= Brandenburg 1415   = Landförvärv   = Tillfälliga besittningar
= Andra furstendömen i det Tyskromerska riket   = Hertigdömet Preussen

Markgrevskapet Brandenburg skapades när området erövrades av det Tyskromerska riket under 1100-talet. Dess förste markgreve var Albrekt Björnen som tillhörde ätten Askanien. Under hans och hans ättlingar utvidgades Brandenburg genom gifte, köp och krig så att det kom att bli ett av de mest betydelsefullaste furstendömena i det Tyskromerska riket. Under 1200-talet fick Brandenburgs markgreve också ställningen som kurfurste vilket innebar att denne var en av sju furstar som hade rätt att välja kung. Ätten Askanien utslocknade dock 1319 och därefter följde en period då Brandenburg ingick i de mäktiga ätterna Wittelsbach och Luxemburgs besittningar och som resulterade i att Brandenburgs styrelse försummades samt att dess territorium minskade.

Vändpunkten kom 1415 då kejsar Sigismund förlänade Brandenburg till Fredrik av Hohenzollern. Denne var borggreve av Nürnberg och styrde även Ansbach och Bayreuth  i södra Tyskland. Dessa områden var förenade med Brandenburg 1415-1440 och 1470-1486 men de förlorades genom arvskiften inom ätten Hohenzollern. I Brandenburg stärkte de Hohenzollernska kurfurstarna den inre ordningen och återtog de landsdelar som hade gått förlorade under den tidigare perioden.

Albrekt av Hohenzollern som tillhörde en sidogren av ätten blev 1510 högmästare i Tyska orden och var därmed regent över det polska länet Preussen. 1525 lyckades han få länet sekulariserat och gjorde om det till ett ärftligt hertigdöme samt införde den lutherska läran. I Brandenburg bekämpades protestantismen vid samma tid av Joakim I, men hans son Joakim II gick över till Luthers lära 1539.

= Brandenburg 1524   = Landförvärv 1614 och 1618

På grund av den barnlöse hertig Albrekt Fredriks sinnesjukdom blev Brandenburgs kurfurste Johan Sigismund regent över Preussen 1605, elva år senare efterträdde han också Albrekt Fredrik som hertig varmed den historiskt betydelsefulla föreningen mellan Brandenburg och Preussen ägde rum. Dessförinnan hade han också efter en arvstvist erhållit hertigdömet Kleve samt grevskapen Mark, Ravensberg och Ravenstein i västra Tyskland. Därmed bestod den brandenburgska staten av tre geografiskt skilda delar som de efterföljande kurfurstarna skulle ägna mycket möda åt att förena.

= Brandenburg 1619   = Den store kurfurstens erövringar

Under det trettioåriga kriget 1618-1648 förde Brandenburg en vacklande hållning och dess territorium härjades därför svårt av både svenska och kejserliga trupper. Trots att det var ett av de större furstendömena i det Tyskromerska riket var dess armé inte särskilt stor och få kunde då ana vilken kraftutveckling som skulle äga rum under Fredrik Vilhelms regering 1640-1688. Han lyckades framgångsrikt hävda de brandenburgska intressena vid den Westfaliska freden. Brandenburg hade legitima anspråk på Pommern men fick nöja sig med bara den östra halvan, som kompensation för detta förhandlade han sig till stiften Magdeburg, Halberstadt, Minden och Kammin. Magdeburg blev dock inte införlivat med Brandenburg förrän dess administrator dog 1680.

Efter den Westfaliska freden ägnade sig Fredrik Vilhelm, eller den store kurfursten som han snart kom att kallas, åt att bygga upp sitt krigshärjade land. Envälde infördes successivt i de olika landsdelarna och en stark stående armé sattes upp. Under det nordiska kriget 1655-1660 mellan Sverige och Polen med flera visade Brandenburg återigen prov på en vacklande hållning, men denna gång var de betydligt mer framgångsrikt då Fredrik Vilhelm lyckades få Polen att erkänna Preussen som ett självständigt hertigdöme samt införliva polska områden längs den tyska gränsen.

= Brandenburg 1688   = Landförvärv   = landförlust 1695

Fredrik Vilhelms son Fredrik III:s regering 1688-1713 faller i skuggan av både sin far och sin son. Trots det var det han som fick kejsarens tillstånd att kröna sig till kung av Preussen 1701 varmed den brandenburgska staten bytte namn till Preussen. Genom köp utökade han denna stat med Quedlinburg (1698) och Tecklenburg (1707) och genom arv efter Vilhelm III av Oranien införlivades grevskapen Mörs och Lingen (1702) samt Neuchatel med Valangin (1707), det sistnämnda området låg utanför det Tyskromerska riket i nuvarande Schweiz. Genom att delta i spanska tronföljdskriget på kejsarens sida utökades Preussen också med en del av Obergeldern i Nederländerna.

Fredriks son Fredrik Vilhelm hade till skillnad från sin far inga kulturella intressen, men han var sparsam och arbetsam och under hans regering 1713-1740 förbättrades finanserna samt jordbruk och näringsliv. Fredrik Vilhelms främsta intresse var dock armén som redan vid hans tillträde var oproportionerligt stor. Trots det utökade han den från 38 000 man till 83 000 samt drillade den så hårt att den blev Europas främsta. Men Fredrik Vilhelm använde armén sparsamt och han deltog bara i ett krig, stora nordiska kriget 1715-1720, i vilket han erövrade den södra halvan av svenska Pommern.

Fortsättning följer på nästa sida.