kompanifanorna att vara blå eftersom Baltzar Friedrich levererade 1674 en vit och 5 blå fanor till den del av Västmanlands regemente som skickades till Tyskland. 1675 tillverkade Baltzar Friedrich ytterligare tre blå fanor som dessutom förseddes med lagerkransar och brinnande granater i hörnen.

De tre hemmavarande kompanierna som var kommenderade till flottan fick 1678 omålade fanor av grönt siden som var försedda med släta spetsar av polerat järn. Dessa kan ha förlorats till danskarna samma år eftersom tre ursprungligen gröna fanor utan dekorationer finns i danskt förvar. Fanspetsarna på dem uppges dock ha varit förgyllda.

Ytterligare sex gröna kompanifanor och en vit livfana delades ut 1679-1680 och dessa hade släta försilvrade fanspetsar. Fanorna hade målats redan 1658 i Hamburg av Peter Blohm och varit avsedda för andra regementen. Motivet på livfanan, som ursprungligen var avsedd för Kronobergs regemente, utgjordes av Sveriges riksvapen i en lagerkrans och kungens krönta monogram i varje hörn. Kompanifanorna var ursprungligen avsedda för Närke-Värmland och Västgöta-Dal men fördelningen dem emellan är oklar. Åtminstone en Västgöta-Dalsfana delades ut och den var gräsgrön med ett motiv bestående av två vaktskålar med ett svärd emellan samt tänkespråket "Sit iusta Deus" (Må vågen vara rättvis, o Gud). Ytterligare två Västgöta-Dals-fanor kan eventuellt ha delats ut till Västmanlands regemente. En av dem hade på ena sidan en triumfpelare med texten "Spartam orna" (Hedra Sparta) och på den andra sidan två gyllene kronor. Den andra kompanifanans motiv utgjordes a v det kngliga monogrammet i en lagerkrans. Närke-Värmlands kompanifanor beskrivs nedan i blå text.

Fanorna från 1658 var ett provisorium och redan 1684 delades en ny svit av Baltzar Friedrich ut. Även de nya kompanifanorna var gräsgröna, men deras motiv var nu Västmanlands vapen i en lagerkrans och brinnande granater i hörnen. Livfanan bestod  av Sveriges riksvapen i mitten och Västmanlands vapen i det övre inre hörnet.

När en ny fanförordning trädde i kraft år 1686 blev det fastställt att de sju kompanifanorna skulle vara vita och prydas med Västmanlands vapen (tre blågrå brinnande berg) i mitten samt blå flammor från varje hörn och sida. Livkompaniet skulle som tidigare ha en vit fana med Sveriges riksvapen i mitten och Västmanlands vapen i det övre inre hörnet. Men m/1686 lade även till två lejon som håller upp riksvapnet.

Västmanland skulle egentligen vara först ut med att få m/1686-fanor, men en fördröjning av tillverkningen innebar att det var först den 20 juli 1689 som regementet kunde kvittera ut en uppsättning fanor målade av Olof Hoffman (samme man som målade modellritningarna ovan). Dessa ersattes sedan 1701 med en ny fansvit, återigen målad av Olof Hoffman, och som bars av regementet fram till slaget vid Poltava. Västmanlands fanor tycks ha utmärkt sig i ryssarnas ögon genom att vara slitna. Åtminstone en fana var så sliten att målningen var oigenkännlig. Fanstängerna var enligt samma beskrivningar tillverkade av gran. Ingen av Olof Hoffmans Västmanlandsfanor har blivit bevarad. De som ryssarna tog förstördes när Kreml brann ned 1737.

Kompanifana som var i bruk 1710-1713

När Västmanlands regemente återuppsattes fick de 1710 en ny svit som var målad av antingen Daniel Stawert eller Johan Wikman. Denna förlorades redan 1713 i samband med kapitulationen i Tönningen. Segrarna delade upp bytet så att ryssarna fick fem kompanifanor (varav en är avbildad ovan) och danskarna fick de återstående två kompanifanorna. Livfanan gavs troligen till sachsarna, men den är inte bevarad. Fanorna i danskt förvar har blåmålade stänger.

Kompanifana som var i bruk 1715-1717

När regementet återuppsattes för andra gången dröjde det till 1715 innan de fick några fanor, och då endast fyra stycken (målade av Johan Wikman). Livfanan och en kompanifana förlorades sedan i striden vid Moss under 1716 års norska fälttåg. Den bevarade kompanifanan på bilden ovan har en blåmålad stång som är 3,56 meter lång medan duken är 178 cm hög och 216 cm bred.

Liv- och kompanifana som var i bruk 1717-1730

En ny uppsättning på åtta fanor delades ut 1717. som var tillverkade i intarsia av Johan Wikman. Dessa beskrevs 1727 som "gamla men än bruklige" för att två år senare vara "aldeles försletne och obrukelige". Fanorna har en höjd på ca 170 cm och en bredd på drygt 2 meter. Kompanifanorna var försedda med 320 cm långa blåmålade stänger av furu. Livfanan har idag en brunmålad stång men den är inte ursprunglig.

Liv- och kompanifana som var i bruk 1730-1739

En ny svit, återigen åtta fanor tillverkade av Johan Wikman, delades ut 1730. Duken var dock gjord av taft som uppenbarligen var av undermålig kvalitet eftersom regementschefen redan samma år klagade över detta och att målningen på flera fanor var sönderbruten och flagande. 1736 konstaterade Krigskollegium att fanorna var så slitna att de endast dög för möten och mönstringar men inte för ett fälttåg. Fanorna hade ursprungligen en höjd på ca 154 cm och en bredd på 220 cm. Stängerna var ca 334 cm långa och var av brunmålad furu.

Liv- och kompanifana som var i bruk 1739-1771

Sviten från 1730 ersattes 1739 av fyra fanor broderade av Tobias Leij den äldre. Livfanan var ursprungligen försedd med öppna kronor i de yttre och  nedre hörnen, men den i det nedre yttre hörnet har uppenbarligen blivit ersatt med en sluten krona och det övre yttre hörnet saknar helt krona. Stången är av vitmålad furu medan kompanifanan har en brunmålad stång. Dukarna i denna svit tycks ursprungligen ha varit ca 180 cm höga och 213 cm breda.

Tobias Leij den äldres svit blev i sin tur ersatt 1771 av fyra fanor broderade av hans son Tobias Leij den yngre. Då hade fanförordningen från 1686 ersatts av 1766 års förordning, vilket innebar att Västmanlands fanor skulle ha en sköldkontur runt Västmanlands landskapsvapen som bestod av palmblad och krona i guld. Denna svit bars sedan av regementet fram till 1804 då den ersattes av fem m/1766-fanor broderade av Frans Oldenburg. 1814 fick regementet ytterligare en kompanifana m/1766, denna gång broderad av Ann Marie Fellborg.

Samtliga m/1766-fanor ersattes 1820 när regementet fick två bataljonsfanor av m/1819. Dessa var likadana för alla regementen och var utformade som en svensk flagga som innehöll det lilla riksvapnet i korsets mitt. Först 1859 skulle Västmanlands fanor återigen prydas med landskapsvapnet när fanorna från 1820 ersattes av m/1849.

Liv- och kompanifana som var i bruk 1804-1820

Länkar till bevarade fanor

Övrig utrustning

Vid generalmönstringen 1694 konstaterades det att munderingarna "av råttor och ohyra till en del hade blivit skadade".  Därför skulle dessa hädanefter förvaras i kistor "som äro täta, görandes under dem en halv alns höga fötter ifrån golvet" (Bellander sid 215).

Ett förslag till tross från den 24 september 1701 anger att trossen skulle bestå av 137 officerdrängar, 72 kompanitrosspojkar, 290 officershästar, 72 kompanibagagehästar och 32 marketenterihästar (Nordensvan sid 127).

Höglund uppger att regementet vid återuppsättningen 1709/1710 var beväpnat med 1200 musköter. Enligt Holm hade inte alla fått värjor i tid till skånska fälttåget och tross saknades helt och hållet (vilket inkluderade tält).

Enligt det danska generalstabsverket (Tuxen band 4, sid 181) var en tredjedel av Västmanlands regemente beväpnat med pikar i slaget vid Gadebusch. Men Melker Falkenberg som var överste 1710-1716 begärde 1715 att få musköter till hela regementet som behövde ny utrustning efter kapitulationen vid Tönningen (Holm sid 163). Det verkar underligt att regementet, som enligt Höglund bara hade musköter 1710, skulle ha bytt till pikar för att sedan gå tillbaka till musköterna trots att det hade samma regementschef under den perioden. Hur som helst bestämde Karl XII år 1716 att alla regementen skulle bestå av en tredjedel pikenerare. Sommaren 1719 skedde en tillfällig ombeväpning av pikenerare vid de regementen som skyddade kusten mot ryska härjningar så att de fick musköter istället. Pikenerarna skulle snart återinföras men då utgjorde då bara en fjärdedel av manskapet.

1712 hade Västmanland enligt Anders Larsson hade de 226 ordinarie infanteritält av segelduk med järnbeslagna stänger och läderförstärkt i hörnen. Han uppger även att de 1721 hade 20 nya målade trummor med plåt.

Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad (artikel i MAM 40). Stockholm (1983).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900).
Generalstaben (red. Carl Bennedich). Karl XII på slagfältet. Stockholm (1919).
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. (Faksimilutgåva 1988).
Holm Torsten. Kungl. Västmanlands regementes historia. Stockholm (1929-1938).
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012).
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022).
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020).
Nordensvan, Otto. Svenska armén åren 1700–1709. (artikel i KFÅ 1916). Lund (1917).
Sjöström, Oskar. Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött. Lund (2008).
Stille, Arthur. Kriget i Skåne 1709-1710. Stockholm (1903).
Tuxen, A. P. - With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie. Köpenhamn (1899-1934).
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686 (artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).
Wernstedt, Folke. Bidrag till kännedomen om den svenska huvudarméns styrka under fälttåget mot Ryssland. (artikel i KFÅ 1931). Lund (1932).
Wernstedt, Folke. Svenska standar och fanor 1654-1686 (artikel i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet X). Malmö (1945)