Den ätt som regerade över Sverige åren 1250-1364 kallas vanligen för Folkungaätten även om vissa moderna historiker anser att den borde kallas för Bjälboätten efter den ort i Östergötland som de härstammade ifrån. Det var egentligen först på 1600-talet som ätten började kallas för Folkungaätten. En viss Folke filbyter som levde på 1000-talet skulle ha varit deras stamfader. Tillnamnet filbyter betyder fölbitare och syftar på att han kastrerade föl genom att bita sönder deras pungkulor. Det är mycket osäkert om Folke filbyter verkligen har existerat....

Under 1200-taket fanns det en grupp stormän som kallade sig själva för folkungar. De var dock motståndare till "Folkungaättens" ledande man Birger Jarl. För att skilja dessa åt kallas stormannagruppen numera för de "riktiga folkungarna".

Birger Jarl var Sveriges mäktigaste man från 1248 till sin död 1266. Genom att gifta sig med den barnlöse kung Erik Erikssons syster kom Birger Jarls ätt att efterträda den Erikska ätten 1250 med sonen Valdemar som dess förste representant.

Valdemar Birgersson (ca 1230-1302) efterträdde sin morbror Erik Eriksson som kung 1250. De första sexton åren var hans far Birger Jarl den faktiske regenten. Under Birger Jarls styre infördes de så kallade fridslagarna som reglerade hemfriden, kyrkofriden, tingsfriden och kvinnofriden. Lagarna stärkte rättssäkerheten i Sverige. Men det speciella med dessa lagar var att de var gemensamma för hela riket till skillnad från de gamla landskapslagarna. Effekten blev därför en stärkning av centralmakten. Valdemars tid som ensam regent blev däremot mindre framgångsrik. När han gjorde sin svägerska med barn tvingades han åka till Rom som botgärning. Hemkommen från Rom gjorde hans bröder Magnus Ladulås och Erik uppror och besegrade honom med dansk hjälp i slaget vid Hova 1275. Valdemar gjorde sedan flera misslyckade försök att återta makten innan han togs tillfånga 1288. Sina sista år tillbringade han i fängsligt förvar i Nyköpingshus.

Magnus Ladulås (1240-1290) fick titeln hertig och Södermanland som län av sin far Birger Jarl. 1275 besegrade han sin bror Valdemar i slaget vid Hova i Västergötland och valdes till ny kung. Striderna fortsatte dock i ytterligare några år. Men omkring 1280 var han Sveriges obestridde härskare. I denna egenskap fortsatte han sin fars arbete med att stärka centralmakten. Slott med tillhörande län grundades och fasta skatter infördes. Gotland knöts definitivt till den svenska kronan 1288. Men det viktigaste beslutet under Magnus Ladulås regering var utan tvekan Alsnö stadga. Den erbjöd skattefrihet åt alla som kunde utrusta en riddare med häst åt kungen. Utöver skapandet en riddararmé blev följden av Alsnö stadga att en svensk adel bildades. Ursprunget till hans tillnamn "Ladulås" finns det flera teorier om. En av teorierna går ut på att det var hans förbud mot våldgästning hos bönderna som gav upphov till namnet.

Birger Magnusson (1280-1321) valdes till kung redan som fyraåring av fadern Magnus Ladulås i syfte att säkra tronföljden. Eftersom Birger bara var tio år när Magnus Ladulås dog styrdes landet 1290-1298 av en förmyndarregering ledd av marsken Torgils Knutsson. Under denna tid genomförde Torgils Knutsson det tredje korståget mot Finland 1293 varmed karelen erövrades och Viborg blev grundat. Torgils Knutsson fortsatte att dominera rikets styrelse även efter att Birger Magnusson blev myndig och 1300 gjorde han ett misslyckat försök att flytta fram östgränsen till floden Neva. Inrikespolitiskt bekämpade Torgils Knutsson kyrkans växande makt.

Birger Magnusson hade som myndig kung tidigt kommit i konflikt med sina maktlystna bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Torgils Knutsson hade stött Birger mot dennes bröder och blev därför utsatt för deras intriger. Efter att hertigarna hade tillfälligt försonats med Birger blev dock Torgils Knutssons fängslad 1305 och avrättad året efter. Med Torgils Knutsson likviderad kunde hertigarna svekfullt ta Birger tillfånga under den så kallade Håtunaleken 1306. De följande inbördesstriderna avslutade med freden i Helsingborg 1310 som resulterade i att riket delades i tre delar under Birgers överhöghet. Den del som Birger faktiskt styrde över begränsade sig till östra Uppland, Närke, Södermanland, Östergötland, Gotland och Viborgs län. Särskilt allvarligt var att Erik hade kommit över Bohuslän och norra Halland från Norge och därmed var på god väg att skapa ett självständigt rike med centrum kring Göta älv. 1317 satte Birger stopp för denna utveckling genom att fängsla bröderna under Nyköpings gästabud, där de senare avled. Birger själv blev dock fördriven av brödernas anhängare 1318 och Eriks son Magnus efterträdde honom som kung 1319. De sista åren tillbringade Birger i landsflykt i Danmark.

Magnus Eriksson (1316-1374) var endast tre år gammal då han valdes till kung över Sverige och ärvde det norska kungariket samt norra Halland. Fram till 1331 styrdes Sverige och Norge därför av varsin förmyndarregering. Mathias Kettilmundsson, som med titeln rikshövitsman hade lett motståndet mot Birger efter hertig Eriks fångenskap och död, styrde riket med titeln drots fram till 1322 då han avgick för att istället sköta försvaret av Finland som hotades av Novgorod. Mathias Kettilmundsson (som dog 1326) efterträddes som drots  av Knut Jonsson som fungerade som Sveriges regent fram till Magnus Eriksson blev myndig 1331 eller 1332.

Som Skandinaviens mäktigaste man inledde Magnus Eriksson sin regeringstid med en territoriell expansion genom att med hot om krig kunna köpa Skåne och Blekinge 1332 samt södra Halland 1341. Ett korståg mot Ryssland 1348-51 misslyckades dock. Digerdödens härjningar 1349-51 försämrade ytterligare de ekonomiska problem som Magnus Eriksson hade på grund av sin politik. Gods drogs in från både kyrkan och adeln med omfattande missnöje som följd. 1355 abdikerade han från sin norska tron till förmån för sin yngre son Håkan. Den äldste sonen Erik krävde att även han skulle få mer makt och allierade sig med adelsoppositionen i ett uppror 1356. Detta resulterade i att riket delades i två delar och en längre tid av stridigheter. Men Erik dog redan efter tre år och Magnus Eriksson var återigen kung över hela Sverige. Bekymren var dock inte över. 1360 invaderade Danmarks kung Valdemar Atterdag Skåne och erövrade detta landskap samt Blekinge och Halland. Året efter intog han även Gotland. 1362 blev sonen Håkan medregent till Magnus och året efter slöts fred med Danmark. Mot dessa stärkningar av kungamakten svarade adeln med uppror och insatte Albrekt av Mecklenburg som kung 1364. Ett år senare togs Magnus tillfånga och hölls under sex år i fångenskap. De sista åren tillbringade han i Norge där han 1374 omkom vid ett skeppsbrott.

Under Magnus Erikssons tid som kung avskaffades träldomen (1335) och en landslag och en stadslag utfärdades omkring 1350, vilka därmed ersatte de gamla landskapslagarna. Magnus Erikssons eftermäle är dock kraftigt påverkad av den propaganda som spreds av adelsoppositionen. Heliga Birgitta som ingick i den kretsen spred till exempel lögner om att Magnus Eriksson var homosexuell (Magnus Smek).

Erik Magnusson (1339-1359) För att säkra tronföljden inom folkungaätten såg Magnus Eriksson till att få sin äldste son Erik vald till kung 1344. Erik deltog dock inte i rikets styre. När brodern Håkan blev ensam regent i Norge krävde Erik utan framgång mer inflytande. Adelsoppositionen mot Magnus Eriksson övertalade 1356 Erik att göra uppror mot fadern, vilket ledde till att riket delades mellan far och son. Erik tog över Skåne, Blekinge, södra Halland, Småland utom Finnveden, Östergötland och Finland. Men Erik var inte nöjd med detta och gjorde uppror ännu en gång 1357. Efter en ny förlikning lade Erik under sig nästan hela Svealand samt Norrland. 1359 återupptågs konflikten när fadern Magnus Eriksson fick stöd av Danmark. Efter stridigheter i Skåne slöts dock fred mellan far och son. Kort efter detta dog Erik tillsammans med sin familj, pesten var den troliga orsaken..

Håkan Magnusson (1340-1380) som Magnus Erikssons yngre son var han förutbestämd att ta över det norska riket när han blev myndig, vilket skedde 1355. När Danmark invaderade Sverige skickade han hjälp och blev 1362 Magnus Erikssons medkung.1363 slöt de fred med Danmarks kung Valdemar Atterdag. De tre skandinaviska rikena riktade sina gemensamma krafter mot den svenska rådsaristokratin och Hansan. Ett led i denna allians var Håkans giftermål med Valdemar Atterdags dotter Margareta. Men 1364 blev både Håkan och Magnus fördrivna från den svenska tronen. Resten av hans tid som norsk kung ägnades åt att försöka återta Sverige från Albrekt av Mecklenburg. Krigen blev kostsamma och försvagade kungamaktens ställning i Norge. Det blev istället hans änka Margareta som lyckades erövra Sverige.

ca 1340-1412

Den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg var son till hertig Albrekt II av Mecklenburg och Magnus Erikssons syster Eufemia. Han blev inkallad till Sverige av rådsaristokratin som ville göra sig av med Magnus Eriksson och Håkan Magnusson. 1364 blev Albrekt vald till kung men kriget mot folkungaätten skulle fortsätta fram till 1371. I samband med freden tvingades han att avge en kungaförsäkran, den första kända i Sverige. Kungaförsäkran begränsade Albrekts makt avsevärt till förmån för rådsaristokratin och i synnerhet Bo Jonsson Grip som då blev utnämnd till drots och kom att fungera som Sveriges faktiske regent. Genom att konfiskera sina fienders jord skaffade sig Bo Jonsson Grip ett enormt godsinnehav och han var utan tvekan Sveriges rikaste man någonsin.

Så länge Bo Jonsson Grip levde var Albrekt av Mecklenburg bara en galjonsfigur utan makt, men efter dennes död 1386 såg Albrekt sin chans att bli kung på riktigt genom att dra in Bo Jonsson Grips godsinnehav till kronan. Detta ledde dock till en brytning med rådsaristokratin som istället sökte hjälp från Margareta som regerade över Danmark och Norge. I slaget vid Åsle 1389 besegrades Albrekt av Margaretas trupper och han hamnade i fångenskap. Trots detta skulle stridigheterna fortsätta fram till 1395 då han frigavs. Därefter var Albrekt endast hertig över Mecklenburg och han gjorde fåfänga försök att åter blanda sig in i Skandinaviens politik som nu var enat under drottning Margaretas styre.