|
Emund den gamle
var en utomäktenskaplig son till Olof Skötkonung och efterträdde sin yngre bror
Anund Jakob som kung omkring år 1050, därav tillnamnet den gamle. Han
var uppväxt hos sin moders slaviska släkt och saknade kristen övertygelse.
Detta tillsammans med att han motarbetade prästerna från ärkestiftet
Hamburg-Bremen till förmån för den engelske missionären Osmund gjorde att
han kallades för Emund Slemme. Traditionen
säger även att den första gränsdragningen mellan Danmark och Sverige ägde rum under Emunds
regering. Emund den gamle blev den siste representanten för den gamla kungaätt
som hade styrt Sverige under vikingatiden och han efterträddes av sin
svärson Stenkil år 1060 eller senare.
Familj och uppväxt
Det råder ingen tvekan om att Emund var en frilloson som Olof Skötkonung
hade med sin älskarinna Edla. För när det gäller Emunds föräldrar är
källorna för ovanlighetens skull samstämmiga. Det är dock Snorre Sturlassons
"Heimskringla" som innehåller mest information:
Sveakungen Olav
Eriksson hade först en frilla som hette Edla och var dotter till jarlen i
Vindland. hon hade tidigare blivit bortrövad i krig och kallades för kungens
trälinna. Deras barn var Emund, Astrid och Holmfrid. [...] Alla kung Olavs barn var
vackra och kloka. Drottningen hade ett häftigt temperament och hon var inte
god mot sina styvbarn. Kungen sände sin son Emund till Vindland och han
växte upp där hos sin mors släkt och han höll inte fast vid kristendomen
någon längre tid.
Även Adam av Bremen nämner att Emund föddes av en
frilla, eller "concubina" som det står i den latinska originaltexten.
I likhet med Snorre Sturlasson berättar Adam också att Emund inte brydde sig
särskilt mycket om kristendomen. Men det är bara Snorre som ger en förklaring
till hur den fromme Olof Skötkonung kunde få en så okristlig son. Det var
hans styvmor Estrid som behandlade honom så illa att kungen lät honom växa
upp hos sin moders släkt i det hedniska Vendland, det vill säga nuvarande norra Tyskland som då
befolkades av slaviska stammar. Snorre nämner inte vilken stam släkten
tillhörde, men det kan ha varit obotriterna som levde i nuvarande Mecklenburg och
östra Holstein. En okänd person har nämligen i ett tillägg till Adam av
Bremens verk förmodligen förväxlat Olofs drottning med Emunds mor Edla och
nämnt att hon tillhörde obotriternas stam. Uppväxten i vendernas land kan vara
en del av förklaringen till varför hans eftermäle har blivit så dåligt i
källorna. En utlänning som var son till en trälinna kan inte ha varit
omtyckt i ett vikingatida samhälle där börden hade en oerhört stor betydelse
och trälar var djupt föraktade.
Ingen källa säger helt otvetydigt att Emund var äldre
än sin bror Anund Jakob som efterträdde fadern, men flera saker tyder på att
så var fallet. Både Snorre och Adam börjar sin redovisning av Olof
Skötkonungs barn med att nämna dem han hade med sin frilla innan de tar upp
dem han fick med sin drottning. Adam av Bremen kallar också Anund Jakob för
den andre sonen. I ett avsnitt av Adams verk benämns Emund dessutom som
"kung Gamle". Detta har tolkats som att Emund kallades för "den gamle",
vilket då antingen betyder att han var väldigt gammal när han blev kung
eller att han var den äldste brodern. När Anund Jakob dog omkring 1050 bör
denne ha varit drygt 40 år, Anund Jakob var nämligen 10-12 år gammal när han blev kung
ca 1020. Emund överlevde sin bror med ungefär 10 år och kan därför inte ha
uppfattats som särskilt gammal ifall han var yngre än Anund Jakob.
Emund ska ha haft åtminstone två barn. Adam av Bremen
nämner en son vid namn Anund, mer om detta nedan, och Hervararsagan nämner
att Emunds efterträdare Stenkil var gift med hans dotter. Namnet på denna
dotter eller Emunds hustru är dock okänt. Adam av Bremen anger att Stenkil
antingen var hans styvson eller brorson (alternativt systerson) men en så
osäker uppgift förtjänar ingen tilltro när Hervararsagan är mycket
tydligare. I synnerhet eftersom de släktskapsförbindelser som redovisas i
Adams verk ofta är tveksamma. Eventuellt skulle Ingvar Vittfarne vara hans
son eftersom den Emund som enligt Ingvar Vittfarnes saga var hans far
uppvisar en hel del likheter med Emund den gamle. Dessutom är Adam av
Bremens omnämnande av sonen Anunds död i Kvinnolandet en uppenbar förväxling
med Ingvar Vittfarnes död i Georgien 1041. Ifall Ingvar var son till Emund
den gamle kan vi med hjälp av de runstenar som vittnar om Ingvar
Vittfarne dra slutsatsen att Emunds hustru hette Ingeborg.
Emunds
tid som kung
Det är inte känt när Emund blev kung. Snorre Sturlasson
nämner att Emund var kung över svearna 1030 och 1035 och gav då stöd till
först Olav den heliges och sedan Magnus den godes försök att göra sig till
kungar av Norge. Den allmänna uppfattningen bland historiker är dock att
Snorre Sturlasson i detta fall har förväxlat Emund med brodern Anund Jakob.
Uppgifter från Adam av Bremen gör nämligen gällande att Anund Jakob var
svensk kung så sent som 1048. Möjligen kan Emund ha varit en rival till
Anund Jakob som vid slutet av 1020-talet insattes som sveakung av den
dansk-engelske kungen Knut den store efter att denne hade fördrivit Anund
Jakob. Emund kan då ha tänkas ha blivit fördriven av svearna efter Knuts död
1035 och inte återkommit förrän efter sin broders död ca 1050. Men detta är
en mycket spekulativ teori, vilken som sagt enbart stöds av en misstänkt
felskrivning hos Snorre Sturlasson. De bästa
ledtrådarna till tidpunkten till Emunds trontillträde har vi från Adam av Bremen som nämner flera händelser som ägde
rum på 1040-talet (den sista ägde rum i England år 1049) innan han skriver följande
rader:
När detta hade inträffat där, gick
svearnas mycket fromme kung Jacob ur tiden, och hans broder Emund Slemme
efterträdde honom. Denne var son till en av Olofs frillor, och fastän han
hade blivit döpt bekymrade han sig inte mycket om vår religion.
Med en bred felmarginal bör därför Emund ha blivit kung
omkring år 1050. Han var dock fortfarande vid liv sommaren 1060 och beroende
på hur man tolkar en "kort tid" kan trontillträdet ha skett senare
under 1050-talet eftersom Hervararsagan
berättar följande om Emund:
Eymund hette Olof svenskes
andre son, som övertog kungamakten efter sin bror; under hans regering
försummade svearna kristendomen. Eymund var kung bara en kort tid.
Slutligen kan även informationen från
västgötalagens kungalängd läggas till för
att ge den fullständiga bilden av hur källorna betraktade den tredje kristne
sveakungen:
Den tredje var Emund Slemme. Han
kallades Slemme för att han var girig och inte god att trotsa i de saker han
ville främja. Och han lade gränsen mellan Sverige och Danmark såsom sägs i
Landamäre.
Som synes kallar två källor Emund för "Slemme", i Adam av Bremens latinska original kallas han dock för "pessimus".
Orden kan översättas till "den usle" och även om västgötalagen förklarar
tillnamnet med hur han var som person verkar det främst ha varit hans
inställning till kristendomen som har gett upphov till det dåliga omdömet.
Både Snorre och Adam berättar att Emund saknade en kristen övertygelse och
Hervararsagan hävdar att svearna under hans tid försummade kristendomen. Men
vad var det egentligen som Emund gjorde? Det är inte särskilt troligt att
han var någon anhängare av asatron, för om Emund var hedning bör han i så
fall ha tillbett slaviska gudar då han enligt Snorre övergav kristendomen
under uppväxten i vendernas land. Men Adam som fäller ett mycket negativt
omdöme om honom anklagar inte honom för att vara hedning utan bara att han
inte brydde sig särskilt mycket om den kristna religionen. Kanske var hans
brott en alltför tolerant inställning till hedendomen. Det enda vi vet
säkert är emellertid att han motarbetade Hamburgkyrkan och stödde en
egen ärkebiskop eller biskop som var oberoende av denna.
Ärkebiskop Osmund
Det ovannämnda citatet från Adam av Bremen om Emunds
trontillträde och inställning till kristendomen följdes av nedanstående
text. Den berättar om hur Emund uppenbarligen försökte bryta
sig loss från Hamburgkyrkan genom att göra Sverige till ett eget ärkestift.
Han hade hos
sig en viss biskop vid namn Osmund, som inte lydde under något kyrkligt
överhuvud och vars uppfostran en gång av Sigfrid, nordmännens biskop, hade
uppdragits åt skolan i Bremen. Men glömsk av dessa välgärningar begav han
sig senare till Rom för att bli biskopsvigd, och när han avvisats därifrån,
reste han runt som en vagabond till den ena platsen efter den andra och
lyckades till sist bli vigd av en polansk ärkebiskop. Därpå till Sverige och
påstod sig av påven ha blivit vigd till ärkebiskop för detta land. Men när
vår ärkebiskop skickade sina sändebud till kung Gamle, påträffade de där den
nämnde omkringresande Osmund, som på ärkebiskopligt vis lät bära ett kors
framför sig. De fick också höra, att han förförde de ännu nyomvända vilda
folken genom oriktig undervisning i vår tro. Skrämd som han var av
sändebudens närvaro, förmådde han genom sedvanlig list folket och kungen att
avvisa dem, föregivande att de inte hade påvlig bekräftelse på sitt uppdrag.
Dessa gick bort ur rådsförsamlingens åsyn, glada över att de befunnits
värdiga att lida smälek för Jesu namns skull. Sändebuden var för övrigt
prästbröder från kyrkan i Bremen under ledning av Adalvard den äldre, som en
gång var dekan i vårt kloster men som vid denna tid var biskopsvigd för
svearnas folk.
Vad Adams text beskriver är tydligen ett försök
från Hamburgkyrkan att vid sidan av det gamla biskopssätet i Skara etablera ett
nytt biskopssäte i Mälardalen, sannolikt
Sigtuna. Men där fanns redan en konkurrerande biskop vid namn Osmund som med
stöd från kungen avvisade Hamburgkyrkans tilltänkte biskop. Adam av
Bremens beskrivning av Osmund är uppenbart tendensiös och beror på hans
strävan att glorifiera Hamburgkyrkan och försvara dess rättigheter i
Skandinavien. Det faktum att Osmund slutade sina dagar i ett engelskt
kloster och hans koppling till missionsbiskopen Sigfrid som sannolikt var en engelsman har lett till antagandet att
även Osmund var engelsman. Den polanske (= polske) ärkebiskop som nämns hade
sitt säte i Gnesen (Gniezno). Att skandinaviska kungar motarbetade
Hamburgkyrkan genom att anlita biskopar som hade blivit vigda på annat håll
finns det flera exempel på. Osmund hade tydligen blivit vigd i Polen och i
ett påvligt brev från 1060-talet tillrättavisades Norges kung Harald
Hårdråde för att han i sin tjänst hade tagit biskopar som vigts i England
och Frankrike och inte av Hamburg-Bremens ärkebiskop som hade påvens uppdrag
att bedriva mission i Skandinavien. Under Emunds regeringstid hade dessutom Danmarks
kung Sven Estridsson försökt bryta loss sitt rike från Hamburgstiftet och
uppenbarligen försökte Emund göra samma sak med hjälp av Osmund. De
skandinaviska kungarnas
motvilja mot Hamburgstiftet berodde på att de tyskromerska
kejsarna använde den tyska kyrkan till att utöva inflytande på
grannländerna.
Nu är det dock inte säkert att Osmund faktiskt kallade
sig för ärkebiskop utan även detta kan ha varit en del av Adams
smutskastning. Kopplingen till Polens ärkebiskop och avvisandet av
Hamburgkyrkans sändebud med motiveringen att de saknade fullmakter från
påven är dock tydliga tecken på att Emund försökte bryta loss Sverige från
Hamburgstiftet. Även Adams uppgift att Osmund "förförde de ännu nyomvända
vilda folken genom oriktig undervisning i vår tro" bör betraktas som ren
smutskastning. Fast det har framförts en tolkning som går ut på att denna
mening skulle kunna tyda på att Osmund var anhängare till den grekisk-ortodoxa
riktningen. Denna tolkning är dock helt ogrundad och ifall så var fallet
borde Adam ha nämnt att han predikade den grekiska religionen och därmed
gjort det helt osannolikt att Osmund hade påvligt stöd. Hur som helst
lämnade han uppenbarligen Sverige efter Emund den gamles död och vistades en
tid hos den engelske kungen Edward Bekännaren innan han (före 1066) inträdde
i Eli kloster där han som en gammal man dog ca 1070.
Genom att Adam nämnde att Adalvard den äldre var vigd till biskop
vid denna tid går det att datera händelserna i citatet. Adalvard var
nämligen dekan så sent som den 21 april 1060, vilket innebär att episoden
måste ha skett senare och att Emund fortfarande var vid liv då. För övrigt
benämns Emund i citatet som "kung Gamle", vilket är det enda belägget
som finns på att
han skulle ha kallats för "den gamle".
Guds
straff
Adam av Bremen nöjde sig inte med att smutskasta Osmund
utan berättar även i följande kapitel hur Emund i enlighet med Adams
teologiska världsuppfattning drabbades av guds straff för att ha avvisat den
rättmätige biskopen:
Under tiden nådde Guds hämnande hand
svearna, som hade avvisat sin biskop. Först sändes en son till kungen vid
namn Anund åstad för att utvidga riket, och när han kom fram till
kvinnolandet, som jag tror är amasonernas land, omkom både han och hans
trupper av det gift, som dessa blandade i källvattnet. Vidare träffade
svearna, jämte andra olyckor av en sådan torka och missväxt, att de
skickade sändebud till ärkebiskopen för att be att få tillbaka sin biskop,
varvid de lovade bot och bättring samt folkets omvändelse. Över detta gladde
sig ärkebiskopen och gav hjorden på dess begäran dess villige herde. När
denne sedan kom till svearnas land, blev han mottagen med en så stor
glädje av alla, att han vann hela värmlänningarnas folkstam för Kristus och
även sägs ha utfört underverk bland folket. Vid samma tid dog svearnas
kung Emund.
Återigen är Adams text uppenbart tendensiös. Det
misslyckade krigståg som nämns först är förmodligen en förväxling med
Ingvar Vittfarnes berömda vikingatåg som ägde rum 1040-41 (dvs. innan Emund
blev kung), mer om detta längre ned. Att stora delar av Europa drabbades av
torka och missväxt vid den här tiden är belagt i källorna och det var
knappast, som Adam försöker ge intryck av, ett straff som gud riktade mot
svearna. Även beskrivningen av hur de ångerfulla svearna bad om att
Hamburgkyrkans biskop skulle återvända låter suspekt. Att han omvände
värmlänningarna låter dessutom som en kliché. Varenda tysk biskop som
anlände till Skandinavien lyckades enligt Adam omvända något landskap till
kristendomen, men konfronterade med uppgifter från andra källor eller andra
påståenden i Adams text framstår många av dessa prestationer som högst
tvivelaktiga. Adam nämner inte heller vad som hände med Osmund och det
verkar som om Adam försöker ge intrycket att biskop Adalvard (den yngre) kom till
Sverige medan Emund fortfarande levde. Det som troligen hände var nog inte
att svearna straffades av gud och ångrade sitt brott, utan helt enkelt att
Emund gick ur tiden och att hans efterträdare Stenkil var betydligt mer
positivt inställd till Hamburgkyrkan, vilket även framgår av ett tidigare
avsnitt av Adams bok.
Anunds
krigståg
I början av det föregående citatet berättar Adam om ett
krigståg som sonen Anund skulle ha riktat mot ett kvinnoland som Adam trodde
var amasonernas land. Där dog Anund och hans trupper efter att ha druckit
förgiftat källvatten. I ett tillägg till ett annat kapitel återberättar Adam
i stort sett samma information:
När svearnas kung Emund hade sänt sin
son Anund till Skytien för att utvidga sitt välde, kom denne sjövägen fram
till Kvinnolandet. Kvinnorna blandade genast gift i källvattnet och bragte
på så sett kungen själv och hans här om livet. Detta har jag även omtalat om
tidigare. Det är biskop Adalvard som har berättat det för mig, och han
försäkrade att dessa och andra uppgifter var sanna.
Adalvard är samme biskop som Emund och Osmund avvisade
men som senare var verksam i Sigtuna och Skara. "Kvinnolandet" som Adam berättar om har
ofta tolkats som en missuppfattning av "Kvänland" som var benämningen på
landet runt Bottenviken. Ett krigståg mot Kvänland är dock inte känt från
någon annan källa. Däremot påminner väldigt många detaljer i den här
historien om det berömda vikingatåget mot Särkland som Ingvar den vittfarne
ledde 1040-41, och som är ihågkommet i en mängd runstenar och en isländsk
saga. I den sägs det att Ingvar vistades en tid i ett land som leddes av en
drottning (Georgien) och när han var på väg tillbaka till detta land
blev han inblandad i ett inbördeskrig. I samband med detta ska arton av Ingvars
män ha lockats av kvinnor och blivit dödade. När Ingvar till slut nådde fram
till drottningen insjuknade han i en mystisk sjukdom som även dödade de
flesta av hans män.
Skytien är det namn som Adam av Bremen har på landet
norr om Svarta havet och det är där som de mytiska amasonerna ska ha levt
enligt antikens historieskrivare. Tolkningen att Kvinnolandet är identiskt
med Kvänland förutsätter att Adam har gjort sig skyldig till en geografisk
miss eller använt sig av en väldigt vid definition när han placerade
Kvinnolandet i Skytien. Mer troligt är då att det är historien om Ingvar den
vittfarne som i förvanskad form har kommit med i Adam av Bremens verk. I
Ingvar den vittfarnes saga nämns det att Ingvar deltog i ett krigståg med en
nära vän vid namn Anund. Sagan identifierar denne Anund med Emunds bror
Anund Jakob, vilket dock inte kan stämma av kronologiska skäl. Möjligen är
det Emunds son Anund som avses och som Adalvard eller Adam i sin iver att
visa hur Guds straff drabbade Emund har förväxlats med Ingvar.
Missförståndet kan också ha underlättats av att Ingvar den vittfarnes far
enligt sagan hette Emund. Men det kan också att vara så att sagan som skrevs
ned första gången i slutet av 1100-talet hade missuppfattat släktskapsbanden
och att Ingvar var son till den blivande kung Emund. Att denne viking hette
Ingvar och inte Anund är dock helt klarlagt eftersom ett stort antal
runstenar är resta till hans minne.
Landamäre
I den ovan citerade texten från västgötalagens
kungalängd sägs det att Emund
"lade gränsen mellan Sverige och Danmark såsom sägs i Landamäre".
Landamäre återfinns i västgötalagens kungabalk och innehåller närmare
detaljer om denna gränsläggning. Sex representanter från vardera Danmark och
Sverige ska under Emund Slemmes (benämnd som "kung i Uppsala") och Sven
Tveskäggs regeringstid ha stakat ut gränsen mellan de två rikena. De
gränsstenar som nämns i Landamäre följer den medeltida gränsen mellan
Sverige och Danmark. Detta innebär att Blekinge som enligt en källa från
slutet av 800-talet ska ha lytt under sveakungen måste ha blivit danskt före
denna händelse, i så fall troligen under Anund Jakobs krig mot Knut den
store.
Dateringen och framförallt Landamäres autencitet är dock
mycket omstridd. Emund den gamle och Sven Tveskägg var inte samtida, någon
av dessa kungar måste därför ha blivit förväxlad. Enligt en teori ska
händelsen ha ägt rum på 980-talet och Emund ska ha varit den Emund Eriksson
som enligt Adam av Bremen var samtida med Harald Blåtand eller den Emunde
som var bror till Olof Skötkonung och som då eventuellt hade varit sveakung.
Den teorin är emellertid mycket osannolik och det borde rimligen vara Sven
Estridsson (kung ca 1047-1076) som har blivit förväxlad med Sven Tveskägg.
Alltså bör gränsläggningen ha ägt rum under Emund den gamles regeringstid,
och som om han inte har fått ett tillräckligt dåligt omdöme av källorna kan
han därmed också beskyllas för att ha låtit Blekinge bli danskt.
Fast det finns de som tror att Landamäre är en
förfalskning från 1200-talet som var avsedd att ge legitimitet åt den
dåvarande dansk-svenska gränsen. Anklagelsen går ut på att de omnämnda
kungarna inte var samtida och att det inte finns något officiellt dokument
bevarat som bekräftar avtalet. Landamäre förekommer dessutom i flera olika
varianter i källorna där namnen och antalet representanter som stakade ut gränsen
varierar. Men att det inte finns något officiellt dokument bevarat från
mitten av 1000-talet är inte ett dugg förvånande med tanke på att avtal från den
tiden i regel var muntliga. Och att detaljer förvrängs är helt naturligt när
information förs vidare av olika berättare och avskrivare. Förklaringen till varför någon skulle ha velat
förfalska ett dokument som Landamäre är inte heller särskilt övertygande.
Endast sex gränsstenar är nämnda och dessa avviker inte från den
huvudsakliga gräns som sedan länge varit etablerad mellan Danmark och
Sverige. Det landområde som dagens Göteborg är beläget på överfördes
visserligen från Danmark till Sverige någon gång under perioden 1206-1261,
men Landamäres uppgifter är alldeles för vaga för att kunna användas som
tillhygge i en eventuell kontrovers kring detta. Det hade varit mycket mer
ändamålsenligt att förfalska ett officiellt dokument som noggrant reglerar
gränsen istället för en vag minnesanteckning av ett gränsläggningsmöte. Behovet att avfärda
Landamäre som en förfalskning bottnar snarare i en ovilja att acceptera tanken
på
ett Sverige som leddes av en "kung i Uppsala" och som omfattade Småland och
Västergötland i mitten av 1000-talet än på vetenskapligt motiverad
källkritik.
Emunds
död
Samma osäkerhet som råder om vilket år Emund blev kung
gäller även för det år han dog. Enligt Adam av Bremen ska Adalvard den yngre
ha vigts till biskop medan Emund fortfarande levde. Eftersom Adalvard
fortfarande var dekan den 21 april 1060 måste Emund ha dött senare. Hans
efterträdare som kung blev svärsonen Stenkil och enligt Hervararsagan avled
denne vid samma tid som Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamford
Bridge och enligt Adam av Bremen vid tiden för slaget vid Hastings, det vill säga båda
anger år 1066 som Stenkils dödsår. Någon gång mellan 1060 och 1066 bör därför Emund ha
avlidit. Förmodligen i början av den perioden eftersom han enligt
Hervararsagan bara regerade en kort tid och Stenkil hann med ett krig mot
Norge.
I en kungalängd från 1300-talet sägs det att Emund dog
i en strid mot Knut den store i Skåne. Eftersom Knut den store dog redan
1035 kan den uppgiften enkelt avfärdas. Utöver detta nämns inte Emunds dödsorsak i
någon källa, men då han ansågs vara
gammal får det väl anses som sannolikt att han dog en naturlig död. I och med att
Emund inte tycks ha haft någon överlevande son gick kungadömet förlorat för den gamla kungaätt
som hade regerat Sverige under vikingatiden. Istället blev den
Stenkilska ätten ny kungaätt.
Läs även om svärsonen och efterträdaren Stenkil. |
