Örjan Martinsson

Den Pfalziska ätten som flera av våra mest kända kungar tillhörde blev svensk kungaätt 1654 när Karl X Gustav efterträdde sin kusin Kristina. Ätten Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg som den egentligen hette, var en sidogren i det mäktiga huset Wittelsbach som styrde över Bayern. Under medeltiden hade två medlemmar av huset Wittelsbach blivit tyskromerska kejsare, Ludvig IV 1314-1347 och Ruprecht 1400-1410. Även Karl VII Albrecht som var kejsare 1742-1745 räknades till detta hus. Dessutom tillhörde den svenske unionskungen Kristoffer av Bayern (1440-1448) huset Wittelsbach.

Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg var dock ingen betydelsefull gren av huset Wittelsbach. Som en följd av många olika arvskiften var Kleeburg-grenens lott begränsat till det lilla furstendömet Kleeburg i Elsass i dagens Frankrike. När dess herre pfalzgreven Johan Kasimir besökte Sverige 1613 omfattade det bara en befäst köping, två slott och några byar. Han var inte ens riksomedelbar utan lydde under sin äldre broder hertigen av Pfalz-Zweibrückens överhöghet. Att ett äktenskap mellan den obetydlige Johan Kasimir och den svenska prinsessan Katarina ändå blev av 1615 berodde enbart på Katarinas bestämda vilja att gifta sig med just honom. Eftersom Johan Kasimir deltog på den protestantiska sidan under det trettiåriga kriget tvingades han sedermera till landsflykt i Sverige där Katarina födde den blivande kungen Karl X Gustav.

Medlemmarna av ätten Pfalz-Zweibrücken hade vitt skilda personligheter. Men det fanns ett märkligt gemensamt drag. De dog alla unga. Karl X Gustav dog av lunginflammation 37 år gammal. Karl XI dog av magcancer vid 42 års ålder. Karl XII stupade när han var 36 år. Av Karl XII:s sex syskon blev bara två vuxna. Hedvig som blev 27 och Ulrika Eleonora som blev 53.

Den Pfalziska ätten upphörde att vara svenskt kungahus när Ulrika Eleonora abdikerade 1720 till förmån för sin make Fredrik I.

Karl X Gustav

1622-1660

Karl X Gustav föddes 1622 på Nyköpings slott som son till Pfalzgreven Johan Kasimir och den svenska prinsessan Katarina. Eftersom han var en medlem av det svenska kungahuset sågs det länge som naturligt att han skulle gifta sig med kusinen och blivande kungen Kristina. Dessa planer rann dock ut i sanden när Kristina blev myndig. Möjligen var det Karl Gustavs vidlyftiga leverne när han tjänstgjorde i armén i Tyskland 1642-45 som avskräckte Kristina. Men trots att giftermålsplanerna grusades förblev han en av Kristinas gunstlingar. 1648 utnämndes han därför till överbefälhavare över alla svenska styrkor i Tyskland. Eftersom det trettioåriga kriget slutade kort efter att han anlänt fick han sköta den omfattande demobiliseringen av armén 1648-50, en uppgift han skötte med beröm. Tack vare Kristina blev han 1650 utnämnd till tronföljare av riksdagen. Åren fram till Kristinas abdikation 1654 skötte han förvaltningen av Öland som han hade fått i förläning, återigen visade han prov på administrativ talang.

Som nykrönt kung 1654 tog han sig an uppgiften att sanera statsfinanserna efter Kristinas vidlyftiga donationspolitik. Med det syftet drev han igenom fjärdepartsräfsten som gick ut på att en fjärdedel av alla donationer från staten sedan 1632 skulle tas tillbaka. Genomförandet av räfsten skulle dock skjutas upp eftersom krig bröt ut 1655.

För att förekomma ryska erövringar av stora delar av Polens territorium genomförde Karl X Gustav i allians med Brandenburg ett renodlat angreppskrig mot Polen 1655. Kriget gick till en början bra och vid årets slut kontrollerade Karl X Gustav alla viktiga polska städer, och han var på god väg att bli polsk kung. Men på grund av truppernas våldsamma härjningar hårdnade motståndet mot Karl X Gustav. Ryssland, Österrike, Brandenburg och Danmark slöt upp på Polens sida. 1657 valde Karl X Gustav att lämna Polen och anfalla Danmark, som överrumplades genom det berömda tåget över Bält. Resultatet blev freden i Roskilde 1658 där Skåne med flera landskap blev svenska. Men han var fortfarande i krig med de övriga länderna. För att undkomma sitt besvärliga läge startade han ett nytt krig mot Danmark med syftet att utplåna det som ett självständigt rike. Kriget lyckades inte och Karl X Gustav dog av feber i Göteborg 1660. I de följande frederna fick Sverige lämna tillbaka en del av erövringarna. Men Sverige förblev trots det större än vad det hade varit när Karl X Gustav kröntes.

Med tanke på det han åstadkom under sin livstid är Karl X Gustav märkligt anonym. Angreppet mot Polen var ett tydligt brott mot folkrätten och många grymheter begicks av de svenska trupperna. Men Karl X Gustavs moral var flexibel och hans ärelystnad var stor. Trots att han var kortväxt och kolossalt fet hade han många kvinnoaffärer, med flera oäktingar som följd. Utöver mat och kvinnor räknades även alkohol till hans laster. Han hade en stor social talang men även en teoretisk begåvning som glatt överraskade hans lärare. Och trots sin aptit på nöjen misskötte han aldrig sin plikt.

Karl XI

1655-1697

Karl XI  hade ännu inte fyllt fem år när hans far Karl X Gustav dog 1660. Fram tills Karl XI blev sjutton år gammal styrdes därför Sverige av en förmyndarregering under ledning av Magnus Gabriel De la Gardie. Denna hade inte lyckats lösa Sveriges ekonomiska bekymmer. I utbyte mot årliga bidrag på 400 000 riksdaler hade förmyndarregeringen gått med på en allians med Frankrike strax innan Karl XI blev myndig. Trots att armén inte var rustad för krig tvingades Sverige av den franska alliansen att anfalla Brandenburg 1674. Pinsamma motgångar i det kriget lockade Danmark att anfalla. Sverige tappade kontrollen över östersjön och en dansk invasion i Skåne följde. Den svenska armén lyckades hejda motgångarna genom bland annat Slaget vid Lund 1676. Men något avgörande nåddes aldrig och kriget hamnade i ett dödläge med omfattande förödelse i den skånska landsbygden som resultat. Tack vare stora franska framgångar på kontinenten slöts en förmånlig fred med obetydliga landförluster 1679.

Missnöjet med statens usla tillstånd vändes efter freden mot den högadel som 1660-72 hade styrt Sverige. Riksdagen beslöt 1680 att införa kungligt envälde och att alla donationer till adeln skulle dras in, reduktionen. De nya resurser som kronan nu fick användes till att bygga upp indelningsverket som garanterade en stark stående armé på ungefär 65 000 man. Märkt av olyckorna under det skånska kriget 1674-79 ville Karl XI till varje pris undvika ett nytt krig. För att få stöd från England och Holland mot ett eventuellt angrepp från Danmark deltog svenska trupper visserligen i det Pfalziska tronföljdskriget 1689-98, men det skedde i en begränsad skala. När Karl XI dog av magcancer 1697 var riket i ett betydligt bättre skick än när han tillträdde regeringen 1672.

Till skillnad från sin far var Karl XI en tillbakadragen person och hans studieresultat var mycket blygsamma. Som krigsledare var han mer än en belastning än en tillgång, segern i slaget i Lund hade han varit nära att slarva bort och hans hårdhänta politik mot snapphanarna bara ökade skåningarnas motstånd mot den svenska regimen. Som kung ledde hans bristfälliga utbildning flera gånger till inkonsekventa beslut och rättsröta. Men Karl XI:s brister som regent uppvägdes av en stark pliktkänsla, enkla levnadsvanor samt skickliga rådgivare som Johan Gyllenstierna. Men det goda rykte som Karl XI har beror främst på genomförandet av reduktionen, indelningsverket samt den långa fredsperioden efter det Skånska kriget.

Karl XII

1682-1718

Karl XII var redan vid födseln förutbestämd att bli enväldig kung. Trontillträdet skedde dock oväntat tidigt då han blev föräldralös vid 14 års ålder. Den förmyndarregering som tillsattes för att styra landet bedömde att Karl XII  var så pass mogen för sin ålder att han förklarades myndigt efter bara ett halvår. Den nye kungen fortsatte den politik som hans fader hade bedrivit men år 1700 avbröts den långa fredsperioden av det Stora nordiska kriget när Sverige angreps av Sachsen, Danmark och Ryssland. Resten av Karl XII:s liv kom att ägnas åt detta krig.

Till en början var Sverige framgångsrik. Med stöd av England och Holland tvingades Danmark ut ur kriget efter bara tre månader. I slaget vid Narva besegrades en tre gånger större rysk armé i grunden. Efter detta inriktade Karl XII sig på att slå ut Sachsen vars kurfurste August även var polsk kung. Målet var att avsätta August som polsk kung och vinna Polen som allierad mot Ryssland. Trots en rad segrar mot sachsarna lyckades inte Karl XII behärska hela Polen som istället sönderföll i ett inbördeskrig. 1706 var dock Sachsen besegrad och svenskvännen Stanislaw Leszynski åtminstone till namnet polsk kung.

Det ryska fälttåget 1707-09 slutade däremot i katastrof när armén förintades i slaget vid Poltava. Karl XII var tvungen att fly till Turkiet där han försökte övertala sultanen att förklara krig mot Ryssland. Vilket faktiskt skedde inte mindre än tre gånger. Men Sverige hjälptes inte av detta och 1710-14 erövrade Ryssland Baltikum och Finland samtidigt som Danmarks inträde i kriget 1709 medförde ett nytt tvåfrontskrig. 1713 blev Karl XII obekväm för ledande turkiska politiker och han togs tillfånga under kalabaliken i Bender. Därefter var han i praktiken i turkisk husarrest under 1,5 år innan han fick återvända hem till Sverige.1715 förklarade även Preussen och Hanover krig mot Sverige och de tyska besittningarna förlorades. De följande åren ägnade Karl XII åt att rusta upp Sveriges försvar. För att kunna få en gynnsam fred ledde han två fälttåg mot Norge. Det första var improviserat och misslyckat. Det andra var betydligt mer förberett och skulle sannolikt ha erövrat Norge om inte Karl XII stupade vid belägringen av Fredrikshald.

Karl XII är den mest omstridde personen i vår historia och beroende på vem man frågar kan man få två helt olika svar på hur han var som kung. Redan samtiden var splittrad. För Karl XII uppfattades som en ädelmodig hjälte som var tapper, plikttrogen, principfast, tolerant och inte unnade sig själv någon lyx. Men samtidigt kritiserades han för att han inte lyssnade på goda råd och inte utnyttjade diplomatins möjligheter. Anledningen till att Karl XII har kritiserats så hårt beror främst på den enkla anledningen att han förlorade kriget. Men också på att det är segrarna som skriver historien. Allteftersom kriget fortskred hade alla privilegier i det svenska samhället urholkats i krigsansträngningens namn. Nya skatter infördes som alla var tvungna att betala, även adeln. I officerskåren och förvaltningen hade ofrälset ökat sin andel betydligt. På grund av enväldet och kriget hade adelns särställning mer eller mindre försvunnit. När Karl XII stupade avskaffades enväldet och högadeln tog tillbaka makten. Alla reformer som hade gjorts under Karl XII:s tid revs upp. För även om adeln beundrade Karl XII som person så avskydde de hans politik, och det är detta som har präglat Karl XII:s eftermäle.

Ulrika Eleonora

1688-1741

Född 1688 var Ulrika Eleonora Karl XII:s yngsta syskon. Efter att Karl XII hade stupat vid Fredrikshald lyckades Ulrika Eleonora i konkurrens med sin systerson hertig Karl Fredrik att bli vald till kung av riksdagen 1719. För att bli vald hade hon dock varit tvungen att ge upp enväldet. Hennes oförmåga att samarbeta med den nya politiska ledningen gjorde att hon valde att abdikera till förmån för sin make Fredrik av Hessen 1720. Som drottning bedrev hon en omfattande välgörenhet. Men hennes liv förmörkades av sin makes allt mer öppna otrohet. Hon fick aldrig några egna barn och dog 1741.

Fredrik I

1676-1751

Fredrik I föddes 1676 som arvprins till Hessen-Kassel. Efter att ha utmärkt sig i det Spanska tronföljdskriget friade han till Karl XII:s syster Ulrika Eleonora. Men äktenskapet som ägde rum 1715 var enbart politiskt, och Fredrik lade ner stor ansträngning åt att säkra tronföljden åt hustrun. När Ulrika Eleonora tillträdde tronen 1719 var Fredrik den faktiske regenten. Efter hennes abdikation 1720 blev han det även formellt. Försöken att hävda kungamakten misslyckades dock fullständigt under det tidiga 1720-talet. Kungens makt inskränktes till två röster i riksrådet. Dessutom var han tvungen att bekämpa det holsteinska partiet som ville ha hertig Karl Fredrik som kung. Först efter riksdagen 1727 var hans tron säkrad.  Men med det avtagande inflytandet tappade Fredrik I intresset för rikets skötsel. Och de senare åren ägnades helt åt nöjen. Fredrik I var konstant otrogen, mest känt är förhållandet med Hedvig Taube. 1730 ärvde Fredrik lantgrevskapet Hessen-Kassel vilket påverkade hans utrikespolitik då han satt på två stolar. Fredrik I lärde sig aldrig svenska och dog 1751 av ett slaganfall, saknad av få.

Eftersom Fredrik I inte fick några barn inom äktenskapet utsågs Adolf Fredrik till hans efterträdare av riksdagen.