Det finns många olika förklaringar till varför Olof fick sitt tillnamn Skötkonung. I de isländska sagorna kallades han vanligen för Olav den svenske (Óláfr sœnski) för att skilja honom från de norska kungarna Olav Tryggvason och Olav Haraldsson (den helige). Men de kände även till namnet Skötkonung och i Hervararsagan ges följande förklaring till detta tillnamn:

Deras son hette Olof, och han blev kung i Svitjod efter kung Erik. Han var då ännu ett barn och svearna bar omkring honom, och de kallade honom därför Olof Skötkonung men senare Olof den svenske.

Denna text, som sannolikt är från första halvan av 1100-talet även om den är endast känd som en del av Hervararsagan som skrevs ned i slutet av 1200-talet, kopplar ihop namnet Skötkonung med det isländska ordet "skaut" som betyder kappflik. Olof ska alltså som barn ha burits omkring insvept i en kappflik. Men även om man kan hävda att denna teori är den äldsta av alla kända förklaringar är den förmodligen lika osannolik som de flesta av de yngre teorierna som nämns nedan. Med tanke på att Olof deltog i slaget vid Svolder efter bara ungefär sju års regering och eventuellt i ett vikingatåg mot England år 994 kort efter sitt trontillträde är det inte troligt att han var ofödd eller ett litet barn vid sitt trontillträde. Han hade dessutom två bortgifta döttrar år 1020. Förklaringen är helt enkelt en isländsk folketymologi.

En annan folketymologi har hämtats från sagornas berättelse om Erik Segersälls konflikt med sin brorson Styrbjörn. Denne hade krävt att ärva sin faders ställning som Erik Segersälls medregent och en fantasifull beskrivning av händelsen gör gällande att Erik förhindrade Styrbjörn att bli kung genom att låta sin ofödde son Olof bli medregent medan han fortfarande befanns sig i sin moders sköte, därav benämningen Skötkonung. Att namnet syftar på moderns sköte ligger också till grund för en hypotes som går ut på att Olof hade blivit född genom kejsarsnitt.

Till avdelningen vilda gissningar utan stöd från källorna kan även läggas till tolkningen att Skötkonung ursprungligen var "skotkonung" och syftade på att Olof Skötkonung kan ha vistats i Skottland. Eller att Skötkonung haft betydelsen "samlare". Anhängarna av den pseudovetenskapliga Västgötaskolan har lanserat den långsökta teorin att Skötkonung var en dialektal benämning som betydde "Götkonung". Även detta är en renodlad folketymologi som dessutom baseras på uttalet i moderna dialekter av västgöte och inte på vikingatidens uttal. Sj-ljudet kom in i det svenska språket långt senare och påståendet  att namnet på folkstammen söder om Tiveden någon gång skulle ha stavats "skötar" är helt absurt.

Om vi överger folketymologierna till förmån för teorier som har lingvistiskt stöd så finns det en teori som utgår från västgötalagen påstående om att Olof Skötkonung hade donerat Husaby till Skara stift, det vill säga en "skötning" av jord till Kyrkan. Skötkonung skulle då kunna översättas med "Gåvokonung". För att spinna vidare på denna tolkning har även en hypotes om att namnet "skötkonung" hittades på i slutet av 1200-talet för att ge stöd åt Skara stifts anspråk på tidigare kunglig mark. Ett problem med den hypotesen är emellertid att Hervararsagan innehåller ett belägg som sannolikt är betydligt äldre. Visserligen skrevs den ned först i slutet av 1200-talet men det blir märkligt att namnet hade hunnit sprida sig till Island så snabbt och dessutom med en helt annan förklaring.

Ännu en tolkning med en kontroversiell slutsats går ut på att tillnamnet ursprungligen skulle ha varit "Skattkonung" med betydelsen "lydkung" (i så fall under den danske kungens överhöghet). Denna tolkning kan emellertid inte ledas i bevis eller ens stödjas av antydningar i källorna. Tvärtom så motsäger uppgifter från Adam av Bremen och Snorre Sturlasson denna tolkning. Det är alltså en teori som kräver en extremt nitisk källkritik samt inga krav på belägg för att bli trodd. En äldre variant av tolkningen "skattkonung" som är mindre orimlig går ut på att Olof var lydkung till sin son Anund Jakob. Den varianten stödjer sig på Snorre Sturlasson som påstår att Olof hotades av upprorsmän som ville insätta hans son som kung istället. Fast enligt Snorre Sturlasson ledde hotet om uppror till att Anund Jakob gjordes till en jämbördig medkung och inte till en överkung. Framhärdar man i att tolka Skötkonung som "lydkonung" bedriver man en märklig källkritik där man använder sig av smörgåsbordsprincipen och plockar ut de uppgifter man gillar och avfärdar resten trots att de är lika trovärdiga.

Andra tolkningar av "Skötkonung" med betydelsen "skattkonung" har också lanserats och ska då syfta på att Olof kan ha varit först med att införa den avgift som skulle betalas för utebliven ledungstjänst, vilket senare omvandlades till en permanent skatt. Eller att han betalade peterspenning till påven eller någon annan skatt till ärkebiskopen i Bremen. För de förstnämnda hypoteserna finns det emellertid inga som helst belägg i källorna. Den tredje förklaringen kan däremot hämta stöd från Adam av Bremen som hävdade att Olof Skötkonung skickade "ofantliga gåvor till ärkebiskop Unwan". Frågan är dock om dessa gåvor var så omfattande att de kan motivera att nordiska källor kallade Olof för "Skötkonung" på grund av detta. Då är det snarare lockande att fästa tilltro till den andra förklaringen som har stöd av källorna. Den baseras på tolkningen "Skattkonung" med betydelsen "myntkonung". Olof Skötkonung var ju den förste kung som präglade mynt i Sverige och i flera fornspråk har ordet skatt även haft betydelsen mynt. Den enda svagheten med den förklaringen är att det inte finns något belägg för att detta har varit fallet även i fornsvenskan. Men det kända ordförrådet från tiden innan fornsvenskan (före 1220) är så litet att det inte kan uteslutas att ordet skatt tidigare kunde ha haft betydelsen "mynt". Och i jämförelse med de andra förklaringarna får väl "myntkonung" betraktas som den mest trovärdiga tolkningen.

Åter till huvudartikeln eller läs de andra fördjupningsartiklarna:

Läs även om sönerna och efterträdarna Anund Jakob och Emund den gamle.