(del 1)

Skaraborgs regemente

Livgardet

Kalmar regemente

De första infanteribataljoner som jag målade var nästan hundra man starka, vilket följde de instruktioner som Prince August tillhandahöll. I verkligheten bestod en fulltalig bataljon normalt av 600 soldater. Men att göra fulltaliga bataljoner skulle ta både alldeles för lång tid och alldeles för stor plats så en reducering var nödvändig. Fast när jag påbörjade mitt projekt att återskapa slaget vid Poltava kunde jag snabbt dra slutsatsen att även Prince Augusts reducerade bataljonsstyrka var alldeles för stor. Den svenska armén i slaget vid Poltava bestod nämligen av 18 bataljoner varav 12 ingick i den slutgiltiga slaglinjen. Att gjuta och måla och sedan förvara nästan 100 soldater för var en av dessa bataljoner var ett orimligt företag. Dessutom fanns det sammanlagt 22 landskapsregementen vars uniformer skulle kunna vara intressanta att måla någon gång i framtiden. Följaktligen bestämde jag mig för att i fortsättningen måla 23 man starka bataljoner.

Jag har lyckats göra alla tolv bataljoner som ingick i den svenska slaglinjen varav fem redovisas på den här sidan (Skaraborgs bataljon längst till vänster och tre Livgardesbataljoner som har en Kalmarbataljon mitt ibland dem). Eftersom min stora Livgardesbataljon var en anfallande bataljon valde jag för variationens skull att ha en skjutande pose för mina små Poltavabataljoner.

Den bataljon som jag har ställt upp längst till höger, och därmed på hedersplatsen, i den svenska infanterilinjen tillhör Skaraborgs regemente. Skaraborgarna hade vid tiden för Poltava blivit reducerade till omkring 500 man och ställde därför bara upp med en bataljon i slaget där de var avsedda att befinna sig i den bakre linjen. Men när det var dags för huvudstriden gjorde bristen på bataljoner det nödvändigt att flytta fram både dem och Kalmarbataljonen till den första linjen. Exakt var i denna linje de tog plats i är dock inte känt. I litteraturen placeras skaraborgarna ofta som trea från höger med kalmariterna som fyra och Livgardets bataljoner som Nr. 1, 2, 5, och 6. Bertil Wennerholm som studerat fördelningen av erövrade svenska fanor bland de ryska regementena har däremot upptäckt att Skaraborgs fanor gick förlorade längre söderut än något annat regementes. Därmed borde Skaraborgs fanor ha varit belägna längst till höger i den svenska infanterilinjen. Men Wennerholm vill bara placera Skaraborg som tvåa eftersom hans etta, Livgardets grenadjärbataljon, inte hade några fanor överhuvudtaget. Jag är dock inne på spåret att skaraborgarna stod längst till höger. Skulle man flytta fram en bataljon från den andra linjen till den första borde det ha varit enklast att ta plats i det lediga utrymmet till höger om grenadjärbataljonen. De förfärande höga förlusterna som skaraborgarna drabbades av kan också ses som ett tecken på att deras bataljon befann sig i en utsatt flankposition under slaget.

Vad gäller själva uniformerna så hade skaraborgarna den typiska karolinska enhetsuniformen. Höglund nämner dock inte i sin uniformsbok om hattarna hade några galoner. Fast i och med att han inte uttryckligen skriver att de saknade galoner har jag valt att måla dem med de vanliga vita galonerna.

På bilden till höger går det att se bataljonerna bakifrån och därmed utseendet på underofficerare och trumslagare. Trummor skulle vid den här tiden ha samma utseende som fanorna. Livgardet hade dock blå trummor trots vita fanor så man kanske gjorde ett undantag för den vita färg. Kalmarbataljonen bör däremot med största sannolikhet ha haft trummor som var lika röda som deras fanor. På bilden har de emellertid blå färg och det är ett misstag från min sida som jag ska rätta till någon gång.

På andra plats har jag då Livgardets grenadjärbataljon. Den bataljon som i alla böcker om slaget är placerat längst till höger. Det här är mitt andra försök att göra Livgardets grenadjärbataljon. Första gången göt jag tennsoldater som hade de typiska toppiga grenadjärmössorna. För det är ju så grenadjärer ser ut, inte sant? Dessvärre hade det ännu inte sjunkit in i mitt huvud att bristen på belägg för grenadjärmössor i den svenska armén inte berodde på torftiga källor utan på att den svenska armén utmärkte sig genom att deras grenadjärer inte hade särskilda grenadjärmössor. De svenska grenadjärmössor som bevisligen fanns i vissa regementen kom troligen till genom lokala initiativ och var inte bekostade av kronan.

Men som om detta inte var nog hade jag även gjort misstaget att utrusta min grenadjärbataljon med en fana, bara för att upptäcka att fanor var också något som svenska grenadjärer inte hade. Jag fick alltså göra om bataljonen helt och hållet. Och med min vanliga tur är bekymren förmodligen inte över. Snart lär jag väl upptäcka att grenadjärernas underofficerare inte var beväpnade med musköter (som i andra länder) utan istället hade hillebarder precis som vanliga underofficerare (grenadjärbataljonens underofficerare med musköter kan skymtas i fotot ovan bakom skyttelinjen).

Om ni undrar vad som har hänt med de gamla grenadjärerna så har jag målat om dem till ett grenadjärkompani tillhörande sachsiska regementet som redovisas längst ned på denna sida.

Eftersom jag har så många Livgardesbataljoner kan vi hoppa över den som är Nr. 3 i min slaglinje och gå direkt till Kalmarbataljonen. Förklaringen till att jag i början av den här sidan sa att jag hade sju eller åtta bataljoner beroende på hur man räknar ser ni här. Dessa utmärker sig genom att ha blåvitrandiga snören på sina hattar. Att måla dessa var inte helt oproblematiskt eftersom jag först använde samma mörkblå färg som till rocken. Detta resulterade i att kontrasten mot den svarta hattfärgen blev väldigt dålig och att snörena framstod som svartvita. Det blev mycket bättre när jag målade om hattarna med den ljusare blå nyansen Humbrol 109. Fast det ska sägas att på bilden bidrar kamerablixten till att den blå färgen syns så tydligt.

Längst till höger har vi återigen en Livgardesbataljon. Men till skillnad från de övriga bataljonerna på den här sidan har den inte en skjutande pose utan den står i halt. Den här bataljonen (och en likadan på nästa sida) har uppstått som en följd av att jag ville ha grupp musketerare som stod i halt. Dessa var till en början fristående soldater men när Prince August gav ut nya formar i januari 2011 var det plötsligt möjligt att göra pikenerare i en liknande pose. Jag såg därför möjligheten att både gjuta dessa nya pikenerare och ta en genväg till att fullborda den svenska slaglinjen. I framtiden är det väl tanken att dessa bataljoner som står i halt ska ersättas med skjutande bataljoner. Men pikenerarna kommer nog att bli klar eftersom de passar bättre i en skjutande bataljon än de marscherande pikenerare som jag hittills har varit tvungen att använda mig av.

Nästa sida