Erik Segersäll  blev troligen kung omkring 970 och hade ett tag sin bror Olof som medregent. En av deras åtgärder som kungar kan ha varit grundandet av Sigtuna eftersom de arkeologiska fynden tyder på att detta skedde på 970-talet enligt en fastställd stadsplan. När Olof dog (någon gång under 970-talet) gjorde hans son Styrbjörn anspråk på tronen och denna konflikt kulminerade i det berömda slaget vid Fyrisvallarna där Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersälls framgångar fortsatte och han erövrade sedan Danmark som han regerade över till sin död. Erik Segersälls välde omfattade troligen även Västergötland eftersom han enligt de isländska sagorna gav detta landskap som underhållslän till Sigrid Storråda efter att han skiljde sig från henne. Under tiden i Danmark konverterade han också till kristendomen, men återgick senare till hedendomen. Omkring 993 dog han av sjukdom och efterträddes av sin son Olof Skötkonung.

Erik Segersäll är vid sidan av Olof Skötkonung den vikingatida sveakung som vi har mest kunskap om. Före Erik Segersäll har vi bara mer eller mindre pålitliga notiser om enskilda sveakungar. Det finns inte ens tillräckligt med information för att ställa upp en trovärdig regentlängd. Men med Erik Segersälls bedrifter, som de historiska källorna har mycket att berätta om, upphör förhistorien och vi kommer in på historisk tid. Därför inleds de flesta svenska regentlängder med Erik Segersäll vars tillnamn betyder "den segerrike (Eiríkr inn sigursæli på isländska). Ett liknande tillnamn återfinns i Adam av Bremens verk där han kallas för "den mäktige" (potentissimus). I en isländsk saga om Olav den helige kallas han emellertid för "Erik Årsäll". 

Någon samlad levnadsbeskrivning över Erik Segersäll finns dock inte utan vi har bara ett antal episoder som berättas av olika källor. Vilka dessutom i en rätt liten grad överlappar varandra. Detta gör det svårt att jämföra källornas trovärdighet och det mesta som står i dem har också blivit starkt ifrågasatta. I synnerhet frågan om vem som var hans drottning eftersom källorna är motstridiga.

Genealogi och kronologi

Enligt den isländska traditionen var Erik Segersäll och hans bror Olof söner till Björn Eriksson som hade regerat Sveariket länge. Snorre Sturlasson anger Björns regeringstid till 50 år. Björn hade i sin tur efterträtt sin far Erik Emundsson som var samtida med Harald Hårfager och som hade dött tio år efter att denne hade enat Norge. Trovärdigheten på denna genealogi är rätt låg eftersom den även angiver att Erik Emundsson var brorson till den kung Björn som troligen är identisk med sveakungen som bjöd in Ansgar att missionera i Birka år 829. Om Erik Segersäll dog omkring 993 skulle Sveariket alltså ha styrts av bara fyra generationer kungar under en tid på minst 164 år. Eftersom tre kungar som nämns i Rimberts Ansgarsvita och i Adam av Bremens verk dessutom inte förekommer i den isländska regentlängden över Sverige så är det lätt att dra slutsatsen att den inte är komplett och att islänningarnas släktträd över sveakungarna är delvis påhittat. Ett alternativt familjeträd återfinns i Saxo Grammaticus verk om Danmarks historia. Där är Erik Segersäll son till en Olof vars bror Björn är far till Styrbjörn. I den versionen är alltså Erik Segersäll kusin och inte farbror till Styrbjörn. Fast i just det fallet får nog islänningarnas uppgifter bedömas som mer trovärdiga. Men frågan om vem som var Erik Segersälls far är ändå öppen. Om det inte var Björn Eriksson så kan det vara sveakungen Emund Eriksson som enligt Adam av Bremen var en bundsförvant till Danmarks kung Harald Blåtand och därför passar in tidsmässigt. I vilket fall som helst tyder Erik Segersälls namn och sonsonen Emunds namn på att han tillhörde samma ätt som de kungar som enligt Adam av Bremen var hans företrädare.

Om den isländska genealogin mot förmodan är korrekt blir kronologin av densamma beroende av tidpunkten på Norges enande (slaget vid Hafrsfjord) eftersom Erik Segersäll skulle ha blivit kung 60 år efter denna händelse. Enligt Hervararsagan skulle Harald Hårfagers död (som skedde omkring år 933) dessutom ha infallit under Erik Segersälls livstid. På 1800-talet daterades Norges enande till år 872 av en historiker som utgick från Snorre Sturlassons uppgifter i Heimskringla. En mer källkritisk forskare hävdade på 1920-talet att enandet snarare skedde omkring år 900. Senare forskare har återigen hävdat att det skedde mellan 870 och 875 även om de flesta forskare numera anser att slaget vid Hafrsfjord ägde rum under 880-talet. Om den isländska genealogin stämmer bör Erik Segersäll alltså ha blivit kung någon gång mellan 930 och 960. Men Adam av Bremens uppgifter om en sveakung vid namn Ring som regerade tillsammans med sina söner Erik och Emund år 936 och den redan nämnde Erik Emundsson som var samtida med Harald Blåtand (som regerade Danmark från mitten av 900-talet till 986) gör att det är knappast troligt att Erik Segersäll blev kung före 960. Om de tvingas till en datering väljer de flesta forskare därför årtalet 970 som en mycket ungefärlig angivelse för början på Erik Segersälls regeringstid.

Styrbjörn och slaget vid Fyrisvallarna

När Erik Segersälls far dog blev han och hans bror Olof medkungar. Men Olof dog senare i Uppsala efter att ha ätit förgiftad mat. Med Ingeborg (dotter till Thrond Sulujarl) hade Olof fått sonen Styrbjörn som var endast tolv år gammal när han blev faderlös. Trots sina låga ålder krävde Styrbjörn sin arvsrätt att bli kung genom att sätta sig på sin faders gravhög. Detta är inledningen till Styrbjörns märkliga livsöde som måste ha fascinerat många skandinaver under vikingatiden och tidig medeltid. Det har nämligen lämnat avtryck i ett stort antal isländska sagor samt i Saxo Grammaticus verk. Den mest trovärdiga skildringen är Knytlingasagan, men den mest innehållsrika är den delvis legendariska Styrbjarnar þáttr Svíakappa" varifrån den ovannämnda informationen kommer ifrån. Denna saga fortsätter med att berätta att Erik Segersäll vägrade att låta Styrbjörn bli medkung med motiveringen att han var för ung, men Erik lovade honom att detta skulle ske när han fyllde sexton. Styrbjörn var emellertid en mycket stark och oreglerig person som slog ihjäl en man som hade råkat stöta till honom med ett dryckeshorn. Svearnas ting ville inte välja honom till kung eftersom de ansåg honom olämplig som sådan och Erik Segersäll kände sig manad att istället ge honom 60 välutrustade skepp så att Styrbjörn kunde lämna Svitjod för att leva som viking. Tre år senare blev Styrbjörn hövding över de fruktade jomsvikingarna som höll till i den danska borgen Jomsborg i nuvarande norra Tyskland. En tid efter detta slöt han en allians med den danske kungen Harald Blåtand och gifte sig med hans dotter. Styrbjörn var inställd på att kräva sitt fadersarv med våld och tillsammans med sina jomsvikingar samt Harald Blåtand och 200 danska skepp invaderade han Sveariket. Väl där lät Styrbjörn bränna alla skeppen så att manskapet inte skulle kunna fly från den kommande striden vid Fyrisvallarna i närheten av Uppsala. Men trots detta flydde Harald Blåtand och den danska hären när nederlaget var ett faktum och övergav Styrbjörn och hans jomsvikingar som kämpade till siste man. Den mer trovärdiga Knytlingasagan hävdar dock att Harald Blåtand flydde redan när Styrbjörn brände sina skepp och den dansk-patriotiske Saxo Grammaticus hävdar (troligen felaktigt) att Harald Blåtand aldrig deltog i krigståget eftersom han var upptagen med att försvara Jylland mot en tysk attack, Styrbjörn skulle då ha valt att inte vänta på danskarna och gick till attack enbart med jomsvikingarna som bistånd. Hursomhelst slutade slaget med ett katastrofalt nederlag för Styrbjörn. Enligt legenden varade slaget tre dagar och Erik Segersäll lovade kvällen innan den tredje dagen att ge sitt eget liv till Oden efter tio år ifall han vann slaget. Följaktligen stupade Styrbjörn med alla sina män och tio år senare avled Erik Segersäll.

Legendens uppgift om att Erik Segersäll levde tio år efter slaget vid Fyrisvallarna är intressant ur ett kronologiskt perspektiv. Ifall det stämmer bör slaget ha ägt rum i början av 980-talet och om uppgifterna om Styrbjörns ålder också stämmer bör Eriks bror och medregent Olof  ha dött under 970-talet. Utöver de många avtrycken i isländska sagor finns det också ett par runstenar i Skåne som var resta i slutet av 900-talet till minne åt män "som inte flydde vid Uppsala". Det finns goda skäl att tro att den strid som åsyftas är den halvt mytiska och halvt historiska kampen mellan Eriks Segersäll och Styrbjörn Starke.

En mer fullständig genomgång av vad källorna har att berätta om detta finns på sidan om Styrbjörn Starke

Erövringen av Danmark

Vid sidan av de isländska sagorna är Adam av Bremens verk om Hamburgstiftets historia den mest betydelsefulla källan till Erik Segersälls liv. Detta verk innehåller en episod som inte nämns i sagorna, nämligen Eriks tid som dansk kung. Bakgrunden till denna var att Danmarks kristne kung Harald Blåtand hade störtats av sin hedniske son Sven Tveskägg. På grund av Sven Tveskäggs motstånd mot den kristna kyrkan fick han ett mycket negativt omdöme av Adam av Bremen som berättar om hur guds straff drabbade honom. Först förklarade han krig mot slaverna och blev två gånger tillfångatagen och båda gångerna friköpt mot en ofantlig mängd guld, sedan kommer ett än värre straff när hans kungadöme erövras av sveakungen Erik Segersäll:

Svearnas mäktige kung Erik, som hade samlat en krigshär, talrik som sanden i havet, tågade nämligen in i Danmark, Där Sven mötte honom, nu övergiven av Gud och förgäves litande till sina avgudar. Där utkämpades på bägge håll många strider till sjöss – så brukar nämligen detta folkslag kämpa – och danernas samtliga stridskrafter blev tillintetgjorda. Kung Erik Segersäll behöll Danmark. Sven fördrevs ur sitt rike och fick av en nitälskande Gud en lön som var värdig hans gärningar. Sven den yngre har berättat för mig, att hans morfader hade drabbats av detta öde enligt Guds rättvisa domslut emedan han hade svikit den Gud som hade varit hans faders goda beskyddare.

Sven den yngre som nämns i texten är den danske kungen Sven Estridsson som Adam av Bremen använde som källa. Adam av Bremens skildring av Sven Tveskägg är mycket negativ och uppenbart tendensiös. Till exempel kan Adams uppgift att Sven Tveskäggs landsflykt varade ända tills Erik Segersäll dog 14 år senare inte stämma. Sven Tveskägg blev dansk kung ca 986 och Erik Segersäll dog i början av 990-talet. Med detta som grund har vissa forskare helt och hållet avfärdat Adams skildring av hur Erik Segersäll fördrev Sven och blev dansk kung. Att även den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus omkring år 1200 skildrade denna händelse, och angav en något mer realistisk regeringstid på sju år, har då förklarats med att han använde Adam av Bremen som källa. Men med tanke på hur patriotisk Saxo i vanliga fall var i sitt verk är det inte troligt att han skulle ha tagit med Erik Segersälls erövring ifall Adams uppgifter hade varit ifrågasatta i Danmark. De exemplar av Adam av Bremens verk som cirkulerade i Danmark hade för övrigt blivit redigerade i danskvänlig riktning. Saxo Grammaticus använde även de isländska sagorna som källor och det är kanske på grund av dessa som han meddelar att orsaken till att Erik Segersäll anföll Danmark var för att hämnas det bistånd Harald Blåtand hade givit till Styrbjörns krigståg. Det är dock endast Saxo som berättar att Erik besegrade Sven Tveskägg i ett avgörande slag i Skåne.

I ett senare tillägg i marginalen till det ovan citerade kapitlet har någon skrivit följande text i Adams bok:

Erik, svearnas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund av detta förbund angreps danerna av slaverna och svearna gemensamt. Boleslaw, som var en mycket from kristen kung, ingick förbund med Otto III och underkuvade hela slaverlandet, Ryssland samt pruzzerna. Hos de sistnämnda hade den helige Adalbert lidit martyrdöden, och Boleslaw flyttade nu hans kvarlevor till Polen.

Om uppgifterna ovan stämmer kan Erik Segersälls erövring av Danmark inte ha skett före år 992. Det var nämligen då som Boleslaw blev furste över polanerna (polackerna). Kung blev han för övrigt först 1025. Det står också att Erik Segersäll gifte sig med en syster eller dotter till Boleslaw. Detta överensstämmer med Adams uppgift om att Olof Skötkonung var halvbror till Knut den store, vars mor enligt en annan källa var en slavisk prinsessa, och detta har legat till grund för uppfattningen att de isländska sagornas Sigrid Storråda var en påhittad figur (läs mer om det nedan). Men det påstådda äktenskapet kan även bero på att Adam av Bremen har missuppfattat de skandinaviska kungarnas släktskapsförhållanden och att författaren till tillägget fäst tilltro till detta och då felaktigt tolkat det som en äktenskapsallians mellan Sverige och Polen. I så fall faller även årtalet 992 bort som en ledtråd till dateringen av Eriks erövring av Danmark

Erik Segersälls tid som kristen

”Erik”, sade han, ”fick herraväldet över två riken, danernas och svearnas. Även han var hedning och mycket fientligt inställd till de kristna”. Som sändebud från kejsaren och från biskopen i Hamburg sägs en viss Poppo ha kommit, en from och vis man som vid den tiden var vigd för Slesvig. Han krävde kejsarens medbestämmanderätt beträffande de kristnas skydd. Man berättar att han, för att visa kristendomens makt, och då de vilda folken enligt sin vana krävde ett tecken, ögonblickligen tagit ett glödande järn i handen och förblivit oskadd inför allas ögon. Fastän detta tycktes kunna avlägsna allt tvivel och all villfarelse hos hedningarna, sägs Guds helige för andra gången ha utfört ett märkligt underverk i avsikt att utplåna hednatron hos detta folk. Han iklädde sig nämligen en skjorta som doppats i vax och befallde Herrens namn att den skulle antändas, medan han stod mitt i folkmassan. Med ögon och händer lyfta mot himlen uthärdade han så tåligt hettan från det smältande vaxet, att han, när dräkten helt hade bränts upp och förvandlats till aska, muntert och glatt förklarade att han inte ens hade märkt någon rök från elden. Tack vare detta ovanliga under kom då många tusen till tro genom honom, och ännu idag prisar man Poppos berömda namn bland danernas folk och i deras kyrkor. Somliga försäkrar att detta hände i Ribe, andra att det var i Hedeby, som också kallas Slesvig.

Det ovannämnda kapitlet från Adam av Bremens verk över Hamburgstiftets historia är intressant eftersom det nämner att den tyskromerske kejsaren krävde medbestämmanderätt över behandlingen av de kristna. Harald Blåtand hade tidigare varit en tysk vasall och Hamburgstiftet var i princip kejsarens förlängda arm. Detta är förklaringen till de skandinaviska kungarnas ovilja mot den tyska missionen och deras favorisering av engelska missionärer. I övrigt är kapitlet märkligt då det verkar vara en upprepning av samma episod som ledde till Danmarks kristnande när Harald Blåtand var kung. Även då omvände en biskop Poppo (då från Würzburg) hedningarna genom att greppa glödande järn utan att skada sig. Även Erik Segersäll ska tydligen ha blivit omvänd trots att det inte uttryckligt nämns i texten ovan, för i ett senare kapitel har Adam skrivit följande text:

Erik, svenskarnas kung, blev alltså omvänd till kristendomen i Danmark och döpt där. Av denna anledning fick predikanter tillfälle att komma över från Danmark till Sverige, där de ”verkade frimodigt i Herrens namn”. Av danernas mycket kloke kung har jag fått höra att Erik, efter att ha antagit kristendomen, ånyo återfallit i hedendom. Men att han kämpade med Otto III och besegrades, det har jag hört av andra. Kungen teg därom.

Den tigande kungen är förstås Sven Estridsson som Adam av Bremen har fått det mesta av sin kunskap om skandinavisk historia ifrån. Adam av Bremen är den enda källa som berättar att Erik Segersäll under en kort tid var kristen. Men även om vi accepterar att Erik lät döpa sig blir man ändå misstänksam över att Adam möjligen upprepar en episod från Harald Blåtands tid och inte nämner exakt hur Erik döptes. Harald Blåtand verkar ha varit den ende hedniske kung som döptes av Hamburgstiftets präster, för Adam av Bremen anger sannolikt felaktigt att den norske kungen Olav Tryggvason också blev det. Alla andra kungar inklusive Olav Tryggvason tycks ha blivit döpta av engelsmän.

Slutligen bör det också nämnas att det inte heller finns några andra källor som nämner en strid mellan Erik Segersäll och Otto III (tysk kung 983-1002). Men eftersom Adam har fått denna uppgift från en annan person än Sven Estridsson och att denna händelse förutsätter att Erik Segersäll var kung av Danmark har vi i praktiken två oberoende källor som bekräftar att Erik härskade över Danmark.

Familjeförhållanden

Att Erik Segersälls son och efterträdare var Olof Skötkonung är alla källor överens om, men vem som var Olofs moder och därmed Eriks drottning är däremot en av de mest omdebatterade frågorna i skandinavisk historieskrivning. De isländska sagorna och Saxo Grammaticus hävdar att den västgötska stormannadottern Sigrid Storråda var hans drottning. Adam av Bremen anger dock att Olof Skötkonung var bror till Knut den store, deras gemensamme mor ska efter Erik Segersälls död ha gift om sig med Sven Tveskägg som vid samma tid återigen blev dansk kung. Uppgiften från den samtida historieskrivaren Thietmar av Merseburg att Knut den stores mor var en polsk prinsessa har, tillsammans med det faktum att Sigrid Storråda dyker upp i källorna först i slutet av 1100-talet, gjort att många moderna historiker har dragit slutsatsen att Sigrid var en påhittad figur. Det ovan citerade tillägget i Adam av Bremens verk som nämner att Eriks drottning var en syster eller dotter till den polske kungen Boleslaw bara förstärker den slutsatsen. Alltför många indicier talar dock för att Sigrid var verklig och att det är de tyska historieskrivarna som har förväxlat de skandinaviska kungarnas släktskapsförhållanden. Upphovet till detta missförstånd är förmodligen det faktum att Adam av Bremens främste källa, den danske kungen Sven Estridsson, hade en mor som var halvsyster på fädernet till Knut den store och på mödernet till Olof Skötkonung. Det är fullt begripligt att Adam utifrån kunskapen att kungarna hade en gemensam syster drog den felaktiga slutsatsen att Knut och Olof var bröder. Tillägget till Adam av Bremens bok kan sedan ha gjorts av en författare som i likhet med moderna historiker fäste tilltro till Adams uppgifter och då byggde vidare på hans missförstånd.

Ifall äktenskapet med Sigrid Storråda var historiskt så slutade det iallafall inte lyckligt. Odd Munks saga om Olav Tryggvason som skrevs ned på 1190-talet är den äldsta källan som nämner Sigrid Storråda och enligt denna skiljde Erik Segersäll sig från henne eftersom han inte stod ut med hennes högmod. En alternativ förklaring går ut på att Sigrid ville skilja sig eftersom hon annars skulle ha tvingats följa med sin make i graven när denne dog. Den sistnämnda förklaringen är knappast trolig även om det förekom att trälinnor offrades när en hövding begravdes under hednisk tid. I vilket fall som helst skulle Sigrid ha fått Västergötland som underhållslän efter skilsmässan. Detta kan även ses som ett tecken på att Västergötland ingick i Sveariket redan under Erik Segersälls regeringstid.

Utöver Olof Skötkonung ska Erik och Sigrid också ha haft sonen Emunde som senare styrde Västergötland tillsammans med sin mor. Berättelsen om deras dotter som mot Eriks vilja gifte sig med hövdingen Åke tas upp nedan. Sannolikt hade Erik Segersäll också en dotter vid namn Holmfrid som gifte sig med Svein Håkonsson. Denne man styrde delar av Norge 1000-1015 som Olof Skötkonungs jarl. Snorre Sturlasson uppger dock att Holmfrid var Olof Skötkonungs dotter. Efter skilsmässan med Sigrid gifte Erik Segersäll om sig med Håkon jarls dotter Aud (Håkon styrde Norge 970-995).

Konflikten med Åke

Enligt Ingvar Vittfarnes saga ska Erik Segersäll ha haft en dotter med Sigrid Storråda som en av hans hövdingar vid namn Åke hade bett om att få gifta sig med. Dotterns namn var okänt för sagoskrivaren. Erik Segersäll nekade emellertid till Åkes frieri och gifte istället bort dottern med en av hans lydkungar i Ryssland. Åke svarade då med att bege sig till Ryssland och slå ihjäl lydkungen samt föra med sig Eriks dotter hem som sin hustru. Åke avskräckte sedan Erik Segersäll från att ingripa genom att sluta allianser med andra hövdingar i Sveariket. Därefter fick paret en son vid namn Emund. Konflikten pyrde dock under ytan och inför Erik Segersälls bröllop med Aud förebråddes kungen av sin blivande svärfar Håkon jarl för att inte ha bestraffat Åkes tilltag. Möjligen ska Håkon även ha lovat bistånd till Erik ifall han beslöt sig att genomföra en sådan aktion. Åke blev inbjuden till Erik och Auds bröllop samt utverkade löften för sin säkerhet ifall han deltog. Men efter bröllopet höggs Åke och hans då berusade män ned av kungens och kanske också jarlens män. Även de hövdingar som hade allierat sig med Åke drabbades av detta öde. Åkes egendom konfiskerades av Erik Segersäll vars barnbarn Emund på så sätt blev arvlös. Trots det behandlades Emund väl av sin morfar och han blev sedan en framgångsrik viking och far till den omtalade Ingvar Vittfarne som skulle dö i Särkland (sannolikt Georgien) när denne ledde Sveriges mest berömda vikingatåg.

Erik Segersälls död

I Harald Gråfälls saga som ingår i Heimskringla och är skriven av Snorre Sturlasson finns följande mening: "Erik dog av sjukdom i Uppsala tio vintrar efter Styrbjörns fall". Enligt myten, som nämnts ovan, skulle Erik ha lovat sitt liv till Oden om tio år ifall han segrade mot Styrbjörn. Mer information än så om hur han dog finns det inte i någon källa. Men eftersom hans son och efterträdare Olof Skötkonung präglade Sveriges första mynt i mitten av 990-talet har man uppskattat att Erik Segersäll bör ha dött någon gång under första halvan av detta decennium. Den Anglosaxiska krönikan nämner också att Sven Tveskägg genomförde ett vikingatåg mot England hösten 994 tillsammans med en kung Olaf. Enligt Adam av Bremen skulle Sven Tveskägg och Olof Skötkonung ha stridit om den danska tronen efter Erik Segersälls död men slutit fred och blivit bundsförvanter när Sven gifte sig med Olafs mor (tillika Eriks änka). Det är därför troligt att den Anglosaxiska krönikans Olaf är identisk med Olof Skötkonung. Det borde i så fall innebära att Erik Segersäll hade dött en tid innan vikingatåget, troligen inte senare än år 993.

Läs även om Olof Skötkonung.

Anmärkningar

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring. Blockcitaten utgör i tur och ordning kapitel 30, skoliet till kapitel 35, kapitel 35 och kapitel 38 i Adams andra bok. Dessa texter är all information som finns om Erik Segersäll i Adam av Bremens verk.

I den senaste översättningen av Snorre Sturlassons Heimskringla har Karl G. Johansson skrivit att Björn Eriksson var kung i Svitjod i tjugofem vintrar. Men i översättningen från 1919 av Emil Olson står det femtio år och samma uppgift återfinns i norska och engelska översättningar. I den isländska versionen står det "fimm tigu vetra", vilket jag tolkar som "femtio vintrar". Eftersom Karl G. Johansson inte förklarar sin alternativa tolkning i en fotnot kan jag inte dra någon annan slutsats än att han har gjort sig skyldig till en felöversättning i kapitel 28 i Harald Hårfagers saga.