Enligt Adam av Bremen var Erik Segersäll kung över både Sverige och Danmark under de sista åren av hans liv (ca 990-993). Efter hans död återkom den tidigare danske kungen Sven Tveskägg som Erik hade fördrivit. Olof Skötkonung ville emellertid ärva båda Sverige och Danmark efter sin far och attackerade Sven Tveskägg. Enligt Adam av Bremens tendensiösa skildring av dessa händelser var Olof Skötkonung framgångsrik och lyckades fördriva Sven Tveskägg som hade gift sig med Olofs mor. Det var först när Sven Tveskägg lät döpa sig som hans lycka vände och Olof Skötkonung ska då frivilligt ha avstått från sitt danska rike till Sven och slutit en allians med honom. Kärnan av sanning i den här berättelsen är väl att Olof och Sven stred om Danmarks tron och att Sven var framgångsrikare varefter de slöt både fred och en allians. Den fredliga lösningen kan ha underlättats av Sven Tveskäggs giftermål med Olofs mor Sigrid Storråda (motsägelsefulla uppgifter i källorna tyder dock på att giftermålet bör ha ägt rum vid ett senare tillfälle). Adam av Bremen beskrev deras allians på följande sätt (i vanlig stil har Adam förvrängt innebörden så att det ska motsvara hans kristna världsuppfattning):

 De ingick med varandra en obrottslig överenskommelse att bevara den kristendom som var planterad i deras land och utbreda den till främmande folkslag.

I de isländska sagorna uppträder också Sven Tveskägg och Olof Skötkonung som bundsförvanter i slaget vid Svolder år 1000. Men deras motståndare var inga hedningar utan den fanatiskt kristne Olav Tryggvason som fem år tidigare hade gjort sig till kung av Norge och därmed till Sven Tveskäggs fiende, detta eftersom de danska kungarna gjorde anspråk på Norge. Enligt den traditionella tolkningen av uppgifter i den Anglosaxiska krönikan ska emellertid Sven Tveskägg och Olav Tryggvason ha lett ett gemensamt vikingatåg mot England hösten 994 och övervintrat där. Under vistelsen i England ska Olav också ha låtit döpa sig. Frågan är dock om inte den kung Olaf som nämns i krönikan egentligen var Olof Skötkonung och att det engelska vikingatåget var ett resultat av den allians Adam av Bremen omnämnde  Denna tolkning överensstämmer bättre med källorna och skulle förklara det påtagligt stora engelska inflytande som fanns i Sverige under Olof Skötkonungs tid.

Anglosaxiska krönikan

Den Anglosaxiska krönikan sammanställdes ursprungligen i slutet av 800-talet. Men när den var klar gjordes det flera kopior av den, vilka sedan efterhand kompletterades med nya uppgifter. Detta innebär att den Anglosaxiska krönikan egentligen är en samlingsbenämning på flera olika krönikor som uppdaterades ända fram till 1154. I tre av dessa nämns Olaf och Sweins vikingatåg från år 994. Den längsta versionen återfinns i Peterborough-manuskriptet. En något kortare version finns i Canterbury-manuskriptet och en ännu kortare version som har blandat ihop två händelser och feldaterat dem finns i Winchester-manuskriptet.

I korthet skildrar den Anglosaxiska krönikan för år 994 ett angrepp av en vikingaflotta bestående av 94 skepp som leddes av två kungar vid namn Olaf och Swein (i den anglosaxiska originaltexten står det visserligen "Anlaf" men detta namn motsvarar det nordiska "Ólafr"). Hösten 994 ska dessa ha gjort ett misslyckat försök att inta London och sedan härjat sydöstra England (Essex, Kent, Sussex och Hampshire) tills den engelske kungen Æthelred den rådville gick med på att betala 16 000 pund i danagäld till dem samt förse dem med förnödenheter medan de övervintrade i Southampton. Under vistelsen där ska Olaf ha övertalats att döpa sig i Andover i närvaro av den engelske kungen och biskoparna Ælfheah och Sigeric. När Olaf blev döpt lovade han att aldrig återkomma till England som fiende. Ett löfte som krönikan hävdar att han höll.

The Peterborough Manuscript
(Nativity of St Mary ägde rum den 8 september)

994. Here in this year on the Nativity of St Mary Olaf and Swein came to London town with 4-and-ninety ships, and then they were determinedly attacking the town, and they also wanted to set it on fire, but there they suffered more harm and injury than they ever imagined that any town-dwellers would do to them. But on that [day] the holy Mother of God manifested her kind-heartedness to the towndwellers and rescued them from their enemies. And they travelled from there and wrought the greatest harm which any raiding-army could ever do, in burning and raiding and slaughter of men, both along the sea coast in Essex and in the land of Kent and in Sussex and in Hampshire. And finally they took themselves horses, and rode widely as they wanted, and were wreaking indescribable harm. Then the king and his councillors decided to send to them, and offer tax sand provisions if they would leave of their raiding, and they undertook [to do] that, and all the raiding-army came to Southampton, and there took up winter-quarters, and there they were fed from throughout all the kingdom of Wessex; and they were paid 16 thousand pounds. Then the king sent Bishop Ælfheah and Ealdorman Æthelweard after King Olaf, and meanwhile sent hostages to the ships; and they led King Olaf was led with great honour to Andover. And the King Æthelred received him at the bishop’s hands, and gave to him royally; and then Olaf promised him – and kept to it too – that he would never come back to the English race in hostility.

The Canterbury Manuscript

994. Here Olaf and Swein came to London with ninety-four ships, and determinedly attacked the town, and they also wanted to set it on fire. But there, thank God, they fared worse than they ever imagined; and then travelled away from there, and wrought as much harm as any raiding-army ever could, in all things wherever they travelled. Then the king and his councillors decided that a tax should be promised them; and it was done so, and they accepted it, and also provisions given to them from all the kingdom of Wessex; and they were paid 16 thousand pounds. Then the king sent Bishop Ælfheah and Ealdorman Æthelweard after King Olaf, and meanwhile sent hostages to the ships; and King Olaf was led with great honour to Andover. And the King Æthelred received him at the bishop’s hands, and gave to him royally; and then Olaf promised him – and kept to it too – that he would never come back to the English race in hostility.

The Winchester Manuscript 

993 [991]. Here in this year Olaf came with ninety-three ships to Folkestone, and raided round about it, and then went from there to Sandwich, and so from there to Ipswich, and overran all that, and so to Maldon. And Ealdorman Byrhtnot came against them there with his army and fought with them; and they killed the ealdorman there and had possession of the place of slaughter. And [994] afterwards they made peace with them and the king received him [Olaf] at the bishop’s hands by the advice of Sigeric, bishop of the inhabitants of Kent and Ælfheah, bishop of Winchester.

Det sistnämnda manuskriptet har blandat ihop ett vikingatåg från 991 med Olaf och Sweins vikingatåg från 994 och feldaterat dem till 993. Även de övriga manuskripten nämner vikingatåget 991 som resulterade i den allra första utbetalningen av danagäld för att slippa plundring, men de nämner inte att någon viking vid namn Olaf skulle ha lett det tåget. Frasen "received him at the bishops hand" syftar på att kungen blev Olafs gudfar vid dopet.

Varför Olof Skötkonung?

Att Olof Skötkonung skulle ha deltagit i ett vikingatåg mot England år 994 tillsammans med Sven Tveskägg överensstämmer med Adams av Bremens uppgift om att de var allierade efter den inledande striden i samband med deras trontillträden. Vistelsen i England och dopet i Andover ger också en bra förklaring till varför engelska myntmästare plötsligt börjar prägla mynt med kristna motiv i Sigtuna i mitten av 990-talet. Enligt Winchester-manuskriptet var dessutom en av de biskopar som medverkade i dopet ärkebiskop Sigeric av Canterbury (Kent). Hans namn är påfallande likt den ohistoriske ärkebiskop Sigfrid av York som enligt Sigfridslegenden ska ha döpt Olof Skötkonung. Sigfridslegenden berättar att Olof hade bett den engelske kungen Mildred om en kristen lärare och att denne då skickade Sigfrid till Sverige som sedan döpte Olof Skötkonung vid Kinnekulle. Bortsett från namnet på den engelske kungen och platsen för dopet så finns det tydliga likheter mellan Sigfridslegenden och den Anglosaxiska krönikans skildring av hur en kung vid namn Olof döptes.

Varför inte Olav Tryggvason?

Den traditionella tolkningen av uppgifterna i den Anglosaxiska krönikan har varit att de syftar på Norges blivande kung Olav Tryggvason. Stödet för denna uppfattning är uppgifter i de isländska sagorna om att Olav Tryggvason under en tid ska ha härjat i England för att sedan bli omvänd till kristendomen och därefter ha levt i fred med sina engelska trosbröder. Så långt överensstämmer sagornas uppgifter med krönikans. Men går man in på detaljerna hittar man stora skillnader.

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla hade Olav Tryggvason växt upp i landsflykt i Ryssland och kallade sig hela tiden för Åle innan han återvände till Norge. Som vuxen var han bosatt och gift med Geira i Vendland (nuvarande norra Tyskland) under tre år innan hon dog. Olav sörjde henne och trivdes inte i Vendland så han reste därifrån och härjade stora delar av Västeuropa som viking. Han ska enligt Snorre först ha härjat Frisland, Saxland (= Tyskland), Flämingaland (= Flandern) innan han begav sig till England:

Sedan for Olav Tryggvason till England och härjade vida omkring i landet. Han seglade allra längst norrut till Nordimbraland (Northumberland) och härjade där. Därifrån fortsatte han norrut till Skottland och härjade där vida omkring. Sedan seglade han till Söderöarna (Hebriderna) och utkämpade några strider där. Så fortsatte han söderut till Man och kämpade där. Han härjade även vida omkring på Irland. Därefter for han till Bretland (Wales) och härjade vida omkring i det landet och sedan i det som kallas Kumraland (Cumberland). Därifrån seglade han västerut till Valland (Frankrike) och härjade där. Sedan seglade han från väster och ämnade fara till England. Han kom till de öar som heter Syllingarna (Scillyöarna) i havet väster om England.

Källan till Snorres ovannämnda text är den dikt som Hallfred vandrådaskald skrev för att hylla Olav Tryggvason:

Enligt Snorre hade Olav Tryggvason härjat i Västeuropa under fyra års tid innan han kom till Scillyöarna (känt för sitt kloster) där det bodde en eremit som omvände Olav till kristendomen. Olav Tryggvason bosatte sig därefter i England som en kristen man och gifte sig med en irländsk kungadotter vid namn Gyda. Där levde han en längre tid innan en norrman upptäckte att Åle egentligen var kungaättlingen Olav Tryggvason och då övertalade honom att bege sig till Norge för att kräva tronen, vilket skedde år 995.

Även om mycket i Snorre Sturlassons berättelse går att avfärda som sannolika utbroderingar av knapphändiga skaldedikter så kvarstår faktum att det inte finns några likheter mellan den isländska traditionen kring Olav Tryggvason och uppgifterna i den Anglosaxiska krönikan bortsett från att dop och härjningar ägde rum i England. Tidsmässigt överensstämmer källorna inte med varandra eftersom krönikans vikingatåg år 994 inträffade omedelbart före Olav Tryggvasons ankomst till Norge medan sagorna gör gällande att Olav var bosatt i England en tid efter dopet. Inte heller geografiskt överensstämmer källorna eftersom den skaldedikt som Snorre använde som källa för vikingatåget i Brittiska öarna skildrar nordligt belägna strider medan krönikan anger att Swein och Olafs vikingatåg riktades mot det sydöstra hörnet av England. Platsen för Olav Tryggvasons dop är också en avlägsen ögrupp i Atlanten medan krönikans Olaf döptes i Andover i närvaro av kung och ärkebiskop.

Men även om man inte bryr sig särskilt mycket om vad de isländska sagorna har att berätta måste man ändå ställa sig frågan varför islänningarna skulle ha missat att Olav Tryggvason var allierad med den Sven Tveskägg som senare blev hans dödsfiende. Eller att de isländska skalder skrev hyllningsdikter över Olavs härjningar i perifera delar av de brittiska öarna medan de inte alls nämner en betydligt mer prestigefull attack mot London och de centrala delarna av England som resulterade i att Englands kung tvingades betala danagäld till honom. Samt att Olav Tryggvason dessutom fick äran att ha samme engelske kung som gudfar vid sitt dop som utfördes av biskopar. Man måste också fråga sig varför den Anglosaxiska krönikan nämner Olav Tryggvason som jämbördig med Sven Tveskägg trots att han då bara var en kringflackande sjörövare vars främsta merit var att hans farfars far hade varit kung av Norge. För hur i hela friden hade Olav fått tag i den flotta som måste ha utgjort en betydande del av de 94 skepp som Olaf och Swein härjade England med?

"Olaf" var Olof Skötkonung

Påståendet att Olav Tryggvason var identisk med den Anglosaxiska krönikans Olaf bygger på uppgifter från de isländska sagorna samtidigt som det förutsätter att nästan allt som står i dessa är felaktigt. Källorna är däremot betydligt mindre motsträviga ifall man tolkar Olaf som Olof Skötkonung. En sådan tolkning behöver bara bortförklara sådant som redan motsägs av andra källor. För Sigfridslegenden säger visserligen att Olof Skötkonungs dop ägde rum i Västergötland och denna uppgift upprepas i västgötalagens kungalängd. Men dessa källor är sena och helgonlegender anses allmänt vara värdelösa som källor. Dessutom har även de likaledes sena källorna Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson alternativa versioner av Olof Skötkonungs dop. Tolkningen att Olaf är identisk med Krönikans Olaf ger dessutom en mycket tillfredställande förklaring till varför myntpräglingen i Sigtuna med engelska myntmästare startade i mitten av 990-talet samt varför dessa hade kristna motiv.

Frågan om vem som döpte Olof Skötkonung diskuteras utförligare på denna sida. På en annan sida finns även en beskrivning av myntpräglingen i Sigtuna. Ytterligare sidor tar upp Olof Skötkonungs familj och hans tillnamn.

Åter till Olof Skötkonungs huvudsida