Efter Karl Knutssons död den 15 maj 1470 tog Sten Sture kontrollen över de slott som lydde direkt under kungen (Stockholm, Örebro och Åbo). Han hade ännu inte antagit riksföreståndartiteln utan kallade sig själv för hövitsman på Stockholms slott. Men han proklamerade att Karl Knutsson hade anförtrott riket åt honom på sin dödsbädd och det rådde därför ingen tvekan om att Sten Sture hade för avsikt att bli riksföreståndare. Bara några veckor efter kungens död utsågs han också  till riksföreståndare av riksrådet. Ivar Axelsson som två år tidigare hade blivit lovad att få denna utnämning när kungen dog accepterade valet av Sten Sture senast i augusti samma år. Ivar och hans bror Erik behöll dock en mycket stark ställning som härskare över Gotland respektive Finland. Det pågående kriget mot Kristian I och släktnätverket Oxenstierna-Vasa utgjorde ett stort hot mot både Sten Sture och Axelssönerna. Kalmar och Borgholms slott hölls av män lojala till Kristian I och Erik Karlsson (Vasa) behärskade Stegeborgs och Stegeholms slott. Eftersom Kristian I hade blivit vald och krönt till svensk kung 1457 uppfattades han av många som den legitime kungen och ett återinsättande av honom som det enda sättet att få slut på inbördesstriderna. Hans styre hade dock varit impopulärt och man ville bara ta tillbaka honom om han gick med på en begränsad kungamakt.

Vad Sten Sture hade för mål är däremot osäkert, han skulle under de följande decennierna utmärka sig som en mycket skicklig politiker som aldrig låste sig fast vid en enda strategi utan höll flera alternativ öppna. Detta gör det svårt att avgöra vad han egentligen ville uppnå och vad som var "plan B" samt vad som bara var spel för gallerierna i syfte att förhala förhandlingar. Officiellt var Sten Sture under sin tid som riksföreståndare lojal mot riksrådets ambition att återinsätta Kristian I som kung med begränsad makt samt Axelssönernas krav på att få tillbaka konfiskerade gods i Danmark. I praktiken motarbetade han dock riksrådets ambitioner och bedrev anti-dansk agitation bland allmogen. Historiker tvistar om hans mål var ett återupprättande av Kalmarunionen med en för honom själv stark maktställning i Sverige eller om han hela tiden önskade ett självständigt Sverige, där han själv hade en stark maktställning. Eftersom han regerade Sverige under tre decennier är det också sannolikt att hans mål förändrades med tiden. Äldre tiders historiker såg Sten Sture som en ädel riddare som strävade efter att skapa en svensk nationalstat. Moderna historiker är däremot mindre benägna till idealistiska förklaringar och ser mest Sten Sture som en skicklig men hänsynslös maktpolitiker.

Kriget mot Kristian I återupptogs genom att Sten Sture ledde en attack mot Halland i mars 1471. Fälttåget kom dock snart av sig och den 9 april slöts ett stillestånd i Kungsäter. Det avtalades också om ett möte vid midsommar för att förhandla om ett återinsättande av Kristian I på Sveriges tron. De danska förhandlarna gav intryck att kungen var beredd att acceptera det svenska riksrådets konstitutionella krav samt Axelssönernas krav på kompensation. Dessa förhoppningar saknade emellertid grund och när Kristian I ratificerade avtalet ändrade han det på flera punkter, bland annat flyttades mötesplatsen från Stegeborg till Djurhamn i Stockholms skärgård. Sten Sture hade å andra sidan sammankallat ett riksmöte i Arboga för att bekräfta valet av honom till riksföreståndare och därmed stärka hans ställning inför de stundande förhandlingarna med Kristian I. På detta möte deltog även borgare och bönder och Sten Stures kritiker påstod senare att han vann över bönderna på sin sida genom att bjuda på fjorton tunnor öl. Den 18 juli anlände sedan Kristian I till Stockholm med en flotta och lade till vid nuvarande Djurgården varmed han bröt mot fördraget i Kungsäter som stadgade att han skulle stanna i Stockholms skärgård. Under de följande veckorna satte han press på det svenska riksrådet och visade ingen kompromissvilja. Han utnyttjade den klyfta som fanns mellan Sten Sture och Axelssönerna på ena sidan och Oxenstierna-Vasa-grupperingen på den andra. Den utlovade rättegången som skulle avgöra tvisten mellan Axelssönerna och Kristian I fick vänta tills efter dennes kungahyllning. Kristian gav också sken om att Oxenstiernska partiet konstitutionella krav skulle tillgodoses ifall ett kungaval kunde hållas med kort varsel, vilket skulle innebära att deltagandet begränsades till bönder från Uppland och Södermanland där Oxenstiernorna hade ett starkt stöd. Sten Sture skulle tvingas att ge upp de slott han höll till den nyvalde kungen samt ge upp riksföreståndarämbetet utan att få något i gengäld. Kristians tillvägagångssätt påminde starkt om hur det gick till förra gången han valdes till kung och i augusti såg Kristian I ut att ha lyckats med sina planer och ett kungaval sammankallades. Sten Sture och Axelssönerna å andra sidan såg ut att gå mot ett totalt nederlag. Det var i detta läge som Sten Sture gav upp förhandlingarna och beslöt sig för en väpnad uppgörelse med de kungliga trupperna utanför Stockholm.

Den 4 september höll Sten Sture ett möte med representanter för Götalandskapen i Vadstena som resulterade i en uppmaning till riksrådet att bryta med Kristian I. Samtidigt arbetade Kristians anhängare för att få honom erkänd av Upplands allmoge. Det starkaste stödet fanns i Oxenstiernornas hembygd i sydöstra Uppland och Kristian I red dessutom till Uppsala där han lät sig hyllas som kung. Roslagens bönder var däremot fientligt inställda eftersom de stod Sten Stures anhängare Nils Sture nära. Nils uppbådade även dalkarlarna åt Sten Stures räkning och tillsammans med honom tågade de i oktober i spetsen för ett stort bondeuppbåd mot Stockholm där den danska armén förstärkt med uppländska bönder och oppositionella frälsemän väntade på dem. Själva staden hölls av Sten Stures män och Kristians trupper hade därför tagit ställning på Brunkebergsåsen norr om dåvarande Stockholm. Den 10 oktober som var en ovanligt varm höstdag utkämpades sedan svensk medeltids mest betydelsefulla slag vid Brunkeberg.

Inför slaget hade Sten Sture delat sin armé i två delar som längs olika vägar begav sig till slagfältet. Sten Sture ledde huvudstyrkan och kom fram först varefter han omedelbart gick till angrepp mot fienden uppe på Brunkebergsåsen. Attacken slogs dock tillbaka med stora förluster och ett nytt anfall slutade lika illa. Kristian I som hade blivit sårad beslöt då att hans trupper skulle lämna sina starka ställningar på åsen för att gå till motattack. Sten Stures män blev tillbakapressade men när danskarna befann sig på slätten valde Sten Sture att för tredje eller fjärde gången attackera Kristians här. Samtidigt anlände Nils Stures häravdelning som attackerade danskarna i ryggen och inför denna övermakt upplöstes Kristians här. Resterna av den danska armén flydde i panik till de väntande skeppen, många av dem drunknande när en bro mellan Norrmalm och nuvarande Blasieholmen brast. Slaget blev ett förkrossande nederlag Kristian I som hade fått se sina danska riddare och tyska legoknektar bli besegrade av ett svensk bondeuppbåd. Nederlagets vidd var så ofattbar att danskarna beskyllde Sten Sture för att ha nyttjat trolldom för att säkra segern. Slaget vid Brunkeberg gav Sten Sture en oerhörd prestige och hans namn är för evigt förknippat med detta. Ett monument över segern invigdes nyårsafton 1489 i Stockholms storkyrkan med Sankt Göran och draken som symboler, Sankt Göran-statyn bär Sten Stures vapenbild och från början var det tänkt att draken skulle ha det danska riksvapnet.

De omedelbara konsekvenserna av slaget vid Brunkeberg blev att den politiska anarkin i Sverige avslutades. Erik Karlsson som sedan 1469 hade bekämpat Sten Stures parti gick med på en förlikning i december 1471 och överlämnade Stegeholms slott. Den till Kristian lojale Magnus Gren gav efter en kort belägring upp Borgholms slott under våren 1472. Vid samma tid gav också hans vapenbroder Ture Turesson (Bielke) upp och överlämnade Kalmar slott till Sten Sture. De tidigare fienderna behandlades milt och fick sitta kvar i riksrådet, i vissa fall fick de även behålla förläningar. Alla svenska slottshövitsmän erkände nu Sten Stures regering. Kristian I hade dock inte gett upp hoppet att återerövra Sveriges, men ekonomiska bekymmer och hans rådgivares råd övertalade honom att försöka vinna tillbaka Sverige genom fredliga förhandlingar. Denna gång stod det svenska riksrådet emellertid enat bakom kraven på en begränsad kungamakt och kompensation för Axelssönernas konfiskerade besittningar. Kristian I var å andra sidan lika ovillig till kompromisser som tidigare och 1470-talets förhandlingar ledde därför ingenvart. Åren 1476-77 tycktes en överenskommelse vara nära men folkligt missnöje mot Kristian I satte stopp för hans återkomst. Förmodligen berodde detta på Sten Stures anti-danska agitation bland allmogen. Kristians drottning Dorotea hade egna anspråk på de svenska län som ingick i hennes morgongåva och eftersom förhandlingarna med det svenska riksrådet inte fick önskat resultat vände hon sig därför till påven och utverkade 1479 en bannlysning på Sten Sture. Men inte heller denna strategi blev framgångsrik. Sten Sture skulle förbli ohotad som Sveriges regent ända tills Kristian I dog 1481 och en ny dansk-norsk kung tog över anspråken på Sveriges tron.

Under 1470-talet blev också Sverige inblandat i Tyska ordens inbördesstrider på andra sidan Östersjön. Erik Axelsson som var hövitsman på Viborgs slott hade redan 1474-75 lagt sig i dessa genom att bidra med svenska trupper till garnisonerna i Reval och Narva. Eftersom han även anlade borgen Nyslott på ryskt territorium utbröt också gränsstrider med ryssarna 1475. En styrka på 200 man skickades 1478 som stöd till ärkebiskopen av Riga men de tvingades kapitulera och återvända till Sverige samma år. Följande år blossade gränsstriderna mot ryssarna upp igen och de skulle pågå fram till 1482 då ett stillestånd slöts. De oroliga förhållandena i öster avslöjar att Sten Sture och Erik Axelsson hade ambitioner på att utöka Sveriges territorium. Men de var också en akilleshäl som skulle ställa till med problem när Danmark ökade trycket på Sverige.

Fortsättning följer på denna sida.

Tillbaka till Sten Stures förstasida eller läs faktasidan om Sten Sture den äldre