Emund den gamle var en utomäktenskaplig son till Olof Skötkonung och efterträdde sin yngre bror Anund Jakob som kung omkring år 1050, därav tillnamnet den gamle. Han var uppväxt hos sin moders slaviska släkt och saknade kristen övertygelse. Detta tillsammans med att han motarbetade prästerna från ärkestiftet Hamburg-Bremen till förmån för den engelske missionären Osmund gjorde att han kallades för Emund Slemme. Traditionen säger även att den första gränsdragningen mellan Danmark och Sverige ägde rum under Emunds regering. Emund den gamle blev den siste representanten för den gamla kungaätt som hade styrt Sverige under vikingatiden och han efterträddes av sin svärson Stenkil år 1060 eller senare.

Familj och uppväxt

Det råder ingen tvekan om att Emund var en frilloson som Olof Skötkonung hade med sin älskarinna Edla. För när det gäller Emunds föräldrar är källorna för ovanlighetens skull samstämmiga. Det är dock Snorre Sturlassons "Heimskringla" som innehåller mest information:

Sveakungen Olav Eriksson hade först en frilla som hette Edla och var dotter till jarlen i Vindland. hon hade tidigare blivit bortrövad i krig och kallades för kungens trälinna. Deras barn var Emund, Astrid och Holmfrid. [...] Alla kung Olavs barn var vackra och kloka. Drottningen hade ett häftigt temperament och hon var inte god mot sina styvbarn. Kungen sände sin son Emund till Vindland och han växte upp där hos sin mors släkt och han höll inte fast vid kristendomen någon längre tid.

Även Adam av Bremen nämner att Emund föddes av en frilla, eller "concubina" som det står i den latinska originaltexten. I likhet med Snorre Sturlasson berättar Adam också att Emund inte brydde sig särskilt mycket om kristendomen. Men det är bara Snorre som ger en förklaring till hur den fromme Olof Skötkonung kunde få en så okristlig son. Det var hans styvmor Estrid som behandlade honom så illa att kungen lät honom växa upp hos sin moders släkt i det hedniska Vendland, det vill säga nuvarande norra Tyskland som då befolkades av slaviska stammar. Snorre nämner inte vilken stam släkten tillhörde, men det kan ha varit obotriterna som levde i nuvarande Mecklenburg och östra Holstein. En okänd person har nämligen i ett tillägg till Adam av Bremens verk förmodligen förväxlat Olofs drottning med Emunds mor Edla och nämnt att hon tillhörde obotriternas stam. Uppväxten i vendernas land kan vara en del av förklaringen till varför hans eftermäle har blivit så dåligt i källorna. En utlänning som var son till en trälinna kan inte ha varit omtyckt i ett vikingatida samhälle där börden hade en oerhört stor betydelse och trälar var djupt föraktade.

Ingen källa säger helt otvetydigt att Emund var äldre än sin bror Anund Jakob som efterträdde fadern, men flera saker tyder på att så var fallet. Både Snorre och Adam börjar sin redovisning av Olof Skötkonungs barn med att nämna dem han hade med sin frilla innan de tar upp dem han fick med sin drottning. Adam av Bremen kallar också Anund Jakob för den andre sonen. I ett avsnitt av Adams verk benämns Emund dessutom som "kung Gamle". Detta har tolkats som att Emund kallades för "den gamle", vilket då antingen betyder att han var väldigt gammal när han blev kung eller att han var den äldste brodern. När Anund Jakob dog omkring 1050 bör denne ha varit drygt 40 år, Anund Jakob var nämligen 10-12 år gammal när han blev kung ca 1020. Emund överlevde sin bror med ungefär 10 år och kan därför inte ha uppfattats som särskilt gammal ifall han var yngre än Anund Jakob.

Emund ska ha haft åtminstone två barn. Adam av Bremen nämner en son vid namn Anund, mer om detta nedan, och Hervararsagan nämner att Emunds efterträdare Stenkil var gift med hans dotter. Namnet på denna dotter eller Emunds hustru är dock okänt. Adam av Bremen anger att Stenkil antingen var hans styvson eller brorson (alternativt systerson) men en så osäker uppgift förtjänar ingen tilltro när Hervararsagan är mycket tydligare. I synnerhet eftersom de släktskapsförbindelser som redovisas i Adams verk ofta är tveksamma. Eventuellt skulle Ingvar Vittfarne vara hans son eftersom den Emund som enligt Ingvar Vittfarnes saga var hans far uppvisar en hel del likheter med Emund den gamle. Dessutom är Adam av Bremens omnämnande av sonen Anunds död i Kvinnolandet en uppenbar förväxling med Ingvar Vittfarnes död i Georgien 1041. Ifall Ingvar var son till Emund den gamle kan vi med hjälp av de runstenar som vittnar om Ingvar Vittfarne dra slutsatsen att Emunds hustru hette Ingeborg.

Emunds tid som kung

Det är inte känt när Emund blev kung. Snorre Sturlasson nämner att Emund var kung över svearna 1030 och 1035 och gav då stöd till först Olav den heliges och sedan Magnus den godes försök att göra sig till kungar av Norge. Den allmänna uppfattningen bland historiker är dock att Snorre Sturlasson i detta fall har förväxlat Emund med brodern Anund Jakob. Uppgifter från Adam av Bremen gör nämligen gällande att Anund Jakob var svensk kung så sent som 1048. Möjligen kan Emund ha varit en rival till Anund Jakob som vid slutet av 1020-talet insattes som sveakung av den dansk-engelske kungen Knut den store efter att denne hade fördrivit Anund Jakob. Emund kan då ha tänkas ha blivit fördriven av svearna efter Knuts död 1035 och inte återkommit förrän efter sin broders död ca 1050. Men detta är en mycket spekulativ teori, vilken som sagt enbart stöds av en misstänkt felskrivning hos Snorre Sturlasson. De bästa ledtrådarna till tidpunkten till Emunds trontillträde har vi från Adam av Bremen som nämner flera händelser som ägde rum på 1040-talet (den sista ägde rum i England år 1049) innan han skriver följande rader:

När detta hade inträffat där, gick svearnas mycket fromme kung Jacob ur tiden, och hans broder Emund Slemme efterträdde honom. Denne var son till en av Olofs frillor, och fastän han hade blivit döpt bekymrade han sig inte mycket om vår religion.

Med en bred felmarginal bör därför Emund ha blivit kung omkring år 1050. Han var dock fortfarande vid liv sommaren 1060 och beroende på hur man tolkar en "kort tid" kan trontillträdet ha skett senare under 1050-talet eftersom Hervararsagan berättar följande om Emund:

Eymund hette Olof svenskes andre son, som övertog kungamakten efter sin bror; under hans regering försummade svearna kristendomen. Eymund var kung bara en kort tid.

Slutligen kan även informationen från västgötalagens kungalängd läggas till för att ge den fullständiga bilden av hur källorna betraktade den tredje kristne sveakungen:

Den tredje var Emund Slemme. Han kallades Slemme för att han var girig och inte god att trotsa i de saker han ville främja. Och han lade gränsen mellan Sverige och Danmark såsom sägs i Landamäre.

Som synes kallar två källor Emund för "Slemme", i Adam av Bremens latinska original kallas han dock för "pessimus". Orden kan översättas till "den usle" och även om västgötalagen förklarar tillnamnet med hur han var som person verkar det främst ha varit hans inställning till kristendomen som har gett upphov till det dåliga omdömet. Både Snorre och Adam berättar att Emund saknade en kristen övertygelse och Hervararsagan hävdar att svearna under hans tid försummade kristendomen. Men vad var det egentligen som Emund gjorde? Det är inte särskilt troligt att han var någon anhängare av asatron, för om Emund var hedning bör han i så fall ha tillbett slaviska gudar då han enligt Snorre övergav kristendomen under uppväxten i vendernas land. Men Adam som fäller ett mycket negativt omdöme om honom anklagar inte honom för att vara hedning utan bara att han inte brydde sig särskilt mycket om den kristna religionen. Kanske var hans brott en alltför tolerant inställning till hedendomen. Det enda vi vet säkert är emellertid att han motarbetade Hamburgkyrkan och stödde en egen ärkebiskop eller biskop som var oberoende av denna.

Ärkebiskop Osmund

Det ovannämnda citatet från Adam av Bremen om Emunds trontillträde och inställning till kristendomen följdes av nedanstående text. Den berättar om hur Emund uppenbarligen försökte bryta sig loss från Hamburgkyrkan genom att göra Sverige till ett eget ärkestift.

Han hade hos sig en viss biskop vid namn Osmund, som inte lydde under något kyrkligt överhuvud och vars uppfostran en gång av Sigfrid, nordmännens biskop, hade uppdragits åt skolan i Bremen. Men glömsk av dessa välgärningar begav han sig senare till Rom för att bli biskopsvigd, och när han avvisats därifrån, reste han runt som en vagabond till den ena platsen efter den andra och lyckades till sist bli vigd av en polansk ärkebiskop. Därpå till Sverige och påstod sig av påven ha blivit vigd till ärkebiskop för detta land. Men när vår ärkebiskop skickade sina sändebud till kung Gamle, påträffade de där den nämnde omkringresande Osmund, som på ärkebiskopligt vis lät bära ett kors framför sig. De fick också höra, att han förförde de ännu nyomvända vilda folken genom oriktig undervisning i vår tro. Skrämd som han var av sändebudens närvaro, förmådde han genom sedvanlig list folket och kungen att avvisa dem, föregivande att de inte hade påvlig bekräftelse på sitt uppdrag. Dessa gick bort ur rådsförsamlingens åsyn, glada över att de befunnits värdiga att lida smälek för Jesu namns skull. Sändebuden var för övrigt prästbröder från kyrkan i Bremen under ledning av Adalvard den äldre, som en gång var dekan i vårt kloster men som vid denna tid var biskopsvigd för svearnas folk.

Vad Adams text beskriver är tydligen ett försök från Hamburgkyrkan att vid sidan av det gamla biskopssätet i Skara etablera ett nytt biskopssäte i Mälardalen, sannolikt Sigtuna. Men där fanns redan en konkurrerande biskop vid namn Osmund som med stöd från kungen avvisade Hamburgkyrkans tilltänkte biskop. Adam av Bremens beskrivning av Osmund är uppenbart tendensiös och beror på hans strävan att glorifiera Hamburgkyrkan och försvara dess rättigheter i Skandinavien. Det faktum att Osmund slutade sina dagar i ett engelskt kloster och hans koppling till missionsbiskopen Sigfrid som sannolikt var en engelsman har lett till antagandet att även Osmund var engelsman. Den polanske (= polske) ärkebiskop som nämns hade sitt säte i Gnesen (Gniezno). Att skandinaviska kungar motarbetade Hamburgkyrkan genom att anlita biskopar som hade blivit vigda på annat håll finns det flera exempel på. Osmund hade tydligen blivit vigd i Polen och i ett påvligt brev från 1060-talet tillrättavisades Norges kung Harald Hårdråde för att han i sin tjänst hade tagit biskopar som vigts i England och Frankrike och inte av Hamburg-Bremens ärkebiskop som hade påvens uppdrag att bedriva mission i Skandinavien. Under Emunds regeringstid hade dessutom Danmarks kung Sven Estridsson försökt bryta loss sitt rike från Hamburgstiftet och uppenbarligen försökte Emund göra samma sak med hjälp av Osmund. De skandinaviska kungarnas motvilja mot Hamburgstiftet berodde på att de tyskromerska kejsarna använde den tyska kyrkan till att utöva inflytande på grannländerna.

Nu är det dock inte säkert att Osmund faktiskt kallade sig för ärkebiskop utan även detta kan ha varit en del av Adams smutskastning. Kopplingen till Polens ärkebiskop och avvisandet av Hamburgkyrkans sändebud med motiveringen att de saknade fullmakter från påven är dock tydliga tecken på att Emund försökte bryta loss Sverige från Hamburgstiftet. Även Adams uppgift att Osmund "förförde de ännu nyomvända vilda folken genom oriktig undervisning i vår tro" bör betraktas som ren smutskastning. Fast det har framförts en tolkning som går ut på att denna mening skulle kunna tyda på att Osmund var anhängare till den grekisk-ortodoxa riktningen. Denna tolkning är dock helt ogrundad och ifall så var fallet borde Adam ha nämnt att han predikade den grekiska religionen och därmed gjort det helt osannolikt att Osmund hade påvligt stöd. Hur som helst lämnade han uppenbarligen Sverige efter Emund den gamles död och vistades en tid hos den engelske kungen Edward Bekännaren innan han (före 1066) inträdde i Eli kloster där han som en gammal man dog ca 1070.

Genom att Adam nämnde att Adalvard den äldre var vigd till biskop vid denna tid går det att datera händelserna i citatet. Adalvard var nämligen dekan så sent som den 21 april 1060, vilket innebär att episoden måste ha skett senare och att Emund fortfarande var vid liv då. För övrigt benämns Emund i citatet som "kung Gamle", vilket är det enda belägget som finns på att han skulle ha kallats för "den gamle".

Guds straff

Adam av Bremen nöjde sig inte med att smutskasta Osmund utan berättar även i följande kapitel hur Emund i enlighet med Adams teologiska världsuppfattning drabbades av guds straff för att ha avvisat den rättmätige biskopen:

Under tiden nådde Guds hämnande hand svearna, som hade avvisat sin biskop. Först sändes en son till kungen vid namn Anund åstad för att utvidga riket, och när han kom fram till kvinnolandet, som jag tror är amasonernas land, omkom både han och hans trupper av det gift, som dessa blandade i källvattnet. Vidare träffade svearna, jämte andra olyckor av en sådan torka och missväxt, att de skickade sändebud till ärkebiskopen för att be att få tillbaka sin biskop, varvid de lovade bot och bättring samt folkets omvändelse. Över detta gladde sig ärkebiskopen och gav hjorden på dess begäran dess villige herde. När denne sedan kom till svearnas land, blev han mottagen med en så stor glädje av alla, att han vann hela värmlänningarnas folkstam för Kristus och även sägs ha utfört underverk bland folket. Vid samma tid dog svearnas kung Emund.

Återigen är Adams text uppenbart tendensiös. Det misslyckade krigståg som nämns först är förmodligen en förväxling med Ingvar Vittfarnes berömda vikingatåg som ägde rum 1040-41 (dvs. innan Emund blev kung), mer om detta längre ned. Att stora delar av Europa drabbades av torka och missväxt vid den här tiden är belagt i källorna och det var knappast, som Adam försöker ge intryck av, ett straff som gud riktade mot svearna. Även beskrivningen av hur de ångerfulla svearna bad om att Hamburgkyrkans biskop skulle återvända låter suspekt. Att han omvände värmlänningarna låter dessutom som en kliché. Varenda tysk biskop som anlände till Skandinavien lyckades enligt Adam omvända något landskap till kristendomen, men konfronterade med uppgifter från andra källor eller andra påståenden i Adams text framstår många av dessa prestationer som högst tvivelaktiga. Adam nämner inte heller vad som hände med Osmund och det verkar som om Adam försöker ge intrycket att biskop Adalvard (den yngre) kom till Sverige medan Emund fortfarande levde. Det som troligen hände var nog inte att svearna straffades av gud och ångrade sitt brott, utan helt enkelt att Emund gick ur tiden och att hans efterträdare Stenkil var betydligt mer positivt inställd till Hamburgkyrkan, vilket även framgår av ett tidigare avsnitt av Adams bok.

Anunds krigståg

I början av det föregående citatet berättar Adam om ett krigståg som sonen Anund skulle ha riktat mot ett kvinnoland som Adam trodde var amasonernas land. Där dog Anund och hans trupper efter att ha druckit förgiftat källvatten. I ett tillägg till ett annat kapitel återberättar Adam i stort sett samma information:

När svearnas kung Emund hade sänt sin son Anund till Skytien för att utvidga sitt välde, kom denne sjövägen fram till Kvinnolandet. Kvinnorna blandade genast gift i källvattnet och bragte på så sett kungen själv och hans här om livet. Detta har jag även omtalat om tidigare. Det är biskop Adalvard som har berättat det för mig, och han försäkrade att dessa och andra uppgifter var sanna.

Adalvard är samme biskop som Emund och Osmund avvisade men som senare var verksam i Sigtuna och Skara. "Kvinnolandet" som Adam berättar om har ofta tolkats som en missuppfattning av "Kvänland" som var benämningen på landet runt Bottenviken. Ett krigståg mot Kvänland är dock inte känt från någon annan källa. Däremot påminner väldigt många detaljer i den här historien om det berömda vikingatåget mot Särkland som Ingvar den vittfarne ledde 1040-41, och som är ihågkommet i en mängd runstenar och en isländsk saga. I den sägs det att Ingvar vistades en tid i ett land som leddes av en drottning (Georgien) och när han var på väg tillbaka till detta land blev han inblandad i ett inbördeskrig. I samband med detta ska arton av Ingvars män ha lockats av kvinnor och blivit dödade. När Ingvar till slut nådde fram till drottningen insjuknade han i en mystisk sjukdom som även dödade de flesta av hans män.

Skytien är det namn som Adam av Bremen har på landet norr om Svarta havet och det är där som de mytiska amasonerna ska ha levt enligt antikens historieskrivare. Tolkningen att Kvinnolandet är identiskt med Kvänland förutsätter att Adam har gjort sig skyldig till en geografisk miss eller använt sig av en väldigt vid definition när han placerade Kvinnolandet i Skytien. Mer troligt är då att det är historien om Ingvar den vittfarne som i förvanskad form har kommit med i Adam av Bremens verk. I Ingvar den vittfarnes saga nämns det att Ingvar deltog i ett krigståg med en nära vän vid namn Anund. Sagan identifierar denne Anund med Emunds bror Anund Jakob, vilket dock inte kan stämma av kronologiska skäl. Möjligen är det Emunds son Anund som avses och som Adalvard eller Adam i sin iver att visa hur Guds straff drabbade Emund har förväxlats med Ingvar. Missförståndet kan också ha underlättats av att Ingvar den vittfarnes far enligt sagan hette Emund. Men det kan också att vara så att sagan som skrevs ned första gången i slutet av 1100-talet hade missuppfattat släktskapsbanden och att Ingvar var son till den blivande kung Emund. Att denne viking hette Ingvar och inte Anund är dock helt klarlagt eftersom ett stort antal runstenar är resta till hans minne.

Landamäre

I den ovan citerade texten från västgötalagens kungalängd sägs det att Emund "lade gränsen mellan Sverige och Danmark såsom sägs i Landamäre". Landamäre återfinns i västgötalagens kungabalk och innehåller närmare detaljer om denna gränsläggning. Sex representanter från vardera Danmark och Sverige ska under Emund Slemmes (benämnd som "kung i Uppsala") och Sven Tveskäggs regeringstid ha stakat ut gränsen mellan de två rikena. De gränsstenar som nämns i Landamäre följer den medeltida gränsen mellan Sverige och Danmark. Detta innebär att Blekinge som enligt en källa från slutet av 800-talet ska ha lytt under sveakungen måste ha blivit danskt före denna händelse, i så fall troligen under Anund Jakobs krig mot Knut den store.

Dateringen och framförallt Landamäres autencitet är dock mycket omstridd. Emund den gamle och Sven Tveskägg var inte samtida, någon av dessa kungar måste därför ha blivit förväxlad. Enligt en teori ska händelsen ha ägt rum på 980-talet och Emund ska ha varit den Emund Eriksson som enligt Adam av Bremen var samtida med Harald Blåtand eller den Emunde som var bror till Olof Skötkonung och som då eventuellt hade varit sveakung. Den teorin är emellertid mycket osannolik och det borde rimligen vara Sven Estridsson (kung ca 1047-1076) som har blivit förväxlad med Sven Tveskägg. Alltså bör gränsläggningen ha ägt rum under Emund den gamles regeringstid, och som om han inte har fått ett tillräckligt dåligt omdöme av källorna kan han därmed också beskyllas för att ha låtit Blekinge bli danskt.

Fast det finns de som tror att Landamäre är en förfalskning från 1200-talet som var avsedd att ge legitimitet åt den dåvarande dansk-svenska gränsen. Anklagelsen går ut på att de omnämnda kungarna inte var samtida och att det inte finns något officiellt dokument bevarat som bekräftar avtalet. Landamäre förekommer dessutom i flera olika varianter i källorna där namnen och antalet representanter som stakade ut gränsen varierar. Men att det inte finns något officiellt dokument bevarat från mitten av 1000-talet är inte ett dugg förvånande med tanke på att avtal från den tiden i regel var muntliga. Och att detaljer förvrängs är helt naturligt när information förs vidare av olika berättare och avskrivare. Förklaringen till varför någon skulle ha velat förfalska ett dokument som Landamäre är inte heller särskilt övertygande. Endast sex gränsstenar är nämnda och dessa avviker inte från den huvudsakliga gräns som sedan länge varit etablerad mellan Danmark och Sverige. Det landområde som dagens Göteborg är beläget på överfördes visserligen från Danmark till Sverige någon gång under perioden 1206-1261, men Landamäres uppgifter är alldeles för vaga för att kunna användas som tillhygge i en eventuell kontrovers kring detta. Det hade varit mycket mer ändamålsenligt att förfalska ett officiellt dokument som noggrant reglerar gränsen istället för en vag minnesanteckning av ett gränsläggningsmöte. Behovet att avfärda Landamäre som en förfalskning bottnar snarare i en ovilja att acceptera tanken på ett Sverige som leddes av en "kung i Uppsala" och som omfattade Småland och Västergötland i mitten av 1000-talet än på vetenskapligt motiverad källkritik.

Emunds död

Samma osäkerhet som råder om vilket år Emund blev kung gäller även för det år han dog. Enligt Adam av Bremen ska Adalvard den yngre ha vigts till biskop medan Emund fortfarande levde. Eftersom Adalvard fortfarande var dekan den 21 april 1060 måste Emund ha dött senare. Hans efterträdare som kung blev svärsonen Stenkil och enligt Hervararsagan avled denne vid samma tid som Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamford Bridge och enligt Adam av Bremen vid tiden för slaget vid Hastings, det vill säga båda anger år 1066 som Stenkils dödsår. Någon gång mellan 1060 och 1066 bör därför Emund ha avlidit. Förmodligen i början av den perioden eftersom han enligt Hervararsagan bara regerade en kort tid och Stenkil hann med ett krig mot Norge.

I en kungalängd från 1300-talet sägs det att Emund dog i en strid mot Knut den store i Skåne. Eftersom Knut den store dog redan 1035 kan den uppgiften enkelt avfärdas. Utöver detta nämns inte Emunds dödsorsak i någon källa, men då han ansågs vara gammal får det väl anses som sannolikt att han dog en naturlig död. I och med att Emund inte tycks ha haft någon överlevande son gick kungadömet förlorat för den gamla kungaätt som hade regerat Sverige under vikingatiden. Istället blev den Stenkilska ätten ny kungaätt.

Läs även om svärsonen och efterträdaren Stenkil.

Anmärkningar

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.

Citaten från Snorre Sturlassons Heimskringla är hämtade från Karl G. Johanssons översättning "Nordiska kungasagor" (1991-93).