|
 '
Sten Sture tillhörde en ätt som är känd från början av 1300-talet och som
härstammade från de sydsvenska gränslandskapen, men den hade mot slutet av
1300-talet blivit bofast i mälartrakten. Eftersom det finns flera medeltida frälse-ätter som bar namnet Sture brukar Sten Stures ätt kallas för
sjöbladsätten av historiker, detta på grund av de tre svarta sjöblad i ett fält
av guld som utgjorde ättens vapenbild. Sten Stures farfars far Algot Magnusson var på 1380-talet hövitsman
på borgarna Oppensten och Öresten i Västergötland. Genom giftermål
var han knuten till drotsen Bo Jonsson Grips släktnätverk. Algot spelade en viktig roll i
störtandet av Albrekt av Mecklenburg när han 1388 hyllade drottning Margareta
som då fick kontroll över hans västgötska borgar.
Även under de följande decennierna kom Algot att tjäna unionsmonarkerna, bland
annat ledde han kriget mot Tyska orden på Gotland 1403-04 och han deltog i Erik av
Pommerns slesvigska fälttåg 1416. Algot dog 1426 och hans närmaste ättlingar
intog inga framskjutna positioner i den nordiska politiken. Sten Stures far
Gustav Sture hade dock 1438 gift sig med Britta Stensdotter (Bielke) som var
halvsyster till den dåvarande riksföreståndaren och senare kungen Karl Knutsson
(Bonde). Detta innebär att ätten Sture knöts till det släktnätverk som under
1450- och 60-talet skulle bekämpa såväl danska unionskungar som det
rivaliserande släktnätverket Oxenstierna-Vasa. Gustav Sture skulle emellertid
inte få uppleva den tiden eftersom han dog redan 1444, endast 34 år gammal.
Innan dess hade han hunnit bli riksråd och länsherre över Kalmar och Älvsborg
slott samt få tre barn. Dessa barn var sönerna Sten och Anund (som dog 1463)
samt dottern Birgitta som gifte sig med Johan Kristersson (Vasa) och blev farmor
till ingen mindre än Gustav Vasa. Efter maken Gustav Stures död gifte Britta
Stensdotter om sig med Gustav Karlsson (Gumsehuvud). Denne man var svåger till
Karl Knutsson och den unge Sten Sture anknytning till sin morbrors släktnätverk
blev därmed än starkare.
Även Gustav Karlsson var hövitsman på Kalmar slott och han var bland de sista
som gav upp sin lojalitet till Karl Knutsson i samband med upproret 1457. Endast
när kampen var helt hopplös gick han med på en förlikning med upprorsmännen
varigenom han bytte Kalmar län mot Stegeholms. Sten Sture hade dock
huvudsakligen tillbringat sin uppväxttid med styvfadern på godset Ekholmen i
sydvästra Uppland. Det var troligen i samband med Kristian I:s kröning i Uppsala
den 3 juli 1457 som den omkring sjutton år gamle Sten Sture blev dubbad till
riddare och därmed fick rätt att tituleras "herr Sten". Riddardubbningen var en
bekräftelse på att han tillhörde det allra högsta samhällsskiktet i Sverige. Men
i övrigt är det lite vi känner till om Sten Stures tidigaste år, troligen har
han gjort svennetjänst hos kung Kristian och han besökte möjligen sin morbror
Karl Knutsson under dennes exil i Preussen 1457-1464. Senare medverkade han i
den allians som knöts mellan Karl Knutsson och de mäktiga Axelssönerna genom att
1467 gifta sig med Åke Axelssons dotter Ingeborg. Han hade egentligen tänkt gifta
sig med dennas syster Agneta men hon hade dött året innan. I vilket fall som helst
innebar bröllopet att Sten Stures intressen kom att förenas med ätten Totts, som
axelsönerna tillhörde. Äktenskapet med Ingeborg blev barnlöst men Sten Sture
fick en utom äktenskaplig dotter vid namn -birgitta som blev nunna.
Den mäktigaste Axelssonen var på 1460-talet Erik som kontrollerade Nyköpings,
Åbo, Tavastehus och Viborgs slottslän, han hade dessutom varit en av två
riksföreståndare 1457. I allians med Karl Knutssons anhängare avsatte han
ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och blev ensam riksföreståndare 1466,
dessutom tog han även kontroll över Stockholm slott. Eriks bror Ivar var sedan
1464 hövitsman på Gotland men hade även gods i nordöstra Skåne med Sölvesborg
som bas, dessutom gifte han sig med Karl Knutssons dotter Magdalena 1466. Sten
Stures svärfar Åke var den äldste i brödraskaran som innehade Varbergs län i norra Halland
och flera gods på båda sidor om riksgränsen. Ännu en broder var Laurens som hade
inlett sin bana som själländsk godsägare för att sedan skaffa sig stora
jordegendomar i Södermanland. Bröderna Olof och Filip hade båda avlidit 1464 och
var Ivars företrädare som hövitsmän på Gotland. De framgångar som Erik Axelsson
hade i Sverige och hans släkts förbindelser med Karl Knutsson gjorde dock den
dansk-norske kungen Kristian misstänksam och under våren 1467 konfiskerade han
besittningar som tillhörde Filip Axelssons söner. Ivar Axelsson svarade på detta
genom att säga upp sin trohet och lydnad till Kristian I. Händelseutvecklingen
ledde till alla egendomar i Danmark som tillhörde Axelssönerna, inklusive Sten
Stures svärfars, konfiskerades av Kristian I. Axelssönernas allians med Karl
Knutssons släktnätverk blev därmed kanske starkare än vad som ursprungligen hade
varit avsikten. Att få tillbaka de förlorade danska besittningarna blev ett högt
prioriterad mål för Axelssönerna, vilket efter Åke Axelssons död 1477 var något
som skulle gynna Sten Sture personligen. Ivar Axelssons ställning som härskare
över ett i praktiken självständigt Gotland och svärson till den 1467 återinsatte
kung Karl Knutsson gjorde honom till den trolige kandidaten att efterträda Karl
Knutsson, på ett möte i Örebro 1468 korades han dessutom officiellt som efterträdare.
Medan det komplicerade maktspelet pågick i Sverige under slutet av 1460-talet
gjorde Sten Sture sig känd som en duglig militär ledare. Sentida uppgifter gör
gällande att han redan 1464 deltog i Kettil Karlsson (Vasa):s uppror mot
Kristian och gjorde en insats i slaget vid Haraker. Några säkra belägg för detta
finns dock inte och det är först år 1469 som Sten Sture gör entré i
storpolitiken när han fick ansvaret att försvara Västergötland mot danska attacker.
För detta ändamål återuppförde Sten Sture då
slottet Öresten som hans farfarsfar hade innehaft nästan hundra år tidigare.
Men i oktober samma år bröt ett uppror mot Karl Knutsson ut i Östergötland som spred
sig till Mälardalen. Detta leddes av Erik Karlsson (Vasa) och Sten Sture tvingades
lämna Västsverige för att möta det nya hotet. Med hjälp av ett bondeuppbåd från
Södermanland undsatte han Västerås, men när Sten Sture konfronterades mot Erik
Karlsson tvingades han fly till Dalarna. Erik Karlsson som var fast besluten att
krossa de kungatrognas stridskrafter följde efter i början av januari. Eriks
viktigaste motståndare var emellertid inte Sten Sture utan Nils Sture som tillhörde en
annan Sture-ätt och som vid denna tid var en betydligt mer namnkunnig ledare.
Nils Sture tog befälet över de uppbådade dalkarlarna och delade upp dem i två
styrkor, Sten Sture fick befälet över den mindre styrkan som skulle skära av Erik Karlssons reträttväg. Erik Karlsson överraskade dock Nils
Sture med att välja en annan väg än han hade förväntat. Detta resulterade i att
det blev Sten Stures styrka som mötte Erik Karlsson först. Men Sten Sture lyckades försvara
sig väl och slog tillbaka attacken. Erik Karlsson försökte då retirera men blev
upphunnen av Nils Stures folk vid Uppbo där upprorsmännen led ett förkrossande
nederlag. De kungatrogna tog därefter snabbt tillbaka kontrollen över Mälardalen men Erik
Karlsson skulle med bistånd av den danska flottan fortsätta bekämpa Karl
Knutsson från sin baser i Stegeborgs och Stegeholms slott. Sten Sture återvände till
Västergötland där han i slutet av februari 1470 befäste sitt rykte som en
skicklig härförare genom att besegra Kristian I:s danska invasionsarmé i vad som
troligen var ett
bakhåll i närheten av Öresten.
Efter segern vid Öresten tillbringade Sten Sture mars månad på sin gård
Rävsnäs i Södermanland innan han begav sig till Stockholm slott där Karl
Knutsson låg för döden. Kungen dog sedan den 15 maj men hann innan dess
genomföra en sista kupp. Eftersom han saknade legitima manliga arvingar hade han
tidigare gjort svärsonen Ivar Axelsson till sin politiske efterträdare. Men med sin
älskarinna Kristina Abrahamsdotter hade han en son vid namn Karl och genom att
gifta sig med henne på dödsbädden legitimerade han sin förmodligen omkring fyra
år gamle son. Utöver att den lille
Karl Karlsson därmed blev berättigad till halva Karl Knutssons arv, vilket de
två döttrarna säkert inte uppskattade, var den legitimerade sonen också ett
kungaämne och därmed ett hinder för Ivar Axelsson och dem som önskade en
återupprättad Kalmarunion. Karl Knutsson hade förmodligen förutsett att sonens
arv skulle bestridas och därför utsett Sten Sture till testamentsexekutor och
anförtrott kontrollen över de kungliga slotten till honom (Stockholm, Örebro och
Åbo). Men Sten Sture valde att ogiltigförklara kungens testamente och med
stöd av Axelssönerna utse sig själv till riksföreståndare. Detta politiska svek
har förklarats på olika sätt. Den traditionella tolkningen har varit att Sten
Sture ansåg sig oförmögen att genomföra testamentet eftersom Sverige befann sig
i krig mot Kristian I samtidigt som släktnätverket Oxenstierna-Vasas uppror
fortfarande pågick. Att i detta läge försöka få den minderårige Karl Karlsson vald till kung
skulle vara dömt att misslyckas eftersom det skulle orsaka en brytning med de
mäktiga Axelssönerna vars stöd var helt avgörande i kampen mot de övriga
fienderna. Slutresultatet blev därför en kompromiss, Axelssönerna accepterade
Sten Sture som riksföreståndare samtidigt som ogiltigförklarandet av testamentet
innebar att Ivar Axelsson och den andre svärsonen, Erik Eriksson
(Gyllenstierna), slapp dela Karl Knutssons arv med frillobarnet Karl Karlsson.
En mer kritisk syn på Sten Sture ger däremot en annan förklaring. Enligt denna skulle
Sten Sture aldrig ha haft för avsikt att verkställa Karl Knutssons testamente
utan han tänkte bara använda det som en språngbräda för att bli
riksföreståndare. Det har rent av föreslagits att det var Sten Sture som tog
initiativet till testamentet, vilket i så fall skulle förklara varför inte den
mer erfarne Nils Sture utsågs till testamentsexekutor. Den här cyniska
beskrivningen av Sten Sture motsägs dock delvis av uppgifter som tyder på att
han faktiskt lyckades gömma undan flera värdefulla föremål åt den rättmätige
arvingen Karl Karlsson. Dessutom kan förklaringen till att Sten Sture blev vald
till riksföreståndare mer bero på att Ivar Axelsson var impopulär bland allmogen
på grund av sin danska börd. Omedelbart efter nyheten om Karl Knutssons död hade
också upprorsmännen agiterat bland folket mot "dansken" Ivar Axelsson.
Sten Sture var däremot en god svensk och dessutom ingift i familjen. Axelssönerna kan därför ha gjort bedömningen att det bästa för ättens Totts
intressen var att Sten Sture blev vald till riksföreståndare. Men oavsett hur
det egentligen gick till med Karl Knutssons testamente så var läget fortfarande
kritiskt sommaren 1470. Bara för att Sten Sture hade stöd från Axelssönerna och
Karl Knutssons anhängare var det ingen garanti att han skulle få behålla makten.
Efter att Karl Knutsson hade dött fanns det starka krafter som verkade för att
ta tillbaka Kristian I som kung och därmed avsluta den politiska anarki som hade
rått i Sverige sedan 1464.
Fortsättning följer på
denna sida
|
