|
Olof Skötkonungs son Anund Jakob
hette egentligen bara Jakob, men då han skulle väljas till kung omkring år 1020 krävde folket att han skulle ta ett mera
svenskklingande namn. Det är under namnet Anund som han är känd i de nordiska
källorna (Önundr Óláfsson). Även de mynt han präglade i Sigtuna hade
detta namn. Inte mycket är känt om Anund Jakobs insatser som kung ca 1020-1050, men
enligt västgötalagens kungalängd ska han ha burit
tillnamnet "Kolbränna" på grund av att han i sina uppgörelser lät "bränna mäns hus".
Hans utrikespolitik syftade till att bevara maktbalansen i Skandinavien och därför
stödde han först Norges kungar Olov Haraldsson och Magnus den gode mot Danmarks
kung Knut den store och hans söner, och slutligen dansken Sven Estridsson
mot norrmannen Magnus den gode Den mest berömda händelsen under dessa
krig var slaget vid Helge å ca 1026
som i praktiken slutade oavgjort. Men en tid efter slaget var dock Knut den store
desto mer framgångsrik mot både Anund Jakob och Olov Haraldsson, och som en följd av
Anunds nederlag var en del av Sverige tillfälligt under dansk kontroll. Bland annat
präglade Knut den store egna mynt i Sigtuna. När Magnus den gode sedan blev kung över både Norge och Danmark
1042 stödde Anund Jakob dennes motståndare Sven Estridsson fram till sin död
omkring 1050.
Familjeförhållanden
Hos Snorre Sturlasson och Adam av Bremen finns det
motsägelsefulla uppgifter om vem som var Anund Jakobs mor. Ett tillägg i
Adams av Bremens verk som
förmodligen har tillkommit senare och inte skrivits av Adams hand, berättar följande om Anund Jakobs far Olof Skötkonung:
Svearnas kung var ivrig kristen och tog en slavisk flicka
vid namn Estrid, av obodriternas stam, till gemål. Hon födde honom Jacob och
dottern Ingegerd, som den fromme kungen i Ryssland Jaroslav tog till äkta.
Adam av Bremen själv skrev i en senare del av boken
detta om Olof Skötkonung:
Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät
han döpa tillsammans med sin gemål och sitt folk. Den ene av dem, som föddes
av en bihustru, fick namnet Emund. Den andre, Anund, som kungen hade avlat
med sin lagliga gemål, fick trons och nådens tillnamn Jacob.
I det första citatet beskrivs Anund Jakobs mor som
tillhörig den slaviska stammen obodriterna som levde i nuvarande
Mecklenburg. Men Snorre Sturlasson uppger att båda föräldrarna till Anund
Jakob var svenska och att det var hans illegitime halvbror Emund som hade en
slavisk mor. Namnet på Anunds Jakobs mor förekommer inte i Snorre
Sturlassons Heimskringla, men det har förmodligen nämnts i den lucka i
Snorres text som finns före de följande meningarna:
De fick även en son som föddes på Jakobsvakelsedagen. När pojken skulle
döpas lät biskopen kalla honom Jakob. Svearna tyckte illa om detta, eftersom
ingen svensk kung tidigare hade kallats Jakob. Alla kung Olavs barn var
vackra och kloka.
Om Anund Jakob föddes på Jakobsvakelsedagen var han
född den 25 juli och uppkallad efter en av Jesus lärjungar. Får vi tro
Snorre Sturlasson ska namnet Jakob
sedan ha ändrats till Anund när han valdes till kung av svearna, vilket bör ha
skett omkring år 1020 då han enligt Snorre var 10-12 år
gammal. Detta kan emellertid vara en påhittad förklaring från Snorres sida
eftersom det finns flera exempel från den här tiden på barn som fick både ett
skandinaviskt och ett kristet namn vid dopet. De händelser som hade föregått Anund Jakobs kungaval var systern Ingegerds
bröllop med furst Jaroslav I år 1019 och sedan hans halvsyster Astrids
bröllop med den norske kungen Olav Haraldsson.
I ytterligare ett senare tillägg till Adam av Bremen finns
följande mening: "Gunhild, Anunds änka är inte densamma
som Gude, som Thora dödade". Meningen syftar på ännu ett osäkert
familjeförhållande. Den danske kungen Sven Estridsson (1047-1076), som var
kusin till Anund Jakob, ska ha varit gift med Anunds dotter Gyda som omkring
1045 dödades av Svens älskarinna Tora. Gyda har i en annan källa förväxlats
med Gunhild som Sven Estridsson tvingades skilja sig ifrån eftersom kyrkan
inte tillät äktenskap mellan kusiner. Gunhild var dotter till jarlen Svein Håkonsson och
Holmfrid (troligen syster till Olof Skötkonung). Märkligt nog var Anund
Jakob också kusin till Gunhild och därmed bör deras äktenskap ha varit lika
otillåtet för kyrkan. Det avsnitt som tillägget kommenterar är en
skildring av ärkebiskopen av Hamburg-Bremens sändebuds hemresa efter att de
hade blivit avvisade av Emund den gamle (den som visade medlidande var
blivande kungen Stenkil):
Denne, som var den ende som kände medlidande
med bröderna, erbjöd dem gåvor och såg till att de välbehållna kunde passera
bergstrakterna i Sverige och komma fram till den helgonlika drottning
Gunhild, som efter att ha blivit skild från danernas kung på grund av sin
släktskap med honom, nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt gästfrihet
och andra fromma verk. Hon tog mycket ärofullt emot sändebuden, som om de
hade skickats av Gud, och sände dem gåvor till ärkebiskopen.
Anunds
Jakobs kungaval och kriget mot Knut den store
Missnöjet med Olof Skötkonungs krig mot Norge ledde
till att Anund Jakob valdes till dennes medkung omkring 1020, endast 10-12
år gammal. En uppdelning av riket skulle också ske mellan far och son, men
det är tveksamt ifall den någonsin ägde rum eftersom Anund Jakob var så ung
och Olof Skötkonung enligt isländska uppgifter ska ha dött redan vintern
1021-22. Adam av Bremens påstående att Olof Skötkonung dog samma år som Knut
den store och kejsar Konrad II är inte trovärdig eftersom dessa personer dog
först 1035 respektive 1039. Innan dess hade den mest omtalade händelsen
under Anund Jakobs regeringstid ägt rum, slaget vid Helge å.
När Norges kung Olav Haraldsson blev svåger till Anund
Jakob upphörde kriget mellan Sverige och Norge. Kriget mellan Olav och den
dansk-engelske kungen Knut den store fortsatte däremot. Knut den store
gjorde anspråk på hela Norge och Olav Haraldsson övertygade sin svenske
svåger att det låg i bådas intresse att Knut inte lyckades erövra Norge. Knut den store
försökte utan framgång blidka Anund Jakob med stora gåvor och
vänskapsanbud, men i ett möte i Kungahälla slöts den svensk-norska
alliansen. Omkring år 1026 sammanstrålade sedan de två allierade flottorna efter att Olav
hade härjat Själland och Anund Jakob östra Skåne. Knut den store befann sig
då i England men samlade genast en stor flotta för att möta fienderna. När
Olav och Anund fick reda på storleken på den flotta som kom emot dem beslöt
de att undvika denna genom att segla mot Sverige förbi Skåne som återigen
härjades och brändes. Men de kom inte längre än till Helge ås mynning där de
förberedde ett försvar och väntade in Knuts flotta. När det gäller
detaljerna kring själva slaget ger källorna olika bud, det verkar som om
Knut den stores flotta drabbades av någon form av olycka som dränkte många
av hans män. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson är emellertid överens om
att danskarna drabbades av svåra förluster och att den svensk-norska flottan
sedan drog sig tillbaka från platsen för slaget. Av tradition räknas den
armé som sist lämnar slagfältet som segrare. Men danskarnas stora förluster
gör det berättigat att beskriva slaget som oavgjort. Efter slaget ska Anund
Jakob och Olav ha diskuterat ifall de skulle göra en ny attack mot Danmark under vintern, men enligt Snorre Sturlasson var
svearna som hade fått större förluster än norrmännen ovilliga att
fortsätta strida under detta år.
Under de följande åren var det definitivt Knut den
store som hade lyckan på sin sida. Norska stormän som var lojala till Knut
fördrev Olav den helige från Norge 1028
och omkring år 1030
lät Knut prägla egna mynt i Sigtuna, dessa hade inskriften CNUT REX SW (Knut, kung av
Sverige). Knut den store ska
också 1027 i ett brev till sina engelska undersåtar ha kallat sig för "kung över en del av
svearna". Tyvärr är de övriga
källorna tysta om den här omvälvande perioden under Anund Jakobs
regeringstid. Den ende som nämner något om händelserna efter slaget vid Helge å är Snorre
Sturlasson som berättar att när Olav Haraldsson skulle försöka återerövra
Norge år 1030 fick han hjälp av 400 man från sveakungen. Detta var emellertid inte
tillräckligt utan Olav Haraldsson stupade i slaget vid Stiklastad mot
en här bestående av de till Knut lojala norrmännen. Mer framgångsrik var
Olavs son Magnus den gode som strax efter Knuts död 1035 blev norsk kung.
Även denna gång gav sveakungen militärt bistånd, vilket hade gjorts möjligt
av dennes syster Astrid som hade varit gift med Olav Haraldsson och därmed
var styvmor till Magnus. Svearna skulle först ha varit tveksamma eftersom de
kom ihåg hur det gick fem år tidigare, men blivit övertalade av Astrid. Det
som komplicerar bilden är dock den omständigheten att Snorre Sturlasson
uppger att sveakungen hette Emund när dessa händelser inträffade. De flesta
historiker förklarar detta med att Snorre Sturlasson här har förväxlat
Anund Jakob med hans halvbror och efterträdare Emund den gamle. Det är dock
fullt möjligt att Knut den store hade fördrivit Anund Jakob omkring 1027 och
insatt Emund som lydkung över svearna. Fast denne sveakungs stöd till Olav
den helige 1030 gör det osannolikt att han skulle ha varit i ett
beroendeförhållande till Knut den store. Inte heller antyder någon annan
källa att Emund skulle ha varit kung så tidigt eller varit en motståndare
till Anund. Sannolikt har därför Snorre Sturlasson gjort sig skyldig till
ett missförstånd när han blandade ihop de snarlika namnen Anund och Emund.
Om detta är en riktig tolkning var Anund Jakob kung över åtminstone delar av
Sverige år 1030. Men bristen på källor gör att vi inte kan veta
vilka delar av Sverige utöver Sigtuna som Knut den store ockuperade och när
Anund Jakob tog tillbaka dem. Det bör emellertid inte ha skett senare än
1035 då Knut den store dog.
Det bör i sammanhanget också nämnas att det finns forskare som hävdar
att slaget vid Helge å ägde rum vid en å i Uppland och inte vid den mer
kända ån i östra Skåne. Detta skulle i så fall bättre förklara varför Knut
den store senare kunde lägga under sig en del av Sverige. Det råder dock
ingen tvekan i de historiska källorna om att de skildrar strider som äger rum i Skåne.
Det kan ha varit i samband med Anund Jakobs krig
som Blekinge blev danskt. I Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet
beskrivs nämligen Blekinge som ett land som lydde under sveakungen medan
en gränsläggning i mitten av 1050-talet placerar landskapet på den danska
sidan. Anund Jakobs krig mot Knut den store är också det enda kända
dansk-svenska krig under den här perioden där Sverige var den underlägsne
parten.
Inrikes
förhållanden
De källor som finns om Anund Jakobs tid berättar bara
om de krig som Anund Jakob deltog i. Vad han uträttade på hemmaplan är
mindre känt. Det tycks dock som om Anund Jakob ordnade upp den oreda som
hade rått inom myntpräglingen under faderns sista decennier. Myntens vikt
blev enhetligare och inskrifterna mer välformade och läsligare. Trots detta
upphörde myntpräglingen efter år 1030 och det skulle dröja till mitten av 1100-talet innan
det återigen präglades svenska mynt. I övrigt är den enda informationen om Anund Jakobs
inrikespolitik en notis från
Västgötalagens kungalängd där han kallas
för Emund Kolbränna. Tillnamnet förklaras så här: "Han
kallades Kolbränna för att han i sina räfster gärna brände mäns hus".
Anund Jakob tycks alltså ha varit en ganska hårdhänt kung. Adam av Bremens
beskrivning av honom ger dock ett helt annat intryck:
Han var visserligen ung till åren men överträffade alla sina
föregångare i visdom och fromhet. Ingen kung var så älskad av svearnas folk
som Anund.
Adam av Bremen är som vanligt väldigt tendensiös när
han skildrar de skandinaviska kungarna. Anund Jakob tycks ha haft ett gott
förhållande till Hamburgstiftet och får därför en välvillig behandling i
Adams verk. Intressant är också att Adam tycks bekräfta Snorre Sturlassons
uppgift att Anund Jakob inte var vuxen när han blev kung. Utöver detta
berättar Adam av Bremen också
att Anund Jakobs kusin Sven Estridsson tjänstgjorde i sveakungens hird i 12
år, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära en
sammanhängande period. Sven ska under striderna om Danmarks tron 1042-47 ha
flytt till Sverige tre gånger och två gånger återkommit med svenska
hjälptrupper. Men huvuddelen av Sven Estridssons vistelse i
Sverige måste ha ägt rum på 1030-talet. Från Sven ska Adam av Bremen ha
hört att "kristendomen under Jacobs regeringstid hade rätt stor
utbredning i svearnas land".
En händelse som utspelades 1040-1041 var
ett vikingatåg lett av Anund Jakobs kusinbarn (eller brorson) Ingvar Vittfarne som gick ända
till Kaspiska havet. Företaget slutade emellertid med att Ingvar och de
flesta av hans män dog av sjukdom i Georgien. Många runstenar i Mälardalen
och Östergötland är resta till minne av dem som dog under detta olycksaliga
vikingatåg. Ingvar Vittfarnes saga berättar om denne man som tidigare
tillsammans med Anund ska ha lett ett krigståg mot semgallerna i dagens
Lettland, vilka sedan en tid tillbaka inte hade betalat sin skatt till
sveakungen. Sagan hävdar att Olof Skötkonung fortfarande var kung vid den
tiden men detta kan av kronologiska skäl inte stämma. Krigståget var
iallafall framgångsrikt och Ingvar vann ett stort anseende bland svearna.
Några år efter denna händelse krävde Ingvar "konungs namn och värdighet"
av sveakungen (fortfarande Olof enligt sagan). Men detta gick sveakungen
inte med på och Ingvar begav sig då till Ryssland (troligen år 1036) och
gjorde där krigstjänst hos furst Jaroslav I innan han lockade med sig män
från hemlandet till att delta i det olycksaliga vikingatåget mot "Särkland"
1040-1041. Ingvars krav på att få konungs namn och värdighet har tolkats som
ett försök att bli utsedd till Anund Jakobs efterträdare, denne saknade ju
egna söner.
Kriget
mot Magnus den gode
Efter att först ha hjälpt Magnus att bli norsk kung
bytte Anund Jakob sida när Magnus blev för mäktig. Den som stöddes istället
var Sven Estridsson som i egenskap av barnbarn till Sven Tveskägg kunde göra
anspråk på den danska tronen. Händelseförloppet gick till på det sättet att när Knut den stores son Hardeknut
dog 1042 försökte Sven bli dansk kung. Men han hindrades av ett avtal mellan Hardeknut
och Magnus den gode som gick ut på att den som levde längst skulle ärva den
andres rike. I enlighet med detta avtal krävde och lyckades Magnus bli kung
av Danmark. Sven fick då nöja sig med att bli hans jarl istället. Den
utnämningen var emellertid inte tillräcklig för att mätta Svens ambitioner och det dröjde inte länge
innan han gjorde uppror mot Magnus. Tronstriden ledde till att han tre
gånger
tvingades fly till Sverige där han vistades 1043, 1045-1047 och 1047.
Två gånger (1043 och 1047) återkom han med svenska hjälptrupper och tog
kontroll över Danmark för att båda gångerna återigen bli fördriven av Magnus. Denne dog dock
1047 och gjorde på dödsbädden
sin fiende till dansk tronföljare så att Sven till sist kunde bli kung av
Danmark.
Snorre Sturlasson som återigen har förväxlat Anund Jakob
med Emund berättar hur Sven i början av tronstriden flydde till sin svenske
släkting när Magnus tågade mot honom år 1043:
På våren när han hörde att kung Magnus kom söderut från Norge
och hade en stor här, for Sven till Skåne och därifrån upp genom Götaland
och sedan till Svitjod till sin släkting den svenske kungen Emund. Han
stannade där under sommaren och fick bud om från Danmark om kung Magnus
färder och antalet män han hade med sig. När Sven fick reda på att kung
Magnus hade låtit en stor del av sitt manskap fara bort och att han var
söderut i Jylland red han ned från Svitjod med ett stort manskap som
sveakungen hade givit honom.
Därefter skildrar Snorre striderna mellan Sven och
Magnus samt hur Sven återigen flyr till sveakungen 1045 för att komma
tillbaka och för tredje gången fly till sveakungen 1047 innan han slutligen
kunde efterträda Magnus som dansk kung samma år. Adam av Bremen som fick sina uppgifter
direkt från Sven Estridsson berättar om dessa strider på följande sätt:
Magnus härskade vid denna tid över två riken, nämligen
danernas och nordmännens, varemot Jakob ännu var kung i Sverige. Med hjälp
av denne samt stöd från jarlen Tove lyckades Sven fördriva Magnus från
Danmark. Denne tog då upp kampen på nytt men omkom ombord på sin flotta. Nu
innehade Sven två riken och sägs ha utrustat en flotta för att lägga England
under sitt välde.
Det Sven Estridsson har sagt till Adam av Bremen är
en ofullständig och felaktig bild av händelseutvecklingen. Här står det
ingenting om att Sven blev fördriven tre gånger av Magnus. Sven var dessutom aldrig kung av Norge och han hade fullt upp med att
freda sitt danska rike från Magnus norske efterträdare Harald Hårdråde. Den Tove jarl som nämns i texten
är för övrigt inte känd från någon annan källa och det går därför inte att
avgöra omfattningen av hans jarladöme.
Ännu en kanske alltför smickrande bild av Sven ges i ett tillägg till
texten ovan,
som dock ändå innehåller information som Sven förmodligen inte hade velat ge
till Adam av Bremen. Följande
rader som uppenbarligen handlar om åren 1042-1043 har någon skrivit i
marginalen till Adams verk:
Besegrad av Magnus fann Sven i sitt
öde, erkände segraren som sin länsherre och avlade trohetsed till honom. Men
när han på danernas inrådan på nytt började krig, blev han i alla fall
övervunnen av Magnus. Då flydde Sven och kom till Jakob, djupt bedrövad över
att ha brutit sitt trohetslöfte.
Vad dessa knapphändiga notiser antyder är att Anund Jakob fortsatte den
politik som ledde fram till slaget vid Helge å och militärt bistånd till norska
tronkrävare. Nämligen att förhindra att Norge och Danmark fick en gemensam
kung. Tyvärr är det svårt att få någon bra bild på hur omfattande Anund
Jakobs militära stöd var på detta område eftersom källorna inte ger särskilt
många detaljer. Snorre Sturlasson är i alla fall utförligast och det verkar
inte som han har missat någon händelse under denna turbulenta tid. För han
nämner även att Sven Estridsson träffade den norske tronkrävaren Harald
Hårdråde i Sigtuna 1045 och att båda var svearnas vänner. Detta kan ses som
en antydan på att Anund Jakob också stödde Harald Hårdråde även om inga
hjälptrupper nämns i det fallet. Adam av
Bremen har å sin sida helt missat slaget vid Helge å samt interventionerna i
Norge och han berättar bara knapphändigt om Svens tronstrider på ett sätt som
framställer Sven Estridsson i alltför positiv dager. Den enda
svenska inblandning i de skandinaviska tronstriderna som Saxo Grammaticus berättar om är slaget vid Helge å..
Anund
Jakobs död
Tidpunkten för Anund Jakobs död är okänd. Det sista
livstecknet är stödet till Sven Estridssons kamp för den danska tronen 1047.
Efter att Adam av Bremen hade skildrat hur Sven Estridsson, Harald
Hårdråde och Edward Bekännaren hade blivit kungar av Danmark (1047), Norge
(1045) och England (1042) samt nämnt en händelse i England som ägde rum år
1049 skrev han följande mening: "När detta hade inträffat där, gick svearnas
mycket fromme kung Jacob ur tiden". Anund Jakobs död får därför med en
bred felmarginal antas ha inträffat omkring 1050. Enligt
Hervararsagan dog han sotdöden (sóttdauðr),
dvs i sjuksäng. Några
söner som kunde efterträda honom hade han uppenbarligen inte, så han
efterträddes istället av sin äldre halvbror Emund som var född utanför äktenskapet.
Emund som fortfarande levde sommaren 1060 ska enligt Hervararsagan bara ha varit kung en
kort tid.
Läs även om Emund den gamle. |
