Den nuvarande kungaätten hette ursprungligen deu Poey och härstammade från det pyreneiska berglandet Béarn. År 1615 gifte sig Jouandot deu Poey med Germaine de Bernadotte. Fruns efternamn kom från en fastighet i den sydfranska staden Pau som hette Bernadotte. Germaine födde Pierre deu Poey de Bernadotte vars son Jean Bernadotte (1649-98) arbetade som vävare i Pau. Jeans sonson Henri (1711-80) var verksam som advokat. Henri blev 1763 far till Jean Baptiste Bernadotte, som sedermera skulle bli känd som Karl XIV Johan.

Egentligen var det tänkt att den danske prinsen Karl August skulle efterträda den barnlösa Karl XIII. Men eftersom han dog oväntat 1810 var man tvungen att än en gång finna en tronföljare. Valet föll på den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte eftersom det fanns förhoppningar om att kunna återta Finland med hjälp av franskt stöd. Jean Baptiste Bernadotte bytte namn till Karl Johan och tog snabbt över ledningen av Sverige. Och sedan dess har ätten Bernadottes ställning i Sverige aldrig hotats trots att Gustav IV Adolfs son Gustav fram till sin död 1877 gjorde anspråk på Sveriges tron.

Karl XIV Johan

1763-1844

Karl XIV Johan föddes i Frankrike och hette ursprungligen Jean Baptiste Bernadotte. Han arbetade först som advokatskrivare i sin hemstad Pau innan han 1780 tog värvning i den franska armén. Efter den franska revolutionen gjorde han en blixtkarriär och blev general 1794. Han tjänade även  republiken som ambassadör i Wien och som krigsminister. Som en av Napoleons skickliga fältherrar blev han utnämnd till marskalk av Frankrike och furste över Ponte Corvo. Men 1809 hamnade han i onåd hos Napoleon och fick inga flera uppdrag. Okunnig om detta erbjöd den svenske löjtnanten Carl Otto Mörner 1810 Bernadotte att bli svensk tronföljare, i tron att det skulle leda till en allians med Frankrike. Bernadotte accepterade och blev sedan adopterad av Karl XIII med det nya namnet Karl Johan.

Karl Johan insåg att Napoleons dagar var räknade och fick Sverige att alliera sig med dennes fiender. 1813-14 förde Karl Johan befälet över den 158 000 man starka nordarmén och segrade i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig mot Napoleons arméer. Efter det sista slaget tågade han mot sina allierades vilja mot Danmark och tvingade detta land att avträda Norge. Norrmännen vägrade att acceptera detta och utsåg en egen kung och en ny grundlag. Efter ett kort krig 1814 tvingade Karl Johan norrmännen att acceptera Karl XIII som kung mot att att de fick behålla sin nya grundlag, varmed Sverige och Norge förenades i en union.

1818 dog Karl XIII och Karl Johan blev kung med ordningstalen XIV i Sverige och III i Norge. Fast i praktiken hade han varit Sveriges regent ända sedan han blev vald som tronföljare. Sveriges grundlag från 1809 förskrev en begränsad kungamakt. Men Karl XIV Johan var en mycket skicklig administratör och blev näst intill enväldig genom att bara rekrytera lojala tjänstemän till de viktiga ämbetena. Karl XIV Johans regering präglades dock av hans oro för att bli störtad. Vilket medförde ett mycket konservativt styre med upprepade ingrepp i tryckfriheten. Först i slutet av sitt liv gav kungen vika för reformkrav. Men trots att Karl XIV var Sveriges obestridde ledare i 34 år lärde han sig aldrig att tala svenska.

Oscar I

1799-1859

Oscar I efterträdde sin far Karl XIV Johan 1844. Hans trontillträde var efterlängtad eftersom han till skillnad från fadern hade liberala åsikter. De följande åren genomfördes också flera liberala reformer som förbättrade villkoren för flera grupper. Kvinnor fick lika arvsrätt och blev myndiga vid 25 års ålder. Det fastslogs att samhället hade en skyldighet att ta hand om de fattiga (fattigvårdsförordningen från 1847). Dessutom infördes en human fångvård. En allmän folkskola infördes 1842 och 1846 avskaffades skråväsendet och näringsfrihet infördes. Oroligheterna under revolutionsåret 1848 förändrade dock Oscar I:s politik åt en konservativ riktning.

Till en början fullföljde Oscar I sin fars försiktiga och ryssvänliga politik. Men även i detta område kom han att bryta med fadern då hans sympatier med skandinavismen förde med sig att Sverige år 1848 skickade militär hjälp till Danmark som var i krig med Preussen (det första Slesvigska kriget). Svenska förhoppningar om att återerövra Finland ledde också till att Sverige år 1855 var väldigt nära att inträda i Krimkriget mot Ryssland. Men freden hann slutas innan Sverige inträdde i kriget. Västmakterna hade trots det försökt få Ryssland att avträda Åland till Sverige men den ryske tsaren vägrade att avträda territorium till en icke krigförande part. Som ett led i Oscar I:s utrikesplaner fördes också planer på ett skandinaviskt försvarsförbund fram men det blev aldrig förverkligat.

På grund av sjukdom blev Oscar I oförmögen att regera 1857 och två år senare dog han. Oscar I kan sägas vara den sista kungen som personligen styrde riket. Hans son och efterträdare Karl XV fick däremot stora problem med att hävda kungamakten.

Karl XV

1826-1872

Karl XV var son till Oscar I och hade under sin faders sjukdom agerat som regent i två år innan han kröntes till kung 1859. Under sin tid som vicekung i Norge 1856-57 hade Karl XV lovat norrmännen att avskaffa det för dem så förhatliga ståthållarämbetet. Men detta framkallade en regeringskris i Sverige som underminerade kungamaktens ställning. På grund av att Karl XV hade starkt konservativa värderingar medan regering och riksdag dominerades av liberaler råkade han ut för flera motgångar under sin tid som kung. En mängd liberala reformer genomfördes under 1860-talet mot kungens vilja, bland annat avskaffades ståndsriksdagen 1866. Ett löfte om militär hjälp till Danmark 1863 kunde Karl XV inte infria på grund av regeringens motstånd.

Men trots att han i alla avseenden var en misslyckad kung blev Karl XV mycket populär bland den breda allmänheten tack vare sin folkliga stil. Han kom att kallas för "Kron-Kalle" och hade rykte om sig att vara svag för fruntimmer vilket ledde till otaliga påståenden om kungliga oäktingar runt om i landet.

Eftersom Karl XV:s ende (officielle) son bara blev 15 månader gammal efterträddes han av sin bror Oscar II.

Oscar II

1829-1907

Oscar II som blev kung var en skickligare politiker än sin bror men lyckades inte återupprätta den personliga kungamakten. Utan makten gled istället över till det 1876 upprättade statsministerämbetet. Den enda gång som Oscar II lyckades påverka den svenska politiken på ett aktivt sätt var under tullstriden på 1880-talet. Den frihandelsvänlige statsministern övertalade kungen att utlysa nyval för att få bort den protektionistiska majoriteten i riksdagen. Detta tilltag lyckades våren 1887 och frihandlarna fick majoritet. Men i det ordinarie valet på hösten blev det återigen protektionistisk majoritet trots att frihandlarnas fick flest röster (en kandidat som inte hade betalat sin skatt ledde till att en hel lista med frihandlare ogiltigförklarades). Oscar II misslyckade kamp mot protektionisterna innebar ytterligare än motgång för kungamakten och själva tullfrågan i sig hade lett till att modernt partiväsende hade börjat bildas som snart skulle bilda en stabil grund för ett parlamentariskt styrelseskick som var oberoende av kungen.

Redan år 1884 hade Oscar II dessutom tvingats acceptera att det parlamentariska styrelseskicket infördes i Norge. Kungens bekymmer med Norge slutade inte heller där eftersom norrmännen nu började att kräva en friare ställning i förhållande till Sverige. Det avgörande slaget kom 1905 när Norge ville ha ett eget konsulatväsen. Oscar II:s ovilja att godkänna detta ledde till att unionen mellan Sverige och Norge upplöstes samma år. Förbittrad över detta dog han två år senare.

Men trots att kungamakten gick tillbaka under Oscar II var han allmänt respekterad för sitt värdiga uppträdande. Han var för övrigt den siste kungen som blev krönt.

Gustav V

Gustav V hade varit kronprins i hela 35 år när han efterträdde sin far Oscar II 1907. Även innan han blev kung hade Gustav spelat en politisk roll, bland annat under unionsupplösningen. Som kung engagerade han sig i försvaret. När han kritiserade den liberale statsministern Karl Staaff offentligt 1914 för att inte satsa tillräckligt på flottan utbröt den så kallade borggårdskrisen. Vilket ledde till att Karl Staaff avgick och att Gustav V tillsatte en konservativ regering. Kungens inblandning blev hårt kritiserat och röster höjdes för att införa republik. Men första världskrigets utbrott några månader senare gav honom rätt i sakfrågan. När liberaler och socialdemokrater segrade i riksdagsvalet 1917 tvingades dock Gustav V att acceptera principen om parlamentarisk demokrati. De följande åren lade han sig heller inte i politiken. Men sommaren 1941 utövade han dock påtryckningar för att regeringen skulle tillåta tyska trupper att transporteras genom Sverige. Regeringen uppfattade detta som att kungen hotade med att abdikera och tillät därför trupptransporten.

Gustav V dog 1950 som en folkkär kung. Men strax efter bröt Haijbyaffären ut. Det verkade som om kungen hade haft en homosexuell relation med Kurt Haijby, som sedan fick sammanlagt 250 000 kronor i dåtidens penningvärde för att hålla tyst. Affären fick återigen många att förespråka republik men monarkin överlevde krisen.

Gustav VI Adolf

1882-1973

Gustav VI Adolf var 67 år gammal när han blev kung 1950. Under pensionsstriden 1958 spekulerades det från högerkretsar ifall kungen skulle avslå statsminister Tage Erlanders begäran om nyval, men Gustav VI Adolf respekterade parlamentarismens principer och försökte aldrig påverka politiken under sina 23 år som kung.

Det är till stor del Gustav VI Adolfs förtjänst att monarkin inte avskaffades i Sverige. De demokratiska reformer som liberalerna och socialdemokraterna inledde 1917 hade skett i samförstånd med högern eftersom dessa kontrollerade den första kammaren och därmed kunde stoppa alla förslag på grundlagsändringar som kom ifrån den andra kammaren. Högern tillät reformerna på villkor att monarkin bevarades. Men på 1950-talet inleddes arbetet med att ersätta den gamla regeringsformen från 1809 med en reviderad variant (vilket resulterade i 1974 års regeringsform). Kravet på att avskaffa monarkin var fortfarande aktuellt vid denna tid och stöddes av riksdagsmajoriteten. Men till skillnad från sin konservative och tyskvänlige far Gustav V var Gustav VI Adolf rätt man att regera Sverige vid denna kritiska tid. Han hade ända sedan ungdomstiden framstått som betydligt mer liberal och västmaktsvänlig än sina släktingar. Och som kung hade han en mycket anspråkslös och folklig stil samt en väl fungerande personkemi med den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander. Detta bidrog till att stärka monarkins ställning och gjorde att den behölls i den nya grundlagen, om än mycket avlövad

Gustav VI Adolf dog 1973 och bröt då den över 300 år gamla kungliga traditionen att begravas i Riddarholmskyrkan för att istället läggas till vila i Hagaparkens kungliga begravningsplats.

Carl XVI Gustaf

1946-

Carl XVI Gustaf blev kung när hans farfar Gustav VI Adolf avled 1973. Året efter infördes en ny regeringsform som tog ifrån kungen den stora makt han i teorin fortfarande hade. Numera är ordförandeskapet i utrikesnämnden den enda kvarvarande resten av den svenska kungamakten. Det innebär att Carl XVI Gustaf är den svenske kung som genom tiderna har haft minst makt. Men även om hans uppgifter som regent inte är så stora så har han gått till historien som den kung som har regerat längst. År 2018 slog Magnus Erikssons rekord på 45 år.

Enligt den så kallade Torekovskompromissen som slöts mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna 1971 skulle monarkin bevaras i 1974 års regeringsform under förutsättning att kungen avstod från allt politiskt inflytande. Den exakta innebörden av denna kompromiss har sedan dess tolkats olika. Republikaner är benägna att tolka det som att kungen överhuvudtaget inte får göra uttalanden som kan tolkas som politiska ståndpunkter. Rojalister å andra sidan anser att kompromissen bara täcker in de befogenheter som kungen blev av med när regeringsformen stadfästes. Diskussioner kring detta ämne brukar aktualiseras i samband med de två årliga tal som kungen brukar hålla (vid riksdagens öppnande och det så kallade jultalet) samt uttalanden som han har fällt vid statsbesök. Trenden i hans årliga tal är att de har gått från att vara väldigt vaga deklarationer som i princip alla kan skriva under på, till att ge allt mer utrymme åt mer konkreta personliga åsikter (ofta om miljön). Det uttalande som har väckt mest kontrovers fälldes under ett statsbesök i Nya Zeeland 1989 då han riktade skarp kritik mot Norges statsminister Gro Harlem Brundtland över hur hon hanterade frågan om den norska jakten på sälungar som då hade väckt stor internationell upprördhet. För detta tilltag blev Carl XVI Gustaf själv hårt kritiserad av dem som ansåg att han trotsade Torekovskompromissen men han vann också uppskattning bland de många svenskar som sympatiserade med honom i sakfrågan.

En fråga som Carl XVI Gustaf däremot inte hade folket på sin sida var när grundlagen skulle ändras för att tillåta kvinnlig tronföljd på samma villkor som den manliga. Både Carl XVI Gustaf och hans drottning Silvia hade föredragit att deras näst äldsta barn Carl Philip skulle efterträda honom som kung. Men Carl Philip fick bara vara kronprins i ett halvår innan storasystern Victoria blev kronprinsessa den 1 januari 1980. Carl XVI Gustaf själv har fyra storasystrar.